I klistret.

Jag går in på Rigolettos största salong med trolldeg i ena fickan och en tub med skolklister i andra. Med beslutsam blick slår jag mig ner på första parkett och ser hur åtta andra sätter sig i salongen. Det är lite av en besvikelse, jag trodde att jag köpt biljett till en superhjältefilm, men det visar sig vara en svensk långfilm. Så publiken är väl vad man kan förvänta sig. När bioreklamen är över, rusar jag upp på scenen. Jag kastar trolldeg över duken och klistrar därefter fast mig själv i scengolvet, samtidigt som jag skriker ut mitt budskap.

-Stoppa terrorn på nätet!

Ingen verkar reagera, så jag tvingas förtydliga vad det hela handlar om.

-Jag hatar att alla sajter kräver att man ska godkänna cookies och annat. Om jag så bara ska köpa en skjorta eller boka en klipptid, så dyker den där skiten upp. Det dödar hela glädjen med nätet!

Jag kastar ut lite extra trolldeg i salongen för dramatisk effekt, eftersom första laddningen inte fastnade på duken som jag hoppats. Tyvärr träffar jag en pensionär i ansiktet. I efterhand får jag veta att hon förlorade synen på ena ögat, men jag känner ingen ånger eftersom äkta engagemang är större än enskilda individer. ”Man kan inte skala ett äpple utan att lite av äpplet följer med” som jag förklarade för pliten på häktet senare. Det var visserligen Stalin som sa det från början och han kanske inte hade alla rätt. Större delen av äpplet försvann i hans skalning, men han hade ändå en fin poäng. Tillbaka på scenen upptäcker jag att jag inte alls är fastklistrad. Det där skolklistret biter inte och jag hinner reflektera över om det beror på att kött och parkett är svårt att sammanfoga, eller om det är symptomatiskt för en havererad skola.

-Fröken, klistret fungerar inte, ropar kanske en benig pojke i åttaårsåldern från sin skolbänk.

-Exakt. För att du ska lära dig att ingenting fungerar som det ska i det här djävla samhället, väser den underbetalda fröken pedagogiskt till svar.

Tillbaka i salongen släcks belysningen ned automatiskt och filmprojektorn drar igång. Förtexterna på filmen dansar över mitt bleka ansikte samtidigt som jag reser mig upp och håller upp mina nerkladdade händer mot ljuskällan. En minnesbild av en man på en porrbiograf från min ungdom dyker upp, men jag lyckas tränga bort den igen.

-Stoppa terrorn på internet, skriker jag rakt ut igen.

-Vad har det med filmen att göra? hör jag en kulturtant säga åt mig från salongen. Frågan är relevant, men jag tänker inte låta mig kväsas så lätt.

-Alla är medskyldiga till det som pågår. Man kan inte gå på bio och ducka för det. Problem försvinner inte av sig själv. Antingen hittade du på GDPR och cookies eller så stödjer du det genom att vara en tyst åskådare, svarar jag ut i salongen.

-Jag använder inte internet, svarar tanten i salongen avmätt.

-Du är en del av problemet ändå, skriker jag åt henne, samtidigt som filmens öppningsscen startar.

-Du står i vägen, hör jag en annan kvinna säga sakligt i biomörkret.

Jag känner hur en enorm trötthet sköljer över mig. Det är oklart om det är för att det är så fruktansvärt jobbigt att brinna för en fråga eller om det är känslan av att vara missförstådd. Jag går ut ur salongen, som en stukad superhjälte. Men ändå lite stolt över mig själv. En bit äppe har skalats idag. Kanske en liten bit, men definitivt en bit.

Åsiktsmaskinen.

I USA är Speech ett ämne i skolan. Det är därför amerikaner är så duktiga på att tala inför andra och argumentera. En del blir så skickliga att de kan ställa sig upp och förklara att det självklara botemedlet mot eskalerande skolskjutningar i landet är att utrusta lärarna med vapen. Att minska tillgången på automatvapen för vanligt folk är inte ett alternativ, eftersom det är människor som dödar - inte vapen. Jag beundrar inte åsikten, men imponeras av tekniken. Kombinationen av en lättledd befolkning och en vapenlobby helt utan samvete hjälper förstås också till.

Så jag bestämde mig för att testa mig själv på en fest nyligen. Jag ville se om jag kunde inta en vedervärdig åsikt och stå för den utan att vackla.

-Det finns inga jämställda män, konstaterade jag till min bordsdam lagom till förrätten.

-Min man och jag är nog rätt jämställda, svarade hon med lite förvånad blick.

-Det patriarkala förtrycket är historiskt och systematiskt, så din man är en del av problemet utan att han är medveten om det, fortsatte jag sakligt.

Hon la ifrån sig sina bestick och granskade mig en stund.

-Jag tror att jag är bättre på att avgöra om jag är förtryckt eller inte, svarade hon irriterat.

-Tyvärr inte. Om du är född i en gödselfabrik så känner du inte doften av skit. Du känner ju inte till någon annan doft, om du fattar vad jag menar?

-Oh ja. Det betyder ju i så fall att du förtrycker din fru, svarade hon snabbt.

Här hamnade jag plötsligt i ett retoriskt vakuum och svepte därför mitt glas med rödvin.

-Det där var väl ändå lite onödigt personligt? sa jag sen lite sårat. Jag ville ju bara få igång ett spännande samtal.

-Så du står inte ens för dina åsikter? svarade hon och viftade med gaffeln i ögonhöjd på mig.

-Det är egentligen inte mina åsikter, jag lånade dem från en feminist….

-Vilken djävla kärring du är, sa hon och övergick till att prata med mannen på hennes andra sida.

Såhär i efterhand ångrar jag mitt ämnesval lite. Jag kanske skulle hållit mig till abortmotstånd, förespråkat dödsstraff, legalisering av alla droger och ifrågasatt den globala uppvärmningen.

Det hade säkert inte blivit lika dålig stämning då.

Upprorsmakare utan publik.

Jag såg på när en man tände eld på en av världens mest lästa böcker i centrala Stockholm nyligen. Han stod och skrek att han minsann hade yttrandefriheten på sin sida. Att han utnyttjade sin rätt att provocera och ifrågasätta. Ingen stannade eller reagerade på Drottninggatan trots att det var full rusning. Och framförallt: Inte en enda av de mest hängivna, som kan boken utantill och sett filmatiseringarna otaliga gånger, brydde sig. Polisen kom förstås, men det var ju för att det är eldningsförbud i stan. Så de stampade ut elden och sa åt mannen att plocka upp efter sig och gå hem. Jag råkade möta mannens nedslagna blick när han kastade falnade bokrester i en papperskorg. Han började givetvis att prata med mig. Kanske ser jag snäll ut? Eller så utsöndrar jag ett doftämne som narcissister och rättshaverister kan vittra sig till på flera mil? Som flugor till bajs, tänkte jag och insåg i samma ögonblick att jag behövde jobba lite med min egen självbild.

-Vad är det för troende egentligen? Som inte blir rasande när jag hädar och utplånar deras viktigaste bok? frågade han mig med någonting uppgivet i rösten.

-De blir inte provocerade eftersom de är upplysta människor som kan skilja fiktion från verklighet. De är trygga i sin kärlek till bokens hjälte och är fullt medvetna om att ”Harry Potter och de Vises Sten” är en saga och att inget har hänt på riktigt. Och om något enstaka fan tror att det hänt på riktigt så tror de också att det finns en mäktig figur som är kapabel att straffa folk på egen hand.

-Dumbledore? frågade mannen nedslaget.

-Snarare Lord Voldemort.

-Fan, vad ska jag göra för att få uppmärksamhet nu då? suckade mannen.

-Jag är ju ingen expert på området, men kanske borde du fokusera en annan målgrupp än barn och tonåringar? De har inte lärt sig att bli kränkta ännu. Jag skulle sikta in mig på män. De är sämst i skolan, läser ingenting och är utan konkurrens de mest lättkränkta människorna på planeten. De blir gärna våldsamma när man inte håller med dem eller när de inte begriper.

-Så rent konkret, vad tycker du att jag borde göra?

-Strid för ett totalförbud mot vargjakt eller att fotbollsklubbar ska ta fullt ekonomiskt ansvar för sina supportrars samhällskostnader.

Han tittade äcklat på mig.

-Är du helt rubbad? Vi ska väl inte låta vargstammen ta över fullkomligt och riva djur hur den vill? Och klubbarna ska ju inte straffas för att de har supportrar som älskar fotboll? Djävla idiot! avslutade han och gick iväg åt sitt håll.

Jag kunde inte avgöra om han var upprörd, ledsen eller arg. Till slut kom jag fram till att han antagligen var kränkt.

Porträtt av en porträttör.

Eric Zetter var Sveriges och en av världens mest banbrytande fotografer under 60- och 70-talet. Han revolutionerande fotokonsten genom sina stora upp- och nervända porträtt. Eric menade att han bara imiterade hur bilder togs emot i ögat innan hjärnan rättvände synintrycket. Eric ifrågasatte det gällande, normativa perspektivet och skapade sig en helt unik position inom fotokonsten med bilder som sökte sig bortom medvetandets rationalitet. Han nämns idag i samma andetag som Irving Penn, Man Ray, Diane Arbus, Richard Avedon, Sally Mann m fl.

Eric Zetters genombrott kom sent i karriärer, eftersom det dröjde innan han omfamnades av den konservativa, svenska konstscenen. En kritiker i DN skrev till och med att Erics bilder var banala, rättvända eller upp och ner och antydde att Eric bara var en sensationssökare. Hade han känt till det enorma arbete som låg bakom varje bild, hade han kanske uttryckt sig annorlunda. För att skapa sin konst hade Eric konstruerat en rigg där han kunde hänga upp och ner och se människan på sitt unika sätt. Han tillbringade hela dagar i denna, minst sagt, obekväma arbetsställning. För att försörja sig under samma period arbetade Eric som maskinist på porrbiografen London, belägen på Bryggargatan i Stockholm. Många av hans modeller under den här perioden hittade han på biografen. Ljusskygga män som ogärna ville bli sedda på väg in eller ut ur biografmörkret, men var välvilligt inställda till att agera modeller mot en öl och en macka. Eric utvecklade sitt fotograferande med dessa män som råmaterial. Genombrottet skedde först 1975. Berlinische Galerie i Berlin hade sett några bilder och insåg potentialen i Erics portfölj och anordnade en soloutställning av hans verk. ”Die Menner aus London” bestod av stora, svartvita silvergelatinprintar där hans egensinniga porträtt stirrade upp och ner ut mot den tyska konstscenen som förbehållslöst tog honom till sitt hjärta. Intellektuellt driven konst med inslag av sexuellt utanförskap, var oemotståndligt för den tyska publiken.  Resten är historia och efter det ville alla bli fotograferade av Eric Zetter.

När han fick förfrågan att avporträttera Drottning Elisabeth II av England, monterades hans rigg på Buckingham Palace och Eric klev in i den sele som höll honom på plats innan han snurrades ett halvt varv och betraktade drottningen genom sin 18x24 storformatskamera av märket Szabad. (En kamera som skapats av den ungerske immigranten Szilard Szabad, som sedermera även utvecklade Hasselblads Universalkamera.) Drottningen hade inte blivit informerad om Erics teknik och särart, utan bara blivit rekommenderad att låta sig avbildas av en internationellt erkänd fotograf. En omständighet som bidrog till att det här blev ett av Eric Zetters mest ikoniska porträtt. Drottningen gapskrattar nämligen på bilden. Helt okungligt och utan återhållsamhet men just därför så rörande mänskligt. Eric både fångade och vände upp och ner på människan bakom titeln och tronen. Drottningen kunde helt enkelt inte tygla sitt bubblande skratt när hon såg Eric Zetter hänga som en fladdermus framför henne. Erics försök att dölja sin flint med en rejäl överkamning, bidrog säkert till Drottningens okontrollerade glädje. Hon refererade till bilden i en intervju i Life Magazine med orden: ”Den där lilla ensamma hårtesten som dinglande från fotografens kala skalp. Som en linnegardin i svag vind. Det blev för mycket.”

Tyngdlagen skulle sen komma att spela en annan roll i Erics karriär. Hans kamera vägde nämligen sina modiga 35 kilo och han vägrade att överge sitt ”instrument” för moderna och lättare kameror. Trots kompletterande upphängningsanordningar blev det till slut för mycket för Eric. Alla år hängande upp och ner hade gett kronisk frozen shoulders, cirkulationsrubbningar och högt blodtryck. Han genomgick en existentiell kris och övervägde att överge sin konst. Priset var för högt. Men efter ett par månaders självömkan fick han ett nytt infall och djärvt skifte av sin metodik. Objekt och subjekt bytte plats och Eric stod på studiogolvet och modellerna monterades upp och ner i hans rigg. Ett genialiskt grepp som ytterligare säkrade hans plats bland världens mest hyllade fotografer.

Med sin nya teknik skapade han några av tidens mest ikoniska porträtt på storheter som Salvador Dali, Janis Joplin, Richard Nixon, Tage Erlander och Joni Mitchell. Bara för att nämna några. Bilder som han sen hängde rättvända, så att publiken fick se alla dessa välkända personer på ett sätt som de aldrig setts förut. Unika porträtt som slöt cirkeln i hans konstnärsskap och som idag kan ses på flera av världens mest förnäma museum och privata samlingar.

Eric drog sig tillbaka på 80-talet och levde ett stillsamt liv på Manhattan. Han slutade att fotografera och gjorde några enstaka framträdande vid stora retrospektivutställningar av hans verk. Senast på MoMa i New York 2008. Eric Zetter avled 6 juli 2022 av naturliga orsaker i sin lägenhet på Manhattan. En kärleksfull hyllningstext, som skrevs av Klas Östergren, konstaterade att hans konst kommer att leva för evigt. Men, avslutade han elegant, Eric Zetter punkt.

Botemedel mot post-semester-ångest.

Mannen som kontaktar mig blir själaglad när jag tackar jag till att skriva ett manus till en mindfulness-app, där folk betalar för att befria sig från sina bekymmer för egen maskin. Nu vill hans företag skapa en meditation som kretsar kring den ångest som många känner efter semestern när de ska börja jobba igen.

-Åh, den känner jag så väl till, ljuger jag.

-Jag hoppades på det det, svarar han entusiastiskt vilket känns lite passivt-aggressivt.

Jag berättar vad jag tar i arvode, vilket han försöker pruta ner - eftersom han menar att det är för en så god sak. Så jag undrar om han har sänkt sin lön av samma skäl? Sen pratar vi inte mer om det.

Två veckor senare har jag skrivit ett manus som jag skickar över. Jag beskriver hur det ska ska läsas in av en hypnotisk, oemotståndlig röst och föreslår mig själv som inläsare. Jag menar att det kan skänka texten ännu ett lager av djup, när författaren själv levandegör sin text.

Ser fram emot att få höra din reaktion. Hälsningar Anders.

Manus. Mindfulness. 2022-07-09

Hitta en plats där du vet att ingen kommer att störa dig. Det kan vara föreningens soprum, en bastu, en garderob, ett pannrum eller företagets kopiatorrum. En plats som du kan göra till din egen för de kommande 20 minuterna och där min röst ska guida dig ut på på en rogivande resa.

Lägg en matta på golvet. Helst en som din farmor vävde på 70-talet av familjens gamla klädesplagg. Ett underlag som därför utgör hela din livshistoria och som är fri från både plast och yogamattans fabricerade löften om harmoni och grandiosa insikter. Om det inte finns plats att ligga ner på golvet, kan du sitta på huk och omfamna benen med dina kraftlösa pinnar till armarna. Det spelar egentligen ingen roll. Snart spelar ingenting någon roll längre.

Slut ögonen och ta några andetag och upplev den syrefattiga luften i dina lungor. Känn hur meningslösheten fyller ditt inre. Släpp taget över att du jobbar kvar på en arbetsplats där det enda du har kvar att ge är bitterhet. Acceptera att du är för feg för att göra någonting åt det. Följ min röst när den transporterar dig in i hopplöshetens innersta rum. Föreställ dig ett underjordiskt reningsverk någonstans i Stockholm, där du sakta och varligt sänks ner i den stinkande gyttjan. Din kropp flyter i mörkret, bland avföring, bakterier, läkemedel och knarkrester. Känn hur du uppfylls av skamkänslor. All skräpmat du ätit i ditt liv, saker du köpt utan mening och sen slängt. Ditt bristande engagemang i alla tragedier som pågår på jorden. Hur du skamlöst använt ändliga resurser och inte gett någonting tillbaka. Känn hur skulden tynger dig och pressar ditt slappa semesterarsle som en bit burkskinka mot mattans historiska yta. Andas långsamt ut genom munnen och hetta upp planeten lite till med med din härskna koldioxid. Du är oduglig och hopplös. Du betyder ingenting. Du är inte älskad. Du är dömd att dö. Du är människa. Det sämsta som hänt vår planet.

Så, nu kan du sakta öppna ögonen igen. Redo att ta dig an yrkeslivet med ny energi.

Mannen från mindfulnessföretaget ringer tillbaka och är inte alls lika skrattig som tidigare. Tvärtom, han är rasande på ett sätt som antagligen rimmar illa med företagets värdegrund.

-Vad är det här för djävla skit? Det här dämpar ju ingen ångest, det skapar ångest. Folk kommer vilja skjuta sig efter att ha lyssnat på det här, fattar du inte det?

-Tror du?

-Jag vet!!

-Jag tänker nog att jag vidgat perspektivet för lyssnarna. Ångesten för att börja jobba igen har väl rimligen minskat väsentligt när man ser det lite större perspektivet. Och det var väl det var som var uppgiften?

-Vi kommer aldrig att kunna använda det här, skriker han tillbaka.

-Namaste, svarar jag och avslutar samtalet. Jag känner mig harmonisk och inser återigen hur mycket jag älskar mitt jobb.

Safety on board.

Ett av världens största flygbolag hör av sig och är djupt bekymrade. Problemet är tydligen att folk inte lyssnar på säkerhetsgenomgångar av flygvärdinnor och stewards, de sitter med sina noice-cancelling lurar på sig och stirrar på tv-serier istället.

-Verkligen? säger jag med väl spelad överraskning.

I själva verket fattar jag precis. När folk tagit sig igenom helvetet med incheckningen och säkerhetskontrollen på flygplatsen, är alla helt knäckta och knappast mottagliga för att höra att de kanske inte ens överlever flygresan.

Mannen från bolaget undrar på bruten engelska om jag kan tänka mig att skapa kommunikationen som får passagerarna att ta till sig den här avgörande informationen. Jag spelar som vanligt svårflörtad och undvikande, tills han överöst mig med lovord och en gränslös budget. Han berättar också att de utrustat alla sina plan med utrustning från en totalitär stat som gör att de närsomhelst kan störa ut passagerarnas plattor, datorer och lurar.

-Så att vi säkrar deras uppmärksamhet, säger han nöjt.

-Det fixar jag nog ändå. Men ok, maila mig informationen som ni vill att passagerarna ska ta till sig, så återkommer jag med ett förslag, svarar jag.

-En sak till, säger mannen från bolaget. Vi vill att vår värdegrund ska genomsyra projektet.

-Säkerhet?

-Eh, ja det också.  Men mer att vi är ett inkluderande bolag, som omfamnar alla nationaliteter, könstillhörigheter, funktionsnedsättningar och sexuella läggningar.

-Absolut. Alla ska komma fram levande, vi är helt eniga på den punkten, säger jag och avslutar samtalet.

Tre veckor senare sitter jag på ett plan på väg till flygbolagets huvudkontor. Jag är nog den enda som intresserat studerar ombordpersonalens genomgång av säkerhetsåtgärderna. Eftersom jag sitter vid nödutgången och därigenom indirekt har ansvaret för att folk kommer ut ur planet i händelse av en olycka, lovar jag personalen att sköta dörren.

-Om jag inte är för full, väser jag leende till min granne, som inte ser ett dugg road ut.

Konferensbordet är säkert 12 meter långt, format som en flygplansvinge och lackat med företagets gigantiska logotyp på. Det är uteslutande vita, medelålders män runt bordet, trots att patriarkat inte ingick i företagets värdegrund vad jag kunde minnas.

Jag har förberett mig väl och pluggar in min dator, samtidigt som jag berättar hur motiverande det varit att få hjälpa till med det här uppdraget. Att få rädda liv slår an min utpräglade människokärlek. Men jag nämner också hur svårt det kan vara att nå fram till människor med information som de inte bett om eller ens kanske vill ha.

-Jag tänker såhär. Vi ska se på säkerhetsgenomgången som ett interaktivt event, som ju firat triumfer på teatrar och i installationskonst. En upplevelse där en del väsentlig information visas på flygplanets alla skärmar och den andra delen förmedlas live av vår ombordpersonal. Det gör att personalen får en uppgift och skärmarna en annan. Tillsammans skapar de en oemotståndlig helhet som både fängslar och förmedlar kunskap.

Männen runt bordet nickar samstämmigt och utbyter gillande ögonkast med varandra. Ingen säger ”han vet vad han sysslar med”, men det är vad alla tänker.

-Så, jag tycker att vi nu ska låtsas som att alla vi sitter i kabinen tillsammans nu. Trots mina 194 cm får ni tänka er att jag är steward och skärmen bakom mig får symbolisera planets alla skärmar som vi tar över inom kort. Låtsas nu vara helt ointresserade. Prata, läs, titta på en skärm eller vad ni vill.

Männen följer mina direktiv och jag går med svassande gång utmed konferensbordets långsida och räknar tyst mina passagerare. Sen återgår jag till min plats vid bordets kortsida och startar en film på min presentation.

Det är en närbild på något som ser ut som en svart sopsäck på en åker. Jag ler vinnande mot männen och börjar prata med min stewardröst. (Du vet precis hur den låter.)

-Välkommen ombord på denna Boeing 727 till Mallorca. Detta är exakt den flygplanstyp som bombades i Lockerbie 1987 då 350 människor miste livet.

På skärmen vidgas bilden och vi ser att det inte är en sopsäck, utan ett helt hav av liksäckar på en åker. Resterna av ett flygplansvrak ligger och pyr i bakgrunden.

-En av de stora riskerna vid en olycka är t ex förlust av kompression i kabinen. Vid 10.000 meters höjd kan ett såhär litet hål i flygplanskroppen (blyertspenna hålls fram i bild) enkelt suga ut en normalstor man som inte sitter fastspänd ut ur flygplanet. Man landar i ungefär det här skicket. (På skärmen visas en sked med havregrynsgröt som slängs på ett köksbord för att sen följas av en filmsekvens för hur man fäster säkerhetsbältet.)

-Vid tryckfall försvinner också allt syre ur kabinen, därför faller automatiskt syrgasmasken ner. Tanken är att ni som vill ha chansen att överleva placerar den över mun och näsa.

-Det är mycket som kan gå fel under en flygning. Oavsett om det handlar om att vi får en havsörn in i motorn, kapas eller drabbats av ett tekniskt fel, så tänds lamporna som indikerar var nödutgångarna finns. Det kan vara viktigt att lägga på minnet om vi tvingas att nödlanda. (Bild på kraschat flygplan i snötäckta Anderna.)

 -Vid en känd flygplanskrasch tog det så lång tid att rädda de överlevande, att de till slut börjad att äta döda medpassagerare som inte orkat lyssna på säkerhetsgenomgången.

-Att nödlanda är svårt. Speciellt i vatten. Om piloten ändå lyckas buklanda, finns en flytväst under sätet. Om du saknar flytväst drunknar du å ena sidan snabbare, men å andra sidan flyter du antagligen upp månader senare och är svår att känna igen. (Bild på människor i badkläder som står och skriker hysteriskt åt en uppsvälld kropp i strandbrynet.) 

Här stannar jag upp lite grann, ler förtroendeingivande åt alla runt bordet som tittar panikslaget på tv:n.

-Om ni har några frågor kring säkerheten ombord, så finns det en Safety On Board i stolsfickan framför dig. Ha en fortsatt trevlig resa. Snart serverar vi förfriskningar och lite snacks, säger jag och lägger handen lite kokett på höften.

Ett elakt svarvat rykte.

Jag hade en manlig slöjdlärare på högstadiet som hade rykte om sig att vara intresserad av småpojkar. Slöjdlärarens rykte var välkänt redan innan vår första lektion med honom och allt han sa och gjorde vävdes därför samman för att bekräfta den förutfattade meningen.

Man ska komma ihåg att bögskräcken var stark under den här perioden. Inget skrämde unga pojkar mer än idén att en dag vakna upp och upptäcka att man själv var bög eller att en kompis visade sig vara det. Man skulle kunna tro att den här kollektiva oron ledde till ett välutvecklat väderkorn i frågan, men vi stod alla med vidöppna munnar och förvånade blickar när någon upplyste oss om att både Freddy Mercury och Village People var homosexuella. Slöjdlärarens osunda intresse för småpojkar var vi däremot tvärsäkra på. Varför la han annars ofta en hand på våra axlar när han pratade med oss? Varför gav han så mycket mer uppmärksamhet till oss pojkar än tjejerna? Och varför svarvade vi så mycket långa, cylindriska saker?

Ingen hade anmält slöjdläraren, så var hans olyckliga rykte kom ifrån var okänt och framförallt ointressant. Mytologin är alltid mer lockande än sanningen. Den växte inuti huvudet på oss, broderades ut, förstärktes och blev en skräckhistoria som förenade oss. Jag minns också att slöjdläraren hade enormt dålig andedräkt och jämförde snickeri med hjärnkirurgi. Två saker som ytterligare bekräftade vår bild av en man som bara måste var pedofil, trots att orsakssambandet kändes lite svagt redan då.

Årtionden senare tänker jag tillbaka på slöjdläraren och att han kanske bara var en lärare som älskade sitt jobb. Att få arbeta med barn och lära dem skapa saker i trä. Hur han fick bättre kontakt med oss stissiga pojkar genom att lägga en vänlig hand på vår axel när han berättade något. Speciellt när vi skulle använda just svarven och antingen höll stämjärnet på ett sätt som skulle innebära en ögonblicklig död, eller struntade i hårnätet eftersom man såg ful ut i det. Och vad använder man rimligen en svarv till om inte för att svarva avlånga, cylindriska objekt? Mitt mest bestående minne av den  här perioden är annars att jag, på eget initiativ, snickrade en te-bricka i två plan och med hjul. Ett unikt stycke svenskt handarbete som idag kanske kan hittas på auktion ihop med möbler av Axel Einar Hjort. Eller på soptippen.

Penetrerad och missförstådd.

Det finns en läkarundersökning som vi män behöver göra efter en viss ålder. Något vi skojar sinsemellan om med skräckblandad förtjusning. Min fru drev i alla fall på så att jag bokade en tid till slut. Jag sov dåligt natten innan och oroade mig både för undersökningen och resultatet. När jag kommer hem efter läkarbesöket känner jag mig lättat och därför också lite glad. Min fru väntar spänt när jag (med lite lätt glidande gång) kommer in köket och slår mig ner.

-Hur gick det?

-Ja, det var vidrigt förstås.

-Då fattar du kanske hur det är för oss tjejer att gå på mammografi eller till gynekologen.

-Det är väl ändå inte samma sak?

-Varför är det inte det?

-Ja, ni gör det ju jämt så ni vänjer ju er på något sätt.

-Nej, det gör vi inte.

-Jaja, men nu var det i alla fall väldigt jobbigt för mig. Även om hon sa att allt var bra.

-Hon?

-Ja, det var en kvinnlig läkare.

-Jaha?

Min fru tittar länge och forskande på mig.

-Ja det förklarar en del..

-Vad menar du med det?

-Inget. Men det var lite lägligt att det just var en kvinna, tycker du inte?

-Nu valde ju sjukhuset vem som skulle undersöka mig, inte jag.

-Men du fick väl ett namn på läkaren innan du skulle gå?

-Ja, det är klart.

-Och det var uppenbarligen inte Dr Lennart?

-Nej, och det spelade ingen roll. Jag kanske till och med föredrog att en kvinna skulle undersöka mig.

-Ja, det kan jag tänka mig. Det var väl därför du inte sa något till mig innan?

-Är du svartsjuk….?

-För att en tjej kör upp ett finger i arslet på dig? Skulle inte tro det.

-Sen var det ju ultraljud också. En lång djävla stav….

-Där ser man. Som en efterrätt.

-Nu får du väl ge dig. Jag kanske skulle ha struntat i undersökningen och istället drabbats av en ostoppbar cancer senare?

Hon skakar bara på huvudet till svar.

-Det var ju du som pushade mig att gå!

-Men jag väntade mig inte att du skulle komma hem och se ut som om du fått tillbaka på skatten.

-Jag kanske är lättat för att det är över? Är inte det en ganska normal reaktion?

Hon tänker efter en stund innan hon skrattar till och tittar lite ömt på mig.

-Ja, förlåt. Du har rätt. Jag kanske bara är lite nervös för mitt eget gynekologbesök nästa vecka. Även om Magnus är väldigt lätt på handen och bra.

-Magnus??

Meningslöst möte i Kreml.

Jag ska få mina reseinstruktioner på ett café i Gamla Stan på ett givet klockslag. Jag slår mig ner vid ett bord, i andra änden av rummet sitter en man i trenchcoat och mörka solglasögon. Han läser en s.k herrtidning från tidigt 80-tal, som han sen viker ihop och lämnar kvar på bordet, varefter han lämnar caféet. Jag suckar över bristen på finess, släntrar över och lyfter motvilligt tidningen. Jag bläddrar till mittuppslaget, där en liten papperslapp klistrats strategiskt över kvinnans ena bröstvårta. En ung tjej som jobbar på fiket tittar äcklat på mig, samtidigt som jag skrapar loss lappen.

-Det är ett hemligt meddelande, förklarar jag för henne och inser samtidigt hur ihåligt det låter. Instruktionen på den lilla lappen är åtminstone glasklar.

Jag tar färjan till Gotland fredag eftermiddag och möter därför hela mediasverige som ska till sina landställen. Jag har aldrig begripit flockbeteendet där man tvingas möta bekanta och kollegor från stan i badbyxor på sin semester.

-Ni är lika originella som husvagnscampare! skriker jag åt alla och ingen i restaurangen. Sen beställer jag ännu en öl och en Jägermeister. Jag vet inte om jag är full eller lite nervös. Väl på Gotland tar jag bussen till Slite hamn. Det hinner bli kväll tills jag sitter på en angiven brygga och tittar ut över ett av världens mest nedsmutsade innanhav. Plötsligt dyker ett periskop upp en bit ut, därefter flyter en stor ubåtskropp upp till ytan och en lucka öppnas. Jag tänder min mobil som jag instruerats att göra och en militär i gummiflotte kommer roende mot mig. En liten benig kille i 20-års åldern glider in mot bryggan och manar mig att hoppa ombord. Inne i atomubåten hälsar jag lite blygt på några i besättningen innan jag placeras i en hytt.

Jag somnar och väcks flera timmar senare av en rysk pojke i sjömansuniform som står över sängen och ruskar om mig. Jag undrar om jag hamnat i en gammal porrfilm, innan jag leds uppför trapporna till ubåtens torn igen. Det är kolsvart och en stark vind blåser samtidigt som jag får hjälp att kränga på mig en dykardräkt. Jag upplyser en attackdykare bredvid mig att jag inte har dykcertifikat. Han svarar på urusel engelska att allt kommer gå bra, vilket övertygar mig om att allt kommer att gå åt helvete. Sen sätter vi oss på ubåtskroppen, tar på oss luftmunstyckena och hasar framåt tills vi rutchar ner i det iskalla vattnet. Attackdykaren har en strålkastare med sig och tar täten ner i djupet. Jag har en pannlampa på mig och simmar hundsim efter, ganska ineffektivt men inger en känsla av trygghet från barndomen som jag behöver.

Till slut når vi fram till ett stort rör. Jag fattar intuitivt att det är Nordstream2. Ingen orkade göra något för att rädda Östersjön eller planeten, men att dra en pipeline för rysk gas till Europa kändes som en viktig prioritet. Nåja, projektet omfamnades av alla godtrogna idioter som inbillade sig att länder som gör affärer ihop, inte krigar mot varandra. Något som säkert stämmer när det inte handlar om länder som har en avgrund mellan sig när det gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Attackdykaren öppnar någon sorts lucka i röret, där han motar in mig. En av Östersjöns sista torskar följer med in också, innan luckan stängs. Jag är i någon sorts luftsluss och det finns en knapp i taket därinne, som jag trycker på. Plötsligt är det som att befinna sig i ett glas med en brustablett. Miljoner bubblor gör att sikten är obefintlig, innan jag märker att vattennivån försvinner tills allt vatten är borta. Lite trevande tar jag av mig luftmunstycket och tar ett andetag. Torsken som följde med in, ligger och sprattlar för livet bredvid mig. Han bytte ett liv i ensamhet, mot en obarmhärtig död. Jag sjunger en strof av Neil Young till tröst: ”It’s better to burn out, than to fade away. Hey hey, my, my….” tills hans sprattel avstannar och slutligen helt slutar. Därefter öppnar jag den andra luckan och kryper in i det svarta röret, som är ca 120cm i diameter. Det doftar svagt av gas och bajs därinne. Rysslands enda exportprodukter.

En spolformad skapelse står beredd framför mig, med åtta gummidäck som håller en sits svävande i rörets mittpunk. I samma ögonblick som jag spänner fast mig, startar en motor och jag färdas i snabb hastighet genom röret. Hastigheten är omöjlig för mig att avgöra, men ljudet och skakningarna av skarvarna i röret ökar i intensitet tills de övergår till att bara vara en konstant vibration. Det är som att åka tåg och jag somnar efter ett tag. Jag vaknar av att kapseln står stilla i en stor sal. Kristallkronor hänger från taket, förgyllda väggar med oljemålningar av stora, ryska makthavare stirrar ner mot mig. Jag kliver ur min farkost och ser att Putin sitter vid ett bord och äter. Jag hinner tänka att han äter blod, tills jag inser att det antagligen är borscht. Han tittar upp mot mig och ler. Ett misstag, med tanke på att hela hans tandrad är blodröd.

-Vill du ha? frågar han mig och gestikulerar att jag ska slå mig ner.

-Nej tack, jag åt en landgång på Gotlandsbåten, svarar jag och sätter mig mitt emot honom.

-Vad snällt att du ville komma, säger han och torkar läpparna med en vit linneservett.

-Varför ville du prata med mig? undrar jag och häller upp ett dricksglas vodka till mig själv.

-Jag har inte så många jag kan koppla av och ha lite trevligt med här längre, säger han och slår missmodigt ut med händerna.

-Nej, det är ju en av de tråkiga bieffekterna när man startar krig, man blir snabbt ganska ensam, säger jag och sveper min vodka.

-Vet du vad jag saknar mest? frågar han med lite drömmande blick.

-Respekt?

-Det har jag väl? undrar han förvånat.

-Nej, folk är bara rädda för dig. Som en gatuhund, du vet aldrig om den vill kela eller slita loss luftstrupen på dig. Respekt är något du måste förtjäna

Putin tittar uppgivet på mig. Hans ansikte ser ut som om han både skjutit Botox i alla vinklar och sen pressat in tryckluft under huden. Det rinner en liten röd rännil av borscht i hans ena mungipa, men han märker det inte.

-Du är inte rädd av dig, det måste jag säga.

-Du har väl tillräckligt med oligarker och ja-sägare omkring dig? Vad ska du göra, skjuta mig i bakhuvudet? Som Stalin tyckte om att göra efter att han ätit en trevlig middag med offret först.

Putin hummar till lite roat, som om det var en idé som inte riktigt slagit honom. Jag ångrar att jag sa något.

-Om du inte tänker vara trevlig kan du lika gärna åka hem, säger han till slut och reser sig upp. Jag nickar till svar och går bort mot min farkost som står startklar i rörets mynning. Jag spänner fast mig och möter hans lite sårade blick.

-Du inser att du målat in dig i ett hörn va? Att Rysslands enda väg ut ur den här situationen, är att göra sig av med dig. Sen kan näste man säga att det här var ditt krig, backa ut ur Ukraina och be om att bli insläppt i värmen igen. Vilket kommer att ske, ganska fort till och med. Tack för vodkan förresten.

Han svarar genom att dra upp dragkedjan på sin Loro Piana-jacka för 100.000 kronor. Jag tycker att han ser tjock ut i den, men väljer att släppa det den här gången. Jag gör en lite teatralt vinkning, innan jag placerar händerna i kors över bröstet och åker som en projektil genom röret igen. Söderut, hemåt, mot Gotland. Som väntat är det ingen ubåt som väntar på mig vid luftslussen, så det slutar med att jag får simma in till kusten. Jag vadar upp på en strand, täckt i algblomning, gamla kondomer, trosskydd och en rostig elscooter över axlarna. Jag möts av  hela djävla mediasverige som ligger och solar sig i varandras stjärnglans. Jag har aldrig varit så glad över att se dem igen.

Eulogi av en filur.

Erik Lundby finns inte längre. Hans sista stund på jorden tillbringade han vid en privat sexklubb i Östergötland. Han var på väg hem ifrån ett av sina affärsmöten där han i sedvanlig anda pratat hål i huvudet på alla andra. Ömsom hittade han på fakta, ömsom strödde han självklarheter omkring sig. Om någon hade en annan åsikt, blev han rasande och lutade sig mot sina påhittade akademiska meriter och en undersökning som ingen annan kände till. Erik Lundby var som alla andra narcissister, han saknade helt självinsikt och tyckte själv att mötet gått enastående bra. Han bestämde sig därför för att kröna dagen genom att stanna till vid sexklubben och dess mest kända attraktion: Ett utomhus-glory-hole som han hört mycket om. Det var i själva verket en Friggebod som tillhörde en förskola på orten. På dagarna fungerade den som en hybrid mellan klättervägg och koja, där ena väggen utrustats med flera cylindriska hål. Men vissa sommarkvällar togs den i hemlighet över av sexklubben. 

Erik kittlades av både nakenheten i det fria, samt av ovetskapen om hon/han/det som befann sig på andra sidan. Erik såg sig som 100% hetro men hade för vana att dra hopplösa bögskämt, för att på så vis försöka tysta den svaga rösten inom honom som alltid älskat Barbara Streisand och Melodifestivalen. Just den här dagen visade det sig att det varken var en man eller kvinna på andra sidan - utan en vildsvinstjur. De anställda på sexklubben hade tagit en fikapaus och lämnat ytterdörren på glänt. Sånt som händer. Vildsvin är ju visserligen inte alls köttätare, men när de känner sig hotade och trängda kan de gå till angrepp med sina sylvassa betar. Om den plötsliga smärtan inte varit så ohygglig hade kanske Erik kunnat glädja sig åt att vildsvinet uppfattade hans penis som ett hot. Erik segnade ner och blodet stod som en fontän ur hans mellangärde. Han slogs av att det var som en röd orgasm innan han förlorade medvetandet och livet. 

Erik lämnar egentligen inget tomrum efter sig alls. Möjligen en kollektiv känsla av lättnad över att slippa höra hans malande röst och att jorden befriats på ännu en hopplös filur. Hans kropp kremerades tillsammans med de kvarvarande slamsorna som en gång varit hans mandom. Självupptagen in i det sista, efterlämnade Erik 45 tätskrivna sidor med instruktioner för hur hans sista resa skulle gå till. Hans aska skulle förvaras i en snidad ask av guld och värdigt färdas ombord på försvarsmaktens kustkorvett ut till en kobbe i Karlskrona skärgård. En plats där han, enligt egen utsago, hade mött Putin, Lavrov och Stig Bergling straxt efter att U137 gick på grund, för ett samtal om säkerhetsläget i Östersjön. Erik var glad i sprit, det ska sägas, och kunde på fyllan sänka rösten och berätta att han hade haft en högt uppsatt position inom underrättelsetjänsten och arbetat undercover som spion, med rätt att döda, under hela kalla kriget. Ett påstående vars enda sanningshalt var att folk ofta ville skjuta sig själva efter att ha träffat honom. Hans aska skulle sen strös högtidligt och en ensam trumpetare skulle spela ”I am a woman in love” av Barbara Streisand och Bee Gees. Han gav noga instruktioner om hur hans fru och barn skulle vara tröstlösa och gråta floder. Någon borde läsa högt ur Machiavellis ”Fursten” och kanske kunde Lars Lerin måla ett porträtt av honom som kunde hängas på Nationalmuseum. Han ville även att frun skulle se till att göra hans dödsdag till helgdag. Helst i hela världen, men Skandinavien skulle kunna räcka. Så efter att hans fru och barn läst igenom hans sista önskan, tömde de papplådan med hans aska i toaletten och spolade iväg de sista resterna av Erik Lundby. 

Amen.

Romantik i reality

Jag träffar några killar i 30-års åldern som i förbifarten undrar hur länge jag och min fru varit gifta. Jag svarar som det är, 30 år. Killarna blir djupt imponerade och frågar förväntansfullt hur mitt frieri gick till. En fråga som enbart kan komma från en generation som dumstirrat på dejtingprogram under hela sin uppväxt. Så jag lutar mig förtroligt framåt och sänker rösten. 

-Jag målade en akvarellmålning på 4x5 meter med en detaljerad karta över Kungsholmen, som jag lämnade på vardagsrumsgolvet för henne att upptäcka. På målningen markerade jag en specifik plats i Rålambshovsparken med ett litet, påklistrat, rött hjärta. Under hjärtat hade jag skrivit med pytteliten stil att jag gömt en liten trädgårdsspade under hennes huvudkudde som skulle komma till användning. Redan efter 10 cm ner i marken på den utsatta platsen i Rålambshovsparken, stötte hon på en gammal chokladask i metall från 30-talet, inslagen med stora rosetter. Inuti hittar hon ett isärplockat pussel på tusen bitar som hon måste lägga på plats. Efter ett tag ser hon att motivet är Michelangelos staty av David. Och när hon slutligen lagt alla bitarna ser hon att det saknas en pusselbit, precis där hans hjärta sitter. 

Jag tittar på killarna, som nu sitter med öppna munnar och någon sorts dumleende, innan jag fortsätter.

-Hon söker efter den och ser då på baksidan av chokladasken att jag graverat in formen av den saknade pusselbiten och även skrivit en liten text inuti: ”Mitt hjärta är ditt. Gå ner till stranden.” Hon är så rörd att hon storgråter när hon går till stranden, där en man i våtdräkt serverar henne ett glas champagne och lägger fram en duvblå sidenklänning som hon får byta om till. Sen sätter de full fart i ribbåten ut mot ytterskärgården. När hon kommer fram till den sista, lilla kobben ute i kustbandet, sitter jag där i en vit linnekostym på en klippa där jag dukat upp en festmåltid och tänt ljus i en hjärtformation runt bordet. Hon slår sig ner och plötsligt reser sig hela Sveriges Radios Symfoniorkester upp ur sina gömmor och spelar upp. Det är ”Anthem” av Björn och Benny. Jag reser mig högtidligt och sjunger passionerat och perfekt. I låtens absoluta crescendo skjuts sen tusentals av rosenblad ut ur en luftvärnskanon och förvandlar hela himlen till ett rött regn. När rosenbladen landat är hela kobben är ett enda stort, rött, hjärta. Det sista ekot efter explosionen tonar bort, då faller jag ner på knä, halar fram en sammetskudde där en smaragbeströdd ring vilar och ställer frågan så högtidligt jag bara kan. 

-Britt, Charlotte, Margareta. Vill du dela ditt liv med mig?

Killarna stirrar med vattniga ögon på mig.

-Fan vad mäktigt, säger de unisont.

På vägen hem senare är jag ganska nöjd med att jag gav killarna precis vad de ville höra. Att Lotta och jag i själva verket sprang in på Rådhuset i hemlighet och valde den kortaste borgerliga vigsel som bjöds, hade inte gjort dem lyckligare. 

Bara oss.

Maskeradmordet.

Jag strosar in på SVT’s kostymförråd i frihamnen och upptäcker snabbt att det är helt utplockat. Galgarna gapar tomma och ett kallt eko hörs i lokalen vid varje fotsteg. En ensam radio spelar lite pop någonstans. Efter en global pandemi och det pågående kriget i Europa, var inbjudan till en maskerad så enormt efterlängtad. För mig är en maskerad precis som när jag skriver. En underbar möjligheten att få leva ut sidor hos mig själv och kanske till och med ompröva min identitet. 

Bekymrat går jag därför fram till en ung kille som verkar vara ansvarig för förrådet och frågar om det pågår någon remake av Fanny&Alexander eller om de haft ett aggressivt angrepp av mal? Han svarar lite stramt att de gjort en översyn av hela förrådet.

-Men det är ju nästan inget kvar, säger jag upprört.

-Vi har bara tagit bort det som vi klassar som kulturell appropriering. 

-Självklart, säger jag utan övertygelse. Vi vill ju inte kränka någon.

-Nej, precis. Det är viktigt att vi inte bidrar till stöld av andra kulturers särart, förklarar han för mig.

Jag studerar hans tatuering på armarna, som uppenbarligen är inspirerade av maori-tatueringar. Jag ser de stora, runda träbitarna i hans öronlober, jag ser hans Tibetanska halssmycke, kängorna som inspirerats av argentinska hästfolk och jag ser hans Spotify på telefonen som spelar upp en reggaelåt med UB40. Jag väljer att inte kommentera något av det, jag vill vara storsint och härlig idag.

-Jaha, där ser man, säger jag och fingrar lite prövande på en gorilladräkt. Den luktar som en urinfylld blöja med lite inslag av svett och spya.

-Den där är populär, säger han.

-Ja, det verkar så, säger jag och kämpar fram ett litet leende. Så om jag fattar dig rätt, det finns egentligen inga maskeraddräkter alls kvar här?

-Vad menar du, det finns ju massor här?

-Jo, men för oss som inte drömmer om att vara en snödriva, Kalle Anka, humla eller en höbal för en kväll. 

-Ja, vad hade du tänkt dig då? suckar han spydigt åt mig. Hade du tänkt att klä ut dig till indian, eller?

-Syftar du på urfolksamerikan? frågar jag vänligt tillbaka. 

-Det var det jag menade, svarar han snabbt.

-Mmm, men det var inte det du sa?

Han tittar bort och korrigerar sina indiska silverarmband runt handleden. 

-Nej, jag tänkte inte gå som Sitting Bull. Men bara så att vi fattar varandra? För mig är hela idén med maskerad att få förvandla mig till en annan människa. Och det är klart att det blir en karikatyr. Hur ska folk annars se vad man föreställer?

-Din generation fattar inte det här säger killen och korrigerar sin t-shirt med batiktryck.

-Och din generation har gjort sig till självutnämnda tolkar åt andra människor. Är inte det höjden av appropriering?

Han fnyser och korrigerar sin näsring till svar.

-Jag kanske kan gå som sexköpare? Fast vad fan har man på sig då? säger jag och skrattar till lite. Eller vad tror du om att klä ut sig till svenne-banan, med träningsoverall, foppatofflor, Hammarby T-shirt, en lejontatuering i pannan och en påse 7,2 starköl i handen?

Han ser inte ett dugg road ut och byter frånvarande låt på sin telefon till Eminem. 

-Men du! Nu vet jag vad jag ska gå som, säger jag och och skiner upp.

Han tittar utmattat upp på mig.

-Ortodox jude! säger jag triumferande. Svart kostym, hatt och långa lockar vid tinningarna. 

-Har du inte fattat något av vad jag sagt? småskriker han plötsligt åt mig. 

-Vadå, jag är 5,9% jude? Är det för lite för dig? Hade 15% räckt, eller krävs det mer? Min farfar var förresten italienare, det borde ju öppna för att gå utklädd till pizzabagare? 

Jag lämnar förrådet tomhänt men känner på något sätt att både han och jag lärt oss något den här dagen.

Framförallt han, tänker jag. 

Den lille mannen.

Jag har mött typen i hela mitt yrkesliv. Medelmåttiga män som tar enormt mycket plats och är helt konsumerade av sin egen förträfflighet. I bästa fall är han bara en mellanchef eller ordförande i din bostadsrättsförening och mest ett komiskt störningsmoment som är hanterbart. Men om ingen tar den här typen av man på allvar så vandrar han liksom vidare på tystnadens röda matta. Går det riktigt illa så blir det en lång promenad, via lite smålöjliga positioner som han tar på stort allvar vilket sen omärkligt leder till nästa position. Och går det riktigt illa så slutar de som envåldshärskare i Ryssland, Belarus, Ungern, Brasilien, Nordkorea, Venezuela, Kina, Turkiet. Ja, till och med i USA kan de bevisligen nå den absoluta toppen och åstadkomma irreparabla skador på demokratin. Knepet de använder sig av är att omge sig av ja-sägare som de sen belönar för sin lojalitet och skaffar sig hållhakar på. De ljuger systematiskt och blåser upp sin egen betydelse samtidigt som de roffar åt sig pengar och egendomar. De är inte ett dugg intresserade av politisk ideologi, de är bara intresserade av sin egen makt. Passar det deras syften att vara kommunist, så är de det. Passar det bättre att vara högerextrem, så går det lika bra. Det enda som inte fungerar för dem är en liberal mittposition, det går liksom inte att göda hat om man är sansad och nyanserad. 

Så vad har jag lärt mig av alla mina möten med de här små männen? Förvånansvärt lite, slår det mig. Jag känner igen dem ögonblickligen, men väljer ändå att tvivla på mitt eget omdöme. Man vill ju inte vara snabb med att döma? Han kanske har haft en risig barndom, han kanske har en diagnos, han kanske bara är nervös över att träffa mig? Och då har jag förstås också läst Malcom Gladwell som bekräftar att intuitiva insikter ofta visar sig vara överlägsna våra mer överlagda insikter. Jag tror egentligen inte att psykopater och narcissister (ja, jag vågar mig på en amatördiagnos här) är speciellt skickliga skådespelare. De har svårt att leva sig in i hur andra uppfattar saker och ting och ännu svårare att kunna spela ner sitt självhävdelsebehov. Min och hela planetens uppgift från och med nu, blir att vi alla ska bli bättre på att lyssna på vår intuition när vi möter de här små männen. Och vi ska söka stöd i varandra för att säkra så att de aldrig hamnar i positioner där de kan bestämma över oss eller vända oss mot varandra.

Den vägledande principen vi kan använda oss av är enkel: Om han känns som ett rövhål, så är han ett rövhål.

Jag ska försöka att vara lite roligare i nästa blogg.

Det åttonde inseglet.

Jag kontaktas av Dr Philip Nitschke (nej, namnet är inte taget - jag frågade), en brittisk uppfinnare som utvecklat en sorts podd som man kan ta livet av sig i. Han förklarade i ett zoom-möte att han bara måste testa prototypen på mig, innan han går vidare. Jag visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning? Har jag ett så dystert perspektiv att jag borde avsluta mitt liv redan nu? Han pladdrade sen på om hans plan att sälja den till länder där människor har rätten att själva bestämma om och när de vill avsluta sina liv. Jag sa jag att om jag förväntades testa podden så kanske min input efteråt skulle bli lite fattig. Han formligen slog sig på knäna av skratt och blottade sina brittiska tänder. I den låga kameravinkeln underifrån var det som att se enskilda majskorn nedtryckta i köttfärs.

Veckan efter tog jag mig ut till Arlanda, vilket är en nära-döden-upplevelse på helt egna meriter. Efter ett par timmars flygning, där jag andades in min egen koldioxid, fick domningar i skinkorna och blev alldeles fnasig på läpparna, tog  jag direkttåget från Heathrow till ett kylslaget Oxford. Dr Nitschke tog emot mig på sitt kontor, centralt beläget i stan. Efter en obligatorisk kopp te fick jag mig en rundvisning i kontorslandskapet. En plats så bedövande ful och tråkig att den måste ha varit en avgörande inspirationskälla för att utveckla självmordsmaskinen från början. En åsikt jag givetvis höll för mig själv eftersom jag inte ville riskera att han skulle börja skratta igen. 

Jag måste säga att podden var imponerande och väldigt sci-fi-elegant. Det var som att kliva in och sätta sig i ett liten en rymdkapsel, med en dörr som man drar igen efter sig. Som en Bajamaja, tänkte jag, fast med en effektiv spolfunktion. En inbjudande, röd knapp som hade kraften att spola bort hela mig på ett ögonblick. Dr Nitschke redogjorde sakligt för hur podden fungerade. Hur den fylldes med en sövande gas som man först somnad av för att sen aldrig vakna upp igen. 

-På det här viset elimineras ju det stora etiska  dilemmat, där läkare eller annan personal tvingas utföra själva avlivningen av en annan människa, förklarade han för mig. Ett perspektiv jag kunde förstå. För mitt inre såg jag ett gift par som äter middag vid köksbordet och där mannen frågar: ”Hur var din dag på jobbet älskling?” Och hon tuggar klart och lägger ned besticken innan hon svarar. ”Toppen. Jag hjälpte sex personer att dö.”

Dr Nitschke intygade att processen var helt smärtfri och att han såg stora möjligheter för den på marknaden. Men han ville absolut ha min ovärderliga input först. Så jag gick in och stängde om mig. Det första jag noterade var att sitsen var väldigt bekväm och att ljuddämpningen var exemplarisk. Life-cancelling-quiet tänkte jag, slöt ögonen och lät mina tankar sväva fritt. Som tjocka ugglor på låg höjd. Jag reflekterade över hur livets ändlighet är det som skänker det mening. Hur åldrandet och döden är det enda som är helt rättvist på planeten. Man kan vinscha hem löst skinn i ansiktet, fylla upp sina hängande skinkor med skogaholmslimpor av silikon och äta alger och nötter som sägs förlänga livet. Men till slut står ändå liemannen utanför porten. Han flossar lite nonchalant och säger att det är dags att gå nu. Vissheten om ett slut är det som borde påminna oss om att inte slösa tid på idioter, vara omtänksam, vänlig och syssla med saker som skänker både en själv och andra glädje. Alternativt att roffa åt sig så mycket man kan, skita ner planeten maximalt och bete sig som svin mot sina medmänniskor. Man kan välja väg där och det verkar som om många motiveras mest av den senare. 

När ugglorna hade landat, klev jag ut och sa att jag hade massor med tankar att dela med mig av. 45 minuter senare satt vi på den lokala puben och läppjade på varsin halvljummen, avslagen öl.

-Såhär, sa jag och spände blicken i honom. Om man bestämt sig för att möta liemannen, borde det inte vara lite mer show och dans över det hela? Du måste ju bestämma dig för om du är i avfallsbranschen eller underhållningsbranschen. Jag tycker att det borde vara lite mer kundorienterat, om du fattar? Att döma av hans halvöppna mun, begrep han inte ett smack.

-Ta mig till exempel. Jag kanske vill avsluta mina dagar ute på en promenad. Jag stannar tankfullt upp vid Slussen, njuter av byggslamret och röker lite heroin (något jag alltid velat pröva) när en flygel som lyfts upp i Mariahissen, helt plötsligt släpper i sina fästen. Jag hinner kanske ta ett bloss innan jag strimlas som ett ägg av strängarna. Och för att en kranoperatör ska slippa trycka på knappen, så tänker jag mig att det enkelt kan fjärrstyras. 5G-nätet måste rimligen kunna hantera en så enkel manöver. Vad ska vi annars ha det till? Jag passerar alltså en sensor som lösgör en konsertflygen av märket Steinway & Son’s. Ja, jag vill nog gärna unna mig ett instrument som gör det hela lite mer högtidligt och värdigt. En del väljer en exklusiv kista, jag väljer ett skitdyrt instrument. 

Jag lämnade Dr Nitschke på puben. Hans mun var på vid gavel och jag orkade faktiskt inte sitta kvar och stirra in i gapet. 

På flyget hem slog det mig, att det mest fantastiska med den här dödspodden är att man faktiskt tvingas slå sig ner en stund och utvärdera saker och ting. Helt utan störningsmoment. En stunds eftertanke kring de stora frågorna och där man antingen hittar mening och livslust, eller en genväg ut. Visst, det hade varit billigare att sitta i sportstugan med pipan av en hagelbössa i svalget, men hade det varit lika tankeväckande? 

Plikten kallar.

Regeringskansliet hörde av sig och var bekymrade över att vaccinationstakten gick för långsamt. De flesta som faktiskt längtar efter att få ta en spruta, kan inte hitta en enda ledig tid att boka in sig på. Jag var förstås alldeles för upptagen för att vilja ta ett möte om saken, tills de började lovorda ”min flödande kreativitet och exempellösa skärpa”. Jag sa att varken smicker eller ett väl tilltaget arvode biter på mig.

-Jag drivs bara av en stark altruistisk kärlek till folket, konsten och vårt underbara land, ljög jag vidare. Sen sjöng jag några strofer på en låt av Evert Taube. Det kan ha varit Dan Andersson eller Fred Åkerström också, jag blandar ihop dem hela tiden.

Efter att de prisat min sånginsats och erbjudit ett arvode i klass med det som spenderats på skolplattformen, tog jag på mig min lodenrock, bäverpälsmössa och promenerade genom Gamla Stan. I vaktkuren på regeringskansliet bad de mig att identifiera mig, vilket jag gjorde genom att blåsa ut rök från min vape i ansiktet på dem. Det verkade fungera för sen leddes jag in i ett konferensrum där Statsministern stod framför en skärm och spelade Fifa mot Damberg. Hon gillar tydligen inte att förlora så Damberg hade tvingats välja Brommapojkarna och Statsministern spelade med Barcelona. 

En flock av undersåtar stod och tittade på och hejade uteslutande på Statsministern som matade in mål efter mål. Jag omikron-harklade mig och presenterade mig som Sepp Blatter och sa att de kunde lägga alla mutor på bordet. Inte ens Ygeman, som tillträtt som idrottsministern, begrep lustigheten. Statsministern tittade lite yrvaket på mig, gjorde ytterligare ett mål och släppte sen handkontrollen.

-Ja, vad bra. Jag ville bara förnedra klart Damberg här, sa hon och sträckte fram sin hand för att hälsa. 

-Jag föredrar fisting, svarade jag och höll fram en knuten näve. Att döma av tystnaden som infann sig i rummet hade jag antagligen valt fel begrepp. 

-Jag kan inte hålla ordning på Taube och Cornelis heller, sa jag och log lite urskuldande, vilket gjorde att stämningen i rummet lättade något. Magdalena gestikulerade att jag skulle slå mig ner vid konferensbordet, där någon skrämd minister serverade mig kaffe och mineralvatten. Efter några minuters kallprat om ett eventuellt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina, Trumps återkomst som USA’s nästa president, elkrisen i Sverige och Ebba Busch husaffär, drämde Magdalena handflatan i bordet.

-Nej, vad säger du Anders? Har du funderat på en lösning för att öka vaccinationskapaciteten i landet?

Min vana trogen roterade jag bäverpälsmössan på det blanka konferensbordet och intog en tankfull pose.

-Åh, jag vet inte, sa jag med utsökt spelad ödmjukhet. Jag är ju bara en liten människa som dagligen försöker gestalta vad det innebär att vara människa. 

-Ok, men nu har vi ju anlitat dig för att du ska komma med lösningar för hur man ska slippa behöva vara en ovaccinerad människa, sa Statsministern bistert.

-Ja, precis. Och jag har en tanke, svarade jag med låg, väsande röst och slutade samtidigt att rotera pälsmössan, för ytterligare dramatisk effekt.

Statsministern och alla hennes undersåtar lutade sig synkroniserat framåt mot mig. Jag fick en inre bild av att jag höll upp en höna inför en flock med rävar.

-Lösningen är att överlåta vaccinationerna åt organisationer som bevisat att de klarar av logistiken. Som lyckats skala både upp och ner när det krävts och som har kreativitet och hängivenheten som krävs för att driva en sån här komplex apparat framgångsrikt.

Magdalena såg lite bekymrad ut och avbröt mig.

-Jag orkar inte med det här liberala pladdret att privata aktörer alltid är effektivare och bättre skickade att lösa marknadens problem. Och jag vill inte definitivt inte släppa in fler riskkapitalister i vården. Det är illa nog som det är. 

-Det är de kriminella nätverken jag syftar på. De är ju i stort sett en del av den svenska modellen numera. De vet hur välfärdssystemet fungerar, skipar sig egen rättvisa, startar nya verksamheter varje dag, mobiliserar en egen försvarsmakt och engagerar den yngre generation att vilja bli en del av vuxenvärlden genom framgångsrik gangsterrap. De skulle fixa det här på ett par veckor och jag tror även att de skulle lösa hela problemet med antivaxxare. Vaccinera dig eller dö, avslutade jag och småskrattade lite.

Jag promenerade hem genom Gamla Stan igen. Jag nynnade på ”Sakta vi gå genom stan” och kunde inte för mitt liv komma på om det var Taube eller Ferlin som skrivit den. Jag var inte förvånad över reaktionen på regeringskansliet. Jag hade mött det så många gånger förut. Uppdragsgivare som är beredda att betala för ens råd, men sen inte är villiga att lyssna.

Bortkastade skattepengar, finns det något värre?

Lys upp avgrunden.

En granne har täckt hela sin trädgård och fasad med julbelysning. Det är väl LED-belysningens förbannelse, tänker jag. De små energisnåla lamporna som skulle ersätta våra gamla belysningar och minska vårt elberoende. I själva verket ledde det till att folk kastade bort miljoner av fullt fungerande glödlampor och ersatte dem med 90 meter LED-trams. En insats som ökade den totala elförbrukning.

Visst, vi lever ett land med ett hopplöst mörker större delen av året (för en del av oss är hela världen beckmörk året runt, men det är en annan historia) så det är mänskligt att vilja lysa upp tillvaron. En del gör det med sprit, glädjepiller och streamingtjänster, andra genom oskyddat sex med vilt främmande människor på finlandsfärjor. Och rätt många pyntar med LED-ljus. Jag tror man måste vara öppen för att det kan vara överlappande beteenden.

Man kanske har stirrat sig fördärvad på krimserier om seriemördare som förbereder sina dåd med hjälp av dockskåp eller kastanjefigurer, så man åker på en inspirations/teambuilding-resa med Viking Line Cinderella bara för att få uppleva något på riktigt. Väl ombord försöker man äta sig till break-even på julbordet, men det slutar med att man kräks okontrollerat och istället övergår till att blanda sin receptbelagda medicin med shots och paraplydrinkar. Minuter senare står man och pumpar sina knutna nävar i luften på dansgolvet.

Sen råkar man hamna i säng med en steward som är utklädd till tomte ombord. Lätt hänt, han ropade något vänligt på dansgolvet och man kände sig åtrådd och öppen för att expandera sin sexuella horisont. Dagen efter vaknar man med en tub glidmedel i hytten och större delen av ett tomteskägg djupt mellan skinkorna. Det är alltså inte bara horisonten som vidgats.

Väl hemma hos familjen igen bär man på en så bottenlös ångest att det bara finns en sak att göra. Man åker till ett valfritt lågprisvaruhus i Stockholms kranskommuner och köper kinesisk julbelysning som om det inte fanns någon morgondag. Hela natten står man på stege med skruvdragare och tänder runt midnatt slutligen upp kommunens största ljusförorening. En orgie i dålig smak som kanske odlar myten om den lyckliga, julälskande mannen, men som inte har en chans att utplåna det växande självföraktet. Inte minst eftersom lamporna har producerats i slavläger av Uigurier.

Jag vill betona att det här bara är en hypotes från min sida. Ingen absolut sanning.

Men det kan hänga ihop såhär.

Förfula ditt hem.

Vi närmar oss tiden då jag tvingas gå upp på vinden igen för att leta fram julpyntet. Jag gillar varken julen eller vinden, så det är lite av lose-lose-situation. Det är iskallt däruppe när jag famlar i skenet av en naken glödlampa efter två flyttkartonger med sakerna som ska placeras centralt i vårt hem. Jag slås av hur två vuxna människor med ganska god smak, varav den ena till och med arbetar som inredare, sanktionerar att så mycket kitsch och motbjudande smörja tillåts ta över vårt hem.

Eftersom jag i sann Freudiansk anda verkar ha gömt julsakerna, tvingas jag rota igenom gamla möbler, hifi-rester, resväskor och flyttkartonger med bilder och annat bråte. Alla dessa saker som vi i något svagt ögonblick klassificerat som ”dumt att kasta” eller ”kan vara värt något”. En inställning som kan ha formats av en fascination för tv-program där proffs får botanisera i gamla lador, garage och dödsbon och upptäcker dolda skatter. Eller Antikrundan, där folk kommer in med fasansfulla trämöbler som ser ut att vara gjorda av livstidsdömda interner på våra anstalter. Saker som jag hade kört till tippen direkt, eller möjligen slagit sönder och eldat upp i min öppna spis. Som sen visar sig vara gjorda av Bror Einar Hjort och därför är värda flera hundra tusen kronor.

I vindens dunkla sken sneglar jag på en oljemålning som bor på vinden av väldigt goda skäl - den är fasansfull. Men jag minns paret som hittade en målning av Rembrandt i sin gamla kolkällare. Eller kollegan som köpte en mapp med mönsterritningar på en loppis för 50:- som sen visade sig vara originalritningarna till mattor och möbler i Versailles. Varför händer det inte mig? Jag öppnar en flyttlåda på måfå och blickar rakt ner i min egen uppväxt. Alla vinylskivorna som format mig. Hårdrock, synth, indie och så några pinsamma soulskivor som jag köpte för att det alltid var någon halvnaken tjej på omslaget. (Ni som vet bandet, vet.)

Till slut stöter jag på lådorna med julpyntet. Den fasansfulla, vävda duken med broderade tomtar och renar på, som granen ska stå på. Fnasigt gammalt glitter, tre generationers julbelysning som slingrat ihop sig till en hård boll, plastkulor i olika färger, lite fragment av bollar i någon sorts glas som alla gått sönder. Vita pappersbollar, en julbock gjord i någon sorts utsäde som antagligen självantänder så fort det kommer ner i värmen. Slutligen en 50 cm’s tomte i plast vars huvudsakliga roll har varit att bli juckad på av hemmets samtliga hundar. Det finns även några otroligt uselt målade toarullar, med lite glitter och frassligt papper i ändarna. Barnens ”hantverk” som jag fortfarande inte vågar kasta för att inte äventyra mitt äktenskap. Eller av rädsla för att de eventuellt blir enormt värdefulla i framtiden. Jag stapplar nedför den branta trappan med all julsmörja och ropar med min mest tillgjorda röst.

-Jag hittade allt, älskling!

Vem väntar vi på?

Dottern är tre år och ovanligt talför för sin ålder. Han hämtar henne på förskolan någon vecka före julledigheten och de promenerar hemåt i slasken och eftermiddagsmörkret. Hon stannar ofta och hoppar i pölar av smältvatten och smuts. Ett tag försökte han få henne att sluta med det, men nu har han gett upp och accepterat att tvättmaskin och torktumlare går dygnet runt för att hålla hennes kläder rena. Väl hemma äter hon en macka genom att dra loss osten från brödet och gräva upp smören med ett finger. Hon är underbar men äter som ett svin, så är det bara. Plötsligt stannar hon upp och tittar forskande på honom.

-Vem väntar vi på? undrar hon och lägger huvudet lite på sned.

-Mamma! säger han eftersom han inte tror att hon känner till Godot.

-Nej, en annan, säger hon med ett brett leende.

-Jag vet inte älskling. Kan det vara Alfons mamma då? jag har alltid undrat var hon hållit hus.

-Nej, säger hon bekymrat.

-Jaha, du menar Tomten? säger mannen uppgivet eftersom han hoppats slippa göda tron på en gubbe vars livsuppgift är att driva konsumtion.

-Nej, Jesusbarnet, säger hon entusiastiskt.

Dagen efter lämnar han dottern på förskolan och ber att få prata med hon som är chef. De går in i ett rum som luktar mögel och trolldeg. Han förklarar att om han velat pressa in religion i sitt barn ihop med lussebullarna, så hade han valt en sån förskola. 

Han går till sitt arbete som han hatar, men som tyvärr betalar så bra att han aldrig kommer att kunna sluta. Där hamnar han i ett möte med den nya, unga hållbarhetschefen, en man som ännu inte har förlorat alla illusioner och förhoppningar om människor. Hållbarhetschefen pratar om alla förändringar han vill göra på företaget och hur meningsfullt allt kommer att bli framöver. Hur företaget kommer att göra skillnad genom att köpa återanvänt skrivar- och toapapper, köpa utsläppsrätter när folk reser, stänga av teknisk utrustning på nätterna och erbjuda närodlad frukt i mötesrummen. Hur bolaget blir en del av kampen mot den globala uppvärmningen och hur det kommer att göra företaget mer attraktiv som arbetsplats. Mannen tittar trött på heltäckningsmattans mönster och trummar med fingrarna på stolskarmen. Hans tankar går till sin dotters fråga.

-Vem väntar vi på? säger han tankfullt och dovt.

Hållbarhetschefen flackar lite oroligt med blicken, som om någon hög chef är i antågande.

-Nu tror jag inte att jag riktigt förstår…

-Vem lurar vi egentligen genom att försöka få vanligt folk att tro att de kan göra någon som helst skillnad? Är det ett smart sätt att göra det till deras fel? Om de kört mindre bil, sopsorterat, pantat och komposterat mer, så hade det här aldrig hänt? Människor är inte beredda att ge upp en livsstil som tagit dem tusentals år att uppnå. Politikerna är för fega för att fatta besluten som krävs och företagen är för upptagna med sina kvartalsrapporter och börskurser. Vi väntar inte på tomten, Jesus eller Greta Thunberg längre, vi väntar på en teknologisk Messias. Det är vårt enda hopp. Någon som knäcker koden till ren, billig och evig energi. 

-Men tänk om ingen kommer, säger hållbarhetschefen uppgivet?

-Då har vi torkat oss med återvunnet papper i onödan, säger mannen och lämnar rummet.

Språklig limbo

Plötsligt ser jag en en italiensk kvinna ställa ut en tallrik mjölk till sin katt utanför porten. Jag inser att här öppnar sig en möjlighet som kanske bara kommer en gång i livet, så jag går raskt fram och ställer mig framför henne och katten. Kvinnan känner av min närvaro och lyfter blicken, samtidigt som jag ler vinnande och sen högtidligt levererar.

-Il gatto beve latte, säger jag och pekar på katten och tallriken.

Ganska snabbt känner jag att kvinnan inte delar min entusiasm. Hon tittar bekymrat på mig, vilket är jobbigt för någon som redan har en låg självkänsla. Har jag använt fel fras? undrar jag desperat. Tänk om alla dessa timmar på Folkuniversitetet med läroböcker och alla timmarna med appen Duolingo, varit bortkastade? Bedrövat går jag därifrån och rannsakar min hjärna som kanske förlorat all sin plasticitet. Tyst rabblar jag glosor och meningarna som skulle få ett helt land att förbehållslöst älska mig.

Jag får plötsligt syn på en röd hatt i en klädbutik och inser att nästa möjlighet öppnat sig. Väl inne i butiken tar jag raskt på mig hatten och går fram till mannen bakom disken.

-Jag har en röd hatt, säger jag på min bästa italienska. Mannen ler besvärat och ser sig oroligt omkring, som om han behövde hjälp.

-Min moster bär skor med höga klackar, prövar jag då och lägger huvudet lite frågande på sned.

Expediten tar nervöst hatten av mig och pekar mot dörren. 

-Finns det elefanter på Zoo? frågar jag artig samtidigt som han motar ut mig ur butiken.

Vad gör jag för fel, undrar jag, samtidigt som jag passerar piazzan där en äldre man sitter vid ett bord med en espresso och ett glas grappa.

-Jag tycker om smaken av alkohol, säger jag och sveper gubbens grappa. Han blir rasande och alla på torget skriker ord och meningar åt mig som jag verkligen borde lära mig. Jag gör en mental anteckning om det samtidigt som jag springer därifrån. När jag hämtar andan slås jag av den fasansfulla tanken att någon kanske hackat Duolingo och att  allt jag lärt mig är nonsens. Eller i värsta fall, förolämpningar.

Vad har jag sagt under dagen egentligen? Frågade jag om jag fick dränka katten i mjölk? Undrade jag om hästen är prostituerad? Det vore olyckligt, men skulle förklara en del, tänker jag och raderar snabbt Duolingo från min telefon.

Tillförordnad Allsmäktig.

En högre makt hörde av sig direkt när jag återvände efter semestern och undrade om jag kunde hoppa in för honom in en kort period. 

-Vart ska du ta vägen? undrade jag.

-Ta ett break bara, jag har ju inte haft en ledig dag sedan begynnelsen, svarade den allsmäktige och suckade djupt.

När han fått på sig sin vita linnekostym, panamahatt och flip-flops, vinkade han åt mig vid dörrposten med en vodka Red-Bull i handen. 

-Världen har aldrig varit bättre händer, sa jag och log vinnande mot honom.

-Du ska inte göra någonting, Anders. 

-Så inte låta Jesus återvända eller avsluta några krig….?

-Du ska bara vara barnvakt ett tag och om något stort händer så ringer du mig. Fattar du? 

-Amen, sa jag. Du kan koppla av och njuta, jag håller fortet.

Så fort jag hörde ytterdörren slå igen till hans mexitegelvillan i utkanten av Upplands Väsby, kastade jag mig på hans dator och skickade invites till ett zoom-möte med alla världsreligioners ledare. 

Jag har en grej att snacka om, löd rubriken på mailet. Avsändare: Ni vet vem….

Inför mötet slog jag av videokameran, eftersom jag insåg att de flesta av dem skulle förlora all tro om de fick se mig. Men klädsel betyder ändå någonting för självkänslan resonerade jag och iklädde mig ett par kycklinggula speedos, en oknuten lila, fladdrig rökrock och ett spett i ena handen som vandringsstav. Jag kände mig biblisk.

Mötet drog igång och min skärm fylldes av en massa gamla gamla gubbar som också hade ansträngt sig på klädområdet. Uppklädda till tänderna i kläder som måste vara grymt opraktiska om man ska på på en offentlig toalett. Jag valde att inte framför den åsikten, även jag kan behärska mig ibland.

-Hej, hej, öppnade jag. Kanske inte så andaktsfullt, men ändå ganska trevligt. Gubbarna spärrade upp ögonen och hälsade sen med lite märkliga gester tillbaka. Någon höll sig för bröstet som om han fått ett kycklingben i halsen, en annan föll ner på knä och försvann ur bild, en annan bugade med sin superhöga hatt och råkade slå ner locket på datorn så att allt blev svart. Till slut återställdes ordningen och jag blåste en ganska entonig fanfar i en plasttrumpet, liksom för att markera stundens högtidlighet.

-Jo, jag har problem med att så många som har en stark gudstro går upp i falsett och blir kränkta när andra människor hånar eller förnekar mig. En del av er går längre än så och griper till vapen i mitt namn, vilket är helt oacceptabelt. Om någon ska bli kränkt, så är det väl jag, eller hur? 

En av gubbarna mumlade ur skägget att hädare och syndare måste straffas, så jag avbröt honom direkt.

-Jag är allsmäktig och skulle kunna dyka upp i form av en eldkastare, gigantisk giftorm eller en burk med skämd Drottningsylt om det skulle krävas. Jag kan släppa lös gräshoppssvärmar, böldpest, naturkatastrofer eller introducera nya könssjukdomar mot folk som inte visar mig respekt. Jag är fullt kapabel att hantera det själv, om jag så önskar. Gubbarna tittade lite skeptiskt mot mig.

-Ni behöver inte göra ett dugg. Det här handlar inte om er. Om någon ska tappa koncepterna så är det JAG. Är vi överens om det?

-Ok, svarade de svagt till svar och såg besvikna ut.

-Ni gör bort er, fattar ni inte det? Ni framstår som lättkränkta idioter varje gång ni blir upprörda över att någon ifrågasätter mig. Som när man var 11 år och någon sa att Alice Cooper var en djävla tönt. DÅ kunde man ta det personligt. Men nu? Titta på er. Visa att er tro är lite större än så. Om någon hånler och säger att jag är ett påhitt och inte finns, bara le tillbaka, nicka lite och uppför er som om ni vet någonting som de inte vet. Det räcker hur långt som helst.

De såg lite frågande ut när jag nämnde Alice Cooper, men det kändes ändå som om budskapet hade gått fram. Jag avslutade mötet med några ganska potenta stötar i plasttrumpeten.

GOD HAS ENDED THE MEETING stod det på skärmen. I samma ögonblick kände jag en närvaro i rummet och upptäckte att den allsmäktige stod och flåsade i dörren med padelracketen i handen.

-Vad fan håller du på med?

-Musik, svarade jag obekymrat och slöt rökrocken med min lediga hand.