Romantik i reality

Jag träffar några killar i 30-års åldern som i förbifarten undrar hur länge jag och min fru varit gifta. Jag svarar som det är, 30 år. Killarna blir djupt imponerade och frågar förväntansfullt hur mitt frieri gick till. En fråga som enbart kan komma från en generation som dumstirrat på dejtingprogram under hela sin uppväxt. Så jag lutar mig förtroligt framåt och sänker rösten. 

-Jag målade en akvarellmålning på 4x5 meter med en detaljerad karta över Kungsholmen, som jag lämnade på vardagsrumsgolvet för henne att upptäcka. På målningen markerade jag en specifik plats i Rålambshovsparken med ett litet, påklistrat, rött hjärta. Under hjärtat hade jag skrivit med pytteliten stil att jag gömt en liten trädgårdsspade under hennes huvudkudde som skulle komma till användning. Redan efter 10 cm ner i marken på den utsatta platsen i Rålambshovsparken, stötte hon på en gammal chokladask i metall från 30-talet, inslagen med stora rosetter. Inuti hittar hon ett isärplockat pussel på tusen bitar som hon måste lägga på plats. Efter ett tag ser hon att motivet är Michelangelos staty av David. Och när hon slutligen lagt alla bitarna ser hon att det saknas en pusselbit, precis där hans hjärta sitter. 

Jag tittar på killarna, som nu sitter med öppna munnar och någon sorts dumleende, innan jag fortsätter.

-Hon söker efter den och ser då på baksidan av chokladasken att jag graverat in formen av den saknade pusselbiten och även skrivit en liten text inuti: ”Mitt hjärta är ditt. Gå ner till stranden.” Hon är så rörd att hon storgråter när hon går till stranden, där en man i våtdräkt serverar henne ett glas champagne och lägger fram en duvblå sidenklänning som hon får byta om till. Sen sätter de full fart i ribbåten ut mot ytterskärgården. När hon kommer fram till den sista, lilla kobben ute i kustbandet, sitter jag där i en vit linnekostym på en klippa där jag dukat upp en festmåltid och tänt ljus i en hjärtformation runt bordet. Hon slår sig ner och plötsligt reser sig hela Sveriges Radios Symfoniorkester upp ur sina gömmor och spelar upp. Det är ”Anthem” av Björn och Benny. Jag reser mig högtidligt och sjunger passionerat och perfekt. I låtens absoluta crescendo skjuts sen tusentals av rosenblad ut ur en luftvärnskanon och förvandlar hela himlen till ett rött regn. När rosenbladen landat är hela kobben är ett enda stort, rött, hjärta. Det sista ekot efter explosionen tonar bort, då faller jag ner på knä, halar fram en sammetskudde där en smaragbeströdd ring vilar och ställer frågan så högtidligt jag bara kan. 

-Britt, Charlotte, Margareta. Vill du dela ditt liv med mig?

Killarna stirrar med vattniga ögon på mig.

-Fan vad mäktigt, säger de unisont.

På vägen hem senare är jag ganska nöjd med att jag gav killarna precis vad de ville höra. Att Lotta och jag i själva verket sprang in på Rådhuset i hemlighet och valde den kortaste borgerliga vigsel som bjöds, hade inte gjort dem lyckligare. 

Bara oss.