I klistret.
anders tempelman
Jag går in på Rigolettos största salong med trolldeg i ena fickan och en tub med skolklister i andra. Med beslutsam blick slår jag mig ner på första parkett och ser hur åtta andra sätter sig i salongen. Det är lite av en besvikelse, jag trodde att jag köpt biljett till en superhjältefilm, men det visar sig vara en svensk långfilm. Så publiken är väl vad man kan förvänta sig. När bioreklamen är över, rusar jag upp på scenen. Jag kastar trolldeg över duken och klistrar därefter fast mig själv i scengolvet, samtidigt som jag skriker ut mitt budskap.
-Stoppa terrorn på nätet!
Ingen verkar reagera, så jag tvingas förtydliga vad det hela handlar om.
-Jag hatar att alla sajter kräver att man ska godkänna cookies och annat. Om jag så bara ska köpa en skjorta eller boka en klipptid, så dyker den där skiten upp. Det dödar hela glädjen med nätet!
Jag kastar ut lite extra trolldeg i salongen för dramatisk effekt, eftersom första laddningen inte fastnade på duken som jag hoppats. Tyvärr träffar jag en pensionär i ansiktet. I efterhand får jag veta att hon förlorade synen på ena ögat, men jag känner ingen ånger eftersom äkta engagemang är större än enskilda individer. ”Man kan inte skala ett äpple utan att lite av äpplet följer med” som jag förklarade för pliten på häktet senare. Det var visserligen Stalin som sa det från början och han kanske inte hade alla rätt. Större delen av äpplet försvann i hans skalning, men han hade ändå en fin poäng. Tillbaka på scenen upptäcker jag att jag inte alls är fastklistrad. Det där skolklistret biter inte och jag hinner reflektera över om det beror på att kött och parkett är svårt att sammanfoga, eller om det är symptomatiskt för en havererad skola.
-Fröken, klistret fungerar inte, ropar kanske en benig pojke i åttaårsåldern från sin skolbänk.
-Exakt. För att du ska lära dig att ingenting fungerar som det ska i det här djävla samhället, väser den underbetalda fröken pedagogiskt till svar.
Tillbaka i salongen släcks belysningen ned automatiskt och filmprojektorn drar igång. Förtexterna på filmen dansar över mitt bleka ansikte samtidigt som jag reser mig upp och håller upp mina nerkladdade händer mot ljuskällan. En minnesbild av en man på en porrbiograf från min ungdom dyker upp, men jag lyckas tränga bort den igen.
-Stoppa terrorn på internet, skriker jag rakt ut igen.
-Vad har det med filmen att göra? hör jag en kulturtant säga åt mig från salongen. Frågan är relevant, men jag tänker inte låta mig kväsas så lätt.
-Alla är medskyldiga till det som pågår. Man kan inte gå på bio och ducka för det. Problem försvinner inte av sig själv. Antingen hittade du på GDPR och cookies eller så stödjer du det genom att vara en tyst åskådare, svarar jag ut i salongen.
-Jag använder inte internet, svarar tanten i salongen avmätt.
-Du är en del av problemet ändå, skriker jag åt henne, samtidigt som filmens öppningsscen startar.
-Du står i vägen, hör jag en annan kvinna säga sakligt i biomörkret.
Jag känner hur en enorm trötthet sköljer över mig. Det är oklart om det är för att det är så fruktansvärt jobbigt att brinna för en fråga eller om det är känslan av att vara missförstådd. Jag går ut ur salongen, som en stukad superhjälte. Men ändå lite stolt över mig själv. En bit äppe har skalats idag. Kanske en liten bit, men definitivt en bit.