Den lille mannen.
anders tempelman
Jag har mött typen i hela mitt yrkesliv. Medelmåttiga män som tar enormt mycket plats och är helt konsumerade av sin egen förträfflighet. I bästa fall är han bara en mellanchef eller ordförande i din bostadsrättsförening och mest ett komiskt störningsmoment som är hanterbart. Men om ingen tar den här typen av man på allvar så vandrar han liksom vidare på tystnadens röda matta. Går det riktigt illa så blir det en lång promenad, via lite smålöjliga positioner som han tar på stort allvar vilket sen omärkligt leder till nästa position. Och går det riktigt illa så slutar de som envåldshärskare i Ryssland, Belarus, Ungern, Brasilien, Nordkorea, Venezuela, Kina, Turkiet. Ja, till och med i USA kan de bevisligen nå den absoluta toppen och åstadkomma irreparabla skador på demokratin. Knepet de använder sig av är att omge sig av ja-sägare som de sen belönar för sin lojalitet och skaffar sig hållhakar på. De ljuger systematiskt och blåser upp sin egen betydelse samtidigt som de roffar åt sig pengar och egendomar. De är inte ett dugg intresserade av politisk ideologi, de är bara intresserade av sin egen makt. Passar det deras syften att vara kommunist, så är de det. Passar det bättre att vara högerextrem, så går det lika bra. Det enda som inte fungerar för dem är en liberal mittposition, det går liksom inte att göda hat om man är sansad och nyanserad.
Så vad har jag lärt mig av alla mina möten med de här små männen? Förvånansvärt lite, slår det mig. Jag känner igen dem ögonblickligen, men väljer ändå att tvivla på mitt eget omdöme. Man vill ju inte vara snabb med att döma? Han kanske har haft en risig barndom, han kanske har en diagnos, han kanske bara är nervös över att träffa mig? Och då har jag förstås också läst Malcom Gladwell som bekräftar att intuitiva insikter ofta visar sig vara överlägsna våra mer överlagda insikter. Jag tror egentligen inte att psykopater och narcissister (ja, jag vågar mig på en amatördiagnos här) är speciellt skickliga skådespelare. De har svårt att leva sig in i hur andra uppfattar saker och ting och ännu svårare att kunna spela ner sitt självhävdelsebehov. Min och hela planetens uppgift från och med nu, blir att vi alla ska bli bättre på att lyssna på vår intuition när vi möter de här små männen. Och vi ska söka stöd i varandra för att säkra så att de aldrig hamnar i positioner där de kan bestämma över oss eller vända oss mot varandra.
Den vägledande principen vi kan använda oss av är enkel: Om han känns som ett rövhål, så är han ett rövhål.
Jag ska försöka att vara lite roligare i nästa blogg.