Tempelman

Nådastöten.

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Känslosamt möte med Meryl Streep.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället. 

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer.

Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.

Uppläxningen.

Jag bjöds nyligen in till KTH för att hålla ett föredrag om marknadsföring och kommunikation. Läraren som ringde menade att deras blivande tekniker behövde få insikter om vikten av ett marknadsanpassat synsätt. Jag avböjde direkt och sa att tekniker ska fortsätta att vara tekniker och söka svar på frågor vi inte ens ställt. Inte försöka bli inställsamma månglare som tillfredsställer marknadens andefattiga behov. Annars får vi snart en värld helt utan överraskningar. 

-Oj, jaha om det är så du ser på saken så...

-Jag sa det bara för att fånga din uppmärksamhet.

Sen tackade jag nej och snirklade mig i 20 minuter tills han slutligen begrep vad jag ville höra: Smicker. 

-Du som är så erkänt skicklig och meriterad, det vore verkligen fantastiskt om du ville komma.

-Tänker du på något särskilt jag gjort som väcker beundran?

-Åh, det är ju så mycket....

-Nämn något i högen bara.

-Jag kan ju inte detaljerna, men alla stora företag som du hjälpt...

-Tänker du på IBM?

-Ja, exakt, det minns man ju. Det vore roligt för ungdomarna att få ditt perspektiv på ett globalt teknikföretag som...

-Jag har har aldrig jobbat med IBM.

-Inte?

-Nej.

-Då måste det vara något annat stort mjukvaruföretag jag tänker på...

-Där jag gjort en omistlig och avgörade insats för företagets syn på sitt erbjudande, sina kunder och sitt ansvar bortom aktieägarna.

-Ja, exakt....jag minns inte riktigt bolaget....vad var det nu igen...?

-Du har nog förväxlat med mig någon annan. Branschen haglar nämligen av idioter som tar åt sig äran för saker som inte haft ett dugg med vare sig marknadsföring eller kommunikation att göra. Men de är så skickliga på att efterkonstruera att de kan åka runt och hålla föredrag som andra svagsinta betalar för att lyssna på.

-Jaha. Men kan du inte prata om det? Att det du sysslar med spelar mindre roll än vad många tror?

-Nu har du missuppfattat mig. När JAG är inblandad så är det hela skillnaden.

-....jag förstår....

-Jag är inte säker på att du gör det och det oroar mig. 

-Så du tänker inte komma?

-Efter det här samtalet känns det plötsligt avgörande att komma.

-Vad glad jag blir.

-En back starköl och en Jack Daniels backstage bara.

-Klockan 10 på morgonen?

-Du har rätt. En bag-in-box med rosé och en flaska Explorer.

Med Eva Braun i Genova.

Jag ska skjutsa min yngsta dotter och hennes kompis till tågstationen. De står inte ut med oss längre och tänker ta tåget till Cannes från Genova, som ligger 35 minuter från vårt hus. Så vi sätter oss i bilen kl 05.00, slår på den nya GPS'en och åker mot autostradan. Man kunde välja mellan flera röster när jag ställde in GPS’en, men jag fastnade för en kvinnoröst. Kanske för att jag tycker om att bli hunsad av kvinnor eller för att jag vill vara den enda hannen i bilen. (Dött lopp mellan vad som väger över där.)

Så jag uppmanas av rösten, som jag f.ö namngett till Eva Braun av skäl som snart kommer att framgå, att inte ta autostradan. Hon leder mig istället mot en mindre skogsväg. Hon liksom springer barfota före i en lätt transparent sommarklänning och lockar mig att följa henne. Jag kisar mot Eva i gryningsljuset och ler varmt. Hon vet något som jag inte vet, tänker jag uppskattande och låter henne leda mig på den smala, vindlande vägen som går rakt inåt landet och uppenbarligen genom en nationalpark. Det går uppåt, nedåt, höger och vänster på vägar där ett möte med en annan bil antingen slutar med att du får en kedjerökande italienare rakt igenom bålen, eller tvingas backa åtta kilometer för att hitta en plats för passage.

Flickorna i baksätet börjar bli åksjuka men Eva och jag försäkrar dem  om att vi tar en genväg som både är vackrare och snabbare. Eva låter sin ena hand massera mitt innanlår samtidigt som vi åker förbi en liten bergsby där en tandlös man i spegelglasögon och Dolce&Gabbana piké förgriper sig på ett får. Han vinkar glatt åt oss samtidigt som tjejerna där bak turas om att kräkas ner i en tom PET-flaska. Efter 1,5 timma når vi en bergstopp där jag stannar bilen och sliter fram mobiltelefonens kartfunktion. Det är precis som jag trodde, vi är ungefär dubbelt så långt från Genova som när vi startade. Men visst, långt in i spenaten ligger visst en övergiven tågstation som heter samma sak som den i Genova.

Jag tittar misstroget på Eva, som bytt den skira sommarklänningen mot en stram dräkt i någon sorts brun filt. Jag exploderar i en harang av könsord och tillmälen. Hon svarar med tystnad, gammal vana från bunkern, tänker jag och börjar torka bort saliven från vindrutans insida. Jag gör klart för Eva att hon gjort ytterligare ett misstag av historiska proportioner och att det här kommer att straffa sig. Eva fortsätter att tiga.

Jag utgår ifrån att hon letar efter sin cyanidkapsel.

 

Medkänsla mot influensan.

Läser en artikel om att medkänsla är så viktigt. Om empati är förmågan att känna in andras känslor så är medkänsla något som väcks av andras lidande och det faktum att man vill göra någonting åt det. Forskare har visst kommit fram till att det finns en mängd positiva effekter av att öva upp sin medkänsla. Tydligen ska man stå emot negativ stress bättre, få mindre ångest och ett bättre immunförsvar. Så jag går ner till plattan och söker upp en heroinist som står i ett hörn.

-Vad fan glor du på?

-Bry dig inte om mig, jag tränar upp min medkänsla bara.

Han blinkar lite mot mig och kliar sig plågat på underarmarna.

-Jag känner inte bara ditt lidande just nu, jag är medkännande eftersom jag dessutom vill göra någonting.

-Ska du ge mig pengar?

-Nej, det hade jag inte tänkt.

-Varför inte då?

-Att uppmuntra ditt missbruk känns inte speciellt medkännande.

-Om du verkligen såg min hopplösa situation och mitt beroende så skulle du inse att, ska vi säga 2.500:-, väsentligt skulle lindra mitt lidande.

Jag tänker på saken och konstaterar att jag säkert spenderar mer än 2.500:- på Omega3 kapslar, Echinea och vitamintillskott varje år. 

-Ok, jag måste hämta ut pengar bara.

-Jag tar kort.

Han halar upp en iphone med kortläsare och vi genomför transaktionen. Efteråt ser han genuint glad ut och jag går också med lätta steg därifrån och känner mig redan storsint, mer stresstålig och immun mot årets influensa. Däremot har jag lite ångest över pengarna som jag gav bort. Men man kanske inte kan förvänta sig alla positiva effekter av sin medkänsla direkt?

Jag är så otålig ibland. Måste jobba med det.

Porrfilmen och ministern.

En dag under påsken när jag kände mig extra kristen och ledig, bestämde jag mig att för att gå till videobutiken och hyra någonting uppbyggligt. Jag flanerade omkring i butiken och sneglade på havet av boxarna med tv-serier och filmer. Omedvetet drogs jag mot barnavdelningen och blev alldeles rörd över minnena som sköljde över mig när jag lät händerna glida över filmerna som definierade både min egen och mina barns uppväxt. Saltkråkan, Pippi, Emil i Lönneberga.

Plötsligt fångades min blick av ett omslag som skilde sig från mängden. Mitt emellan Bamse och Den Vita Stenen stod nämligen en film med titeln ”Anal Spritz Total”. Jag misstänkte att det handlade om en tysk porrfilm och den nakna kvinnan omgiven av tre män i enbart chaps gav ett visst stöd för det antagandet. Vilken sjuk människa roade sig med att placera den här? Jag blev nästan kräkfärdig över tanken på vad ett par oförstörda barnögon skulle kunna exponeras för och fiskade raskt upp filmen.

Baksidestexten återgav summariskt filmens s.k handling och visade även upp flera nyckelscener ur filmen. Det var först då jag fick en känsla av att någon tittade på mig. Nyamko Subani stod bara några meter bort och tittade äcklat på mig. En av landets få politiker som jag känt någon sorts respekt för. Hennes blick vandrade mellan mitt ansikte och framsidan på DVD’n i min hand. Jag viftade lite osäkert med den och försökte förklara.

-Jag vet hur det här ser ut, började jag och skrattade nervöst. Det var så att jag skulle flytta den från barnavdelningen, någon måste ha placerat den fel. 

Nyamko tittade sorgligt på mig och småskakade misstroget på huvudet.

-Så att inga barn skulle....ja, du fattar. Tänk att folk går igång på sånt här? Skrämmande, tycker inte du det? Själv ser jag uteslutande filmer som vunnit Silverbjörnen i Berlin eller ny koreansk film. Jag gick mot henne och Nyamko backade instinktivt.  

-Du har fått fel bild av mig. Jag älskar kvinnor och tycker väldigt mycket om dig....

Nyamko lämnade videobutiken med en snabbhet som överraskade mig. Jag stod kvar och killen bakom disken tittade på mig och bara skakade på huvudet, så att korkbitarna i hans öron wobblade lite.

Positiva förväntningar möter onda avsikter.

Jag krattar loss sjögräs från en vägg i slussen på natten, kånkar hem det i en sopsäck, centrifugerar det torrt i tvättmaskinen och kardar ut det i könshårsliknande tussar. Sen lägger jag upp det i löjligt små portioner på gigantiska tallrikar med lite citronsaft och sesamolja över, som dödar den värsta avloppssmaken. Jag toppar rätten generöst med hudflagor som jag skrapat fram med en fotfil tidigare under dagen.

Det nyförälskade paret i min nyöppnade lyxrestaurang strålar mot mig när jag drar en harang om den lilla orörda japanska sjön vid foten av det heliga berget Shoshimaka där munkar samlat ihop sjögräset för hand och sen bett böner för det under torktiden. Jag refererar till det sandfärgade pudret ovanpå som vit tryffel. Det lite beska japanska örtteet jag serverar till, samtidigt som jag utför en sorts kata, är egentligen bryggt på mina gymunderkläder som jag kört ner i vattenkokaren.

Paret äter sitt livs måltid, de ler och skakar på huvudet åt mig som om det är för gott för att vara sant. Jag nickar tillbaka, för ihop handflatorna till en lismande buddistisk gest och lägger fram den löjligt dyra notan, instoppad i en lyckokaka. Huset bjuder också på ett sällsynt japanskt risbrännvin i ett provrör. De får i sig 4cl propplösare upplöst i spolarvätska och är lyriska efteråt. På vägen hemåt har de en konstig bismak i munnen och en rumlande känsla i magen. De tror att det är kroppens positiva reaktioner på en riktigt hälsosam måltid. 

Själv stänger jag butiken för natten och överväger hur jag ska kunna överträffa mig själv nästa dag. Var går egentligen brytningspunkten mellan den blinda, positiva förväntan och förmågan att se saker för vad de verkligen är?

Scum-manifestet, del 2.

Mannen som sitter bredbent snett emot mig på middagen är framgångsrik och har ett omåttligt bekräftelsebehov. Det är märkligt, man skulle kunna tro att en människa som uppnått allt skulle kunna låta bli att konsumera allt syre i rummet.

Kanske är det så han blivit framgångsrik, tänker jag och lutar mig bakåt mot ryggstödet och studerar honom? Den här förmågan att oblygt ta plats och prata oavbrutet om saker som bara syftar till att berätta vilken intressant person han är. Hans kollegor sitter antagligen som lamslagna på dagarna och efter tre minuters syrebrist har alla fått permanenta hjärnskador och tror därför att han sagt någonting vettigt.

Nu pratar han om viktiga möten han suttit i, facklitteratur han läst, kända människor han ”känner” och en uppsjö av fascinerande artiklar i The Observer som alla bara MÅSTE läsa. Hans bordsdam tittar till på mig och himlar subtilt med ögonbrynen. Jag svarar lakoniskt med en universal gest: En handrörelse i ansiktshöjd samtidigt som jag pressar tungan mot kinden så att den buktar utåt i jämna intervall. Hon skrattar till och hennes bordsherre tittar förvånat på henne. I hans värld var hon antagligen dövstum, eftersom hon inte sagt ett ljud hela kvällen.

-Vad var det som var så roligt? undrar han spydigt så att hela bordet tystnar.

-Nej, inget speciellt, svarar hon och sneglar ner på tallriken lite skamset.

Då fäster han sin uppfordrande blick på mig och undrar om jag vet vad det var som var så roligt. Jag svarar att jag faktiskt vet det.

-Det var jag som berättade en rolig sak. När jag maler kaffe till min espressomaskin där hemma så bildas det statisk elektricitet som gör att det samlas kaffepulver runt kanten på plastbyttan där kaffet hamnar. Så sen när man drar ut byttan, så spiller man alltid en del kaffe.

Mannen tittar frågande på mig med öppen mun, så jag fortsätter.

-Sen läste jag i senaste Bamse att Skalmans väckarklocka hade gått sönder, vilket gjorde att han var tvungen att ta hjälp av Nasse för att bli väckt.

-Jag förstår inte alls vad som är så roligt med det här.

-Bra, då vet du hur vi andra haft det de senaste timmarna.

Kokbokshatet.

Det är någonting med kokböcker. Om de som gör kokböcker skrev litteratur, skulle ingen ta sig igenom en bok någonsin. Alla skulle känna sig som idioter och tvingas bläddra tillbaka oavbrutet och slå fast hur handlingen hängde ihop. För hur många gånger du än läser ett recept, kommer du aldrig att minnas det som föregick det du just läste och vad som kommer efter. Kokböcker framkallar någon sorts spontan Alzheimers. 

Min bestämda åsikt är att kokboksproducenterna lägger all energi på helt fel saker. En fotograf med konstnärliga ambitioner får månader på sig att att fotografera mat som byggs på höjden. Han menar att alla hans bilder egentligen är självporträtt, vilket säkert stämmer. Det enormt korta skärpedjupen han åstadkommer kan bara en person som går på opiater få till. Bilderna blir vackra men sänker läsarna som bemödat sig att laga receptet . Den sörja med halvkokta köttbitar som skvalpar omkring på deras tallrik har noll och ingen likhet med den sublima köttskulpturen i boken. 

Skribenten kan vara matlagningskunnig, men det verkar inte vara ett krav. Att skriva ändlösa och ointressanta beskrivningar av landet, råvarorna och kärleken till den enkla matlagningen är däremot en hygienfaktor. Flera uppslag ägnas åt texter som ingen frisk människa skulle läsa, vilket analfabeten till Art Director också förstärker genom att typografera allt till ett massivt, ointagligt cementblock av text. Kanske med en djärv, frilagd dillkvist i ena hörnet. Recepten skrivs pliktskyldigt av en annan person som måste finansiera sina inköp av handklovar, ridpiskor och apelsiner.

Sen måste kokboken bli omotiverat stor och tjock så att folk i guldäggsjuryn noterar den, bläddrar i den och sen kan kategorisera den som ”ett djävligt bra hantverk som måste belönas.” Tre träd går åt för boken som ingen köper, innan den prisreduceras kraftigt och blir en pliktjulklapp till släktingar som du föraktar. Den kan hamna som prydnad i något hem, men då måste man bära av bokyllan med en stålbalk först. 

Ett litet världskrig.

När allt är klart och lungorna har en begränsad syreupptagning på grund av allt byggdamm du fått i dig, står du storögt och beundrar ditt nya kök. Efter en stund tittar du ner i flyttlådorna där stekpannor och kastruller bott den senaste månaden. Du kan inte för ditt liv förstå vems de här fula, flottiga köksredskapen är. Allt ser ut som om du just hämtat det från Myrornas. Du ställer motvilligt in dem i de nya blanka lådorna enligt ett eget, intuitivt system.

Efter två dagar är den nya spisen fortfarande helt oanvänd men nu är du så hungrig att den måste invigas. Kombinationen av ett enormt lågt blodsockervärde och en manual på samtliga europeiska språk som du inte behärskar gör att du slumpmässigt börjar trycka på alla knappar som spisen erbjuder. Det lyser, men ingenting verkar bli varmt. Så du prövar lyckan med den nya ugnen. Du gläds åt att du faktiskt får igång den och inser för sent att du satt den i rengöringsläge där den låser sig själv. Efter 35 minuter och 300 grader kan du skrapa ut falukorven som aska i botten på ugnen.

Du letar igenom alla dessa lådor som glider tyst och ljudlöst med speciella insatser för alla typer av redskap. I den sista lådan du öppnar hittar du platsen där du placerade de djupa talrikarna, logiskt bredvid müsli och sylvassa knivar. Sen öppnar du den nya kylen som är så hi-tech att du inte hittar yoghurten förrän den börjar pipa på en frekvens som är skakande likt tjuvlarmet. Du snor med dig en burk keso innan du kallsvettig slår igen dörren.

Den nya diskmaskinen har maskerats in med samma ytmaterial som resten av köket och är därför omöjlig att hitta. Du drog i en lucka tills naglarna släppte, sen fick det räcka. Du väljer därför att spara disk genom att skrapa ner den kremerade falukorven direkt i kesoburken. Så du står i ditt vackra nya kök och äter som en gris direkt ur burken, över vasken, eftersom du under inga omständigheter vill spilla på det nya golvet.

Med en lite bränd känsla i munnen noterar du sen att alla dina nya maskiner klingar på tyska namn. Du slås av att du kanske har lagt kriget bakom dig, men att tyskarna uppenbarligen inte gjort det alls.