Tempelman

Husvagnssemester till havs.

En vän har köpt en båt. Jag stod vid sidan om och försökte nå igenom med förnuftsmässiga argument emot. Den enorma prislappen, den korta säsongen, det lynniga vädret och varvskostnaderna. Ingenting bet och jag insåg att båtägare lever under en sorts självbedrägeri som går utöver det vanliga. 

-Det är en enorm frihetskänsla att bara ge sig ut på havet. Jag tror det sitter i generna, sa min vän lyriskt när vi satt på plastdynorna i sittbrunnen.

Jag svarade att jag antagligen saknade den där genen där man pressar in familjen i en minimal farkost som dryper av fukt och mögeldoft och kallar det för semester. Han skrattade till och smekte med handen över ratten.

-Du skulle gilla det Anders, att bara ge sig ut och framåt kvällen sen ankra upp i en avskild bukt, njuta av tystnaden och naturen, det är livet, fortsatte han och tog på sig den vegamössa som ingick i köpet.

-Vet du, sa jag. Det är nog inte båten jag inte klarar av, utan mer människorna.

-Hur menar du?

-Båtfolket, som skvalpar omkring i skärgården och stirrar maniskt in i en GPS-plotter för att slutligen förtöja vid samma bryggor där 100 andra båtar ligger och skaver mot varandra. Sen sitter alla som en flock fiskmåsar och äter burksill på papperstallrikar och dricker lådvin i industriella mängder iförda fasansfulla kläder, gärna med en scarves runt halsen.

-Anders, lugn nu....

-De granskar och dömer andra båtägare och deras farkoster. Träbåtägare fnyser åt plastbåtägare och vice versa. I takt med att lådvinet töms tvingas de slutligen ner i ruffen för att, i bästa fall kissa, i ett öskar eller hink som de sen balanserar ut och tömmer diskret ut från aktern samtidigt som barnen i grannbåten borstar tänderna i havet. Östersjön smakar aldrig mer bräckt än så. 

Min vän hade vid det här laget tagit av sig vegamössan och liksom viftande den framför mig, men jag hade precis fått upp ångan.

-Sen kommer nattens blodbuss, mygg stora som humlor, och dricker sig proppmätta tills de flaxar asberusade genom den frostkalla sommarnatten. Då kryper båtfolket ner i ruffen till det hopplösa skenet av en fotogenlampa som effektivt förbränner allt syre som finns i den klaustrofobiska glasfibersarkofagen. De ligger i sina ”bingar” som har samma rörelseutrymme som i en magnetröntgenkamera och andas in varandras acetondoftande utandningsluft. Eventuella impulser till semestersex dödas slutgiltigt av att grannbåten som spelat E-type sedan kl 3 på eftermiddagen nu gått över till Skrillex. Det enda kluckande ljud som går att urskilja är den andra grannbåtens septitank. ”Det här är livet” tänker båtfolket. Ett folk som anser sig vara finare än de som åker på husvagnssemestrar, trots att de ägnar sig åt exakt samma sak. 

Min vän reste sig upp och gick upp på bryggan utan ett ord eller en blick åt mitt håll. Jag tror inte han var arg på mig, han hade nog bara efterköpsdissonans.

Pipsprängning på krogen.

Det är en hårfin skillnad mellan att ge bra service och vara påfrestande. Balansgången blev extra tydlig för mig i helgen när jag och min familj var ute på krogen. Servitören öppnade starkt med att hälsa lite för glatt och familjärt på oss alla. Han var under 30 år och talade ändå som om han hade i en roll i svensk pilsnerfilm.

-Varmt välkomna go’ vänner, varmt, varmt välkomna. Och vilken kvinnlig fägring du har med dig, blinkade han kamratligt till mig.

Redan där knöt sig min högerhand ofrivilligt till en knotig hickoryrot. Jag nickade stumt till svar för att liksom skapa en balans mellan oss, en subtil signal om att han skulle tagga ner lite. Han begrep det förstås inte utan la en hand på min axel (ett gigantiskt misstag) och ledde oss mot bordet. Där frågade han vad han kunde erbjuda ”för att fukta våra strupar”. Jag höll emot impulsen att slå honom och vi beställde under hans märkliga bifall.

-Utmärkt val, utmärkt val, gott folk.

Efter ett kort tag återvände han med två cola light, ett glas rosé, en alkoholfri öl och sjönk ner på huk vid bordsänden, la huvudet lite intimt på sned och ställde en helt idiotisk fråga.

-Så, vad tycker herrskapet om för typ av mat? 

-Spelar det någon roll? frågade jag snabbt. 

-Hur menar du,vännen? svarade han och log lite oroligt mot mig.

-Du antyder att du kan servera mig något som jag verkligen tycker om, men som inte finns på menyn.

Han skrattade till lite och bytte inriktning.

-Vad vill de tre sköna damerna ha, ska vi börja där?

Min familjs beställningar togs emot av honom under gillande nickar och instämmande hummanden. Till slut vände sig mot mig igen med sin lilla penna mot sitt lilla block.

-Och slutligen, vad vill min herre ha? 

-Har du grävling?

Han tittade glosögt på mig och blinkade till lite nervöst.

-Jag tycker väldigt mycket om grävling. Hjulhusmörad grävling på en hård macka med lite syltad lök och sicilianska oliver vid sidan om. Men om ni inte kan få till det så får det väl bli oxfilén med de rostade rotfrukterna.

När vår beställning sen serverades var han mer återhållsam och professionell. Jag trodde att kvällen var räddad, men precis innan han skulle återvända mot köket stannade han upp och kunde liksom inte låta bli.

-Ja, smaklig spis, kära vänner, väl bekomme!

Då brast det för mig och hade inte min fru greppat tag i mitt skärp så hade mina händer varit runt hans hals. Och likt en grävling hade jag inte släppt taget förrän det knakade. 

Scener från ett designmöte.

Av en slump hamnar jag på ett möte där ett designföretag ska prata med företagsledningen om en ny design av företagets starkaste varumärke. Jag är vän med VD:n och vi ska egentligen spela golf, men han dras in i mötet lite hastigt och ber mig hänga på.

-Det går fort. Du kanske kan tillföra något?

-Jag kan inget om design, säger jag och följer lakoniskt med in i ett mötesrum där 12 personer sitter och ser uppjagade ut. Hälften av dem har antingen mössor på sig eller glasögon som skyddsombud skulle kunna rekommendera för svetsare. Jag utgår fördomsfullt och korrekt från att de kommer från designbyrån.

-Anders är en vän bara, säger VD’n när folk tittar på mig. Sen börjar designbyrån sin presentation och visar lite bilder som ger historiken kring produktens utséende och de förändringar som gjorts, vilka effekter de haft och vilka de överväger att testa nu. Jag håller på att kollapsa av tristess, i synnerhet när de börjar diskutera om Kalles frisyr kan bli lite modernare, om hans ögon ska bli lite mer öppna och inte kisa så mycket, om den blå bakgrundsfärgen skulle vinna på att bli lite mer ljusblå och därmed signallera både ”lekfullhet” och ”prisvärde”. Alla verkar vara överens om att Kalles skjortkrage är förlegad och borde ersättas med en mer folklig t-shirt.

Mötet hettar till lite när någon tycker att Kalle skulle äta en hård macka med kaviar på igen, som han gjorde förut. Någon från designbyrån håller på att få infarkt över den idén och menar att det är kunderna som ska köpa och äta Kaviar, inte Kalle själv. 

-Att backa bandet nu vore förödande, säger en person som rimligen aldrig ens sett ett kassettband.

-Vad tycker du Anders? frågar VD’n mig plötsligt.

-De där fräknarna, säger jag och pekar med min golfhandskebeklädda vänsterhand. En tryckt tystnad lägger sig i rummet. Jag reser mig upp och går fram till projektorduken och kisar på fräknarna i Kalles ansikte.

-De är centrala, säger någon från designbyrån med lite vibrato på stämman. Kalle ÄR fräknar, det signalerar dessutom hälsa, utomhus och vitalitet.

-Ja, jag kan ju ingenting om det där, men själv tänker jag bara på en skenande hudcancer, säger jag och skakar olycksbådande på huvudet. Alla i rummet kastar nervösa ögonkast mot varandra.

-Ett galloperande malignt melanom som gör att Kalle till slut bara sitter hålögt och knaprar cellgifter och släpar sig runt på olika strålbehandlingar.

-Vi kanske ska gå och golfa nu Anders, säger VD’n och bryter tystnaden i rummet.

Men jag har fått syn på någonting mer som jag vill dela med mig av.

-Och den där hyttventilen Kalle tittar ut genom, är den bra? Jag får en massa associationer till gamla tyska porrfilmer med män i sjömanskostymer som är på andra sidan av ventilen och......ja, eller katolska kardinaler för den delen som....

När VD’n och jag sitter i bilen lite senare på väg mot golfbanan trummar han lite på ratten och nickar belåtet.

-Skönt att du tog upp det där med hyttventilen Anders. Du satte nog ord på vad vi alla suttit och tänkt på runt bordet av och till. 

 

Nådastöten.

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Känslosamt möte med Meryl Streep.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället. 

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer.

Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.

Uppläxningen.

Jag bjöds nyligen in till KTH för att hålla ett föredrag om marknadsföring och kommunikation. Läraren som ringde menade att deras blivande tekniker behövde få insikter om vikten av ett marknadsanpassat synsätt. Jag avböjde direkt och sa att tekniker ska fortsätta att vara tekniker och söka svar på frågor vi inte ens ställt. Inte försöka bli inställsamma månglare som tillfredsställer marknadens andefattiga behov. Annars får vi snart en värld helt utan överraskningar. 

-Oj, jaha om det är så du ser på saken så...

-Jag sa det bara för att fånga din uppmärksamhet.

Sen tackade jag nej och snirklade mig i 20 minuter tills han slutligen begrep vad jag ville höra: Smicker. 

-Du som är så erkänt skicklig och meriterad, det vore verkligen fantastiskt om du ville komma.

-Tänker du på något särskilt jag gjort som väcker beundran?

-Åh, det är ju så mycket....

-Nämn något i högen bara.

-Jag kan ju inte detaljerna, men alla stora företag som du hjälpt...

-Tänker du på IBM?

-Ja, exakt, det minns man ju. Det vore roligt för ungdomarna att få ditt perspektiv på ett globalt teknikföretag som...

-Jag har har aldrig jobbat med IBM.

-Inte?

-Nej.

-Då måste det vara något annat stort mjukvaruföretag jag tänker på...

-Där jag gjort en omistlig och avgörade insats för företagets syn på sitt erbjudande, sina kunder och sitt ansvar bortom aktieägarna.

-Ja, exakt....jag minns inte riktigt bolaget....vad var det nu igen...?

-Du har nog förväxlat med mig någon annan. Branschen haglar nämligen av idioter som tar åt sig äran för saker som inte haft ett dugg med vare sig marknadsföring eller kommunikation att göra. Men de är så skickliga på att efterkonstruera att de kan åka runt och hålla föredrag som andra svagsinta betalar för att lyssna på.

-Jaha. Men kan du inte prata om det? Att det du sysslar med spelar mindre roll än vad många tror?

-Nu har du missuppfattat mig. När JAG är inblandad så är det hela skillnaden.

-....jag förstår....

-Jag är inte säker på att du gör det och det oroar mig. 

-Så du tänker inte komma?

-Efter det här samtalet känns det plötsligt avgörande att komma.

-Vad glad jag blir.

-En back starköl och en Jack Daniels backstage bara.

-Klockan 10 på morgonen?

-Du har rätt. En bag-in-box med rosé och en flaska Explorer.

Med Eva Braun i Genova.

Jag ska skjutsa min yngsta dotter och hennes kompis till tågstationen. De står inte ut med oss längre och tänker ta tåget till Cannes från Genova, som ligger 35 minuter från vårt hus. Så vi sätter oss i bilen kl 05.00, slår på den nya GPS'en och åker mot autostradan. Man kunde välja mellan flera röster när jag ställde in GPS’en, men jag fastnade för en kvinnoröst. Kanske för att jag tycker om att bli hunsad av kvinnor eller för att jag vill vara den enda hannen i bilen. (Dött lopp mellan vad som väger över där.)

Så jag uppmanas av rösten, som jag f.ö namngett till Eva Braun av skäl som snart kommer att framgå, att inte ta autostradan. Hon leder mig istället mot en mindre skogsväg. Hon liksom springer barfota före i en lätt transparent sommarklänning och lockar mig att följa henne. Jag kisar mot Eva i gryningsljuset och ler varmt. Hon vet något som jag inte vet, tänker jag uppskattande och låter henne leda mig på den smala, vindlande vägen som går rakt inåt landet och uppenbarligen genom en nationalpark. Det går uppåt, nedåt, höger och vänster på vägar där ett möte med en annan bil antingen slutar med att du får en kedjerökande italienare rakt igenom bålen, eller tvingas backa åtta kilometer för att hitta en plats för passage.

Flickorna i baksätet börjar bli åksjuka men Eva och jag försäkrar dem  om att vi tar en genväg som både är vackrare och snabbare. Eva låter sin ena hand massera mitt innanlår samtidigt som vi åker förbi en liten bergsby där en tandlös man i spegelglasögon och Dolce&Gabbana piké förgriper sig på ett får. Han vinkar glatt åt oss samtidigt som tjejerna där bak turas om att kräkas ner i en tom PET-flaska. Efter 1,5 timma når vi en bergstopp där jag stannar bilen och sliter fram mobiltelefonens kartfunktion. Det är precis som jag trodde, vi är ungefär dubbelt så långt från Genova som när vi startade. Men visst, långt in i spenaten ligger visst en övergiven tågstation som heter samma sak som den i Genova.

Jag tittar misstroget på Eva, som bytt den skira sommarklänningen mot en stram dräkt i någon sorts brun filt. Jag exploderar i en harang av könsord och tillmälen. Hon svarar med tystnad, gammal vana från bunkern, tänker jag och börjar torka bort saliven från vindrutans insida. Jag gör klart för Eva att hon gjort ytterligare ett misstag av historiska proportioner och att det här kommer att straffa sig. Eva fortsätter att tiga.

Jag utgår ifrån att hon letar efter sin cyanidkapsel.

 

Medkänsla mot influensan.

Läser en artikel om att medkänsla är så viktigt. Om empati är förmågan att känna in andras känslor så är medkänsla något som väcks av andras lidande och det faktum att man vill göra någonting åt det. Forskare har visst kommit fram till att det finns en mängd positiva effekter av att öva upp sin medkänsla. Tydligen ska man stå emot negativ stress bättre, få mindre ångest och ett bättre immunförsvar. Så jag går ner till plattan och söker upp en heroinist som står i ett hörn.

-Vad fan glor du på?

-Bry dig inte om mig, jag tränar upp min medkänsla bara.

Han blinkar lite mot mig och kliar sig plågat på underarmarna.

-Jag känner inte bara ditt lidande just nu, jag är medkännande eftersom jag dessutom vill göra någonting.

-Ska du ge mig pengar?

-Nej, det hade jag inte tänkt.

-Varför inte då?

-Att uppmuntra ditt missbruk känns inte speciellt medkännande.

-Om du verkligen såg min hopplösa situation och mitt beroende så skulle du inse att, ska vi säga 2.500:-, väsentligt skulle lindra mitt lidande.

Jag tänker på saken och konstaterar att jag säkert spenderar mer än 2.500:- på Omega3 kapslar, Echinea och vitamintillskott varje år. 

-Ok, jag måste hämta ut pengar bara.

-Jag tar kort.

Han halar upp en iphone med kortläsare och vi genomför transaktionen. Efteråt ser han genuint glad ut och jag går också med lätta steg därifrån och känner mig redan storsint, mer stresstålig och immun mot årets influensa. Däremot har jag lite ångest över pengarna som jag gav bort. Men man kanske inte kan förvänta sig alla positiva effekter av sin medkänsla direkt?

Jag är så otålig ibland. Måste jobba med det.

Porrfilmen och ministern.

En dag under påsken när jag kände mig extra kristen och ledig, bestämde jag mig att för att gå till videobutiken och hyra någonting uppbyggligt. Jag flanerade omkring i butiken och sneglade på havet av boxarna med tv-serier och filmer. Omedvetet drogs jag mot barnavdelningen och blev alldeles rörd över minnena som sköljde över mig när jag lät händerna glida över filmerna som definierade både min egen och mina barns uppväxt. Saltkråkan, Pippi, Emil i Lönneberga.

Plötsligt fångades min blick av ett omslag som skilde sig från mängden. Mitt emellan Bamse och Den Vita Stenen stod nämligen en film med titeln ”Anal Spritz Total”. Jag misstänkte att det handlade om en tysk porrfilm och den nakna kvinnan omgiven av tre män i enbart chaps gav ett visst stöd för det antagandet. Vilken sjuk människa roade sig med att placera den här? Jag blev nästan kräkfärdig över tanken på vad ett par oförstörda barnögon skulle kunna exponeras för och fiskade raskt upp filmen.

Baksidestexten återgav summariskt filmens s.k handling och visade även upp flera nyckelscener ur filmen. Det var först då jag fick en känsla av att någon tittade på mig. Nyamko Subani stod bara några meter bort och tittade äcklat på mig. En av landets få politiker som jag känt någon sorts respekt för. Hennes blick vandrade mellan mitt ansikte och framsidan på DVD’n i min hand. Jag viftade lite osäkert med den och försökte förklara.

-Jag vet hur det här ser ut, började jag och skrattade nervöst. Det var så att jag skulle flytta den från barnavdelningen, någon måste ha placerat den fel. 

Nyamko tittade sorgligt på mig och småskakade misstroget på huvudet.

-Så att inga barn skulle....ja, du fattar. Tänk att folk går igång på sånt här? Skrämmande, tycker inte du det? Själv ser jag uteslutande filmer som vunnit Silverbjörnen i Berlin eller ny koreansk film. Jag gick mot henne och Nyamko backade instinktivt.  

-Du har fått fel bild av mig. Jag älskar kvinnor och tycker väldigt mycket om dig....

Nyamko lämnade videobutiken med en snabbhet som överraskade mig. Jag stod kvar och killen bakom disken tittade på mig och bara skakade på huvudet, så att korkbitarna i hans öron wobblade lite.

Positiva förväntningar möter onda avsikter.

Jag krattar loss sjögräs från en vägg i slussen på natten, kånkar hem det i en sopsäck, centrifugerar det torrt i tvättmaskinen och kardar ut det i könshårsliknande tussar. Sen lägger jag upp det i löjligt små portioner på gigantiska tallrikar med lite citronsaft och sesamolja över, som dödar den värsta avloppssmaken. Jag toppar rätten generöst med hudflagor som jag skrapat fram med en fotfil tidigare under dagen.

Det nyförälskade paret i min nyöppnade lyxrestaurang strålar mot mig när jag drar en harang om den lilla orörda japanska sjön vid foten av det heliga berget Shoshimaka där munkar samlat ihop sjögräset för hand och sen bett böner för det under torktiden. Jag refererar till det sandfärgade pudret ovanpå som vit tryffel. Det lite beska japanska örtteet jag serverar till, samtidigt som jag utför en sorts kata, är egentligen bryggt på mina gymunderkläder som jag kört ner i vattenkokaren.

Paret äter sitt livs måltid, de ler och skakar på huvudet åt mig som om det är för gott för att vara sant. Jag nickar tillbaka, för ihop handflatorna till en lismande buddistisk gest och lägger fram den löjligt dyra notan, instoppad i en lyckokaka. Huset bjuder också på ett sällsynt japanskt risbrännvin i ett provrör. De får i sig 4cl propplösare upplöst i spolarvätska och är lyriska efteråt. På vägen hemåt har de en konstig bismak i munnen och en rumlande känsla i magen. De tror att det är kroppens positiva reaktioner på en riktigt hälsosam måltid. 

Själv stänger jag butiken för natten och överväger hur jag ska kunna överträffa mig själv nästa dag. Var går egentligen brytningspunkten mellan den blinda, positiva förväntan och förmågan att se saker för vad de verkligen är?