KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, copywriter, regissör, bloggare och författare.

Insats i äldrevården.

anders tempelman

845041248-612x612.jpg

Det hann inte gå längre än fyra dagar i Italien innan kvinnan som bodde i huset bredvid undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes engelska var lika bräcklig som min italienska, men efter ett tag förstod jag att hennes man fått ryggskott och inte kunde gå till arbetet på sjukhuset. Jag försökte förklara att jag absolut är en person kan slängas in nästan vilken sammanhang som helst och åstadkomma underverk. Men läkaryrket är en sektor jag medvetet hållit mig bort från. Inte så mycket av respekt eller insikt kring mina egna begränsningar. Det är snarare minnet av den otacksamhet jag möttes av när jag försökte rädda livet på en allergiker på en flygplats för något år sedan. Han fick inte luft och jag genomförde den livsnödvändiga intubationen genom att snabbt och med hög precision driva min reservoarpenna in i luftstrupen. Visserligen med den trubbiga delen av pennan först, vilket gjorde att jag fick hugga ett antal gånger för att slutligen penetrera. Men handlingskraften var imponerande.

Sen visade det sig att mannen bara försökt kväva en nysning, vilket gav min insats lite mindre hjältestatus än vad den förtjänade. Den här tråkiga sidohistorien berättade jag givetvis inte för kvinnan, men jag gjorde klart att jag inte var läkare. Kvinnan höll då upp en plastpåse, innehållande en krullig, röd peruk, röd näsa, gigantiska skor och en massa smink. Jag pekade ner i påsen och sen på mig själv med frågande min. Kvinnan nickade ivrigt med vädjande blick. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Två timmar senare kravlade jag ur hennes Fiat 500 på en ångande het parkeringsplats utanför ett fasansfullt bostadskomplex som fungerade som ålderdomshem. Jag hade hela clownmunderingen på mig och antagligen skolios efter att ha suttit i fosterställning hela resan. Kostymen satt illa eftersom hennes man knappast kunde varit längre än 1.50. När jag som hastigast såg mig själv i glasdörrarna på väg in, blev jag rädd över min egen reflektion. Sminkningen hade runnit som akvarellfärg och mitt ansikte såg ut som om jag just förlorat en titelmatch i proffsboxning. Byxorna skar upp i grenen och jag vågade inte ens föreställa mig den kameltå jag åstadkom. Eventuellt kunde den glädja några gummor och någon gammal fjolla på hemmet, reflekterade jag. Kvinnan lotsade mig raskt in i en samlingssal som var till bredden fylld av människor någonstans mellan 80 och den sista vilan. Hon presenterade mig som dagens underhållning och gamlingarna fick någonting oroligt i blicken samtidigt som jag snurrade på klacken.

-Jag är Clownen Mussolini! vrålade jag ut över dem och låtsades skjuta med en kulspruta.

Uppenbarligen var en del så gamla att de fortfarande bar virtuella, svarta skjortor, för tystnaden som infann sig var besvärade. Grannkvinnan tittade bekymrat på mig, en gest jag tog som ren och skär uppmuntran. Jag slängde upp clownkäppen på axeln och gick hjulbent runt bland rullatorer och rullstolar.

-Nu är jag Clownen Berlusconi, ropade jag och log vansinnigt mot gamlingarna som plötsligt såg ännu mer illa berörda ut. 

Efter 45 minuters minnesvärd underhållning satt jag sen i bilen med grannkvinnan på väg hemåt igen. Kvinnan väste rasande att sex personer på hemmet dog i sviterna efter mitt framträdande. Jag nickade och log tillbaka mot henne.

-Ja, vilket härligt sätt att gå på, med ett skratt, svarade jag nöjt.

Kakfundamentalism.

anders tempelman

photo.jpg

En knappt könsmogen kille i stentvättade jeans strök förbi mig på Järntorget häromdagen.

-Kalifatet kallar dig, väste han och flackade nervöst med blicken.

Jag sa till honom att jag inte var intresserad och att han borde vända sig till äldre människor om han vill få någonting sålt. Han tittade förvirrat på mig.

-Folk över 70 skulle jag gissa, de tillhör en generation som aldrig lärt sig det här med transfetter och snabba kolhydrater i kakor, förtydligade jag.

-Jag sa KALIFAT, ett muslimskt rike, rättade han mig irriterat med pubertal röst.

-Jaha, för det lät som om du sa kakfat.

-Men det gjorde jag inte? svarade han och stirrade på mig.

-Du vet att Muhammed hade samma problem? Han hade ett talfel, om det var gomspalt eller en läspning vet jag faktiskt inte. Han var i alla fall knasig i sötsaker och pratade oavbrutet om hur viktigt det var med stora kakfat, men folk trodde han pratade om ett Kalifat och missuppfattade alltsammans.

-Du kan få en Fatwa om du inte visar respekt och vördnad, väste han hotfullt mot mig.

-Det är därför man inte få avbilda Muhammed, han blev för tjock av alla kakor till slut, fortsatte jag obekymrat.

Killen blev högröd i ansiktet och stirrade med vansinnig blick på mig och höll upp ett vibrerande pekfinger i luften, sökandes efter ord.

-Allah skapade sju himlar ovanpå varandra, inte sant? sa jag avväpnande.

Han blinkade till lite nervöst med ögonen ett par gånger och nickade sen tveksamt.

-Jorden skapades på sex dagar, men en dags vila efter det. Alltså sju totalt. Sen har vi sjudagarsvecka efter månfaserna. Regnbågen ”råkar” ha sju färger, judarna har en sjuarmad ljusstake och muslimer går sju varv runt Kaba i Mecka. Rätt?

-Eh, ja. 

-De sju dödssynderna, de sju dygderna, de sju sakramenten och inte minst - de sju små dvärgarna.

-Jag fattar inte vad det här har med saken att göra?

-Ett riktigt kakfat ska innehålla SJU sorters kakor. Det heliga numret. Förstår du inte?

-Inte riktigt..

Jag lutade mig fram och viskade i hans öra.

-Det heliga kallet är att bli konditor och bidra till kakfatet.

Han tittade storögt på mig och såg plötsligt väldigt lättad ut. Själv stärktes jag i min uppfattning i att om du ska omvända en annan människa, erbjud en alternativ historia som är minst lika löjeväckande som den ursprungliga.


Ett liv utan en whiplashskada är inte värt att leva.

anders tempelman

whiplash.jpeg

Ibland är jag så fruktansvärt svensk. Som när jag årligen befinner mig i Italien och kör bil till exempel. Till skillnad från italienarna har jag inte ett radband eller en madonnafigur dinglande i backspegeln, utan mitt organdonationskort. Trots att jag tillbringat så mycket tid i det här underbara landet, har jag aldrig begripit hur de uppför sig i trafiken. Alla dessa planlösa omkörningar i kurvor med noll procent i sikt. En omkörning i Sverige är lite av en aggressionshandling, i Italien är det lika odramatiskt som att växla. De kör om för att de måste, för att det ligger i deras natur. Det handlar inte om något så trivialt som att vinna tid eller markera att jag kör för långsamt. Och det spelar ingen roll om jag kör i egen bil med svenska plåtar eller om jag hyr. Det är ett demokratiskt beteende som inte gör skillnad på folk och folk.

Somliga skulle säga att det bristande trafikvettet hänger ihop med att landet är genomhärjat av korruption och politisk instabilitet sedan enandet 1861, själv tror jag att det handlar om hastighet. Italienarna älskar farten i sig, den ger en känsla av att leva i stunden. Att dundra fram i 90 km i timmen på slingriga kustvägar på en röd vespa med en hjälm som inte är fastspänd, en cig i mungipan samtidigt som man nonchalant för ett samtal med killen eller tjejen i flip-flops man just raggat upp på stranden. Det är passion. Det är närvaro. Och kommer de levande fram är den enda kvarvarande impulsen att ligga med varandra. En automatiserad instruktion från vår primalhjärna, för att fira att de lurat döden och nu måste säkra artens överlevnad.

I början undrade jag alltid hur många som skadas och dödas årligen i trafiken i Italien, men när jag försöker surfa på olycksstatistik så hittar jag ingenting. Min gissning är att de inte ens för den typen av statistik, att det är så typiskt svenskt av mig att ens tänka tanken. Jag känner mig också ganska svensk när jag hoppas att få återse alla förarna som kört om mig i dödsföraktande ögonblick, helst utsmetade på bergväggar eller djupt förankrade i skördetröskor. Synden straffar sig själv och allt det där. Men kanske är det jag som måste ompröva min syn på livet? Ett liv utan en whiplashskada kanske inte är värt att leva? Den svenska modellen är ju att vi ska skonas från allt som kan vara farligt för att sen i livets slutskede ligga och hållas vid liv till vilket pris som helst och ångra allt vi inte gjorde. Italienarna kanske får ett kortare liv, men det kan vara så mycket rikare?

Ciao!

Vår stund på jorden.

anders tempelman

608goya.jpg

Det ser inte ut som om vi kommer att klara av att hålla planetens temperatur på en rimlig nivå. Undergången, som mest legat på sin dagbädd och petat tänderna med en eldgaffel, stönar, reser sig upp och börjar sin lilla promenad åt vårt håll. Han har varit upptagen med att skapa och släcka några solsystem och sortera bland alla Röda Dvärgar. Kanske måste han sluta att kalla dem för det och säga Röda Småväxta istället? Det är oklart, men tills vidare får de fortsätta att heta vad de heter. Annars har han mest drejat i sitt favoritmaterial - mörk materia. Det är det minst dömande material man kan arbeta med, eftersom det saknar massa. Ett par krukor, några serveringsfat och tre tekoppar, men det han är mest nöjd med är ett abstrakt troll. Det är ett bra tidsfördriv och ibland, när han känner sig på det humöret, tänker han på sitt skapande som non-figurativ konst. 

Han har hälsat på oss på jorden förut och gett oss istider, meteoriter och annat som utplånat liv. Men han var yngre då och tyckte om att vara grym utan anledning. Nu är han mer mogen och lite av en medelålders vaktmästare som vandrar runt i universum och försöker hålla någon sorts ordning. Den där lilla blå planeten, tänker han och skakar missmodigt på huvudet och justerar sitt kön i snickarbyxorna med ena handen. Det såg ju så lovande ut ett tag, en planet som lyckats skapa en hållbar atmosfär och förutsättningar för liv. Och livet kom, först som små oansenliga bakterier som sen med bedövande långsamhet, transformerades och skapade allt som växer och lever. Så småningom utvecklades en art som kom att fullständigt dominera planeten, vilket var lite överraskande med tanke på att den helt saknade konsekvenstänkande. Möjligen var arten smartast på planeten efter miljontals år av evolution, men på det stora hela bestod den bara av en flock idioter. Fulla av sig själva och sin egen förträfflighet. Även när de stod inför hotet om utplåning vägrade de att förändra sin livsstil. Självutplånande, är det inte så det heter?

Så Undergången hämtar en pall och slår sig ner för att följa spektaklet från första parkett. Han tänker att det här blir lite som att poppa popcorn. Kanske kan det bli någonting överraskande gott och ätbart av det här också? Han vet att planeten kommer överleva och att livet kommer återvända i en ny skepnad. Men det är bra synd att ingen kommer finnas kvar för att berätta för de nya livsformerna vad det var som gick åt helvete förra gången. Men kanske spelar det ingen roll, tänker han, varje generation vill väl ha privilegiet att begå sina egna misstag?

Cykliska funderingar.

anders tempelman

hd-1080-bicycle-wheel-spinning-after-mountain-bike-crash_41laxvk9p__F0000.png

För ett antal år sedan började det byggas cykelbanor i förorterna som om det inte fanns någon morgondag. Jag utgick ifrån att de finansierades av samma EU-farbror i Bryssel som lagt miljarder på att bygga rondeller i hela landet. Men oavsett vilket, tror jag att alla uppskattade cykelbanorna, fast av helt olika skäl.

Masochisterna som sitter ensamma i sina bilar till stan varje morgon hoppades på mindre köer. Vi som åker kollektivt såg fram emot att slippa fullsatta tunnelbanor där vitlöksdoftande människor gnuggade sig mot oss. Och de som cyklar till och från jobbet hoppades på säkrare resor, mindre livsångest och underhudsfett. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Någonstans i den klungan fanns även en skara som motiverades av att deras cyklande gjorde skillnad och minskade utsläppen av koldioxid så att planeten skulle brinna upp lite långsammare. Jag tror tyvärr att just det hoppet grusades av gruppen krisande mellanchefer i Lycra. Ett gäng som såg cykelpendlandet som ett alibi för att få spendera obscena mängder pengar på cyklar och cykeltillbehör som flögs hit månadsvis från Kina. 

Men att uppmuntra cyklandet är bra och att göra trafiken säkrare genom att separera fordonslagen är jag en stark anhängare av. Men någonting gick fruktansvärt snett.

Knappt hade de nyasfalterade cykelbanorna svalnat när jag noterade att många cyklister valde att inte använda dem. De föredrog att cykla vidare på bilvägen som nu krympt för att ge plats åt just cykelbanorna. Istället för att ge efter för min första impuls, att skrika könsord, preja dem av vägen eller avlossa en avsågad hagelbössa vid omkörning, så intervjuade jag cyklister. Jag ville förstå varför de inte omfamnade alla dessa vägar som byggts enbart för deras skull.

Ganska snart fick jag klart för mig att det finns en kategori cyklister som anser sig vara lite förmer än andra cyklister. De äger oftast landsvägscyklar som kostar en årslön och som kan uppnå betydande hastigheter. De menade att det var för många ”lallare” på cykelbanorna som störde deras snabba cyklande. Några menade också att cykelbanorna oftast hade mer grus på sig än bilvägarna (fråga mig inte varför) och därför ledde till flera punkteringar på deras lövtunna racerdäck. Så resultatet var att trafiken på bilvägarna blev ännu farligare, för alla berörda.

Regeringen reagerade förstås på detta och fattade det enda logiska beslutet: Att göra det lagligt att cykla på 50-bilväg trots att det finns cykelväg. Ett beslut som snabbt ledde till att antalet cykelolyckor sköt i höjden. Någon försvarade beslutet med att vi måste vänja oss vid flera cyklar på bilvägen, vilket får mig att tänka att vi också måste vänja oss vid att det inte bara ligger grävlingar, rävar och kaniner i väggrenen framöver. Och i en sån här sagolikt irrationell värld borde väl jag få köra bil på cykelvägen framöver? Den är ju oftast helt tom.

Aktivt irriterande.

anders tempelman

a-2016-rio-olympics-venue-is-full-of-human-waste-and-teeming-with-viruses--heres-what-it-looks-like.jpg

Ofta skryts det om att vi har så bra kranvatten här i Stockholm. Men ärligt talat, vem kan ta den propagandan på allvar när den kommer från Stockholm Vatten och Avfall? Redan i namnet har de ju blandat ihop två saker som absolut inte ska ha med varandra att göra. Sen går folk omkring med sina designade och otroligt irriterande yogaflaskor i glas eller metall på dagarna och sippar maniskt under möten för att hålla sin ”vätskebalans”. Min bestämda känsla är att om de visste vad vårt s.k dricksvatten innehåller så skulle de behöva använda flaskan för att slå sig själva medvetslösa.

Så jag surfade runt lite bland vattenreningssystem avsedda för kärnkraftverk och krematorier, tills jag hittade Brita-kannan. En nätt liten vattenkanna med ett aktivt kolfilter. Två dagar senare packade jag ivrigt upp den och läste sen på hur fruktansvärt effektiv den är. Kannan fylldes och placerades i kylen. Var fjärde minut tittade jag till den kärleksfullt och kände efter om det rena vattnet var lagom kylt. Till slut drack jag ett glas och smackade uppskattande högt och tydligt bredvid min fru, som varit skeptisk till köpet från början. Att klockan var tre på natten och mitt i hennes REM-sömn gjorde att jag inte riktigt fick den respons jag hoppades på. Till frukosten dagen efter gjorde jag om samma procedur och drack flera glas på raken och avslutade varje med ett ljudligt ”ah” följt av ett ivrigt nickande mot det tomma glaset. Den enda i familjen som studerade mig intresserat var hunden.

-Vill du inte ha ett glas friskt, rent vatten? frågade jag min fru som satt försjunken i morgontidningens rapportering av dödsskjutningar.

-Vi har rent i vatten i kranen, svarade hon frånvarande

-Nej, det där är en myt. Bara för att vi får vårt dricksvatten från Mälaren så tror folk att det är rent. Vet du vad som finns i Mälaren? frågade jag konspiratoriskt.

-Fisk?

-Kanske. Men mest bakterier, bajs, amöbor, knark, antidepressiv medicin…

-Vi har ju reningsverk, försökte hon avbryta.

-OCH LIKRESTER!

-Likrester?

-Ja, folk som drunknat eller gått igenom isen och sen flyter upp flera år senare, hur känns det som måltidsdryck?

-Vad har du sett för program…

-Men den här makalösa lilla uppfinningen tar hand om det värsta, sa jag och pekade på kannan.

-Vad bra för dig.

-Jag tror till och med att man kissa i den och dricka upp det efteråt? avslutade jag entusiastiskt.

-Pröva, sa min fru utan att lyfta blicken från morgontidningen.

 

 

Rysshatet.

anders tempelman

kafka-writing.jpg

Jag får ett mail från Ryska ambassaden med anledning av GDPR. De undrar om jag vill fortsätta att få deras utskick och vara kvar i deras register? Jag väljer medvetet att inte svara med vändande mail, eftersom jag vet att vissa saker kan låta så hårt i text och missuppfattas. Kvinnan på ambassaden som jag kopplas till pratar fläckfri svenska och jag förklarar mitt ärende.

-Jag fick mailet om GDPR från er och visste inte riktigt vad jag skulle svara, säger jag lite lent.

-Du behöver inte gör någonting, på så vis är du kvar i registret, kvittrar kvinnan i andra änden.

-Det är just det, jag visste inte att jag fanns i era register, säger jag.

-Det gör alla som skriver negativa saker om oss, svarar kvinnan med en Sibirisk iskyla i rösten.

-Har jag skrivit negativt om er? Det tror jag inte.

-Jo, vid ett par tillfällen.

-Har jag?

-Ja.

-Jag skriver så mycket dumt att det är omöjligt att komma ihåg allt. Men jag vill nog gärna bli raderad från registret, om det är ok med dig?

-Så du vill bli raderad? frågar kvinnan i andra änden.

-Från registret. Det räcker bra så just nu. Jag lovar att ringa igen om jag uppnår en ålder då jag riskerar att hamna i den svenska åldringsvården, säger jag och försöker vara lite rolig.

-Du vill inte bli raderad nu?

-Nej, det vill jag inte.

-Ok, då behöver du inte göra någonting.

-Så är jag ute ur ert register nu?

-Nej.

Jag skrattar till lite nervöst och söker desperat efter en väg ut.

-Om jag sprider lite positiva saker om den här gasledningen i Östersjön, skulle det förändra saken?

-Hur menar du nu? frågar hon med spelad vänlighet.

-Eller en hyllning av invasionen, förlåt omfamnandet, av Krimhalvön. Att den skedde helt på initiativ från den ryska befolkningen som kände sig hotad och utsatt. Och att hela den här Novichok-historien i England är ett påhitt av några överkänsliga astmatiker.

-Det skulle vi uppskatta, svarar kvinnan i andra änden.

-Jo, men skulle jag slippa vara i ert register då?

-Nej, bara människor som accepterar att vara med i vårt register kan lämna det.

-Människor som inte vill lämna?

-Precis.

-Jag tror jag förstår, svarar jag och inser att de har rätt bra litteratursmak i Ryssland ändå. Både Franz Kafka och Joseph Heller.

 

Makt, ett säkert sätt att bli tråkig och osympatisk.

anders tempelman

second.jpg

Jag är fortfarande för lamslagen av värme, grappa och brist på tankeverksamhet för att skriva något vettigt blogginlägg. Så jag bjuder på en artikel som jag skrev för HR People och som handlar om hur makt korrumperar på de mest oväntade sätt. Tänkte att det kunde passa bra nu när Trump och Putin suttit och dunkat varandra i ryggen. Enjoy!

Den vanligaste föreställningen om människor med makt, är att de tagit sig till toppen genom manipulation, hot och ren ondska. Och världshistorien innehåller onekligen fasansfulla exempel som bekräftar den bilden. Många menar att Machiavellis Fursten som skrevs 1532 fortfarande är instruktionsboken för alla som vill ha makt. ”Man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem” var ett av hans handfasta tips. 

Dacher Keltner, professor i Psykologi på UC Berkley, som studerat ämnet i över 20 år, menar att idén om den självupptagna och hänsynslösa maktmänniskan inte så enkel som vi hittills trott. Oavsett om man studerar chimpanser, dagisbarn eller universitetsstudenter, så är det inte mobbarna och manipulatorerna som får makt. Det är istället de som visar vänlighet, omtanke och en vilja att göra gott. Makt är någonting du får därför att du förtjänat omgivningens respekt.

Det här är ju väldigt goda nyheter och skulle i så fall betyda att mänskligheten är på helt rätt spår. Att alla våra politiska makthavare och chefer är fina människor som bara vill oss andra gott. Ja, du hör ju själv hur orealistiskt det låter. Det är också därför som Keltner valt att beskriva sina resultat som maktens paradox. Forskningen visar nämligen att så fort du når en maktposition, förlorar du egenskaperna som tog dig dit från början. De flesta känner till uttrycket att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Det myntades av Lord Acton 1887 och nu har alltså Keltner verifierat det - 131 år senare.  

Människor som upplever sig ha makt är mer benägna att uppföra sig impulsivt, köra bil vårdslöst, ljuga och bedra sin partner. Rika människor snattar mer än fattiga och folk i dyra statusbilar stannar mer sällan vid övergångsställen än de i enklare bilar. I en studie visar de sig till och med vara kapabla att stjäla godis från barn. Makt är ett gift som förgiftar även den bäste. I ett försök lät Keltner tre studenter utföra en tråkig rutinsyssla ihop, men en utsågs till gruppens chef. I en rast fick de sen ett fat med fyra goda kakor. Vem tog den extra fjärde kakan? Du vet redan svaret. 

När man ber försöksgrupper att rita bokstaven E i pannan så att andra kan läsa den rättvänd, så har människor med makt större svårigheter med uppgiften än andra. De är helt enkelt oförmögna att se världen ur en annan människas perspektiv. Sukhvinder Obhi, neurforskare vid McMaster University, har i sin forskning kommit fram till liknande resultat som Keltner. Människor med makt saknar eller har bedövat färdigheten som kallas för att ”spegla sig”. D.v.s att kunna leva sig in i andra människor situationer. De har en empatibrist som gör att de inte gissa hur en kollega reagerar på en en kommentar eller synpunkt. De slutar dessutom att efterhärma andra, som att skratta när andra skrattar till exempel.

Det här låter ju inte direkt som människor man skulle vilja ha som chef, än mindre bjuda på middag. Den stora frågan är väl därför om det ens är möjligt att bli högt uppsatt politiker eller chef utan att förlora alla sina goda egenskaper? Keltner menar att man kan öva genom att medvetet fokusera på andra människor, lyfta fram det goda i andra och glädjas över deras framgångar. Att minnas stunder när du känt dig maktlös kan också hjälpa (rotfyllning hos tandläkaren, en rejäl maginfluensa eller annat valfritt, plågsamt minne), liksom att omge dig med människor som kan ta ner dig på jorden. Och om inte det hjälper får vi sätta vårt hopp till det faktum att maktutövning med empati och omtanke är det säkraste sättet att bibehålla makten. Även om du inte är en vänlig människa innerst inne, så lönar det sig att agera som om du vore det. När jag mailar Dacher Keltner och frågar om det finns några könsskillnader i den här forskningen, så svarar han att studier av bl a McKinsey och Credit Suisse visat att det kan finnas skillnader.

Ägna nu resten av dagen åt att fundera över vilken kön det kan vara som är mindre benäget att korrumperas av makt.

 

Jag har inte en enda originell tanke kvar.

anders tempelman

Skärmavbild 2018-07-12 kl. 14.53.06.png

Jag är för utvilad/utmattad för att orka skriva ett blogginlägg just nu, så jag delar med mig av en artikel jag skrev för tidningen Kupé i våras som handlar om kreativitet och en av dess främsta fiender. Själv ska jag se om jag orkar brygga mig en espresso och kravla mig ut till poolen.

Bli mer kreativ. Gör absolut ingenting.

En man från Gotland flyttar in i en paradlägenhet i Stockholm som han just ärvt. Den är helt tom och han sover ensam på en uppblåsbar madrass utan lakan i ett av rummen. Efter ett tag blir hans hemlängtan outhärdlig och under inverkan av en flaska bananlikör bestämmer han sig för att börja spela Kubb mot sig själv. Klockan ett på natten ekar ljuden av studsande träklossar mot parkettgolv i fastigheten och ut över hela stan. 

Det du just läst är en dagdröm som kom till mig när jag satt på en parmiddag och höll på att dö av tristess. Tills ganska nyligen ansågs dagdrömmar enbart vara ett sätt att fly verkligheten. Jag vill minnas att min fröken i matematik på gymnasiet menade att mitt dagdrömmande handlade om koncentrationssvårigheter, lathet och brist på begåvning. Att hon själv eventuellt var oduglig på att förklara andragradsekvationers inneboende skönhet och nytta i verkliga livet, ingick inte i hennes tankevärld. Men nu har flera forskare visat att dagdrömmar, denna till synes improduktiva aktivitet, i själva verket är helt avgörande för vårt kreativa tänkande. En som forskat kring ämnet är hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han har konstaterat att dagdrömmar aktiverar prefrontala cortex, ett område i hjärnan som hör ihop med förmågan att fatta beslut och anpassa sig till sociala sammanhang. Samma del av hjärnan styr även empati, omdöme och personlighet och är kopplad till det limbiska systemet, även kallat känslohjärnan. Under en dagdröm går hjärnan in i ett unikt kreativt läge där tankar, samband och idéer kopplas ihop och får ny mening. Och det är ju definitionen på kreativitet, förmågan att sätta samman känd information på ett helt nytt sätt. Flera oberoende studier visar att personer som dagdrömmer ofta gör bättre ifrån sig i uppgifter som kräver kreativa lösningar och originellt tänkande. (Stämmer tyvärr inte alls på mig i matematik.) 

Sociala media dödar dagdrömmarna.

Den här forskningen borde inspirera oss alla att låta tankarna flöda fritt oftare, men det visar sig att dagdrömmarna håller på att konkurreras ut. Enligt undersökningsföretaget Nielsen konsumerar amerikaner 10,5 timmar media per dag. Över två timmar av dessa ägnas dagligen åt Facebook, Instagram, snapchat och andra sociala media. Sverige ligger förstås inte långt efter. Jag är definitivt en av dem som ofta glor ner i min telefon, sökandes efter underhållning, tidsfördriv eller bekräftelse. Att sociala media stimulerar hjärnans belöningssystem är känt sedan länge. Exakt hur min gamla skolkamrat Jerkers segeltur i Kroatien kan locka fram mitt dopamin är lite oklart, dels därför att jag aldrig haft någon kontakt med honom i verkliga livet sedan högstadiet och dessutom eftersom jag är ointresserad av segling. Men jag följer hans tillfixade bilder när seglen hissas och alla har nyblekta tänder och rutor på magen. Det känns mer som om det stimulerar min känsla för avundsjuka, en sida jag helst skulle vilja leva utan. Men lojalt ger jag likes, i förhoppningen att jag ska få en tillbaka när jag statusuppdaterar att jag fått råttor i krypgrunden på huset. På något plan är det här uppenbarligen belönande, men det leder inte till några banbrytande, kreativa idéer. Redan 2015 ansåg 60% av svenskarna att de ägnade för mycket tid på internet, sedan dess har vi bara ökat användandet.

Ge ditt undermedvetna en chans.

Kreativitet uppstår inte därför att man är besatt av att vara ”produktiv” eller mata hjärnan med konstanta intryck. Den uppstår i de små mellanrummen i vardagen där man tillåter hjärnan att få en föräldrafri stund och göra egna upptäckter. Alfons Åbergs farmor hade rätt när hon sa att ”det är bra att ha tråkigt”. De flesta har dagdrömt i duschen, under idrott, promenader, resor, meditation eller plågsamma parmiddagar. Einstein menade att relativitetsteorin kom till honom i en dröm. Inte som en blixt från en klar himmel, utan som en förlösande idé efter åratal av fokuserad forskning. Men det krävdes ett vilotillstånd som agerade barnmorska. Så oavsett vad vi arbetar med, finns det en underskattad källa till inspiration och annorlunda tankar som vi alla borde utnyttja bättre. Kanske kan vi rensa lite bland de vi följer på sociala media och frigöra lite tid åt att producera egna, originella tankar istället?

Exakt vad jag ska göra med dagdrömmen om mannen som spelar Kubb mitt i natten är fortfarande lite oklart. Det känns som en öppning till en långfilm, men jag kan inte bestämma mig för om det är starten på en fruktansvärd mordhistoria eller en komedi. Jag ska dagdrömma på den saken.