KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Ett ovanligt beskt kaffe.

anders tempelman

nordenskiold.jpg

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.

 

Lag Gubbslem.

anders tempelman

lag gubbslem.jpg

Jag blir inbjuden till ett stormöte där mediabranschen ska diskutera och hantera #metoo. Representanter från landets största kommersiella TV-kanaler, kvällspressen och produktionsbolag står lite febrigt och äter glutenfria bagels och dricker grönkålsjuice från frukostbuffén i väntan på att krismötet ska starta. Själv tar jag en kopp svart snutkaffe med 8 sockerbitar och en rostad macka med marmelad.

Jag har suttit i ett antal telefonmöten inför mötet och deltagit i de våndor som arrangörerna haft.

-Ska en man leda mötet, eller skickar det fel signaler och cementerar just den partriarka maktstruktur som ligger bakom hela den här skandalen? Och om en kvinna leder mötet, blir det som att en kvinna får axla skuldbördan i en fråga som handlar om män som tagit sig friheter med kvinnor? 

-Så låt en icke-binär person sköta snacket? föreslår jag.

-Men blir inte det för politiskt korrekt? I vår uppenbara ängslan att framstå som progressiva så kanske det blir rena självmålet? 

Efter ett timslångt samtal där för- och nackdelar vägts på atomvåg, enas vi till slut om att mitt förslag är det enda vettiga.

Mötet påbörjas när den utvalda personen kliver upp på ett podie och hälsar oss alla välkomna. Personen säger sig sakna namn och vill istället bli titulerad Ers Majestät. Ingen vågar ställa frågor på det, av rädsla för att bli anklagad för att vara inskränkt eller kränkande. 

-Det är stora förväntningar på det här mötet, säger Ers Majestät ödesmättat ut i lokalen. Inte bara att vi gemensamt enas om att det här är ett stort problem, utan dessutom lyckas presentera hur vi tänker ta itu med det.

Det är mest män på krismötet och alla säger rätt saker i tur och ordning, om uppförandepolicys, alla människors lika rätt och värde, det förkastliga i en tystnadskultur och så vidare. Alla i rummet nickar instämmande av sina helt egna skäl. Men jag hör undertexten i det som sägs. En klagosång över varumärken och många års hårt förtjänad trovärdighet som nu släpas i bajs, annonsmiljoner som går förlorade, irreparabla hål i programtablåer, nättidningar och chefsbonusar som går upp i rök. Någon i salen föreslår en sorts vitbok, där alla bolag gemensamt gör upp med det fasansfulla som hänt och lovar bot och bättring. Alla jublar över idén och då känner jag att det är dags att ingripa.

-Vad tror ni om Fångarna på Fortet? säger jag plötsligt rakt ut. Alla tittar förvånat på mig när jag ställer mig upp längst ut på en ände vid det gigantiska konferensbordet.

-Vi samlar ihop alla de här gamla mediagubbarna som ju dragit massor av publik genom åren och nu lyckats peaka sin uppmärksamhet. Det är dags att kapitalisera en sista gång på dem och få igen vår värdighet och förlorade annonspengar. Vi kallar dem för Lag Gubbslem och ger vi dem alldeles för trånga kläder så att man kan se de små skrämda snopparna genom lycran. Sen får de möta Lag Amazonerna, med Anja Pärsson, Mikaela Laurén, Linnéa Claeson och Charlotte Kalla i laget. Kvinnor som ingen av gubbarna skulle våga tafsa på utan att riskera att förlora en arm eller ett ben. Jag kan redan se Gunde framför mig när han skriker in i en cell. ”Kom igen nu Gubbslem, ni klarar det här!!”

Ers Majestät och alla andra runt bordet tittar bekymrat på mig.

-Det här är ju rena rama Kinderägget, det måste ni fatta, ropar jag entusiastisk. Det är en lösning som kommer att skapa den högst betalda annonsplatsen i svensk historia, samtidigt som vi förnedrar de skyldiga på bästa sändningstid och gör det till superbred familjeunderhållning. Jag utesluter inte uppföljare med Lag Gubbslem i Robinson, Paradise Hotel, Hela Sverige bakar, Så ska det låta, Biggest Loser och Melodifestivalen.

Jag lämnar mötet ensam, missförstådd och lite kränkt. Ers Majestät klämde mig på ena skinkan och slickade mig på halsen. Det går inte att lita på någon längre.

 

Marknadsföring i blod.

anders tempelman

marknadsoringiblod.jpg

Den 24:e april 2018 släpps min nya bok ut i handeln på Lava förlag. Det är en kombination av dålig självkänsla och ett yrkesliv som konsult som får min hjärna att närma sig kokpunkten inför lanseringen.

-Ingen produkt eller tjänst säljer sig självt, ylar jag till hela förlaget som vettskrämt samlats i företagets konferensrum. 

-Jag har inte tid att dra principerna bakom Kotler eller Porter, men att hoppas på positiva recensioner eller välvilliga bibliotekarier håller inte, vi måste vara vassare än konkurrenterna, fortsätter jag alldeles för högt.

-Så vad föreslår du? undrar förlagschefen och torkar bort min saliv från ansiktet med en näsduk.

Jag vevar anklagande med mitt stelopererade pekfinger och spärrar upp ögonen som om jag gjort en ansiktslyftning eller spelar huvudrollen i The Shining.

-Vi ska göra ETT specialexemplar av min bok. Och inte vilket djävla specialexemplar som helst, utan ett där hela boken är tryckt i mitt blod, säger jag och skrattar triumferande. Det blir väldigt tyst i rummet, vilket jag felaktigt tolkar som beundran.

-Sen drar vi igång ett lotteri på det här unika exemplaret, där jag bokstavligen utgjutit mitt eget blod. Jag märker att ni ser storheten i den här idén? säger jag och nickar gillande mot hela förlaget. Det här har aldrig gjorts tidigare, det här kommer att omdefiniera alla lanseringar av böcker för all framtid, avslutar jag och gör några entusiastiska små hopp på stället.

-Jag vill inte vara negativ, säger min redaktör efter en lång tids tystnad i rummet.

-Så låt bli, säger jag lite irriterat.

-Men det har gjorts förut, fortsätter redaktören. Saddam Hussein lät en kalligraf få mellan 24-27 liter av hans blod under 90-talet för att skriva Koranen i blod - The Blood Quran.

Jag pressar ihop mina läppar tills de bara är två vita streck och nickar. Inre bilder forsar förbi, en skäggig och dammig Saddam Hussein släpas ut ur källaren där han legat gömd och sen när han slits i bitar av en vild mob.

-Jaha? Då får vi väl hitta på någonting annat då? Jag är helt prestigelös i det här, det viktiga är ju att min bok hittar sin publik, säger jag med en sårad axelryckning mot hela förlaget.

-Vad tror du om recensionsexemplar till kulturredaktionerna, en facebookkampanj och ett stort pappställ av dig i skala 1:1 ute hos bokhandlarna? säger förlagschefen och reser sig upp för att gå.

-Genialt, svarar jag och tar en Mumsmums från konferensbordet och slukar i en tugga. OCH, lägger jag till med munnen full av skum, en bukett svarta rosor till Jessika Gedin på Babel. Varje vecka, fram till lanseringen!

 

Spanska för nybörjare.

anders tempelman

juan_carreno_de_miranda_koenig_karl_ii._von_spanien_teaser.jpg

Karl den II av Spanien föddes 1661 och redan vid födseln visste alla att något inte stod rätt till. Det var ju industristandard under den här tiden att expandera sin makt genom äktenskap och då helst inom släkten. I en flott släkt som de spanska habsburgarna hade inaveln pågått så länge att ingen riktigt längre höll koll på hur nära släkt man var. Karls mormor var till exempel också hans faster och hans syster gifte sig så småningom med sin morbror.

Karl föddes delvis fysiskt funktionsnedsatt och efter hand blev det dessutom uppenbart att han heller inte hade alla hästar hemma. Med andra ord, inga avgörande hinder för att axla rollen som landets Konung. Karl hade även ett rejält underbett som bidrog till att han hade problem att tugga maten och att tala rent, även när inte hade munnen full av paella och tapas. Många inom hovet hade stora svårigheter att förstå hans läspande tal och för att få Kungen att känna sig lite mer normal, började folk omkring honom också att läspa. Det ledde till att det plötsligt blev högsta mode att läspa i hela Spanien. Om den allmänna läspningen på hovet innebar att Karl kände sig mindre handikappad vet vi inte. Risken är att det hade rakt motsatt effekt och att han helt plötsligt inte begrep ett ord av vad hans rådgivare sa till honom och därför kände sig ännu dummare än vad han faktiskt var.

Karl II blev den sista kungen i sin del av släkten, men hans talfel har levt vidare i det spanska språket i över 350 år.

Anledningen till att jag berättar just den här historien idag är lite oklar. Kanske för att solen skiner ute, löven skiftar i en sprakande färgskala och för att det är torsdag? Jag behöver inte ha mer skäl än så.

 

Lite skit har ingen dött av.

anders tempelman

B-00.jpg

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.

 

Den onde efterträdaren.

anders tempelman

denondeefterträdaren.jpg

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.

 

Arbetsro.

anders tempelman

mom_pjas_2_418.jpg

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

 

En helt vanlig kund.

anders tempelman

enheltvanligkund.jpg

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

 

Rädda Grekland.

anders tempelman

rädda grekland.jpgräddagrekland.jpg

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.