KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Blogg. Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Makt, ett säkert sätt att bli tråkig och osympatisk.

anders tempelman

second.jpg

Jag är fortfarande för lamslagen av värme, grappa och brist på tankeverksamhet för att skriva något vettigt blogginlägg. Så jag bjuder på en artikel som jag skrev för HR People och som handlar om hur makt korrumperar på de mest oväntade sätt. Tänkte att det kunde passa bra nu när Trump och Putin suttit och dunkat varandra i ryggen. Enjoy!

Den vanligaste föreställningen om människor med makt, är att de tagit sig till toppen genom manipulation, hot och ren ondska. Och världshistorien innehåller onekligen fasansfulla exempel som bekräftar den bilden. Många menar att Machiavellis Fursten som skrevs 1532 fortfarande är instruktionsboken för alla som vill ha makt. ”Man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem” var ett av hans handfasta tips. 

Dacher Keltner, professor i Psykologi på UC Berkley, som studerat ämnet i över 20 år, menar att idén om den självupptagna och hänsynslösa maktmänniskan inte så enkel som vi hittills trott. Oavsett om man studerar chimpanser, dagisbarn eller universitetsstudenter, så är det inte mobbarna och manipulatorerna som får makt. Det är istället de som visar vänlighet, omtanke och en vilja att göra gott. Makt är någonting du får därför att du förtjänat omgivningens respekt.

Det här är ju väldigt goda nyheter och skulle i så fall betyda att mänskligheten är på helt rätt spår. Att alla våra politiska makthavare och chefer är fina människor som bara vill oss andra gott. Ja, du hör ju själv hur orealistiskt det låter. Det är också därför som Keltner valt att beskriva sina resultat som maktens paradox. Forskningen visar nämligen att så fort du når en maktposition, förlorar du egenskaperna som tog dig dit från början. De flesta känner till uttrycket att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Det myntades av Lord Acton 1887 och nu har alltså Keltner verifierat det - 131 år senare.  

Människor som upplever sig ha makt är mer benägna att uppföra sig impulsivt, köra bil vårdslöst, ljuga och bedra sin partner. Rika människor snattar mer än fattiga och folk i dyra statusbilar stannar mer sällan vid övergångsställen än de i enklare bilar. I en studie visar de sig till och med vara kapabla att stjäla godis från barn. Makt är ett gift som förgiftar även den bäste. I ett försök lät Keltner tre studenter utföra en tråkig rutinsyssla ihop, men en utsågs till gruppens chef. I en rast fick de sen ett fat med fyra goda kakor. Vem tog den extra fjärde kakan? Du vet redan svaret. 

När man ber försöksgrupper att rita bokstaven E i pannan så att andra kan läsa den rättvänd, så har människor med makt större svårigheter med uppgiften än andra. De är helt enkelt oförmögna att se världen ur en annan människas perspektiv. Sukhvinder Obhi, neurforskare vid McMaster University, har i sin forskning kommit fram till liknande resultat som Keltner. Människor med makt saknar eller har bedövat färdigheten som kallas för att ”spegla sig”. D.v.s att kunna leva sig in i andra människor situationer. De har en empatibrist som gör att de inte gissa hur en kollega reagerar på en en kommentar eller synpunkt. De slutar dessutom att efterhärma andra, som att skratta när andra skrattar till exempel.

Det här låter ju inte direkt som människor man skulle vilja ha som chef, än mindre bjuda på middag. Den stora frågan är väl därför om det ens är möjligt att bli högt uppsatt politiker eller chef utan att förlora alla sina goda egenskaper? Keltner menar att man kan öva genom att medvetet fokusera på andra människor, lyfta fram det goda i andra och glädjas över deras framgångar. Att minnas stunder när du känt dig maktlös kan också hjälpa (rotfyllning hos tandläkaren, en rejäl maginfluensa eller annat valfritt, plågsamt minne), liksom att omge dig med människor som kan ta ner dig på jorden. Och om inte det hjälper får vi sätta vårt hopp till det faktum att maktutövning med empati och omtanke är det säkraste sättet att bibehålla makten. Även om du inte är en vänlig människa innerst inne, så lönar det sig att agera som om du vore det. När jag mailar Dacher Keltner och frågar om det finns några könsskillnader i den här forskningen, så svarar han att studier av bl a McKinsey och Credit Suisse visat att det kan finnas skillnader.

Ägna nu resten av dagen åt att fundera över vilken kön det kan vara som är mindre benäget att korrumperas av makt.

 

Jag har inte en enda originell tanke kvar.

anders tempelman

Skärmavbild 2018-07-12 kl. 14.53.06.png

Jag är för utvilad/utmattad för att orka skriva ett blogginlägg just nu, så jag delar med mig av en artikel jag skrev för tidningen Kupé i våras som handlar om kreativitet och en av dess främsta fiender. Själv ska jag se om jag orkar brygga mig en espresso och kravla mig ut till poolen.

Bli mer kreativ. Gör absolut ingenting.

En man från Gotland flyttar in i en paradlägenhet i Stockholm som han just ärvt. Den är helt tom och han sover ensam på en uppblåsbar madrass utan lakan i ett av rummen. Efter ett tag blir hans hemlängtan outhärdlig och under inverkan av en flaska bananlikör bestämmer han sig för att börja spela Kubb mot sig själv. Klockan ett på natten ekar ljuden av studsande träklossar mot parkettgolv i fastigheten och ut över hela stan. 

Det du just läst är en dagdröm som kom till mig när jag satt på en parmiddag och höll på att dö av tristess. Tills ganska nyligen ansågs dagdrömmar enbart vara ett sätt att fly verkligheten. Jag vill minnas att min fröken i matematik på gymnasiet menade att mitt dagdrömmande handlade om koncentrationssvårigheter, lathet och brist på begåvning. Att hon själv eventuellt var oduglig på att förklara andragradsekvationers inneboende skönhet och nytta i verkliga livet, ingick inte i hennes tankevärld. Men nu har flera forskare visat att dagdrömmar, denna till synes improduktiva aktivitet, i själva verket är helt avgörande för vårt kreativa tänkande. En som forskat kring ämnet är hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han har konstaterat att dagdrömmar aktiverar prefrontala cortex, ett område i hjärnan som hör ihop med förmågan att fatta beslut och anpassa sig till sociala sammanhang. Samma del av hjärnan styr även empati, omdöme och personlighet och är kopplad till det limbiska systemet, även kallat känslohjärnan. Under en dagdröm går hjärnan in i ett unikt kreativt läge där tankar, samband och idéer kopplas ihop och får ny mening. Och det är ju definitionen på kreativitet, förmågan att sätta samman känd information på ett helt nytt sätt. Flera oberoende studier visar att personer som dagdrömmer ofta gör bättre ifrån sig i uppgifter som kräver kreativa lösningar och originellt tänkande. (Stämmer tyvärr inte alls på mig i matematik.) 

Sociala media dödar dagdrömmarna.

Den här forskningen borde inspirera oss alla att låta tankarna flöda fritt oftare, men det visar sig att dagdrömmarna håller på att konkurreras ut. Enligt undersökningsföretaget Nielsen konsumerar amerikaner 10,5 timmar media per dag. Över två timmar av dessa ägnas dagligen åt Facebook, Instagram, snapchat och andra sociala media. Sverige ligger förstås inte långt efter. Jag är definitivt en av dem som ofta glor ner i min telefon, sökandes efter underhållning, tidsfördriv eller bekräftelse. Att sociala media stimulerar hjärnans belöningssystem är känt sedan länge. Exakt hur min gamla skolkamrat Jerkers segeltur i Kroatien kan locka fram mitt dopamin är lite oklart, dels därför att jag aldrig haft någon kontakt med honom i verkliga livet sedan högstadiet och dessutom eftersom jag är ointresserad av segling. Men jag följer hans tillfixade bilder när seglen hissas och alla har nyblekta tänder och rutor på magen. Det känns mer som om det stimulerar min känsla för avundsjuka, en sida jag helst skulle vilja leva utan. Men lojalt ger jag likes, i förhoppningen att jag ska få en tillbaka när jag statusuppdaterar att jag fått råttor i krypgrunden på huset. På något plan är det här uppenbarligen belönande, men det leder inte till några banbrytande, kreativa idéer. Redan 2015 ansåg 60% av svenskarna att de ägnade för mycket tid på internet, sedan dess har vi bara ökat användandet.

Ge ditt undermedvetna en chans.

Kreativitet uppstår inte därför att man är besatt av att vara ”produktiv” eller mata hjärnan med konstanta intryck. Den uppstår i de små mellanrummen i vardagen där man tillåter hjärnan att få en föräldrafri stund och göra egna upptäckter. Alfons Åbergs farmor hade rätt när hon sa att ”det är bra att ha tråkigt”. De flesta har dagdrömt i duschen, under idrott, promenader, resor, meditation eller plågsamma parmiddagar. Einstein menade att relativitetsteorin kom till honom i en dröm. Inte som en blixt från en klar himmel, utan som en förlösande idé efter åratal av fokuserad forskning. Men det krävdes ett vilotillstånd som agerade barnmorska. Så oavsett vad vi arbetar med, finns det en underskattad källa till inspiration och annorlunda tankar som vi alla borde utnyttja bättre. Kanske kan vi rensa lite bland de vi följer på sociala media och frigöra lite tid åt att producera egna, originella tankar istället?

Exakt vad jag ska göra med dagdrömmen om mannen som spelar Kubb mitt i natten är fortfarande lite oklart. Det känns som en öppning till en långfilm, men jag kan inte bestämma mig för om det är starten på en fruktansvärd mordhistoria eller en komedi. Jag ska dagdrömma på den saken.

 

Att kunna sälja vad som helst, men inte sig själv.

anders tempelman

september-04827.jpg

Jag går andaktsfullt upp på Akademibokhandeln vid Hötorget. Eftersom jag älskar böcker gör jag det ganska ofta. Men idag handlar det inte om det. Jag är här för att se min egen bok i bokfloran.

På många sätt är jag bortskämd med att se mina idéer och texter få en stor publik, men då har det oftast handlat om andra som anlitat mig för att ge deras varumärken någon sorts existensberättigande och en röst. Det här är annorlunda, nu handlar det om mig och mitt ocensurerade inre. Lyckokänslan av att upptäcka min bok på nyhetsbordet i entrén är överväldigande och jag måste stålsätta mig för att inte gå fram och kyssa mannen bakom kassan. Att han har ett enormt, könshårsliknande skägg i ansiktet bidrar också. Istället placerar jag mig lite i ett hörn och studerar människor som sökande rör sig runt bordet. Jag tror jag hoppas på att få se hur min bok faktiskt köps av en kund. Det finns säkert många människor som sysslar med kultur som inte tycker att försäljningssiffror är en bra eller viktig måttstock på kvalitet, vilket antagligen sammanfaller med att de producerar något som ingen vill betala för. Jag tillhör inte den skaran. Min bestämda åsikt är att försäljningssiffror inte är allt, men kultur som inte hittar en publik borde snarare klassas som hobby. Något man kan syssla med på fritiden och definitivt inte få statliga stödpengar för att hålla på med. 

Spänningen stiger markant när en man i min egen ålder tar upp min bok och börjar bläddra och småläsa. Jag följer det hela och kan till slut inte hålla mig, utan glider upp bredvid honom och låtsas leta efter något läsvärt. Mannen sneglar på mig och håller upp boken mot mig.

-Vad tror du om den här?

Jag tar min eget bok av honom, skummar texten på baksidan, tummar lite förstrött på den och gör sen en axelryckning.

-Min gissning är att det här är någon skitnödig reklamsnubbe som plötsligt drabbats av en existensiell kris. Årtionden av skamlös prostitution i kapitalets tjänst och nu har han plötsligt utvecklat ett samvete? Skulle inte tro det. Om jag vore du skulle jag satsa på den här istället. Jag håller upp Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” framför ögonen på honom.

-Alternativt den här, den ska vara storslagen, säger jag sen och pekar på en bok om en syfilisepidemi i Norge på 1800-talet. Mannen nickar besvärat och lämnar butiken tomhänt. 

Själv står jag kvar och undrar om min försäljningsteknik tappat lite av sin skärpa. Eller om jag planerar att skriva som hobby framöver?

 

 

Kultursnobbens sista utpost.

anders tempelman

1519.jpg

Min bok har knappt lämnat tryckpressarna när min förläggare glatt berättar att det ska göras en talbok av den.

-Det är fantastiskt, Storytel är störst i landet på talböcker och….

-Absolut inte, avbryter jag henne och kastar min Fedorahatt rakt in i förlagets kontorslandskap. 

-Varför inte? Ju fler platser du finns på desto bättre är det, försöker min förläggare samtidigt som jag tänder min sjöskumspipa.

-Vi röker inte här, säger en pipig röst dold bakom en datorskärm.

-Det är möjligt, men det gör jag, svarar jag och blåser en plym av grå rök mot rösten.

-Det är ju enormt smickrande, varför är du negativ till det, undrar min förläggare.

-Förr i tiden var talböcker för blinda människor, vilket var helt i sin ordning. Numera är det ju för människor som inte orkar eller är kapabla att ta till sig litteratur i sin ursprungsform. Eller så är de rastlösa och vill maximera sina hopplösa liv genom att lyssna på något samtidigt som de gör rent golvbrunnen i duschen. Jag vill inte förminskas till en distraktion för idioter.

Min förläggare försöker bryta in, men  jag har precis fått upp ångan.

-Dessutom anser jag att talböcker förflackar författarens egen röst. Att filtreras genom en svensk skådespelare som till vardags antingen spelar kommisarie i en hopplös svensk deckare eller står och spelar över på Dramaten - över min döda kropp!

-Men de vill ju att…..

-Jag vill inte diskutera det här mer, avbryter jag. Min integritet är viktigare än allt annat. När jag för en gångs skull ger ut något helt fritt från kommersiella intressen vill jag inte besudla det med att någon förvandlar det till platt radioteater, säger jag och gör en svepande rörelse med pipan så att hela kontorslandskapet fylls med rök.

-Så att de uttryckligen bett att du läser in boken själv spelar ingen roll? säger min förläggare försåtligt samtidigt som brandlarmet går igång. Folk reser sig och rusar tumultartat mot nödutgångarna. Till slut står jag ensam kvar i det öronbedövande larmet. Jag funderar på om jag föredrar att brinna inne, hellre än att erkänna att jag kanske varit kategorisk och uppfört mig lite dumt?

För bilresor och meningslösa skogspromenader:

https://www.storytel.se/books/510719-Vi-goer-ingen-stor-sak-av-det-haer-Samlade-absurda-betraktelser

För litteraturälskare:

https://www.akademibokhandeln.se/bok/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/9789188529800/

https://www.bokus.com/bok/9789188529800/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/

En enormt stor sak.

anders tempelman

handcuffed-thief.jpg

Kanske överreagerar jag, men vid midnatt står jag i full Ku Klux Klan-mundering utanför en villa i Bredäng. Jag har precis tänt eld på det träkors jag monterat bredvid studsmattan på tomten. En tomt som tillhör ägaren till tryckeriet som inte lyckades trycka min bok "Vi gör ingen stor sak av det här" på utsatt tid. Jag tvingades ställa in bokreleasen, en sammankomst där jag skulle omfamnas av alla människor som betyder någonting för mig. Ett minnesvärt ögonblick i livet där min såriga självkänsla skulle påstrykas med en mjukgörande salva av kärlek och välvilja.

Korset brinner med full kraft och människor har börjat stå och glo vid sina fönster i villaområdet. Jag ser den gamla tryckeriägaren stappla ut genom altandörren iförd pyjamas och en stavmixer i ena handen som vapen. 

-Vad är det som pågår? ropar han till mig på behörigt avstånd. 

Jag försöker fokusera på honom, men hålen som jag klippt ut i lakanet för att se igenom rör sig i vinddraget och gör att jag inte ser ett dugg. Strutformen på mössan har kollapsat, antagligen på grund av värmen från korset. Jag svär för mig själv att jag borde ägnat mer tid åt syslöjden i skolan. Att hälla stearin i lakanet för att kunna forma det kanske var en dålig idé? Men nu handlar det om att fullfölja, att ta fajten, stå upp för det som är rätt och viktigt. Jag tar till hela mitt magstöd och vrålar ursinnigt mot honom.

-Jag är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin….

Vid det här laget har stearinet i mössan smält och börjat forma sig runt mitt huvud, så jag sliter av mig min dumstrut så att stora tussar av mitt hår följer med. Det gör fruktansvärt ont, men jag är stark i de här lägena. Kampen är starkare än smärtan.

-Jag är Rushdies och Solzhenitsyns kärleksbarn som du kvävt med en kudde i sin barnsäng, skriker jag åt honom. Det där med kudden ångrar jag lite, liknelsen känns övertydlig ihop med lakanet på min kropp.

-Är du inte klok? Vi fick problem med tryckpressen och blev några dagar försenade, det händer hela tiden. Det här är hets mot folkgrupp, ropar tryckaren tillbaka mot mig och hytter med stavmixern, samtidigt som ljuden av polis- och brandbilar börjar närma sig.

-I helvete heller. Du är vit, man, heterosexuell och INSKRÄNKT! ropar jag tillbaka samtidigt som den horisontella delen av korset plötsligt lossnar och faller till marken bredvid mig. Kvar är bara en pinne i gräsmattan som slutat brinna och nu mest ryker lite patetiskt. Jag borde ägnat mer tid åt träslöjden i skolan.

-Möjligen är det hets mot yrkesgrupp, lägger jag till innan en polisman övermannar mig bakifrån, pressar ner mig i gräset och sätter handbojor på mig.

Några dagar senare förklarar jag för min försvarsadvokat att det brinnande korset och mitt klädval var ett impulsval.

-Jag hade både lakan och lite virke hemma. Och ett stort mått av hat. Det kändes som ett självklart val.

 

Våroffer.

anders tempelman

våroffer.jpg

Jag kallas till ett möte om grannsamverkan mot inbrott. Ett ämne där jag antar att vi grannar kan mötas som jämlikar och lägga vårt outtalade förakt för varandra åt sidan. Irritationen kring när man får elda löv i oljetunnor, grannträd som skymmer och skräpar ner, det lämpliga i att ställa ut mat till rådjuren i villaområdet så att även fästingar och råttor blir en permanent del av förortsfaunan. Eller om gräsklippning, kapsågar eller bindgalna ungarna på studsmatta är acceptabelt före klockan åtta på lördagsmornar. 

Vi förenas i en könlös föreningslokal där män i min ålder annars spelar innebandy på helgerna och tar ut sin ackumulerade besvikelse på varandra. Ålderskrämpor, avstannande karriärer, högre hårfästen och en starkt känsla av att livet inte blev som de tänkt sig. Det doftar bränd, avskavd hud i lokalen, med en accent av gubbsvett och näsblod. Polisen som leder mötet spelar antagligen i ett av innebandylagen. Han skriver oläslig på en tavla samma saker som han säger.

-Vi pratar vaksamhet, vi pratar samarbete, vi pratar om att dela och sprida information. Vi pratar om att göra bostadsområdet mindre attraktivt för tjuvar.

Alla nickar och tittar menande på varandra, ungefär som om en djup insikt förmedlats. Själv har jag fullt upp med att inte be honom att sluta upprepa ordet ”prata” i varenda mening, det är det enda jag kan tänka på. Polisen maler på och några anmäler sig frivilligt som kontaktpersoner, en tar på sig att spika upp skyltar på gatan och ordna en telefon- och mailinglista. Sen tackar Polisen för ett konstruktivt möte. Då känner jag mig tvungen att räcka upp handen.

-Jo, det här med larm och sånt, det är väl också viktigt?

-Vad bra att du tog upp det, säger Polisen och får alla att sätta sig på sina stolar igen. Alltså larm är bra och har en avskräckande effekt på de mindre professionella tjuvarna, men mer än så är det inte. 

-Jag har förstått att det är så, säger jag, men kan vi inte ha en mer offensiv inställning till hur vi skyddar våra hem?

-Hur tänker du nu? undrar Polisen.

-Lite mer old-school, som björnsaxar i trädgården, spänna upp pianotråd mellan träd i halshöjd, slå fytumsspik genom plankor som man placerar försåtligt vid altandörrar vid mörkrets inbrott med spikarna vända uppåt, eventuellt insmetade i hundbajs. 220 volt i dörrhandtagen, avslagna flaskbottnar på ovansidan av staket och murar eller, varför inte, novitjok? avslutar jag med en litet nöjt skratt. 

-Det sista var ett skämt, förtydligar jag eftersom det blivit märkligt tyst i rummet. 

-Vi får inte glömma bort att många som stjäl gör det för att de inte upplever att de har några andra alternativ i livet, säger plötsligt en man på min gata som aldrig plockar upp efter sin hund.

-Ja, skälet till den här ökande kriminaliteten är ju klyftorna i samhället, en avgrund mellan de som har allt och de som saknar allt, flikar en kvinna in som gjort sin förmögenhet på att sälja stödstrumpor till Landstinget för 1500:- styck.

-Tjuvar är också offer och om de kunde så skulle de förstås välja en annan livsstil, avslutar en man som lånade en såg av mig som han aldrig lämnade tillbaka.

-Det är viktiga perspektiv, stämmer Polisen hummande in.

Jag tittar uppgivet på människorna i salen och inser att jag inte delar någonting med dem, frånsett postnummer.

-Ja, ni har naturligtvis rätt, utbrister jag och reser mig upp. Jag tycker att vi ska omfamna det här humanistiska synsättet och inte glömma bort att applicera det på våldtäktsmän och pedofiler också. Det är så lätt för oss att säga att det är förkastliga handlingar och enbart fokusera på offren, men då bortser vi ifrån att för de här männen är det en viktig och underbar upplevelse. Tack för ett upplysande möte.

Sen gick jag hem och eldade upp vinterdäcken i ett oljefat.

Tryck om mig.

anders tempelman

80e3e8d7-90b0-4e1d-9f91-19e14be4c7f5.jpg

Jag hade sett fram emot att stå omgiven av ett hav av gamla offsetpressar från seklets början, mekaniska mästerverk med tyska namn som med minutiös precision förlöser varje sida i en öronbedövande ljudmiljö och med en doft av smörjmedel. Istället står jag med min koalapäls uppknäppt och händerna i sidan och tittar skeptiskt på en digital printer som smattrar torrt och löjeväckande i ett hörn. 

-Är det verkligen en tryckpress det där? undrar jag och fäster blicken på tryckeriägaren, en man närmare 70 med en näsa som en knölpotatis och en vattnig blick med mjölkiga inslag. 

-Eh, ja, det är en…

-Ser mest ut som en svullen skrivare, om du frågar mig. Säkert kompetent nog att pressa ur sig lite direktreklam som folk bara lyfter från brevlådan rakt ner i pappersåtervinningen. Men knappast en tryckpress värdig att reproducera min utsökta prosa.

-De flesta brukar bli nöjda, skorrar ägaren fram.

-Nöjda? Finns det något mer visionsfattigt och ambitionslöst än nöjd? Jag vill inte bli nöjd, jag vill bli förförd och uppnå extatisk perfektion.

Ett ark matas plötsligt ut och jag sliter åt mig det innan ägaren hinner reagera. Jag håller upp det mot de blågröna lysrören i taket och tittar äcklat på resultatet.

-Var fan är brådjupet i färgerna? Det som är essensen i mitt skrivande, de starka kontrasterna där det röda är rött som levrat blod och det gula är skirt som vårsnoret hos en pollenallergiker.

Ägaren tittar lite frågande på mig och pekar sen tafatt på textblocken på arket.

-Det här är ju inlagan, den….

Jag lägger min hand över hans mun och skakar missmodigt på huvudet samtidigt som jag stirrar på storpotäten mitt i hans ansikte.

-Säg inget mer. Tänk om alla gömde sig bakom plattityder som ”det ska vara så, våra andra kunder är nöjda etc”. Sen suckar jag så högt att det ekar i den korrugerade plåten som utgör företagets väggar och tak. 

-Var är ambitionsnivån? Var är passionen att överträffa varandras förväntningar? Jag tar bort min hand från hans mun och torkar av den på pälsen lite demonstrativt.

-Inlagan är ju alltid svartvit, säger ägaren med lite strån av koala på sina läppar. Vi tryckte en ny utgåva av Brott och Straff i förra veckan, på exakt den här maskinen.

Jag släpper arket till marken och låter min blick söka sig mot taket, där jag hoppas på en himmelsk ingivelse som ska rädda mig ur mitt pinsamma misstag. Ingen kommer och jag använder därför det enda retoriska grepp jag har kvar - anfall.

-Tror du inte att jag vet att inlagan är svartvit? undrar jag med dov och irriterad röst, för att sen gradvis stegra den.

-Tror du att  jag är helt imbecill? Antyder du att jag är en kulturman som sitter på en djävligt hög häst och helt tappat kontakten med kullerstenarna? Är det verkligen det du tror? skriker jag till sist.

Ägaren ser illa berörd ut och skakar bara på huvudet till svar. Jag får lite dåligt samvete och klappar honom kamratligt på huvudet.

-Förlåt, jag blir så känslosam ibland. Varför tar vi inte och skriver ut omslaget istället och ser hur färgåtergivningen ser ut där? Om inte du bestämt att omslaget ska tryckas i svartvitt också? säger jag och lägger huvudet lite menande på sned.

Demonsäljaren.

anders tempelman

41Wxp9HvKJL.jpg

Jag besöker en sängbutik för att köpa en madrass och möter en lite grå säljare i min egen ålder som visar mig några alternativ. Han slår ett extra slag för den dyraste madrassen som är gjord i någon slags skum som formar sig efter kroppen. Han uppmanar mig att provligga den. Lite obekvämt tar jag av mig skor och jacka och lägger mig på sängen. 

-Känner du? frågar säljaren entusiastiskt.

-Det känns som om jag sjunker ner i blålera, svarar jag lite oroligt. 

-Jättebra för ryggen, svarar han och sjunker ner på huk bredvid mig, så att våra ansikten kommer i jämnhöjd.

-Om du köper ett kedjetäcke också så kan jag göra en bra deal till dig.

-Vad är det för något? undrar jag och upptäcker samtidigt att jag liksom klistrats fast i madrassen. Säljaren reser sig överraskande snabbt och går bort till en hylla.

-Det är ett täcke som väger 8 kilo och som är väldigt rogivande och ångestdämpande, säger mannen och återvänder med ett täcke.

-Ser jag orolig ut, undrar jag lite bekymrat samtidigt som han lägger täcket över mig. Det är verkligen tungt och jag känner hur jag pressas ännu djupare ner i skummadrassen.

-Inte alls, men alla bär vi väl på svårigheter? svarar säljaren och lägger huvudet lite på sned. Jag har ett sånt här kedjetäcke själv, avslutar han med en djup suck.

-Jaha?

-Jag ska inte trötta dig med mina problem, säger han och berättar sen att han är son till en världsberömd regissör. En man som älskade sig själv och sina filmer, men varken hade tid eller några känslor för sina barn. Alla minst en oäkting.

-Du pratar väl inte om…? undrar jag och försöker lyfta huvudet från skumkudden, utan att lyckas.

-Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att älta och återskapa minnen och situationer från sin egen uppväxt. Han kunde sitta på presskonferenser och filmfestivaler och reflektera insiktsfullt om hur han aldrig blev sedd av sin pappa. Sen åkte han hem och var helt blind för alla sina egna barn i olika äktenskap. Mig såg han max två gånger om året och mindes aldrig vad jag hette. Hans självupptagenheten och ältande var gränslöst och han bytte kvinnor som om de vore tubsockor. Oftast när han upptäckte att de inte längre tittade och lyssnade lika beundrande på honom längre. Eller när han gjort dem gravida och inte lyckades övertala dem om att ett barn just nu vore väldigt olyckligt för alla parter. Jag såg min pappa oftare i tidningen än i verkligheten. Inte ens när jag fick egna barn, visade den store regissören något som helst intresse av att ses. Han skyllde på sin oro för bakterier, mask, löss och barnsjukdomar som skulle kunna äventyra hans nästa film. 

-Jesus, sa jag och torkade bort en tår från min kind.

-Det är som det är, sa han och ryckte lite på axlarna. Han ville aldrig ha mig och jag har levt ett helt liv i total radioskugga av det självupptagna geniet.

-Jag tar både madrassen och täcket. Ge mig det tyngsta du har.

Väl hemma bäddar jag med den nya madrassen och täcket. Min fru kryper skeptiskt ner och säger snart att hon har svårt att andas. 

-Det här har räddat livet på Bergmans oäkta barn, säger jag övertygande. Men djupt nere i madrassen anar jag att det antagligen bara var en demonsäljare jag stött på.

 

Att växa som artist.

anders tempelman

attväxasomartist.jpg

En man som presenterade sig som António Guterres ringde och undrade på bruten engelska om jag inte kunde skriva någonting positivt och uppbyggligt. Jag brukar kunna ta kritik, men just den här dagen hade nederlagen avlöst varandra. Alla mina högtflygande planer och ambitioner hade skjutits ned från himlen och sen släpats efter en traktor på en leråker där folk stod på rad och spottade på dem. 

-Jag gör så gott jag kan, svarade jag irriterat.

-Nej, jag menade att du skulle skriva något åt mig, sa mannen.

-Och vem är du? frågade jag lite mer arrogant än jag tänkt.

-…jag är Generalsekreterare, svarade han lite blygt. 

-Jaha? Åt vem då?

-Det är precis det här som är felet. Det är inte så många som känner till mig, sa António och suckade lite uppgivet. Det är därför jag behöver något inspirerande som jag kan använda i ett tal som både sätter mig på kartan och väcker en känsla av hopp och enighet. 

-Om du inte tänker svara på frågan lägger jag på, sa jag.

-Förlåt, FN. Jag är Generalsekreterare i FN, svarade António.

-Där ser man. Nu är ju inte optimism och framtidstro min starkaste gren. 

-Jag är medveten om det, sa António, men jag tänkte att du skulle uppskatta utmaningen i att skriva en text som formligen sjuder av positivism och glädje?

-Egentligen inte. Det är nog bättre om du vänder dig till någon lite mer naiv och godtrogen. Jag vill inte göra våld på min dystopiska världsbild, det kanske är mitt sista halmstrå, förklarade jag och kände integriteten jubla i mitt inre. 

-Jag förstår, sa António.

-Dessutom är det här med att vissa länder i Säkerhetsrådet har veto gjort FN helt impotent och ointressant. Det är lite som att ha fria val och sen ge några som inte gillar resultatet rätt att göra som de vill i alla fall.

Generalsekreteraren hummade i andra änden och sa att han respekterade min ståndpunkt, men beklagade att jag inte kunde åta mig uppdraget. Han undrade om jag kände någon annan som kunde vara lämplig för ett arvode på 100.000 dollar?

Min hjärna hjälpte då snabbt och välvilligt till att rationalisera beslutet som egentligen redan fattats på en nanosekund. Michelangelo ville egentligen bara skulptera, men katolska kyrkan tänkte inte beställa några skulpturer om han inte målade Sixtinska kapellet först. Parallellen var slående. Att tänja på sina principer och vara lite mer flexibel i sitt skapande kan uppenbarligen både vara lärorikt och berikande. 

-Vid närmare eftertanke vore det utmanande och bra för mig att skriva det här talet åt dig, svarade jag.

-Jaha, du lät så kritisk att..?

-Du har tänkt helt rätt, avbröt jag honom. Det går inte att anlita en okritisk skribent till det här jobbet, det kommer att klinga falskt, aningslöst och i värsta fall frireligiöst. Jag är mannen för jobbet, avlutade jag med ett kokett och tillgjort tonfall som fick mig att hata mig själv lite grann.

Två veckor senare ringde António och var helt lyrisk.

-Anders, talet är magnifikt. Den här lyriska tematiken om att allt kommer att bli bra. Hur ledare för världens länder kommer att sansa sig och hur fred, jämlikhet och rättvisa kommer att ta över. Magiskt! Sen passagen om hur fattigdom, elände, ondska och fundamentalism kommer att försvinna och alla människor kommer att respektera och älska varandra. Och så lyckas du dessutom avsluta enormt övertygande om ett globalt uppvaknande och en framtid i harmoni med naturen. Jag grät när jag kom till slutet. Hur hittade du kraften att skriva någonting så varmt och hoppfullt?

-Jag hittade glädjen, ljög jag. Varför skulle jag göra honom ledsen med att berätta att jag skrev precis som vanligt, sen bytte jag bara ut alla negativa adjektiv mot positiva? Jag var hans Michelangelo, han var min Påve. Framtiden såg ljus ut.