Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

blogg.jpg

Blogg

Arbetsro.

anders tempelman

mom_pjas_2_418.jpg

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

 

En helt vanlig kund.

anders tempelman

enheltvanligkund.jpg

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

 

Rädda Grekland.

anders tempelman

rädda grekland.jpgräddagrekland.jpg

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.

 

Början på slutet.

anders tempelman

börjanpåslutet.jpg

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.

 

Sommaridyllen.

anders tempelman

sommaridyllen.jpg

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

 

Månskenspromenad.

anders tempelman

månskenspromenad

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?

 

Gästspel från Tibet.

anders tempelman

gästspel från tiber

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.

 

Dödsrunan.

anders tempelman

dödsrunan.jpg

Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.

 

Medmänniskan.

anders tempelman

   

Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.

Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.

Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv. 

Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.