KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, copywriter, regissör, bloggare och författare.

Tiggare som är ekonomiskt oberoende.

anders tempelman

20151008_171127.jpg

Du vet att någonting är seriöst fel i landet när barn från Djursholm ringer på din ytterdörr för att sälja saker.

-Hela idén med att vara född med pengar, är att det är dina egna föräldrar som ska terroriseras och ge dig allt du pekar på. Inte din granne, säger jag irriterat.

-Det är viktigt att lära sig värdet av pengar och arbete, säger en 12-årig kille i tweedkostym och håller stelt fram en låda med sina produkter.

-Jesus, är det vad de försöker inbilla dig att du håller på med? svarar jag och tittar skeptiskt ner i hans papplåda. Jag vet precis hur det fungerar, fortsätter jag. Idrottsklubben köper in en container med salami, antagligen från ett polskt slakteri, där de inte är så nogräknade med djurrätt och bäst-före-datum.

-Det här är strumpor och kalsonger…

 -Och sen ringer barnen på hos vilt främmande människor och håller fram en cylinder av kött i ansiktshöjd. Det kan inte bara vara jag som får en ocean av obehagliga associationer av den bilden?

Pojken tittar frågande på mig, vilket får mig att känna mig lite ensam med mina inre bilder, men jag matar på ändå.

-Ni skickas ut helt utan kompetens inom försäljning och tiggeri, för klubben är väldigt medveten om att det till slut är era föräldrar som kommer att bli sittande med en årsförbrukning av seg salami i vinkällaren. 

-De här plaggen är gjorda i bambu….,försöker pojken bryta in.

-Eventuellt bjuder dina föräldrar på salamin när de har gäster, vilket leder till att flera i släkten drabbas av galna ko-sjukan, men det är lite av en spekulation från min sida.

-Vi ska på skolresa till St Moritz och åka skidor, säger pojken plötsligt rakt ut i luften och blinkar lite nervöst.

-Äh. De flesta av er orkar ju inte ens gå runt kvarteret. Din pappa sitter säkert i sin Land Rover runt hörnet och väntar på dig?

-Eh, nej och han har inte en Land…

-Jag hade haft större respekt för dig om du sagt att du ville finansiera ditt drogmissbruk genom att sälja smörja till godtrogna idioter. 

-Men jag knarkar inte, säger pojken upprört.

-Det är en tidsfråga. Inga knarkar mer än barn i Danderyd. Ingen vet riktigt varför, utom jag. Ni har föräldrar som skiter i er. En gång i tiden var ni gulliga accessoarer som kunde skötas av nannys och fotas för att dominera med på sociala media. Nu är du varken gullig eller intressant. Alla väntar på att du ska växa upp och komma in på Handels, då blir du värd lite uppmärksamhet igen. 

-Om jag erbjuder dig tre produkter till priset av två då? frågar pojken uppgivet.

-Taget, svarar jag och väljer tre par kalsonger i en storlek som jag aldrig kommer att rymmas i. Men jag känner glädje över att jag än en gång, helt gratis, bjudit nästa generation på avgörande livsinsikter. Kanske inte uppskattade idag, men visdom som kommer att hinna ikapp honom.

För ingen glömmer en bra lärare.


Jag gick dit för att gråta.

anders tempelman

photo-1521762849825-1dc1dda29785.jpeg

Jag gick på bio och såg ”Beautiful boy” nyligen med förväntan att jag skulle få gråta. Det ska tydligen vara väldigt nyttigt och renande att tömma systemet på tårar. En del menar till och med att man kan bli sjuk av att inte släppa ut sina känslor regelbundet. Jag brukar svara att jag skrattar så att jag gråter ofta och att det rimligen också är att agera ut känslor. Men då brukar jag snabbt informeras om att det inte gills. Att gråta står högre i kurs än att skratta. Precis som tragedier och depprock har ett högre konstnärligt värde än komedier och lycklig pop. En åsikt jag för övrigt delar, vilket gör det hela ännu mer motsägelsefullt för mig. Jag ville i alla fall försäkra mig om att min ackumulerade damm av sorg och ilska skulle tömmas. Som en varböld eller en övermogen finne, för att ge dig en vacker bild av det hela. 

Jag och min fru gick därför väl förberedda för att se en smärtsam berättelse om en förälder som försöker rädda sin son ur ett helvetiskt drogmissbruk. Alla ingredienserna fanns på plats. Bra skådespelare, en historia baserad på riktiga händelser och så en sårbar och vacker son som kör sig själv och hela familjen i botten. Vad kan gå fel? Utrustad med en extra tjock gråthandduk i egyptisk bomull och en bettskena lät jag mig omslutas av biomörkret och en tragedi som anades redan i öppningstexterna.

Jag inser att en del kanske tycker att jag trissat upp förväntningarna på ett orimligt sätt, men jag ser det snarare som att jag öppnade upp mig och gjorde mig mottaglig. Nåja. Jag upptäckte i alla fall gradvis att jag inte kände någonting alls. Möjligen en svag domning i vänster skinka, men det var svårt att hitta ett orsakssamband till filmen för det. Jag är väl medveten om att min avsaknad av känslospel kan handla om ett manligt, känslomässigt handikapp. Därför sneglade jag försiktigt på min fru. Hon brukar betraktas som en bättre människa än jag eftersom hon blir rörd ganska lätt och ofta. Men jag såg glädjande nog att även hennes ögon var torra som pergament. Det kunde ha berott på att hon skaffat nya linser och att de torkade ut ögonen, men jag såg på hela hennes kroppsspråk att hon inte kände ett smack heller. Så receptiv är jag trots allt, efter 30 år tillsammans.

Hennes känslokyla skänkte mig en stark känsla av lättnad och samhörighet, trots att hon åt upp de godaste bitarna av godiset. För på pappret borde jag gråtit till den här filmen, eftersom jag berikats med att växa upp med missbruk i familjen. Jag borde reagerat extra mycket på en skildring av en människa som oavbrutet väljer missbruket framför sin familj. Men det gjorde jag inte och det bekräftar en åsikt jag har om film och all form av konstnärligt berättande. När det är riktigt bra gjort överbryggar det allt. Jag behöver inte kunna identifiera mig med karaktärer eller ha erfarenheter kring handlingen för att bli berörd och engagerad. Jag måste däremot kunna relatera känslomässigt, vilket är en helt annan sak. När man lyckas med det så spelar det ingen roll om huvudpersonen har ett annat kön, en annan hudfärg, sexualitet eller är helt animerad. Jag blir Rödluvan, Shrek, Patrick Melrose, Malcolm X eller Edith Piaff.

Ett par dagar senare åker jag och hälsar på mitt barnbarn som är två veckor gammal. Jag får ögonkontakt och ett litet leende (antagligen gas) och blir så berörd att tårar kommer. Jag är lite osäker på om den typen av tårar räknas som renande gråt, men för mig var de det.


Förlossningsrådgivaren.

anders tempelman

51hvbd4q68L._SX355_.jpg

Jag har stängt av funktionen som gör att mitt telefonnummer är synligt när jag ringer någon. Jag är nämligen inte säker på att min äldsta dotter skulle svara annars. Det är mina dödsryckningar som curlingförälder där jag inte kan låta bli att kanalisera min egen oro och maskera det som omtanke om henne. 

-Hallå? svarar hon lite tveksamt. 

-Hej, det är bara jag. Ligger det en manet på ditt vardagsrumsgolv? 

Hon är tyst en stund, jag kan för mitt inre se hur hon gestikulerar mot sin pojkvän och himlar med ögonen så att även han förstår att det är jag som ringer.

-Vad vill du?

-I så fall är det slemproppen och då är det dags att åka till sjukhuset, säger jag agiterat. 

-Jag ser en Brax sprattla på golvet, kan det vara den? säger hon och försöker vara rolig.

-Allvarligt. Det är det här jag menar. De går inte igenom sånt här på profylaxkurserna. Jag minns det som igår, de undviker allt som kan låta obehagligt. 

-Pappa…

-De pratar om vilken djävla valmusik man ska välja, beskriver med bedövande tristess hur man ska packa sin väska och vilken typ av mackor man bör ta med sig inför förlossningen. 

-Pappa, jag vet vad slemproppen är, avbryter hon trött.

-Nej, ingen vet vad slemproppen är, säger jag. Bildgoogla och se själv. Slemproppen är förlossningens blinda fläck. Lite som katolska kyrkans förhållande till pedofili, man mörkar det tills man överbevisas och då säger man att det var så trångt i sakristian att man kanske råkade penetrera en korgosse av misstag.

-Måste vi prata om det här just nu? frågan hon lite trött.

-När ska vi annars prata om det? Snart står någon djävla sköterska med en spruta och vill skjuta in koksalt under huden på dig…

-Va, varför det?

-Kvaddlar kallar de det för. En så fruktansvärt dum idé. Man gör det för att det gör så ont att man glömmer bort den andra smärtan. Då kan man väl lika gärna slå en spik igenom handen? säger jag och fnyser i luren.

-Ok, jag undviker det.

-Och föreslår de akupunktur så svarar du att du hellre spelar Yatzy som smärtlindring. 

-Vad ska jag ha då? undrar hon nu med ett genuint intresse.

-Allt de har. Säg att du kräver en feministisk förlossning.

-Vad betyder det?

-Inte fan vet jag, du får improvisera. Rätten till din kropp och maximal smärtlindring enligt konstens alla regler. De här lama alternativen är påhittade av män som antagligen äter alvedon när de är hårda i magen.

-Tack pappa. Bra snack.

-Jag älskar dig också. Ring när hon är född, jag orkar inte ligga sömnlös mycket längre till.

En ny tradition.

anders tempelman

jsMKWDYqokVp.jpg

En yngre, nyinflyttad man i grannskapet ringde på ett par dagar innan julafton och frågade entusiastiskt om vi ville ha besök av tomten. Jag tittade lite trött på honom och sa att huset kommer att vara fullt av tomtar eftersom släkten kommer. Han log lite nervöst utan att ha begripit skämtet.

-Det kan ju vara roligt att få se hur barnen reagerar på tomten när man själv är där, så att säga, sa han sen med ett hemlighetsfullt litet leende.

Det var då som en port i mitt inre liksom öppnade sig och gläntade på nya möjligheter och traditioner.

-Du har rätt, svarade jag snabbt och slog ut med händerna. Vad skulle du säga om att komma lite senare på julafton?

-Inga problem, säg hur du vill ha det bara så kommer jag lufsande, sa mannen glatt.

-Jag tänkte om du kunde klättra in genom vårt sovrumsfönster och överraska mig och min fru på julaftonsnatten. 

-Eh…jaha?

-Javisst, det blir vår lilla julafton kan man säga. Du har mask, skägg och hela dräkten, fast ingenting på underkroppen. 

-Nu förstår jag inte riktigt….?

-Så om du kommer vid typ tre på morgonen…

-Jag är bara tomte för barn, det här vill jag inte vara med om, sa mannen med lite vibrato på rösten.

-Jaså? Vad synd. Du kan väl fundera på saken?

-Nej, det vill jag faktiskt inte, svarade han och tittade äcklat på mig.

-Du låter som en väldigt dömande tomte när du säger så. Och väldigt exkluderande, svarade jag och såg sårad ut. Som om du har synpunkter på mitt julfirande. Julen ska ju vara en generös högtid för alla.

-Du föreslår ju för fan att jag ska komma och…snuska mig, med dig och din fru på julafton?

-Jaha, var det så du tolkade det? sa jag och skrattade till. Nej, det var verkligen inte så jag menade.

-Nehe? Så vad skulle göra i ditt sovrum mitt i natten, halvnaken?

-Det tänkte jag överlåta helt till dig. Jag ville ge dig konstnärlig frihet att expandera rollen som tomte. Att utforska vad en tomte kan vara för dig. 

-Så varför skulle jag vara halvnaken?

-Det var en idé bara, ta det inte så bokstavligt. Jag kunde lika gärna sagt att du skulle bakbinda mig och sätta gaffatejp för munnen.

-Det vill jag inte heller, svarade han defensivt.

-Jamen kom med en egen idé om du nu är så djävla sugen på att vara tomte hos andra människor, skrek jag åt honom och slog igen dörren.

Den lyckligaste dagen i mitt liv.

anders tempelman

seulontaultra.jpg

Min äldsta dotter ringer och låter märkligt uppspelt.

-Gissa vad som hänt?

-Du vet att jag avskyr att gissa, säger jag och suckar lite irriterat.

-Jag vet, men det här kommer du att bli jätteglad över.

-Är det fred i mellanöstern?

-Sluta larva dig. 

-Har släkten Schulman bestämt sig för att försvinna ur offentligheten?

-Jag är gravid!!

-Jaha, det var ju inte bra. Jag trodde du visste bättre än att slarva med preventivmedel.

-Du missförstår. Vi vill jättegärna ha barn och är jättelyckliga över det här.

-Annars finns det ju dagen-efter piller om…

-Nej pappa, jag är 12:e veckan och vi längtar efter barn. Och du ska bli morfar, kan du inte bara bli glad?

-Jag är jätteglad, men jag tycker inte att katolska kyrkan eller andra religiösa fanatiker ska få bestämma över din kropp och din rätt till abort.

-Vem har pratat om abort? Jag har ju precis berättat att det är ett planerat och efterlängtat barn.

-Och jag är stolt över att bo i ett land där kvinnor har möjligheten att avsluta en graviditet upp till 18:e veckan…

-Men jag ska, som sagt, föda det här barnet.

-Exakt, allt annat är uteslutet.

-Så du är glad också?

-Självklart är jag det. Det är ju mitt barnbarn vi pratar om här. Mina gener, kanske min ögonfärg, min ödmjukhet…..

Jag tystnar och fylls plötsligt av ett starkt tvivel.

-Men, du, tänk om det värsta händer? säger jag oroligt.

-Nu får du ge dig. De flesta svåra sjukdomar kan uteslutas redan med ultraljud och BUP-test.

-Jo, men jag tänkte på någonting mycket värre…

-Folk slutade att dö i barnsäng i Sverige för evigheter sen.

-Jag tänker på om det är en pojke. Fy fan. Jag kan ju ingenting om pojkar, begriper mig inte på dem. Små korkade figurer som antingen vill spela hockey eller spela tv-spel tills de kollapsar. Sen stör de lektionerna och förstör för alla er underbara tjejer som har ambitioner. 

-Men snälla…..

-I högstadiet ägnar de all vaken tid åt att stirra på porr och börjar kallar er för horor och tafsa. 

-Pappa?

-Jag är inte klar. De fuskar på högskoleproven och tar platserna som ni tjejer förtjänar. Sen får de bättre betalt i yrkeslivet än vad ni får och utvecklar någon vidrig vänskapskorruption där de håller varandra om ryggen. 

-Är inte det här lite väl kategoriskt? försöker min dotter kontra.

-Älskling, de runkar i grupp ändå upp till Svenska Akademien.

-Som du kanske minns var du själv en pojke en gång i tiden, säger hon åt mig med ett tråkigt tonfall.

-Så fan heller, svarar jag med lite extra magstöd. Jag var en av landets första helt omedvetna HBTQ-personer. Jag ser mig fortfarande som icke-binär, eftersom jag vägrar att låta mig klassificeras genom mitt kön. 

En stunds tystnad råder.

-Det är en flicka! säger hon till slut.

-Är du säker? Hur kan du vara säker på det?

-De frågade om vi ville veta?

Jag pustar ljudligt ut och känner en enorm våg av lättnad skölja igenom mig.

-Vilken löjlig fråga. OM man vill veta? Vem vill inte veta om man går och bär på djävulen själv?


Insats i äldrevården.

anders tempelman

845041248-612x612.jpg

Det hann inte gå längre än fyra dagar i Italien innan kvinnan som bodde i huset bredvid undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes engelska var lika bräcklig som min italienska, men efter ett tag förstod jag att hennes man fått ryggskott och inte kunde gå till arbetet på sjukhuset. Jag försökte förklara att jag absolut är en person kan slängas in nästan vilken sammanhang som helst och åstadkomma underverk. Men läkaryrket är en sektor jag medvetet hållit mig bort från. Inte så mycket av respekt eller insikt kring mina egna begränsningar. Det är snarare minnet av den otacksamhet jag möttes av när jag försökte rädda livet på en allergiker på en flygplats för något år sedan. Han fick inte luft och jag genomförde den livsnödvändiga intubationen genom att snabbt och med hög precision driva min reservoarpenna in i luftstrupen. Visserligen med den trubbiga delen av pennan först, vilket gjorde att jag fick hugga ett antal gånger för att slutligen penetrera. Men handlingskraften var imponerande.

Sen visade det sig att mannen bara försökt kväva en nysning, vilket gav min insats lite mindre hjältestatus än vad den förtjänade. Den här tråkiga sidohistorien berättade jag givetvis inte för kvinnan, men jag gjorde klart att jag inte var läkare. Kvinnan höll då upp en plastpåse, innehållande en krullig, röd peruk, röd näsa, gigantiska skor och en massa smink. Jag pekade ner i påsen och sen på mig själv med frågande min. Kvinnan nickade ivrigt med vädjande blick. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Två timmar senare kravlade jag ur hennes Fiat 500 på en ångande het parkeringsplats utanför ett fasansfullt bostadskomplex som fungerade som ålderdomshem. Jag hade hela clownmunderingen på mig och antagligen skolios efter att ha suttit i fosterställning hela resan. Kostymen satt illa eftersom hennes man knappast kunde varit längre än 1.50. När jag som hastigast såg mig själv i glasdörrarna på väg in, blev jag rädd över min egen reflektion. Sminkningen hade runnit som akvarellfärg och mitt ansikte såg ut som om jag just förlorat en titelmatch i proffsboxning. Byxorna skar upp i grenen och jag vågade inte ens föreställa mig den kameltå jag åstadkom. Eventuellt kunde den glädja några gummor och någon gammal fjolla på hemmet, reflekterade jag. Kvinnan lotsade mig raskt in i en samlingssal som var till bredden fylld av människor någonstans mellan 80 och den sista vilan. Hon presenterade mig som dagens underhållning och gamlingarna fick någonting oroligt i blicken samtidigt som jag snurrade på klacken.

-Jag är Clownen Mussolini! vrålade jag ut över dem och låtsades skjuta med en kulspruta.

Uppenbarligen var en del så gamla att de fortfarande bar virtuella, svarta skjortor, för tystnaden som infann sig var besvärade. Grannkvinnan tittade bekymrat på mig, en gest jag tog som ren och skär uppmuntran. Jag slängde upp clownkäppen på axeln och gick hjulbent runt bland rullatorer och rullstolar.

-Nu är jag Clownen Berlusconi, ropade jag och log vansinnigt mot gamlingarna som plötsligt såg ännu mer illa berörda ut. 

Efter 45 minuters minnesvärd underhållning satt jag sen i bilen med grannkvinnan på väg hemåt igen. Kvinnan väste rasande att sex personer på hemmet dog i sviterna efter mitt framträdande. Jag nickade och log tillbaka mot henne.

-Ja, vilket härligt sätt att gå på, med ett skratt, svarade jag nöjt.

Kakfundamentalism.

anders tempelman

photo.jpg

En knappt könsmogen kille i stentvättade jeans strök förbi mig på Järntorget häromdagen.

-Kalifatet kallar dig, väste han och flackade nervöst med blicken.

Jag sa till honom att jag inte var intresserad och att han borde vända sig till äldre människor om han vill få någonting sålt. Han tittade förvirrat på mig.

-Folk över 70 skulle jag gissa, de tillhör en generation som aldrig lärt sig det här med transfetter och snabba kolhydrater i kakor, förtydligade jag.

-Jag sa KALIFAT, ett muslimskt rike, rättade han mig irriterat med pubertal röst.

-Jaha, för det lät som om du sa kakfat.

-Men det gjorde jag inte? svarade han och stirrade på mig.

-Du vet att Muhammed hade samma problem? Han hade ett talfel, om det var gomspalt eller en läspning vet jag faktiskt inte. Han var i alla fall knasig i sötsaker och pratade oavbrutet om hur viktigt det var med stora kakfat, men folk trodde han pratade om ett Kalifat och missuppfattade alltsammans.

-Du kan få en Fatwa om du inte visar respekt och vördnad, väste han hotfullt mot mig.

-Det är därför man inte få avbilda Muhammed, han blev för tjock av alla kakor till slut, fortsatte jag obekymrat.

Killen blev högröd i ansiktet och stirrade med vansinnig blick på mig och höll upp ett vibrerande pekfinger i luften, sökandes efter ord.

-Allah skapade sju himlar ovanpå varandra, inte sant? sa jag avväpnande.

Han blinkade till lite nervöst med ögonen ett par gånger och nickade sen tveksamt.

-Jorden skapades på sex dagar, men en dags vila efter det. Alltså sju totalt. Sen har vi sjudagarsvecka efter månfaserna. Regnbågen ”råkar” ha sju färger, judarna har en sjuarmad ljusstake och muslimer går sju varv runt Kaba i Mecka. Rätt?

-Eh, ja. 

-De sju dödssynderna, de sju dygderna, de sju sakramenten och inte minst - de sju små dvärgarna.

-Jag fattar inte vad det här har med saken att göra?

-Ett riktigt kakfat ska innehålla SJU sorters kakor. Det heliga numret. Förstår du inte?

-Inte riktigt..

Jag lutade mig fram och viskade i hans öra.

-Det heliga kallet är att bli konditor och bidra till kakfatet.

Han tittade storögt på mig och såg plötsligt väldigt lättad ut. Själv stärktes jag i min uppfattning i att om du ska omvända en annan människa, erbjud en alternativ historia som är minst lika löjeväckande som den ursprungliga.


Ett liv utan en whiplashskada är inte värt att leva.

anders tempelman

whiplash.jpeg

Ibland är jag så fruktansvärt svensk. Som när jag årligen befinner mig i Italien och kör bil till exempel. Till skillnad från italienarna har jag inte ett radband eller en madonnafigur dinglande i backspegeln, utan mitt organdonationskort. Trots att jag tillbringat så mycket tid i det här underbara landet, har jag aldrig begripit hur de uppför sig i trafiken. Alla dessa planlösa omkörningar i kurvor med noll procent i sikt. En omkörning i Sverige är lite av en aggressionshandling, i Italien är det lika odramatiskt som att växla. De kör om för att de måste, för att det ligger i deras natur. Det handlar inte om något så trivialt som att vinna tid eller markera att jag kör för långsamt. Och det spelar ingen roll om jag kör i egen bil med svenska plåtar eller om jag hyr. Det är ett demokratiskt beteende som inte gör skillnad på folk och folk.

Somliga skulle säga att det bristande trafikvettet hänger ihop med att landet är genomhärjat av korruption och politisk instabilitet sedan enandet 1861, själv tror jag att det handlar om hastighet. Italienarna älskar farten i sig, den ger en känsla av att leva i stunden. Att dundra fram i 90 km i timmen på slingriga kustvägar på en röd vespa med en hjälm som inte är fastspänd, en cig i mungipan samtidigt som man nonchalant för ett samtal med killen eller tjejen i flip-flops man just raggat upp på stranden. Det är passion. Det är närvaro. Och kommer de levande fram är den enda kvarvarande impulsen att ligga med varandra. En automatiserad instruktion från vår primalhjärna, för att fira att de lurat döden och nu måste säkra artens överlevnad.

I början undrade jag alltid hur många som skadas och dödas årligen i trafiken i Italien, men när jag försöker surfa på olycksstatistik så hittar jag ingenting. Min gissning är att de inte ens för den typen av statistik, att det är så typiskt svenskt av mig att ens tänka tanken. Jag känner mig också ganska svensk när jag hoppas att få återse alla förarna som kört om mig i dödsföraktande ögonblick, helst utsmetade på bergväggar eller djupt förankrade i skördetröskor. Synden straffar sig själv och allt det där. Men kanske är det jag som måste ompröva min syn på livet? Ett liv utan en whiplashskada kanske inte är värt att leva? Den svenska modellen är ju att vi ska skonas från allt som kan vara farligt för att sen i livets slutskede ligga och hållas vid liv till vilket pris som helst och ångra allt vi inte gjorde. Italienarna kanske får ett kortare liv, men det kan vara så mycket rikare?

Ciao!

Vår stund på jorden.

anders tempelman

608goya.jpg

Det ser inte ut som om vi kommer att klara av att hålla planetens temperatur på en rimlig nivå. Undergången, som mest legat på sin dagbädd och petat tänderna med en eldgaffel, stönar, reser sig upp och börjar sin lilla promenad åt vårt håll. Han har varit upptagen med att skapa och släcka några solsystem och sortera bland alla Röda Dvärgar. Kanske måste han sluta att kalla dem för det och säga Röda Småväxta istället? Det är oklart, men tills vidare får de fortsätta att heta vad de heter. Annars har han mest drejat i sitt favoritmaterial - mörk materia. Det är det minst dömande material man kan arbeta med, eftersom det saknar massa. Ett par krukor, några serveringsfat och tre tekoppar, men det han är mest nöjd med är ett abstrakt troll. Det är ett bra tidsfördriv och ibland, när han känner sig på det humöret, tänker han på sitt skapande som non-figurativ konst. 

Han har hälsat på oss på jorden förut och gett oss istider, meteoriter och annat som utplånat liv. Men han var yngre då och tyckte om att vara grym utan anledning. Nu är han mer mogen och lite av en medelålders vaktmästare som vandrar runt i universum och försöker hålla någon sorts ordning. Den där lilla blå planeten, tänker han och skakar missmodigt på huvudet och justerar sitt kön i snickarbyxorna med ena handen. Det såg ju så lovande ut ett tag, en planet som lyckats skapa en hållbar atmosfär och förutsättningar för liv. Och livet kom, först som små oansenliga bakterier som sen med bedövande långsamhet, transformerades och skapade allt som växer och lever. Så småningom utvecklades en art som kom att fullständigt dominera planeten, vilket var lite överraskande med tanke på att den helt saknade konsekvenstänkande. Möjligen var arten smartast på planeten efter miljontals år av evolution, men på det stora hela bestod den bara av en flock idioter. Fulla av sig själva och sin egen förträfflighet. Även när de stod inför hotet om utplåning vägrade de att förändra sin livsstil. Självutplånande, är det inte så det heter?

Så Undergången hämtar en pall och slår sig ner för att följa spektaklet från första parkett. Han tänker att det här blir lite som att poppa popcorn. Kanske kan det bli någonting överraskande gott och ätbart av det här också? Han vet att planeten kommer överleva och att livet kommer återvända i en ny skepnad. Men det är bra synd att ingen kommer finnas kvar för att berätta för de nya livsformerna vad det var som gick åt helvete förra gången. Men kanske spelar det ingen roll, tänker han, varje generation vill väl ha privilegiet att begå sina egna misstag?