Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

blogg.jpg

Blogg

Dödsrunan.

anders tempelman

dödsrunan.jpg

Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.

 

Medmänniskan.

anders tempelman

   

Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.

Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.

Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv. 

Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.

 

Dörrförsäljning av religion.

anders tempelman

På Påskafton sitter jag i soffan iförd enbart mina Bamsekalsonger med en tvåliters PET påskmust som sällskap. Jag konstaterar besviket att miniserien ”Killing Jesus” på SVT inte alls är den thriller om en seriemördare från Mexico som jag hoppades på. När det ringer på dörren suckar jag avgrundsdjupt och går och öppnar. Två unga killar i svarta kostymer med namnskyltar med Josh och Peter och ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag pekar på Josh namnskylt med PET-flaskan och håller ett kort anförande om varumärkesbyggande och betydelsen av ett brandname som inte är en hel, illa konstruerad, mening. 

-Sändningarna från Novemberkåsan presenteras av: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varför säger ni inte bara Mormonerna istället så är ni ärliga samtidigt som ni sparar dyrbara reklamsekundrar?

-Ingen kommer in i himmelriket utom den som gör sin himmelske faders vilja, säger plötsligt Peter till mig på bruten svenska med ett imbecillt leende. Jag kliar mig på Lille Skutt och andas ut tungt genom näsan.

-Ärligt talat pojkar, vad är sensmoralen med den här historien om Jesus och korsfästelsen? Ska jag berätta vad jag tror, frågar jag utan att invänta något svar. För mig handlar det om att man inte ska gå runt och självgott sprida sin trötta religion till andra. Många kommer nämligen att bli irriterade och om du inte slutar så kommer någon att tröttna och spika upp dig på ett kors och se på tills du dör. Där har ni nya Testamentet i en elevator pitch. 

Sen dricker jag en rejäl slurk must och hämtar ny kraft.

-Och att det var hans egen fader som lät det hända? Ja, ”pappa” kanske är ett lite starkt begrepp för någon som våldfört sig på en trolovad oskuld och sen skyller på den Heliga Ande. Men OK, en spermadonator som låter sin son lida på korset. Och pojken hinner blicka upp mot gamarna som cirkulerar ovanför honom och fråga sin våldtäktspappa varför han övergivit honom? Om det inte vore för att pappan varit helt frånvarande under hela hans uppväxt, så hade det varit direkt hjärtskärande. 

-Men Jesus återuppstod från de döda, säger Josh med amerikansk brytning i kombination med någon sorts målbrott.

Jag tittar på pojkarna och känner en vemodig skälvning vibrera igenom mig. Det kan vara sötningsmedlet i påskmusten som pockar på också, det är lite oklart. Jag söker efter orden, en nästan biblisk symbolik för att vinna pojkarnas öron och få dem på rätt kurs.

-En gång i tiden fanns det en liten ondskefull pojke utrustad med en kraftfull slangbella. När en skata slog sig ner på altanräcket tog pojken en blydank och avlossade ett skott som träffade skatan rakt i huvudet. Pojken lyfte ångerfullt upp den döda skatan och bestämde sig för att ge skatan ett nytt liv, så han spikade upp den på ytterdörren med vingarna utbredda. Som en svartvit ängel hängde fågeln där med näbben riktad mot entrémattan. Och på den tredje dagen….började skatan att lukta så fruktansvärt illa att pojken fick gräva ner den i komposten. Slut på historien.

Josh och Peter stirrade med stora, blanka ögon på mig. Var det insikt jag såg, eller blind tro?

Hade jag dödat Jesus nu?

 

Radikaliserad bagare.

anders tempelman

radikaliserad bagare

Jag spenderade förra veckan i ett heltäckande oljeställ, med gasmask, hjälm och gummihandskar så tjocka att man riskfritt kunde ta upp stavar ur ett kärnkraftverk med dem. Jag gjorde oanmälda besök på daghem i kommunen och skrämde upp både barn och förskolelärare när jag stövlade in med en slickepott i ena handen och en stor degbunke från Ittala i den andra. Myndigt sa jag att det handlade om en inspektion. Eftersom barackerna som barnen förvaras i har upphandlats av kommunen, där lägsta pris alltid är den utslagsgivande faktorn, är inspektioner lika vanligt som streptokocker.

När jag fick syn på unge med långa strängar av snor under näsan, drog jag snabbt och effektiv slickepotten över mun och kind och slog sen ner skörden i min degbunke. Barnen tystade betänkligt varje gång och förskolelärarna tittade mystiskt på mig. Jag förklarade att kommunen numera anser att svartmögel, asbest och avsaknad av ventilation är en del av kulturarvet och därför pittoreskt och charmigt. ”Så nu prövar jag en ny övertalningsmetod” sa jag och rörde mig med gnisslande ljud mot en snorig flicka med blanka ögon. ”Jag tänker inte producera en rapport som hamnar underst hos samma byråkrat som byggbolaget bjöd på en inspirationsresa till Spanien med tillhörande porrklubb” förklarade jag samtidigt som flickans snor förenades med resten i bunken. ”Vad är en porrklubb?” frågade den lilla flickan med de blanka ögonen. ”Fröken kan berätta det sen” svarade jag älskvärt och gick ut.

Efter fem dagisbesök var gasmasken helt immig och min bunke full till bredden med en härlig cocktail av resistenta bakterier. Väl hemma förde jag över allt i en kastrull på, satte den på 37 grader, sockrade generöst och la ner en vaniljstång som fick dra i ett par timmar. När de nybakade vaniljbullarna gräddat klart i ugnen, med sin särpräglade urgröpning i mitten, la jag en generös klick snor från kastrullen i varje och pudrade över med lite florsocker. Dagen efter hade jag slagit in alla bullarna i kartong som jag stulit från StureKatten. Jag lämnade in kartongen i receptionen på kommunen med ett trevligt kort från byggbolaget som önskade en riktigt trevlig helg, med nybakat kaffebröd. 

Känslan av att göra gott, finns det något mer tillfredsställande?

 

Kvinna för en dag.

anders tempelman

kvinnaförendag

Jag begriper kvinnor mycket bättre än män och föredrar alltid deras sällskap. Men det var först när jag satt och såg Skavlan i helgen som en idé väcktes hos mig. Inspirerad av Susan Faludis berättelse om sin pappa, började jag undra om inte jag också egentligen var kvinna. Jag började rota bland min frus kläder, i hopp om att hon gjort några felköp på nätet. Kanske en guldlaméklänning i storlek 54, ett par högklackade skor i storlek 47, trosor i XXXL och en vadderad trippel-D behå? Efter en timmas fruktlöst sökande, tvingades jag söka lyckan någon annanstans. 

Linneskåpet innehöll en fyra meter lång kräftduk som jag lyckades drapera runt mig för att sen slutligen fästa med gaffatejp runt midjan. Rent logiskt borde jag ha valt två tennisbollar till bröst och fått en mer sportig byst, lite som en nätt fransyska. Men, precis som Susan Faludis pappa, gick jag helt in i klichén. När jag hittade två båtfendrar i friggeboden var lyckan ett faktum. I samma bod hittade jag också en frigolitskiva som blivit över när vi isolerade vinden. Genom att kapa den på mitten och klistra ihop med PL400, kunde jag skära ut ett par skosulor i rätt storlek. Sen slipade jag ner dem så att jag fick en 10 cm kilklack och mina alldeles egna fuck-me-shoes. Jag gaffade fast sulorna på fötterna och noterade nöjt att mina vader och fendrar framhävdes på att positivt sätt. Stjärten däremot saknade den där härliga rundningen, så jag skar till en sittdyna från utemöblerna som jag matade in under bordsduken och åstadkom, vad jag själv ansåg vara, en nästan brasiliansk stjärt. Kanske lite bucklig och ojämn, men generös och lätt böljande när jag skred fram som en fotomodell. 

I mina döttrars gamla utklädningslådor hittade jag en tilltufsad blond peruk som nådde över axlarna. Flickorna hade lekt frisör med den vid något tillfälle, luggen var obefintlig och svallet bestod av flera skalliga inslag och några blonda testar som missfärgats med karamellfärg. Haute couture, tänkte jag och öppnade min frus sminklåda. Foundation, ögonskugga, rouge och kajal åkte på som om jag inte gjort något annat. Slutligen skulle jag göra läpparna och insåg att de inte hade den fyllighet som jag eftersträvade. Tigerbalsam visade sig vara lösningen på det och gav en rejäl svullnad och dessutom en naturlig, blodröd färg. Jag krönte mig själv med de största örhängen jag kunde hitta, en grabbnäve med bijouterier runt halsen och en rejäl splash med Chanel No5. Jag vilade fundersamt blicken på en tampong i botten av lådan, men bestämde mig snart för att jag inte skulle ha mens när jag var kvinna för första gången. Det fick bli nästa gång. Jag oroade mig också lite för att jag inte skulle hitta snöret sen, vilket skulle kunna bli svårt att förklara både för min fru och proktologen.

När det ringde på ytterdörren stapplade jag ner och såg två unga killarna från Köttbilen genom glaset. Jag kastade en hastig blick på mig själv i hallspegeln och såg generationer av starka kvinnor i min reflektion. Systerskapet var starkt inom mig när jag öppnade dörren, la upp ena armen mot dörrkarmen och vilade den andra handen på min höft.

-Det är visst min lyckliga dag idag, sa jag med den ljusaste röst jag kunde uppbringa.

Killarna visste inte var de skulle fästa blicken. För första gången i mitt liv kände jag mig åtrådd.

 

Telefonjour.

anders tempelman

Jag är och hälsar på en vän som arbetar på någon sorts organisation. Han sitter i ett kontorslandskap och tar emot samtal från vilt främmande människor. Jag har försökt få honom att berätta vad jobbet handlar om, utan att bli klokare. Han säger ord som sekretess, anonymitet och förtroende. Urvattnade begrepp som omfamnar allt ifrån bankverksamhet till nätporr. Precis när han fått på sig jackan och vi ska gå på lunch, ropar en kvinna på honom långt bort i en oändlig korridor. 

-Vänta här, jag är snart tillbaka, säger han och går iväg. 

Jag slår mig ned vid hans bås omgärdat av textilväggar som dämpar ljudnivån till ett vacuum, med bara en telefon och ett anteckningsblock på bordet. När tystnaden plötsligt bryts av telefonen framför mig, ser jag ut över det öde landskapet och hoppas på att någon ska dyka upp och svara. Signalerna matar på och till slut sliter jag upp luren.

-Hallå? svarar jag lite irriterat.

-Eh, har jag kommit rätt? undrar en mansröst i andra änden.

-Ja, kanske, men jag är nog inte…

-Snart orkar jag inte längre, avbryter han mig och flåsar i andra änden.

Jag får en inre bild av en man i latexdräkt som fäst krokodilklämmor på bröstvårtorna och kopplat dem till ett bilbatteri. En bild som snart visar sig berätta mer om mig än om honom.

-Livet är för djävla hopplöst. Jag har verkligen försökt, men jag ser ingen mening med att fortsätta, säger han och tystnar. 

Kvar är bara hans andhämtning och ett dovt, atmosfäriskt knaster, som jag vet är resterna efter Big Bang.

-Varför säger du ingenting? frågar han mig irriterat efter en stund.

-Vad ska jag säga?

-Du kan väl starta med något i stil med att jag har massor att leva för? Att jag bor i ett fantastiskt land, har tak över huvudet, mat för dagen, kanske en familj och vänner som älskar mig och ett meningsfullt jobb?

-Har du det? undrar jag.

-Ja, men nu handlar det inte om det. En annan idiot på jobbet tog chefsjobbet framför näsan på mig och då gick all luft ur mig. Nu vill jag bara gå ut i skogen och skjuta mig.

Jag försöker komma på något uppbyggligt att svara på det.

-Jag förstår, börjar jag pedagogiskt. Men livet är ganska orättvist och meningslöst. Vi är här en kort stund, som små tomtebloss, sen dör vi och försvinner in i samma avgrundsmörker som vi kom från, svarar jag och skrapar lite tankfullt med nageln på en missfärgning i textilväggen framför mig.

-Är inte ditt jobb att prata mig till rätta, ge mig perspektiv så att jag ser ljuspunkterna i livet?

-Nej, det är nog min kompis, jag är för pessimistiskt lagd för det. Att prata med mig är nog lite mer som att få dödshjälp, svarar jag och lägger upp fötterna på bordet.

Han exploderar i andra änden.

-Kan jag få prata med din djävla kompis istället då? 

-Han är i ett möte. Och du kanske borde jobba på din ilska innan du skjuter dig? 

-Jag har inte ringt det här samtalet för att bli uppläxad, ylar han åt mig. 

Då tappar jag det en smula och skriker tillbaka.

-Så ge fan i att ringa hit med din patetiska självömkan och blocka inkommande samtal från människor som verkligen behöver hjälp. Och ladda bägge piporna i hagelbössan så att….

Längre hinner jag inte innan jag upptäcker att min kompis står och stirrar på mig med öppen mun ett par meter bort. Jag lägger på luren och ler mitt vinnande leende mot honom.

-Jag bara larvade mig, det var ingen där, säger jag. 

Han skrattar lättat och sen går vi äter fyra små rätter på en kineskrog runt hörnet. Jag bjuder generöst min vän på friterad banan med vaniljglass efteråt. Kanske för att jag har lite dåligt samvete, eller för att jag älskar livet?

 

Våldets poesi.

anders tempelman

Jag skriver på en kriminalhistoria och överraskar mig själv med hur mycket grymhet och sadism som ryms inom mig. Människans absolut uslaste drag kommer till mig lika obehindrat som andetag och jag fyller sida efter sida med bestialiskt och meningslöst våld. Ibland tvingas jag gå och kräkas när mina beskrivningar blir för mustiga och visuella. Jag undrar var allt kommer ifrån samtidigt som jag petar bort en morotsbit från tröjan och bestämmer mig för att rensa munnen med lite kaffe. Jag köar bakom några kvinnliga kollegor vid kaffemaskinen och får en ingivelse. Som en våldets Björn Ranelid börjar jag recitera på sagolik skånska.

-Ett knytnävslag i ansiktet är en supernova i regnbågens alla färger. En spark på en liggande människa är som när tusentals äpplen faller synkroniserat till marken i Kivik. Tänder lösgör sig ur tandkött och ersätts av fontäner av blod som förvandlas till skuggor på fjärilens vingar. Och över allt hörs mördarens porlande skratt, straxt innan han klyver en värnlös kvinna med en ostämd harpa.

Kvinnorna sneglar lite nervöst på mig och går snabbt iväg med sina kaffekoppar.

-Ingen kan fånga brutalitetens innersta väsen som jag, ropar jag efter dem.

Sen flanerar jag nöjt tillbaka till mitt rum och låter min protagonist dräpa ett husdjur, mest på skoj. Jag inser där och då att jag slösat bort för många år på att försöka vara rolig. Humor är komplext, subjektivt och godtyckligt, rädsla och skräck är däremot universellt. Att få folk att skratta är svårt, att skrämma skiten ur dem är enkelt. Min nyvunna fallenhet för ondska överraskar mig, kanske mest för att jag har en självbild av att vara lite av en pacifist. Vad krävs för att locka fram Dr Mengele ur en människa? En fasansfull uppväxt? Okunnighet? Grupptryck? En skada i frontalloben?

Eller, som i mitt fall, ett förskott och en deadline?

 

Allt det där vi inte är.

anders tempelman

”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.

 

Fortsätt titta som Anders?

anders tempelman

fortsätttittasomanders.jpg

Även om det finns en ärftlig missbruksgen i min familj, så har jag lyckats hantera alkohol ganska bra. Snus inte lika framgångsrikt, jag är lite av en periodare. Knark har jag valt bort eftersom jag både är spruträdd och har svårt att få i mig saker som smugglats hit i någons ändtarm. Mitt beroende har istället fått blomma ut okontrollerat i konsumtion av böcker, film och tv-serier.

Rent konkret innebär det att jag läser flera böcker samtidigt, ser flera serier samtidigt och blandar upp det med nya filmer. Mängden har eskalerat över tid, precis som med vilket drog som helst. Under julhelgen låg jag hela dagar i soffan och drog i mig serier med motvilliga avbrott endast för näring, toalettbesök och julfirande med släkten. Som dropp flödade upplevelser in i mig och gjorde mitt liv lite rikare. Men på trettondagen vaknade jag klockan tre på natten, på mage i soffan och med en sammanhängande salivsträng som nådde hela vägen ner till vardagsrumsmattan. Som en stalaktit av kroppsvätska, han jag tänka innan jag kastade en blick mot tv’n där Netflix meny lös uppfordrande mot mig med en fråga. En fråga som plötsligt berörde mig ända in i själen. ”Fortsätt titta som Anders?” 

Rent intellektuellt förstod jag att det bara handlade om min inloggning. Men plötsligt var det som om de gläntade på en okänd dörr. Att det fanns en annan person som bodde inuti mig. En människa jag aldrig träffat, en bättre version av mig själv. Så jag startade ivrigt ett ny inloggning och döpte honom till Knut. Sen tillbringade jag hela helgen med att försöka lära känna honom. Knut öppnade med alla Adam Sandlers filmer och skrattade högt och ohämmat rakt igenom. Han tyckte även om att äta ischoklad framför tv’n och drog skivor med en osthyvel som han rullade in i ostbågar som han systematiskt mulade in i munnen och sköljde ned med extra-sötad julmust.

Knut tog sakta men säkert över både mig och mitt hem. Han tafsade på min fru när hon somnat och ringde mina barn och hotade dem om de inte swischade över pengar. Knut gick också till mitt kontor och skrev antingen farser där människor snubblade, hade konstiga tänder och inte kunde hålla tätt, eller kriminalserier om seriemördare som iscensatte sina dåd i trolldeg eller på pärlplattor innan han genomförde morden. Sen tog han möten och sålde in varenda rad han skrivit. TV- och filmbolagen jublade över hans kreativa geni. Jag försökte ingripa och återta mitt liv, min integritet, min smak och estetik. Men Knut var stark och blev starkare för varje dag.

Slutligen en natt öppnades en möjlighet. Knut hade somnat i skedpositionen med min fru och jag smög ned till vardagsrummet för att eliminera honom ur mitt liv. Men när jag försökte hitta min inloggning till Netflix så upptäckte jag att den var borta. Kvar på tv’n stod bara en fråga.

”Fortsätt titta som Knut?”