Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

blogg.jpg

Blogg

Våldets poesi.

anders tempelman

Jag skriver på en kriminalhistoria och överraskar mig själv med hur mycket grymhet och sadism som ryms inom mig. Människans absolut uslaste drag kommer till mig lika obehindrat som andetag och jag fyller sida efter sida med bestialiskt och meningslöst våld. Ibland tvingas jag gå och kräkas när mina beskrivningar blir för mustiga och visuella. Jag undrar var allt kommer ifrån samtidigt som jag petar bort en morotsbit från tröjan och bestämmer mig för att rensa munnen med lite kaffe. Jag köar bakom några kvinnliga kollegor vid kaffemaskinen och får en ingivelse. Som en våldets Björn Ranelid börjar jag recitera på sagolik skånska.

-Ett knytnävslag i ansiktet är en supernova i regnbågens alla färger. En spark på en liggande människa är som när tusentals äpplen faller synkroniserat till marken i Kivik. Tänder lösgör sig ur tandkött och ersätts av fontäner av blod som förvandlas till skuggor på fjärilens vingar. Och över allt hörs mördarens porlande skratt, straxt innan han klyver en värnlös kvinna med en ostämd harpa.

Kvinnorna sneglar lite nervöst på mig och går snabbt iväg med sina kaffekoppar.

-Ingen kan fånga brutalitetens innersta väsen som jag, ropar jag efter dem.

Sen flanerar jag nöjt tillbaka till mitt rum och låter min protagonist dräpa ett husdjur, mest på skoj. Jag inser där och då att jag slösat bort för många år på att försöka vara rolig. Humor är komplext, subjektivt och godtyckligt, rädsla och skräck är däremot universellt. Att få folk att skratta är svårt, att skrämma skiten ur dem är enkelt. Min nyvunna fallenhet för ondska överraskar mig, kanske mest för att jag har en självbild av att vara lite av en pacifist. Vad krävs för att locka fram Dr Mengele ur en människa? En fasansfull uppväxt? Okunnighet? Grupptryck? En skada i frontalloben?

Eller, som i mitt fall, ett förskott och en deadline?

 

Allt det där vi inte är.

anders tempelman

”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.

 

Fortsätt titta som Anders?

anders tempelman

fortsätttittasomanders.jpg

Även om det finns en ärftlig missbruksgen i min familj, så har jag lyckats hantera alkohol ganska bra. Snus inte lika framgångsrikt, jag är lite av en periodare. Knark har jag valt bort eftersom jag både är spruträdd och har svårt att få i mig saker som smugglats hit i någons ändtarm. Mitt beroende har istället fått blomma ut okontrollerat i konsumtion av böcker, film och tv-serier.

Rent konkret innebär det att jag läser flera böcker samtidigt, ser flera serier samtidigt och blandar upp det med nya filmer. Mängden har eskalerat över tid, precis som med vilket drog som helst. Under julhelgen låg jag hela dagar i soffan och drog i mig serier med motvilliga avbrott endast för näring, toalettbesök och julfirande med släkten. Som dropp flödade upplevelser in i mig och gjorde mitt liv lite rikare. Men på trettondagen vaknade jag klockan tre på natten, på mage i soffan och med en sammanhängande salivsträng som nådde hela vägen ner till vardagsrumsmattan. Som en stalaktit av kroppsvätska, han jag tänka innan jag kastade en blick mot tv’n där Netflix meny lös uppfordrande mot mig med en fråga. En fråga som plötsligt berörde mig ända in i själen. ”Fortsätt titta som Anders?” 

Rent intellektuellt förstod jag att det bara handlade om min inloggning. Men plötsligt var det som om de gläntade på en okänd dörr. Att det fanns en annan person som bodde inuti mig. En människa jag aldrig träffat, en bättre version av mig själv. Så jag startade ivrigt ett ny inloggning och döpte honom till Knut. Sen tillbringade jag hela helgen med att försöka lära känna honom. Knut öppnade med alla Adam Sandlers filmer och skrattade högt och ohämmat rakt igenom. Han tyckte även om att äta ischoklad framför tv’n och drog skivor med en osthyvel som han rullade in i ostbågar som han systematiskt mulade in i munnen och sköljde ned med extra-sötad julmust.

Knut tog sakta men säkert över både mig och mitt hem. Han tafsade på min fru när hon somnat och ringde mina barn och hotade dem om de inte swischade över pengar. Knut gick också till mitt kontor och skrev antingen farser där människor snubblade, hade konstiga tänder och inte kunde hålla tätt, eller kriminalserier om seriemördare som iscensatte sina dåd i trolldeg eller på pärlplattor innan han genomförde morden. Sen tog han möten och sålde in varenda rad han skrivit. TV- och filmbolagen jublade över hans kreativa geni. Jag försökte ingripa och återta mitt liv, min integritet, min smak och estetik. Men Knut var stark och blev starkare för varje dag.

Slutligen en natt öppnades en möjlighet. Knut hade somnat i skedpositionen med min fru och jag smög ned till vardagsrummet för att eliminera honom ur mitt liv. Men när jag försökte hitta min inloggning till Netflix så upptäckte jag att den var borta. Kvar på tv’n stod bara en fråga.

”Fortsätt titta som Knut?”

 

Den objudne gästen.

anders tempelman

denobjudnegasten.jpg

Fredag kväll får jag ett sms från ett helt okänt nummer. ”Olle kommer gärna på kalas imorgon.” Jag svarar att det är fel nummer. Sekunden senare plingar det till igen. ”Vi var överens på föräldramötet att ALLA i klassen ska bjudas på kalasen.” Fullt upptagen av mitt fredagsmys, nonchalerar jag det och fyller ett dricksglas med rom och ett annat med en morfinbaserad hostmedicin. Varningstexten säger nämligen att den absolut inte får blandas med alkohol. Så jag sveper romen först och hostmedicinen efter och lägger mig på sidan i soffan och ser på ”På Spåret” och äter grillchips. Jag kan varenda fråga tills jag slocknar.

Klockan tre på lördag eftermiddag vaknar jag av att det ringer på dörren. Iförd min vinröda rökrock, pälsmössa och en eldgaffel som stöd, stapplar jag till dörren med chipsfragment under fotsulorna. Utanför står en kvinna bredvid sin Tesla med en sjuårig pojke. Han har en komplett sjörövarkostym på sig och stirrar ner i marken.

-Är det inte sjörövartema? undrar kvinnan och tittar kritiskt på min klädsel.

-Det är en tolkning, svarar jag kallt tillbaka. 

-Vilken tid ska jag hämta honom? 

Min avsikt är att förklara för henne att hon gjort ett misstag, men när jag ser på Olle som står och fingrar på sitt plastsvärd, så tycker jag plötsligt så fruktansvärt synd om honom.

-Om ett par timmar, hör jag mig själv säga samtidigt som jag tar hans hand. 

-Var är de andra barnen? undrar kvinnan med lite sökande blick in i huset.

-De leker kurragömma.

-Olle är gluten- och laktosintolerant, flikar kvinnan snabbt in, ungefär som om det har med saken att göra.

Jag nickar och låser dörren samtidigt som jag ser henne prata på om ekologisk mat och rättvisemärkning på andra sidan glaset. Olle och jag går in i köket och han flackar lite oroligt med blicken efter andra barn.

-Jag bjöd inte några andra barn, säger jag till Olle.

-Jag får inte prata med främmande farbröder, säger Olle och ser lite orolig ut.

-Passar mig perfekt, det är inga som lyssnar på mig annars, svarar jag och tar fram en gigantisk skål med godis och slår mig ned vid köksbordet. Sen äter Olle godis som om det inte fanns någon morgondag och pratar oavbrutet. Han berättar om killar i klassen som retar honom, som kallar honom för saker och som vill få honom att börja gråta inför dem. För en gång gjorde han det och sedan dess har han kallats för Grin-Olle. Jag lyssnar, nickar och undrar slutligen vad han ska göra åt det? Olle gör en axelryckning. Han vet inte. Så jag lär honom några redskap för att hantera plågoandar. Pedagogiskt går jag igenom hur han kan pressa ut ögat på en motståndare med tummen, träffa rent i solar plexus, hamra in struphuvudet med undersidan av handen och slutligen - kanske det mest kraftfulla - kissa i mobbarnas skor på gympan. Jag säger att det kallas för KBT och att det är en metod för att ta sluta ta skit.

Två timmar senare kommer Olles mamma igen. Hon står i dörren och frågar febrigt Olle om han har haft kul.

-Bästa festen någonsin, säger Olle och går rakryggat ut mot en ljusare framtid.

 

Jag, en influencer!

anders tempelman

Än en gång har jag fått ett flott erbjudande att skriva om ett varumärke på min sajt. De kallar det för samarbete, vilket ju låter så oändligt mycket bättre än dold reklam med muta som ersättningsmodell. Eftersom jag i grunden är en både generös och kommersiell person, så publicerar jag här, helt gratis, vår korta mailväxling.

Hej!
Mitt namn är Martin Sundberg och jag jobbar för modesajten trendhim.se som säljer smycken och accessoarer för män. Snubblade över din blogg och gillade verkligen den :)
Vi skulle vara sugna på ett litet samarbete med dig. I detta fall skulle vi vilja nämnas i ett inlägg. Det behöver inte vara någon direkt reklam utan en länk till oss någonstans i inlägget räcker.
Som tack för detta får du välja en produkt(er) hos oss (för någon hundralapp).
Ser fram emot att höra från dig :)
Med vänliga hälsningar
Martin Sundberg
Country Marketing Manager, Sverige

Jag vet inte vad jag tyckte var värst. Företagets låga affärsmoral eller deras antagande att jag går att köpa för en hundralapp eller lite bijouterier. Men jag svarade artigt Martin med en utsökt idé till artikel. 

Hej Martin.
Låter intressant. Jag har en bloggidé direkt som handlar om tjej som är rättsläkare. När hon obducerar en man som legat i ett vattentorn i 4 månader, så har han svullnat upp så att hon inte får av ringarna på hans fingrar (plats för länk till trendhim.com). Så hon hämtar en bultsax och klipper av fingrarna på honom för att inte skada de fina ringarna.
Jag kan publicera redan idag om det känns ok för dig?
anders

Martin har inte svarat ännu. När han gör det kommer jag att föreslå min affärsmodell som influencer. Antingen skriver jag ett blogginlägg i månaden som fortsätter historien om rättsläkaren och hennes kamp för att frigöra smycken från lik, eller så betalar han mig för att hålla tyst. Han väljer själv.

 

Träning inför undergången.

anders tempelman

träninginförundergången.jpg

Det tydligaste tecknet på att undergången är nära, är inte det amerikanska presidentvalet. För mig är det när Svenska Akademien beslutar att ge Nobelpriset i litteratur till en gnällig folkmusiker som inte ens publicerat en bok. Det är så ängsligt och bekräftelsesjukt att till och med pristagaren skäms och inte tänker närvara vid prisutdelningen.

Någonstans hade jag nog väntat mig att undergången skulle komma med mer pompa och ståt. Mullrande som en storslagen naturkatastrof, med aska, eld, orkanbyar, bibliska regn, meteoriter och Wagner som soundtrack. Men, men, jag måste lyfta på hatten för överraskningsmomentet.

Eftersom jag är en s.k ”prepper” har jag förberett mig för det här i över 25 år, bland annat genom att osystematiskt fylla frysen med mat för att göra mig självförsörjande för lång tid framöver. En toppmatad frys som byggts av Djävulen själv, eftersom den saknar lådor och korgar. Man har inte en aning om vad som döljer sig i den. Jag hittar ett hav av plastlådor med rester från svunna måltider. Som små tidskapslar roterar de i mikrovågsugnen och återskapar en middag från en annan tid. Jag känner mig som en forskare som tagit upp ett isprov från Arktis och sen kan berättar om livet på planeten för miljoner år sedan. Sen äter jag mig igenom frysen och börjar fantisera om att hitta resterna av en släkting som försvann vid en jullunch för 30 år sedan. Men till slut är det bara lingon och gammal glass kvar i botten. Jag fortsätter att skapa rätter med det som finns hemma. En dag hittar jag en död kråka på tomten och gör en sagolik wrap av den. Fjädrarna och näbben förvandlas till en konstnärlig huvudbonad som jag bär dygnet runt. Skafferiet visar sig innehålla oanade rikedomar. Skorpor och pepparkakor från millenieskiftet får ett helt nytt liv när de smulas ner i bananlikör, Kahlua och StrohRom.

Till slut står jag och stirrar in i ett ödelagt skafferi med bara en flaska ättiksprit, en burk med vita bönor och en kaka med mörk matlagningschoklad kvar. Där och då ställer jag mig frågan vad jag egentligen håller på med. Så jag slår på Spotify och spelar Bob Dylan. Sen lagar jag kanske mitt livs bästa måltid. Och sista.

 

Säg det med ett kex.

anders tempelman

sägdetmedettkex.jpg

Två dagar efter det amerikanska valresultatet, släpade jag mig ur min fosterställning och svarade i telefonen. En hurtig göteborgare undrade om jag kunde tänka mig att skriva något vackert om hans företag. Jag svarade omedelbart nej och la på. Men bettskenan måste ha förvanskat mitt uttal för dagen efter anlände en limousine och en flygbiljett utanför mitt kontor.

Fabriken låg i norra Göteborg och jag möttes av ägaren, en man i hårnät och fasansfulla jeans. Han ville trä på mig ett hårnät också, men jag sa att det stred mot min tro, sen var den diskussionen över. Han visade stolt runt mig i en utkyld lokal i korrugerad plåt. Han pratade sig varm om automatiseringen där blanka maskiner ersatt kollektivanställda och därmed också löst hela HR-frågan kring etnicitet, feminism och genusperspektiv. Slutligen tvingades jag smaka på ett nybakat, glutenfritt kex. Ägaren följde det med intensiv och förväntansfull blick.

-Gott?

-Sådär.

-Så vad tror du, kan du skriva någonting om mitt företag som fångar visionen, missionen och själen?

Jag kunde inte svara eftersom jag var så torr i munnen av kexet, utan nickade bara och åkte hem.

Dagen efter skickade jag honom följande text och föreslog att den kunde fungera som deras varumärkesplattform.

"Glenn Rosén var skaparen av Sveriges första cracker. Ett luftigt, tunt kex. En produkt sprungen ur en genuin kärlek till ost i kombination med en fasansfull ensamhet. Glenn, som levt ett helt liv huvudsakligen som hängiven onanist, ägnade kvällarna åt att försöka skapa en spröd, brödliknande skapelse i sitt lilla kök i Göteborgs utkant 1904. Planen var att skapa ett kex vars viktigaste roll var att brista på ett så oförutsägbart sätt att det spred en rejäl mängd smulor. Smet efter smet med olika mängder bakpulver, vetemjöl och sodavatten testades innan han slutligen knäckte koden. Det mest opålitliga kexet världen någonsin skådat var fött.

Det fungerade precis som Glenn önskade, som en social isbrytare mellan trevande samtal, pinsamma tystnader, oenigheter och rena rama konflikter. Smulor på golv och möbler skapar spontana samtal. Smulor på kavajslag ger ett alibi åt vilt främmande kvinnor att ta fysisk kontakt och antingen borsta bort dem, eller stoppa dem i munnen och le skälmskt. Smulor som medveten eller omedvetet faller ner i urringningar öppnar för mer sexuellt drivna blickar och initiativ. Glenns vision var att kexen inte bara skulle eliminera hans egen ensamhet, utan även öka Göteborgs population så att staden kunde bli Sveriges huvudstad. Glenns sexdebut skedde vid 57 års ålder med en häst. Men efterskalvet av hans gärning och drömmen om ett StorGöteborg lever vidare för alltid i hans sagolikt smuliga kex."

Ägaren ringde fyra timmar senare och lät lite bekymrad och förvirrad.

-Häst?

-Du har rätt, jag skriver sto för tydlighetens skull.

 

Fantastiskt mycket för pengarna.

anders tempelman

fantatstisktmycketförpengarna.jpg

Ibland när livet känns lite händelsefattigt roar jag mig med att dumsurfa på auktionssajter. Jag har en barnslig dröm om att hitta något fruktansvärt värdefullt, men som bara jag begriper. (Kanske borde jag sluta titta på Antiques Roadshow?)

Den här gången fastnade mitt intresse på två flyttkartonger med gamla kameror. Jag noterade att det fanns tre vintageobjektiv i en av lådorna som passar min kamera och la därför ett fast bud på 1800:-, vilket är ungefär vad de objektiven brukar gå på. Jag vann budgivningen och kände mig först väldigt glad tills jag insåg vad frakten från Danmark skulle gå på. Då var jag inte lika säker på att jag gjort ett klipp alls.

Lådorna anlände och doftade kraftigt av damm och danska cigariller. 48 kameror och en handfull objektiv. Många av kamerorna var solida analoga kameror i metall från 50- och 60-talet och så vackra att jag helst skulle velat ha dem i bokhyllan. Andra var från 70- till 90-talet och berättade den tidens historier. Plast, massproduktion, slit-och-släng. I en av lådorna låg också en liten digitalkamera från Sony som visade sig vara helt ny och värd ett par tusen. Min glädje visste inga gränser. Jag testade den och konstaterade att den fungerade perfekt. Men det var inte bara mina testbilder som dök upp på det 16GB stora minneskortet.

Först lite planlösa bilder på några fräkniga ungar på Legoland, tätt följt av en bildsvit på en rabatt med blommor och sen en sejdel med öl på ett utebord. Därefter dök en robust dansk tant upp, poserandes naken i en Chesterfieldsoffa. Nästa bild var en sladdrig dansk farbror med en majspipa i ena handen (hasch), helt naken med sitt könsorgan i ett fast grepp. Efter det kom några trevliga bilder på barnen igen. Kanske från en bilsemester utmed den danska kusten? Mycket oskarpa bilder på skepp ute vid redden.

Finalen kom lite senare, en åtta minuter lång filmsekvens i full HD där den danska tanten och farbrorn filmat sig själva i sängen på en husbil, ursinnigt juckande med Bon Jovi högt på stereon. De turades om att hålla i kameran så att alla upptänkliga vinklar kunde täckas in, samtidigt som det pustades och bökades runt. Här skulle varje frisk människa med en fungerande moralisk kompass raskt navigera till kamerans huvudmeny och trycka på DELETE ALL. Så jag bläddrade vidare i hopp om mer och blev inte besviken. Mot slutet av dagen kändes det som om jag lärt känna denna vilt främmande familj. Kanske lite mer än vad jag önskat. Men samtidigt så var ju det här precis vad jag drömt om. En sliten låda med en diamant i botten. Eller kanske två?

Dagen efter sålde jag kameran på Tradera. Hade jag raderat minneskortet? Självklart.

Eller inte?

 

Blogghorans hämnd.

anders tempelman

blogghorans hämnd.jpg

Än en gång har jag erbjudits pengar mot att jag publicerar ett inlägg på min sajt där en produkt eller tjänst nämns lite elegant i förbifarten. Den här gången kontaktas jag av ett företag som lystrar till det ormliknande namnet SerpSonic och som även menar att de kan skriva inlägget själva och liksom imitera min stil. Ett grepp som både väckte min nyfikenhet och kittlade min bottenlösa fåfänga. Deras uppdragsgivare var ett spelbolag (vad annars?) och Lasse från SerpSonic föreslog att blogginlägget t ex kunde handla om att spela på det det amerikanska presidentvalet? Jag svarade att det lät som en utmärkt idé och fick också veta att de tänkte betala mig 1100:- mot att artikeln låg live i 12 månader. Lasse sa att en av hans ”journalister” skulle komma med ett textförslag inom kort. Själv satt jag på händerna av förtjusning och väntade. Lite som när jag metade i fisksumpen som barn, jag visste att det skulle nappa.

Igår kom den efterlängtade texten som skulle gör ett spelbolag lyckligt och låta som om jag skrivit den själv. Det kändes lite som om jag fått frågan: ”Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?” Vad har jag för stil och ton egentligen, hur låter jag i andras öron? Så jag öppnade mailet och möttes av det här:

Fascination för amerikanska valet
Jag brukar normalt sett hålla mina blogginlägg personliga och lite tokiga, men efter att ha tittat på den första debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump känner jag att jag måste släppa lös en lite mer partisk sida här på mina sociala medier.
Det är synd att vi måste göra sådana saker, men i dagens allt mer polariserade politiska klimat tycker jag att det är en bra idé att göra saker som att posta ‘I’m With Hillary’-bilder på min Facebook-sida, bara för att visa att vi som individer kan försöka hålla de onda krafterna i schack!
Medan den senaste tidens händelser har visat att demokratledaren Hillary Clinton fortfarande är före i opinionsmätningar och även håller på att plocka upp ett par republikanska påhejare så tror jag att vi alla har haft tillräckligt av populistisk politik för att veta att vi inte bara kan lita på att traditionella medier ska ge oss en sann bild över stämningen i landet.
Det kan därför vara bra att kolla på bettingsidor som…..

Sen övergick mailet till att berätta hur man registrerade sig, lite länkar och lite platt dravel kring det svenska valet. Jag var naturligtvis i chock. Var det här vad deras research om mig gav? Var det såhär jag såg ut i andras ögon? Jag trodde att jag skrev bättre än så. Jag trodde att mina ämnesval var mer begåvade än så. Så jag gjorde som vanligt. Skrev tillbaka.

Hej Lasse.
Nu har jag läst texten. Och jag kan väl säga att jag inte är jätteimponerad av din ”journalist” eller den typen av affärsuppgörelse som du föreslår. Om du hade bemödat dig att se efter vem jag är och vad jag skriver om, så hade du kunnat konstatera att jag avskyr den här typen av placerade budskap. Jag tillhör den utdöende skaran som tycker att folk ska kunna skilja mellan reklam och mina personliga åsikter. I ett större perspektiv menar jag att en utsuddad gräns mellan journalistik och placerade åsikter är ett direkt hot mot demokratin. Vad jag avser att göra nu är att skriva ett EGET blogginlägg om vår mailväxling och ditt erbjudande, eftersom jag menar att det har stort allmänintresse. Om du känner en viss oro över hur det kommer att få dig och ditt företag att se ut, så står det dig fritt att erbjuda mig lämplig kompensation för att INTE publicera. 
anders

Lasse svarade indignerat att han inte tänkte ge efter för utpressning. Ett svar som antyder att han har någon sorts ryggrad, vilket inger ett visst hopp om att han snart inser att det han håller på med själv är en sorts bedrägeri.

 

Ett evigt tyckande.

anders tempelman

Påven kommer till Sverige och ville ses. Han ringde entusiastiskt och berättade att de ska fira att det är 500 år sedan Luther spikade upp sina teser på en kyrkodörr.

-Du kan räkna bort mig från den festen, svarade jag trött.

-Anders, du ska inte döma människor efter deras åsikter, utan vad deras åsikter gör dem till, svarade Påven lite mästrande och belåtet.

-Det är ju precis det jag gör. Tråkmånsar.

Jag la på luren och googlade sen meningen som Påven just sagt. Det var naturligtvis inte hans egna ord, utan stulna från någon gammal tänkare som sen upphöjts till en aforism. Den handlar väl om yttrandefrihet antar jag? Något de flesta av oss hyllar och håller högt, ända tills en idiot öppnar käften. Då blir det plötsligt knepigare. Speciellt nu när det råder någon sorts allemansrätt på åsikter och där ingens åsikt är mer värd än någon annans. Fakta och vetenskap betyder liksom ingenting längre eftersom människor bli kränkta om man bevisar att de har fel. Det är ett nedmonterande av kunskap och fakta som pågår och ersätts av personligt tyckande. 

-Jag tror att jorden är 6.000 år gammal.

-Ok, så det här dinosaurieskelettet som vi vet är 200 miljoner år gammalt, var kommer det in i bilden?

-Nu är du arrogant.

Vi borde bli bättre på att döma människor efter deras åsikter. Det kan vara Sverigedemokrater, fundamentalister inom alla religioner, rättshaverister eller vanligt folk som har märkliga åsikter om saker de inte vet något om. Vi måste ifrågasätta dem direkt. Vi kan inte sitta och invänta att t ex Donald Trump börjar agera efter sina åsikter. 

Kanske behöver vi inte ens vara rädda för människor med idiotiska åsikter? Vi borde vara mer oroade över att insiktsfulla människor med fakta och balanserade åsikter inte kommer till tals. Eller inte orkar argumentera emot. För det är krävande att bemöta människor som befinner sig på en extremt förenklad nivå. Lite som att tala engelska med någon som är enormt dålig på engelska, du vet ju hur det påverkar din egen engelska. 

Nu åker jag ner och festar med Påven i Lund, för han är en bra kille - trots sina åsikter. Jag ska informera honom om att bara för att en aforism (eller valfri, helig bok) låter elegant och klok, betyder inte att den är sann.

 

Impulskontroll.

anders tempelman

hundmanniskan.jpg

Min hund Signe och jag har suttit och studerat varandra i ett par veckor nu. Hon med någon sorts hat i blicken, jag med en forskande nyfikenhet på hennes luddiga kropp. Har hon inte uppfört sig lite skumt på sistone och är inte spenarna…heter det så? Nåja, men de här kräkningarna, olusten att dricka kaffe och röka cigg, kan det vara tecken på att hon faktiskt väntar valpar? I så fall var det trauma jag utsatte henne för (mest mig själv, ärligt talat) utmynnat i någonting positivt.

Jag surfar för att förbereda mig på det som komma skall. En valplåda måste snickras, berättar en läskig man i vaxrock och rejäla gummistövlar på youtube. Jag tänker att det där är sånt där hundmänniskosnack, en cementhink måste väl fungera lika bra? Själva förlossningen oroar mig också. Kanske mer än när jag fick mina egna barn på något sätt. De var ju i goda händer med min smärttåliga fru och erfarna barnmorska medan jag sög i mig lustgas som om livet hängde på det. Nu blir det jag som ska hjälpa till, antagligen med pannlampa mitt i natten när Signe ylar ur sig ett batteri med små råttliknande varelser. Kanske växer jag med uppgiften, tänker jag. Klipper navelsträngen med en härlig självklarhet, torkar av de små liven med frottéhanduk, gör hjärtmassage på en som verkar lite halvdöd. Sen kanske jag avrundar med att äta upp moderkakorna och unna mig själv ett litet glas sherry som måltidsdryck. Urpappan, så tänker jag på mig själv då. Urhusse, kanske är mer korrekt?

Jag skriver det här nu för att ge sken av att jag är tuff och likgiltig inför valparna. I själva verket vet jag att jag helt saknar impulskontroll när det kommer till hundvalpar. Andra män saknar det när det gäller fotboll, kvinnobröst och alkohol. När jag möter en hundvalp vill jag bara reservationslöst falla ner på knä och förvandlas till en bebispratande dåre. Med viss skamkänsla minns jag hur jag och min fru var ute och gick ett par månader efter att vi avlivat vår förra hund, en sagolik labrador som hette Gillis. Han var gammal och sjuk och vi grät som barn när han fick somna in. Vi lovade oss själva att inte skaffa en nya hund efter det. Saknaden efter vår gamla vän kändes för tung, det hade varit ett svek att försöka ersätta honom. Vi var rörande eniga. Tills vi råkade möta fyra Jack Russel-valpar ute i skogen. En timme senare hade vi handlat bur, korg, mat och koppel. Exakt hur de här nya valparna kommer att påverka mig är oklart. Jag säger att vi ska sälja allihopa, kanske mest för att jag oroar mig för att jag inte kommer klara av att släppa ifrån mig en enda. Till slut är det jag som blir den där farbrorn i vaxrock och rejäla gummistövlar, som luktar hundkiss och pratar om valplådor på youtube.

Vi får se.

 

Oral diarré.

anders tempelman

oral diarré.jpg

Jag har utvecklat en ny app. Den bygger på befintlig teknik där mobilen först identifierar alla rösterna i ett rum och där du anger deras namn. Sen ”lyssnar” den på t ex möten eller middagar och kan därefter ge statistik över hur mycket olika deltagare pratat. Den har inget kvalitetsfilter, utan kan bara kallt konstatera samtalens fördelning i visuella tårtbitar med deltagande personer markerade i olika färger. 

Det går att ställa in så att män och kvinnor splittas. Även en volymfunktion finns som kan räkna ut vem som lät mest under middagen rent volymmässigt. En faktor som ofta samspelar med ett högt värde när det gäller konsumerad taltid. Appen är känslig nog att kunna isolera enskilda samtal som pågår vid till exempel ett middagsbord, så att du lagom till kaffet kan vända dig till din bordspartner.

-Du har pratat 11% mer än jag, så jag tänkte berätta lite om min passion för velodromcykling nu, så att det blir rättvist.

Eftersom frågor har en särskild uppåtgående språklig melodi och till sin natur är korta, kan de också identifieras och redovisas. Vem pratade och vem ställde frågor? Min förhoppning är att appen kommer att kunna eliminera tyckandet kring vilka som alltid tar enormt mycket plats i sociala eller professionella sammanhang. Ge statistik som kan leda till självinsikt, framförallt hos den sändande personer. Men även hos den lågmälda majoriteten, som ibland är oskyldiga offer och ibland möjligggörare som spelar intresserade och ställer följdfrågor.

På ett plan är min ambition att förbättra världen med den här appen. Brist på kommunikation och oförmåga att lyssna på andra människor är ett av mänsklighetens stora problem. De flesta människor behöver inte gå på kurs och lära sig att prata inför andra. De behöver lära sig att hålla käften och lyssna.

Jag tänkte mig att appen kunde användas professionellt. Kanske i FN? Styrelsemöten? Definitivt under partiledardebatter eller diskussionsprogram så att man kan säkerställa att alla får komma till tals. Men efter ett ha genomfört ett beta-test hemma under en middag, har jag tyvärr tappat allt hopp.

-Ja, det var ju en djävla tur att jag pratade på, annars hade det blivit en fruktansvärt tråkig middag, som en vän reagerade när jag visade att han tagit 93% av luftrummet.

Jag insåg då hur fruktansvärt naiv hela idén var. Människor förändras ju inte alls. De söker bara bekräftelse på hur de lever sina liv, åsikter de redan har och beteenden de cementerat fast. Så nu vet jag inte vad jag ska göra med min lilla app längre. En tanke är att sälja den till Miljöpartiet så att de kan börja straffbeskatta folk som släpper ut mer koldioxid än andra? En annan är att sälja den till ett spelbolag så att folk kan satsa pengar på vem de tror kommer att pladdra mest i ett möte. Om ett spänningsmoment kan göra trav spännande, så borde det väl fungera på oral diarré?

 

Framtidshopp.

anders tempelman

framtidshopp.jpg

Presidenten för Harvard University hörde av sig och frågade om jag ville hålla talet till avgångsklasserna i år. Jag hade drabbats av ett stort professionellt bakslag samma dag och kände mig inte i form för att hålla något tal alls. Som en sann amerikan lyssnade hon inte alls på det örat och pladdrade istället på hur hon älskade mina verk. Jag frågade vilka verk hon syftade på.

-Alla, svarade hon entusiastiskt.

-Just den dagen är min enda möjlighet att få blicka in i mitt inre, så det går tyvärr inte, svarade jag jag älskvärt.

Hon kvittrade tillbaka och började prata om alla sina år med terapeuter och analytiker som hjälpt henne att förstå alla sidor av sig själv. Och att en mötestid alltid går att flytta.

-Jag ska gå på en rektoskopiundersökning, avbröt jag henne.

Hon beklagade det och återgav sedan sina egna erfarenheter av ett ultraljud i livmodern hon gjort. Slutligen frågade hon om jag kände någon annan som kunde tänka sig att ställa upp för 40.000 USD?

Ett par veckor senare befann jag mig på campus och äntrade podiet med en baksmälla och jetlag från helvetet. Jag blickade ut över alla dessa intet ont anande, förväntansfulla ansikten och höjde mikrofonen 60 cm efter att Drew introducerat mig.

-Hej på er. Jag har mest oroat mig för hur jag skulle få tag i det här löjliga plagget vi tvingas ha på oss idag. Jag ville inte besvära Drew med att jag inte ägde ett, så jag gick hem till min mamma och klippte ner en av hennes sammetsgardiner, köpte en svart basker på en loppmarknad och klistrade sen fast Alice Coopers’ ”School’s Out” i vinyl på toppen. En skiva som betytt mycket för mig under mina formativa år. Sen fäste jag en tofs, som jag också stal från min mammas gardiner, och klistrade fast så att den dinglade perfekt i ansiktshöjd. Om syftet med den är att irritera ögonen och därigenom ge oss alla någonting annat att tänka på idag, eller om det bara handlar om att hålla flugorna på avstånd, är oklart. 

Ingen skrattade, de bara glodde dött på mig med halvöppna munnar, vilket jag tolkade som att det gick rätt bra.

-Jag antar att jag borde säga någonting uppbyggligt till er idag. Om betydelsen av kunskap för vår arts framåtskridande. Eller hur hela världen ligger öppen för er, att ni är generationen som kommer att lösa ödesfrågorna. Fattigdom, miljöhot, krig och sysselsättning. Men, som jag sa till Drew när hon ringde mig, då har du slagit fel nummer. Ni är säkert väl rustade för att komma upp med lösningar på svåra problem. Men det som ni kommer att möta mer än någonting annat i yrkeslivet, är besvikelser. Mitt tal kommer inte att vara något undantag, låt det här bli den första stenen i ett kommande monument.

-De bästa idéerna vinner nästan aldrig i verkliga livet. Jag minns det här som min största besvikelse när jag började jobba. Ingen är egentligen intresserad av att göra någonting utöver det vanliga, det är för mycket risk förknippat med det. Du kommer aldrig att behöva stå till svars för att du valt en trygg och säker väg. Det är därför som medelmåttigheten firar triumfer. Inte ens de bästa personerna når längst. Begåvning, empati och kompetens är trevliga egenskaper, men det som tar dig längst är uthållighet. Det handlar om att bita sig fast, hålla med, smälta in och spela det politiska spelet. Prestation är underordnat. Så det enda råd jag kan ge er idag, kommer tyvärr alldeles för sent. Jag hoppas att ni varit snälla mot dem som presterat sämre än er i skolan. För de kommer att bli era chefer och presidenter. Så grattis till examen och lycka till där ute.

Ingen klappade händerna. Jag trodde att det kanske skulle bli en sån där amerikansk slow-clap, där en reser sig upp och börjar klappa för att sen åtföljas av en till och sen en till, tills alla står med fuktig blick och klappar händerna röda. Men det hände inte. Det var bara ljuden av rundgången i mikrofonen, löven i träden och gnisslet av mina sneakers mot podiegolvet som hördes. Jag drog slutsatsen att jag gett dem något att tänka på, tills jag såg Drew. Hennes röda ansiktsfärg, vitnade knogar och gnistrande ögon. Som flaggan, Stars and Stripes, hann jag tänka innan jag sprang därifrån för allt jag var värd.

 

Knullresan, del 2.

anders tempelman

knullresan2.jpg

Jag hade packat ner en mysig filt, en liten sjuksköterskeuniform i Signes storlek, några doftljus och förberett en spellista på Spotify uteslutande med Barry White. Jag såg framför mig ett jämlikt möte mellan två mogna hundar med potential till en harmonisk parning på slutet. En vacker vision som krossades i samma ögonblick jag närmade mig gården utanför Norrköping. En ödslig, rödflagig stuga med korrugerat plåttak, halvt övervuxen av skog och och vild grönska. 

Jag parkerade vid en lada med trasiga fönsterrutor och såg hönsen springa fritt omkring på den ovårdade tomten. Ett rostigt bilvrak från 30-talet vilade uppe i en dunge och i en inhägnad hundgård bakom ladan hördes gläfsandet från två Ridgebackhundar. Ägarinnan kom ut och mötte mig, i nyfärgat hår och stora, skramlande smycken runt händer och hals. Som en hybrid mellan Kristi Brud och Sharon Osbourne hann jag tänka innan hon föste in mig och Signe in i husets kök.

Jag trodde jag hade gått in i fjärilshuset eftersom rummet var fyllt av stora mängder fjärilar och flugor som tävlade om luftrummet. Solen silades genom de smutsiga fönsterrutorna och fjärilsskuggor lekte på en brokadmönstrad linoleummattan från 70-talet. Alla dörrar mot andra rum i stugan var stängda och luften var kvalmig och unken när vi slog oss ner vid ett naket köksbord i furu med tillhörande stolar. En dotter i 16 års åldern lutade sig mot en kökslucka med en egenhändigt målad katt på och fipplade med sin mobil. Kvinnan slank ut snabbt och återvände med en Jack Russel-hanne i famnen. Hon släppte ner honom på golvet och jag insåg snabbt att sjuksköterskeuniformen inte skulle krävas för att få honom intresserad. Problemet var väl snarare att Signe inte var ett dugg road. Jag tyckte att hon visade det ganska tydligt, genom att morra och hugga mot hannen när han var för närgången. 

-Hon vill, men larvar sig bara, konstaterade tanten på bred östgötska. Jag övervägde att ge ett feministiskt perspektiv på det uttalandet, men insåg att det här varken var platsen, tiden eller publiken för det. Dottern kastade lite oengagerade blickar på när hennes hund maniskt försökte mejsla sig in i Signe och sa sen till sin mamma att hon måste få skjuts in till stan snart. Ytterligare ett stressmoment. Då uppmanade kvinnan mig att hålla fast Signe. Inte direkt Barry White-metoden och jag kände mig illa till mods. Bilder från filmer som ”Midnight Express”och ”Den sista färden” dök upp i mitt huvud och jag blev tvungen att reagera.

-Jag tror inte det här kommer att gå. Inte såhär, sa jag med gråten i halsen.

Hon skjutsade sin dotter in till Norrköping och vi enades om att mötas upp i en park med våra hundar för att se om det skulle gå bättre där. Jag och Signe hade nog samma bild av det där köket, det skapade ingen som helst lust att ha sex. Inte ens att laga mat.

I parken blev det annorlunda. Hundarna fick lära känna varandra, diskuterade hundmat och plötsligt parade de sig på eget initiativ. Kvinnan och jag slog oss ner bredvid och tittade på under tryckande tystnad. Hennes var nog mest av det obekymrade, uttråkade slaget, min var mer tvångsmässig och generad. Vi höll i hundarna eftersom de tydligen kan skada sig i det kritiska ögonblicket. 

-Om en av dem skulle få för sig att sticka efter en hare eller nåt, sa kvinnan rutinerat. Själv ville jag bara förvandlas till en hare och hoppa djupt in i skogen och försvinna.

Nu sitter jag hemma och tittar forskande på Signe och försöker tyda varje rörelse och handling som ett bevis på att resan inte var förgäves. Att jag inte är en usel sexköpare som bara fått en kränkt hund och ett blogginlägg med mig hem.

 

 

Knullresan.

anders tempelman

knullresan.jpg

Jag har aldrig förstått människor som betalar för sex, förrän häromdagen då jag bestämde mig för att göra det själv. Inte som ”konstnären” Pål Hollender, som låg med en prostituerad och filmade det för att visa hur fel det är. I mitt fall handlar det om min hund Signe vars gener jag tycker måste föras vidare. Inte så mycket för hennes skull, som för min egen. Jag tänker långsiktigt och när vår älskade hund en dag somnar in, så finns hennes valpar kvar och kan förse oss med en utspädd variant av Signe. 

Jag hittade den perfekta hannen och ringde ett trevande samtal till ägarinnan, en kvinna från Norrköping. Hon intygade att hennes hanne minsann inte hade blårök i pipan utan hade befruktat flera tikar tidigare. Jag undrade lite blygt hur jag skulle veta exakt när det är dags att åka ner med Signe. Kvinnan svarade att jag skulle massera ”krysset” lite grann och om hon vek undan svansen så var hon redo. Jag vågade inte ställa någon följdfråga på det och analyserade i efterhand om någonting gått förlorat i de dialektala skillnaderna. I vår del av landet är krysset en annan kroppsöppning. Jag övervägde att ringa tillbaka och klargöra att jag är beredd att betala för att min hund ska befruktas, inte besudlas. Om hon eller hennes hund har några andra idéer så är det väl mer de som borde betala mig? Inte för att det är aktuellt, men ändå. Det är en viktig principiell diskussion. Jag vill köpa sperma, inte finansiera någon sexuellt fantasi. 

Efter ett tag lugnade jag mig och utgick ifrån att hon måste syftat på Signes mer reproduktiva delar. Men att jag skulle massera henne där, kändes inte heller korrekt. Varken för Signe eller för mig. Kanske mest för mig. Skulle jag dra på mig en diskhandske och sen stå och massera min hund där bak? I min skenande fantasi ser jag framför mig hur min fru kommer hem och överraskar mig och de svårigheter jag har att förklara vad jag håller på med på med. 

Så jag kliver in i bilen i helgen och åker till Norrköping på vinst eller förlust. Som en hallick. Jag har en känsla av att jag kommer att återvända hem med stoff till en hel roman efter det. Och vem vet, kanske en havande tik?