KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Blogg. Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Vår stund på jorden.

anders tempelman

608goya.jpg

Det ser inte ut som om vi kommer att klara av att hålla planetens temperatur på en rimlig nivå. Undergången, som mest legat på sin dagbädd och petat tänderna med en eldgaffel, stönar, reser sig upp och börjar sin lilla promenad åt vårt håll. Han har varit upptagen med att skapa och släcka några solsystem och sortera bland alla Röda Dvärgar. Kanske måste han sluta att kalla dem för det och säga Röda Småväxta istället? Det är oklart, men tills vidare får de fortsätta att heta vad de heter. Annars har han mest drejat i sitt favoritmaterial - mörk materia. Det är det minst dömande material man kan arbeta med, eftersom det saknar massa. Ett par krukor, några serveringsfat och tre tekoppar, men det han är mest nöjd med är ett abstrakt troll. Det är ett bra tidsfördriv och ibland, när han känner sig på det humöret, tänker han på sitt skapande som non-figurativ konst. 

Han har hälsat på oss på jorden förut och gett oss istider, meteoriter och annat som utplånat liv. Men han var yngre då och tyckte om att vara grym utan anledning. Nu är han mer mogen och lite av en medelålders vaktmästare som vandrar runt i universum och försöker hålla någon sorts ordning. Den där lilla blå planeten, tänker han och skakar missmodigt på huvudet och justerar sitt kön i snickarbyxorna med ena handen. Det såg ju så lovande ut ett tag, en planet som lyckats skapa en hållbar atmosfär och förutsättningar för liv. Och livet kom, först som små oansenliga bakterier som sen med bedövande långsamhet, transformerades och skapade allt som växer och lever. Så småningom utvecklades en art som kom att fullständigt dominera planeten, vilket var lite överraskande med tanke på att den helt saknade konsekvenstänkande. Möjligen var arten smartast på planeten efter miljontals år av evolution, men på det stora hela bestod den bara av en flock idioter. Fulla av sig själva och sin egen förträfflighet. Även när de stod inför hotet om utplåning vägrade de att förändra sin livsstil. Självutplånande, är det inte så det heter?

Så Undergången hämtar en pall och slår sig ner för att följa spektaklet från första parkett. Han tänker att det här blir lite som att poppa popcorn. Kanske kan det bli någonting överraskande gott och ätbart av det här också? Han vet att planeten kommer överleva och att livet kommer återvända i en ny skepnad. Men det är bra synd att ingen kommer finnas kvar för att berätta för de nya livsformerna vad det var som gick åt helvete förra gången. Men kanske spelar det ingen roll, tänker han, varje generation vill väl ha privilegiet att begå sina egna misstag?

Cykliska funderingar.

anders tempelman

hd-1080-bicycle-wheel-spinning-after-mountain-bike-crash_41laxvk9p__F0000.png

För ett antal år sedan började det byggas cykelbanor i förorterna som om det inte fanns någon morgondag. Jag utgick ifrån att de finansierades av samma EU-farbror i Bryssel som lagt miljarder på att bygga rondeller i hela landet. Men oavsett vilket, tror jag att alla uppskattade cykelbanorna, fast av helt olika skäl.

Masochisterna som sitter ensamma i sina bilar till stan varje morgon hoppades på mindre köer. Vi som åker kollektivt såg fram emot att slippa fullsatta tunnelbanor där vitlöksdoftande människor gnuggade sig mot oss. Och de som cyklar till och från jobbet hoppades på säkrare resor, mindre livsångest och underhudsfett. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Någonstans i den klungan fanns även en skara som motiverades av att deras cyklande gjorde skillnad och minskade utsläppen av koldioxid så att planeten skulle brinna upp lite långsammare. Jag tror tyvärr att just det hoppet grusades av gruppen krisande mellanchefer i Lycra. Ett gäng som såg cykelpendlandet som ett alibi för att få spendera obscena mängder pengar på cyklar och cykeltillbehör som flögs hit månadsvis från Kina. 

Men att uppmuntra cyklandet är bra och att göra trafiken säkrare genom att separera fordonslagen är jag en stark anhängare av. Men någonting gick fruktansvärt snett.

Knappt hade de nyasfalterade cykelbanorna svalnat när jag noterade att många cyklister valde att inte använda dem. De föredrog att cykla vidare på bilvägen som nu krympt för att ge plats åt just cykelbanorna. Istället för att ge efter för min första impuls, att skrika könsord, preja dem av vägen eller avlossa en avsågad hagelbössa vid omkörning, så intervjuade jag cyklister. Jag ville förstå varför de inte omfamnade alla dessa vägar som byggts enbart för deras skull.

Ganska snart fick jag klart för mig att det finns en kategori cyklister som anser sig vara lite förmer än andra cyklister. De äger oftast landsvägscyklar som kostar en årslön och som kan uppnå betydande hastigheter. De menade att det var för många ”lallare” på cykelbanorna som störde deras snabba cyklande. Några menade också att cykelbanorna oftast hade mer grus på sig än bilvägarna (fråga mig inte varför) och därför ledde till flera punkteringar på deras lövtunna racerdäck. Så resultatet var att trafiken på bilvägarna blev ännu farligare, för alla berörda.

Regeringen reagerade förstås på detta och fattade det enda logiska beslutet: Att göra det lagligt att cykla på 50-bilväg trots att det finns cykelväg. Ett beslut som snabbt ledde till att antalet cykelolyckor sköt i höjden. Någon försvarade beslutet med att vi måste vänja oss vid flera cyklar på bilvägen, vilket får mig att tänka att vi också måste vänja oss vid att det inte bara ligger grävlingar, rävar och kaniner i väggrenen framöver. Och i en sån här sagolikt irrationell värld borde väl jag få köra bil på cykelvägen framöver? Den är ju oftast helt tom.

Aktivt irriterande.

anders tempelman

a-2016-rio-olympics-venue-is-full-of-human-waste-and-teeming-with-viruses--heres-what-it-looks-like.jpg

Ofta skryts det om att vi har så bra kranvatten här i Stockholm. Men ärligt talat, vem kan ta den propagandan på allvar när den kommer från Stockholm Vatten och Avfall? Redan i namnet har de ju blandat ihop två saker som absolut inte ska ha med varandra att göra. Sen går folk omkring med sina designade och otroligt irriterande yogaflaskor i glas eller metall på dagarna och sippar maniskt under möten för att hålla sin ”vätskebalans”. Min bestämda känsla är att om de visste vad vårt s.k dricksvatten innehåller så skulle de behöva använda flaskan för att slå sig själva medvetslösa.

Så jag surfade runt lite bland vattenreningssystem avsedda för kärnkraftverk och krematorier, tills jag hittade Brita-kannan. En nätt liten vattenkanna med ett aktivt kolfilter. Två dagar senare packade jag ivrigt upp den och läste sen på hur fruktansvärt effektiv den är. Kannan fylldes och placerades i kylen. Var fjärde minut tittade jag till den kärleksfullt och kände efter om det rena vattnet var lagom kylt. Till slut drack jag ett glas och smackade uppskattande högt och tydligt bredvid min fru, som varit skeptisk till köpet från början. Att klockan var tre på natten och mitt i hennes REM-sömn gjorde att jag inte riktigt fick den respons jag hoppades på. Till frukosten dagen efter gjorde jag om samma procedur och drack flera glas på raken och avslutade varje med ett ljudligt ”ah” följt av ett ivrigt nickande mot det tomma glaset. Den enda i familjen som studerade mig intresserat var hunden.

-Vill du inte ha ett glas friskt, rent vatten? frågade jag min fru som satt försjunken i morgontidningens rapportering av dödsskjutningar.

-Vi har rent i vatten i kranen, svarade hon frånvarande

-Nej, det där är en myt. Bara för att vi får vårt dricksvatten från Mälaren så tror folk att det är rent. Vet du vad som finns i Mälaren? frågade jag konspiratoriskt.

-Fisk?

-Kanske. Men mest bakterier, bajs, amöbor, knark, antidepressiv medicin…

-Vi har ju reningsverk, försökte hon avbryta.

-OCH LIKRESTER!

-Likrester?

-Ja, folk som drunknat eller gått igenom isen och sen flyter upp flera år senare, hur känns det som måltidsdryck?

-Vad har du sett för program…

-Men den här makalösa lilla uppfinningen tar hand om det värsta, sa jag och pekade på kannan.

-Vad bra för dig.

-Jag tror till och med att man kissa i den och dricka upp det efteråt? avslutade jag entusiastiskt.

-Pröva, sa min fru utan att lyfta blicken från morgontidningen.

 

 

Rysshatet.

anders tempelman

kafka-writing.jpg

Jag får ett mail från Ryska ambassaden med anledning av GDPR. De undrar om jag vill fortsätta att få deras utskick och vara kvar i deras register? Jag väljer medvetet att inte svara med vändande mail, eftersom jag vet att vissa saker kan låta så hårt i text och missuppfattas. Kvinnan på ambassaden som jag kopplas till pratar fläckfri svenska och jag förklarar mitt ärende.

-Jag fick mailet om GDPR från er och visste inte riktigt vad jag skulle svara, säger jag lite lent.

-Du behöver inte gör någonting, på så vis är du kvar i registret, kvittrar kvinnan i andra änden.

-Det är just det, jag visste inte att jag fanns i era register, säger jag.

-Det gör alla som skriver negativa saker om oss, svarar kvinnan med en Sibirisk iskyla i rösten.

-Har jag skrivit negativt om er? Det tror jag inte.

-Jo, vid ett par tillfällen.

-Har jag?

-Ja.

-Jag skriver så mycket dumt att det är omöjligt att komma ihåg allt. Men jag vill nog gärna bli raderad från registret, om det är ok med dig?

-Så du vill bli raderad? frågar kvinnan i andra änden.

-Från registret. Det räcker bra så just nu. Jag lovar att ringa igen om jag uppnår en ålder då jag riskerar att hamna i den svenska åldringsvården, säger jag och försöker vara lite rolig.

-Du vill inte bli raderad nu?

-Nej, det vill jag inte.

-Ok, då behöver du inte göra någonting.

-Så är jag ute ur ert register nu?

-Nej.

Jag skrattar till lite nervöst och söker desperat efter en väg ut.

-Om jag sprider lite positiva saker om den här gasledningen i Östersjön, skulle det förändra saken?

-Hur menar du nu? frågar hon med spelad vänlighet.

-Eller en hyllning av invasionen, förlåt omfamnandet, av Krimhalvön. Att den skedde helt på initiativ från den ryska befolkningen som kände sig hotad och utsatt. Och att hela den här Novichok-historien i England är ett påhitt av några överkänsliga astmatiker.

-Det skulle vi uppskatta, svarar kvinnan i andra änden.

-Jo, men skulle jag slippa vara i ert register då?

-Nej, bara människor som accepterar att vara med i vårt register kan lämna det.

-Människor som inte vill lämna?

-Precis.

-Jag tror jag förstår, svarar jag och inser att de har rätt bra litteratursmak i Ryssland ändå. Både Franz Kafka och Joseph Heller.

 

Makt, ett säkert sätt att bli tråkig och osympatisk.

anders tempelman

second.jpg

Jag är fortfarande för lamslagen av värme, grappa och brist på tankeverksamhet för att skriva något vettigt blogginlägg. Så jag bjuder på en artikel som jag skrev för HR People och som handlar om hur makt korrumperar på de mest oväntade sätt. Tänkte att det kunde passa bra nu när Trump och Putin suttit och dunkat varandra i ryggen. Enjoy!

Den vanligaste föreställningen om människor med makt, är att de tagit sig till toppen genom manipulation, hot och ren ondska. Och världshistorien innehåller onekligen fasansfulla exempel som bekräftar den bilden. Många menar att Machiavellis Fursten som skrevs 1532 fortfarande är instruktionsboken för alla som vill ha makt. ”Man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem” var ett av hans handfasta tips. 

Dacher Keltner, professor i Psykologi på UC Berkley, som studerat ämnet i över 20 år, menar att idén om den självupptagna och hänsynslösa maktmänniskan inte så enkel som vi hittills trott. Oavsett om man studerar chimpanser, dagisbarn eller universitetsstudenter, så är det inte mobbarna och manipulatorerna som får makt. Det är istället de som visar vänlighet, omtanke och en vilja att göra gott. Makt är någonting du får därför att du förtjänat omgivningens respekt.

Det här är ju väldigt goda nyheter och skulle i så fall betyda att mänskligheten är på helt rätt spår. Att alla våra politiska makthavare och chefer är fina människor som bara vill oss andra gott. Ja, du hör ju själv hur orealistiskt det låter. Det är också därför som Keltner valt att beskriva sina resultat som maktens paradox. Forskningen visar nämligen att så fort du når en maktposition, förlorar du egenskaperna som tog dig dit från början. De flesta känner till uttrycket att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Det myntades av Lord Acton 1887 och nu har alltså Keltner verifierat det - 131 år senare.  

Människor som upplever sig ha makt är mer benägna att uppföra sig impulsivt, köra bil vårdslöst, ljuga och bedra sin partner. Rika människor snattar mer än fattiga och folk i dyra statusbilar stannar mer sällan vid övergångsställen än de i enklare bilar. I en studie visar de sig till och med vara kapabla att stjäla godis från barn. Makt är ett gift som förgiftar även den bäste. I ett försök lät Keltner tre studenter utföra en tråkig rutinsyssla ihop, men en utsågs till gruppens chef. I en rast fick de sen ett fat med fyra goda kakor. Vem tog den extra fjärde kakan? Du vet redan svaret. 

När man ber försöksgrupper att rita bokstaven E i pannan så att andra kan läsa den rättvänd, så har människor med makt större svårigheter med uppgiften än andra. De är helt enkelt oförmögna att se världen ur en annan människas perspektiv. Sukhvinder Obhi, neurforskare vid McMaster University, har i sin forskning kommit fram till liknande resultat som Keltner. Människor med makt saknar eller har bedövat färdigheten som kallas för att ”spegla sig”. D.v.s att kunna leva sig in i andra människor situationer. De har en empatibrist som gör att de inte gissa hur en kollega reagerar på en en kommentar eller synpunkt. De slutar dessutom att efterhärma andra, som att skratta när andra skrattar till exempel.

Det här låter ju inte direkt som människor man skulle vilja ha som chef, än mindre bjuda på middag. Den stora frågan är väl därför om det ens är möjligt att bli högt uppsatt politiker eller chef utan att förlora alla sina goda egenskaper? Keltner menar att man kan öva genom att medvetet fokusera på andra människor, lyfta fram det goda i andra och glädjas över deras framgångar. Att minnas stunder när du känt dig maktlös kan också hjälpa (rotfyllning hos tandläkaren, en rejäl maginfluensa eller annat valfritt, plågsamt minne), liksom att omge dig med människor som kan ta ner dig på jorden. Och om inte det hjälper får vi sätta vårt hopp till det faktum att maktutövning med empati och omtanke är det säkraste sättet att bibehålla makten. Även om du inte är en vänlig människa innerst inne, så lönar det sig att agera som om du vore det. När jag mailar Dacher Keltner och frågar om det finns några könsskillnader i den här forskningen, så svarar han att studier av bl a McKinsey och Credit Suisse visat att det kan finnas skillnader.

Ägna nu resten av dagen åt att fundera över vilken kön det kan vara som är mindre benäget att korrumperas av makt.

 

Jag har inte en enda originell tanke kvar.

anders tempelman

Skärmavbild 2018-07-12 kl. 14.53.06.png

Jag är för utvilad/utmattad för att orka skriva ett blogginlägg just nu, så jag delar med mig av en artikel jag skrev för tidningen Kupé i våras som handlar om kreativitet och en av dess främsta fiender. Själv ska jag se om jag orkar brygga mig en espresso och kravla mig ut till poolen.

Bli mer kreativ. Gör absolut ingenting.

En man från Gotland flyttar in i en paradlägenhet i Stockholm som han just ärvt. Den är helt tom och han sover ensam på en uppblåsbar madrass utan lakan i ett av rummen. Efter ett tag blir hans hemlängtan outhärdlig och under inverkan av en flaska bananlikör bestämmer han sig för att börja spela Kubb mot sig själv. Klockan ett på natten ekar ljuden av studsande träklossar mot parkettgolv i fastigheten och ut över hela stan. 

Det du just läst är en dagdröm som kom till mig när jag satt på en parmiddag och höll på att dö av tristess. Tills ganska nyligen ansågs dagdrömmar enbart vara ett sätt att fly verkligheten. Jag vill minnas att min fröken i matematik på gymnasiet menade att mitt dagdrömmande handlade om koncentrationssvårigheter, lathet och brist på begåvning. Att hon själv eventuellt var oduglig på att förklara andragradsekvationers inneboende skönhet och nytta i verkliga livet, ingick inte i hennes tankevärld. Men nu har flera forskare visat att dagdrömmar, denna till synes improduktiva aktivitet, i själva verket är helt avgörande för vårt kreativa tänkande. En som forskat kring ämnet är hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han har konstaterat att dagdrömmar aktiverar prefrontala cortex, ett område i hjärnan som hör ihop med förmågan att fatta beslut och anpassa sig till sociala sammanhang. Samma del av hjärnan styr även empati, omdöme och personlighet och är kopplad till det limbiska systemet, även kallat känslohjärnan. Under en dagdröm går hjärnan in i ett unikt kreativt läge där tankar, samband och idéer kopplas ihop och får ny mening. Och det är ju definitionen på kreativitet, förmågan att sätta samman känd information på ett helt nytt sätt. Flera oberoende studier visar att personer som dagdrömmer ofta gör bättre ifrån sig i uppgifter som kräver kreativa lösningar och originellt tänkande. (Stämmer tyvärr inte alls på mig i matematik.) 

Sociala media dödar dagdrömmarna.

Den här forskningen borde inspirera oss alla att låta tankarna flöda fritt oftare, men det visar sig att dagdrömmarna håller på att konkurreras ut. Enligt undersökningsföretaget Nielsen konsumerar amerikaner 10,5 timmar media per dag. Över två timmar av dessa ägnas dagligen åt Facebook, Instagram, snapchat och andra sociala media. Sverige ligger förstås inte långt efter. Jag är definitivt en av dem som ofta glor ner i min telefon, sökandes efter underhållning, tidsfördriv eller bekräftelse. Att sociala media stimulerar hjärnans belöningssystem är känt sedan länge. Exakt hur min gamla skolkamrat Jerkers segeltur i Kroatien kan locka fram mitt dopamin är lite oklart, dels därför att jag aldrig haft någon kontakt med honom i verkliga livet sedan högstadiet och dessutom eftersom jag är ointresserad av segling. Men jag följer hans tillfixade bilder när seglen hissas och alla har nyblekta tänder och rutor på magen. Det känns mer som om det stimulerar min känsla för avundsjuka, en sida jag helst skulle vilja leva utan. Men lojalt ger jag likes, i förhoppningen att jag ska få en tillbaka när jag statusuppdaterar att jag fått råttor i krypgrunden på huset. På något plan är det här uppenbarligen belönande, men det leder inte till några banbrytande, kreativa idéer. Redan 2015 ansåg 60% av svenskarna att de ägnade för mycket tid på internet, sedan dess har vi bara ökat användandet.

Ge ditt undermedvetna en chans.

Kreativitet uppstår inte därför att man är besatt av att vara ”produktiv” eller mata hjärnan med konstanta intryck. Den uppstår i de små mellanrummen i vardagen där man tillåter hjärnan att få en föräldrafri stund och göra egna upptäckter. Alfons Åbergs farmor hade rätt när hon sa att ”det är bra att ha tråkigt”. De flesta har dagdrömt i duschen, under idrott, promenader, resor, meditation eller plågsamma parmiddagar. Einstein menade att relativitetsteorin kom till honom i en dröm. Inte som en blixt från en klar himmel, utan som en förlösande idé efter åratal av fokuserad forskning. Men det krävdes ett vilotillstånd som agerade barnmorska. Så oavsett vad vi arbetar med, finns det en underskattad källa till inspiration och annorlunda tankar som vi alla borde utnyttja bättre. Kanske kan vi rensa lite bland de vi följer på sociala media och frigöra lite tid åt att producera egna, originella tankar istället?

Exakt vad jag ska göra med dagdrömmen om mannen som spelar Kubb mitt i natten är fortfarande lite oklart. Det känns som en öppning till en långfilm, men jag kan inte bestämma mig för om det är starten på en fruktansvärd mordhistoria eller en komedi. Jag ska dagdrömma på den saken.

 

Att kunna sälja vad som helst, men inte sig själv.

anders tempelman

september-04827.jpg

Jag går andaktsfullt upp på Akademibokhandeln vid Hötorget. Eftersom jag älskar böcker gör jag det ganska ofta. Men idag handlar det inte om det. Jag är här för att se min egen bok i bokfloran.

På många sätt är jag bortskämd med att se mina idéer och texter få en stor publik, men då har det oftast handlat om andra som anlitat mig för att ge deras varumärken någon sorts existensberättigande och en röst. Det här är annorlunda, nu handlar det om mig och mitt ocensurerade inre. Lyckokänslan av att upptäcka min bok på nyhetsbordet i entrén är överväldigande och jag måste stålsätta mig för att inte gå fram och kyssa mannen bakom kassan. Att han har ett enormt, könshårsliknande skägg i ansiktet bidrar också. Istället placerar jag mig lite i ett hörn och studerar människor som sökande rör sig runt bordet. Jag tror jag hoppas på att få se hur min bok faktiskt köps av en kund. Det finns säkert många människor som sysslar med kultur som inte tycker att försäljningssiffror är en bra eller viktig måttstock på kvalitet, vilket antagligen sammanfaller med att de producerar något som ingen vill betala för. Jag tillhör inte den skaran. Min bestämda åsikt är att försäljningssiffror inte är allt, men kultur som inte hittar en publik borde snarare klassas som hobby. Något man kan syssla med på fritiden och definitivt inte få statliga stödpengar för att hålla på med. 

Spänningen stiger markant när en man i min egen ålder tar upp min bok och börjar bläddra och småläsa. Jag följer det hela och kan till slut inte hålla mig, utan glider upp bredvid honom och låtsas leta efter något läsvärt. Mannen sneglar på mig och håller upp boken mot mig.

-Vad tror du om den här?

Jag tar min eget bok av honom, skummar texten på baksidan, tummar lite förstrött på den och gör sen en axelryckning.

-Min gissning är att det här är någon skitnödig reklamsnubbe som plötsligt drabbats av en existensiell kris. Årtionden av skamlös prostitution i kapitalets tjänst och nu har han plötsligt utvecklat ett samvete? Skulle inte tro det. Om jag vore du skulle jag satsa på den här istället. Jag håller upp Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” framför ögonen på honom.

-Alternativt den här, den ska vara storslagen, säger jag sen och pekar på en bok om en syfilisepidemi i Norge på 1800-talet. Mannen nickar besvärat och lämnar butiken tomhänt. 

Själv står jag kvar och undrar om min försäljningsteknik tappat lite av sin skärpa. Eller om jag planerar att skriva som hobby framöver?

 

 

Kultursnobbens sista utpost.

anders tempelman

1519.jpg

Min bok har knappt lämnat tryckpressarna när min förläggare glatt berättar att det ska göras en talbok av den.

-Det är fantastiskt, Storytel är störst i landet på talböcker och….

-Absolut inte, avbryter jag henne och kastar min Fedorahatt rakt in i förlagets kontorslandskap. 

-Varför inte? Ju fler platser du finns på desto bättre är det, försöker min förläggare samtidigt som jag tänder min sjöskumspipa.

-Vi röker inte här, säger en pipig röst dold bakom en datorskärm.

-Det är möjligt, men det gör jag, svarar jag och blåser en plym av grå rök mot rösten.

-Det är ju enormt smickrande, varför är du negativ till det, undrar min förläggare.

-Förr i tiden var talböcker för blinda människor, vilket var helt i sin ordning. Numera är det ju för människor som inte orkar eller är kapabla att ta till sig litteratur i sin ursprungsform. Eller så är de rastlösa och vill maximera sina hopplösa liv genom att lyssna på något samtidigt som de gör rent golvbrunnen i duschen. Jag vill inte förminskas till en distraktion för idioter.

Min förläggare försöker bryta in, men  jag har precis fått upp ångan.

-Dessutom anser jag att talböcker förflackar författarens egen röst. Att filtreras genom en svensk skådespelare som till vardags antingen spelar kommisarie i en hopplös svensk deckare eller står och spelar över på Dramaten - över min döda kropp!

-Men de vill ju att…..

-Jag vill inte diskutera det här mer, avbryter jag. Min integritet är viktigare än allt annat. När jag för en gångs skull ger ut något helt fritt från kommersiella intressen vill jag inte besudla det med att någon förvandlar det till platt radioteater, säger jag och gör en svepande rörelse med pipan så att hela kontorslandskapet fylls med rök.

-Så att de uttryckligen bett att du läser in boken själv spelar ingen roll? säger min förläggare försåtligt samtidigt som brandlarmet går igång. Folk reser sig och rusar tumultartat mot nödutgångarna. Till slut står jag ensam kvar i det öronbedövande larmet. Jag funderar på om jag föredrar att brinna inne, hellre än att erkänna att jag kanske varit kategorisk och uppfört mig lite dumt?

För bilresor och meningslösa skogspromenader:

https://www.storytel.se/books/510719-Vi-goer-ingen-stor-sak-av-det-haer-Samlade-absurda-betraktelser

För litteraturälskare:

https://www.akademibokhandeln.se/bok/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/9789188529800/

https://www.bokus.com/bok/9789188529800/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/

En enormt stor sak.

anders tempelman

handcuffed-thief.jpg

Kanske överreagerar jag, men vid midnatt står jag i full Ku Klux Klan-mundering utanför en villa i Bredäng. Jag har precis tänt eld på det träkors jag monterat bredvid studsmattan på tomten. En tomt som tillhör ägaren till tryckeriet som inte lyckades trycka min bok "Vi gör ingen stor sak av det här" på utsatt tid. Jag tvingades ställa in bokreleasen, en sammankomst där jag skulle omfamnas av alla människor som betyder någonting för mig. Ett minnesvärt ögonblick i livet där min såriga självkänsla skulle påstrykas med en mjukgörande salva av kärlek och välvilja.

Korset brinner med full kraft och människor har börjat stå och glo vid sina fönster i villaområdet. Jag ser den gamla tryckeriägaren stappla ut genom altandörren iförd pyjamas och en stavmixer i ena handen som vapen. 

-Vad är det som pågår? ropar han till mig på behörigt avstånd. 

Jag försöker fokusera på honom, men hålen som jag klippt ut i lakanet för att se igenom rör sig i vinddraget och gör att jag inte ser ett dugg. Strutformen på mössan har kollapsat, antagligen på grund av värmen från korset. Jag svär för mig själv att jag borde ägnat mer tid åt syslöjden i skolan. Att hälla stearin i lakanet för att kunna forma det kanske var en dålig idé? Men nu handlar det om att fullfölja, att ta fajten, stå upp för det som är rätt och viktigt. Jag tar till hela mitt magstöd och vrålar ursinnigt mot honom.

-Jag är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin….

Vid det här laget har stearinet i mössan smält och börjat forma sig runt mitt huvud, så jag sliter av mig min dumstrut så att stora tussar av mitt hår följer med. Det gör fruktansvärt ont, men jag är stark i de här lägena. Kampen är starkare än smärtan.

-Jag är Rushdies och Solzhenitsyns kärleksbarn som du kvävt med en kudde i sin barnsäng, skriker jag åt honom. Det där med kudden ångrar jag lite, liknelsen känns övertydlig ihop med lakanet på min kropp.

-Är du inte klok? Vi fick problem med tryckpressen och blev några dagar försenade, det händer hela tiden. Det här är hets mot folkgrupp, ropar tryckaren tillbaka mot mig och hytter med stavmixern, samtidigt som ljuden av polis- och brandbilar börjar närma sig.

-I helvete heller. Du är vit, man, heterosexuell och INSKRÄNKT! ropar jag tillbaka samtidigt som den horisontella delen av korset plötsligt lossnar och faller till marken bredvid mig. Kvar är bara en pinne i gräsmattan som slutat brinna och nu mest ryker lite patetiskt. Jag borde ägnat mer tid åt träslöjden i skolan.

-Möjligen är det hets mot yrkesgrupp, lägger jag till innan en polisman övermannar mig bakifrån, pressar ner mig i gräset och sätter handbojor på mig.

Några dagar senare förklarar jag för min försvarsadvokat att det brinnande korset och mitt klädval var ett impulsval.

-Jag hade både lakan och lite virke hemma. Och ett stort mått av hat. Det kändes som ett självklart val.