Resan mot självinsikt.

Jag sitter inklämd mellan flygplanskroppen och en enorm man vid min sida. Han scrollar på TikTok, äter jordnötter oavbrutet och dricker fet-cola. Ja, det har med saken att göra, men vi är inte där än.

-Typiskt att de satt två stora killar bredvid varandra, säger han plötsligt till mig.

Jag tittar på honom och har lust att informera honom om att jag är stor och att han bara är tjock. Men jag är väluppfostrad och använder min enda kända superkraft - att jamsa med.

-Ja, de flesta flygplan är byggda för smurfar.

Han skrattar till och det flyger jordnötsfragment i luften som hamnar i håret på en kvinna i sätet framför honom. Sen vrider han sig mödosamt mot mig, som om han både har nackspärr och ryggskott. Han tittar konspiratoriskt mot mig.

-Det är de djävla liberalernas fel.

-Ja, kanske det, säger jag och ler ansträngt tillbaka, samtidigt som jag försöker processa vad han just sagt. Att Liberalerna släppt allt de tror på för att få leka riksdag helt utan inflytande, är ju helt korrekt. Men vad har de med flygsäten att göra.

-Jag visste inte att de var stora inom flygplansindustrin, säger jag eftersom jag känner att jag måste säga någonting.

-De är överallt och förstör allt som är fantastiskt med Sverige och..

Han sätter plötsligt en jordnöt i halsen och får ingen luft. Ansiktet blir snabbt blått och jag associerar återigen till smurfar, samtidigt som han gestikulerar mot sin hals och tittar på mig med sina blodsprängda ögon. Jag vill vara en stor människa i det här ögonblicket. Jag borde slita upp honom ur sätet och göra en perfekt heimlich-maneuver och rädda hans liv. Men jag har ingen lust att rota runt i hans mellangärde och famla efter ett säkerhetsbälte som är inbäddat i hans fettvalkar. Det är dessutom tveksamt om mina armar når runt honom, det kommer bara att se ut som om jag försöker  att ligga sked med en döende man. Jag vet inte hur jag skulle förklara det för min familj. Men även om jag skulle få ett grepp kring hans chipstuttar så tror jag inte att jag skulle orka att lyfta upp honom ens en millimeter från flygplansgolvet.

-Är Liberalerna stora inom jordnötsindustrin också? frågar jag innan syrebristen får hans ögonglober att vitna och kroppen börja rycka i konvulsioner. Jag inser att jag kanske borde ropa på pursern i det här läget, men det vore samtidigt väldigt skönt att få mera utrymme till mig själv? Är jag en dålig människa för att jag tänker såhär?

Eller har jag äntligen slutat att jamsa med?

Det svåra samtalet.

Ditt barn har nått en ålder när det är dags för det där samtalet som är så svårt att ta. För hur förklarar du för barn att alla vuxna inte är snälla utan att skrämma skiten ur dem?

-Du vet att du aldrig får ta emot godis från främmande farbröder?

-Chips då?

-Nej.

-Ostbågar?

-Ok, lyssna noga nu. Du får inte ta emot någonting från människor som du inte känner.

-En gång fick jag en medalj av domaren efter en fotbollsmatch vi vann.

-Det är ok. Då är det massor av andra människor där också.

-Jaha?

-Och du får aldrig kliva in i en främmande bil.

-Kinesiska bilar?

-Inte det heller. Men jag menar bilar som körs av någon som du inte känner.

-Men jag får åka med dig?

-Självklart.

-Men om du inte kör då?

-Då åker du inte med.

-Även om det är mamma?

-Jamen vad fan, du känner väl din egen mamma? Förlåt. Det jag menar är att du aldrig ska hoppa in i bilar med främmande människor.

-En gång åkte jag hem med Jonathan efter skolan. Hans mamma körde.

-Henne känner du ju.

-Jonathans farmor var också med.

-Ja, men Jonathans mamma var ju med så…

-Jag satt i baksätet med farmorn och hon bjöd mig på godis. Jag tror jag åt några bitar.

-Det gör inget älskling.

-Hon sa att jag var söt.

-Såklart. Jag tror vi kan glömma Jonathans farmor, det är inte gamla tanter vi behöver oroa oss för.

-Sen viskade hon om jag sett en gammal kvinna naken någon gång.

Vill du bli min middag?

Efter att ha sett en dokumentär om laxodling tappade jag all lust att äta lax. Det är väl typiskt. Jag hade gått på myten att odlad fisk kunde vara framtidens mat och sen visar det sig att den också är industriell, skitig, cynisk och miljöförstörande. Laxen kanske inte har en hjärna som gör den till en intellektuell gigant, men den känner stress och smärta. Den dödas, rensas och köttet färgas rosa för att se mer aptitligt ut på finlandsbåtens buffé, där hälften inte ens äts upp utan kastat i soporna.

Det ska sägas att jag också sett och läst en hel del om fågeluppfödning och köttindustrin, vilket fått mig att avhålla mig från fågel och rött kött. Det varar som regel i någon vecka, sen sitter jag där med hamburgare, lammlägg och kycklinggryta som vanligt. Så högstående är jag alltså. Det är bedrövligt, vi måste verkligen hitta ny, hållbar mat. Speciellt mat som saknar hjärna. Svamp, grönsaker och alger. Räkor och skaldjur känner tydligen smärta när man kokar dem, så där får vi hitta på andra sätt att döda dem. Som Stalin kanske? Man bjuder hem dem under trevliga former och när de minst anar det så skjuter man dem i bakhuvudet.

Insekter pratas det mycket om som tänkbar kost. Den avenyn tvärdog tyvärr häromdagen när brittiska forskare kartlagt fruktflugans hjärna. 130.000 celler och 50 miljoner kopplingar gör att den kan gå, flyga och till och med sjunga kärlekssånger för tänkbara partners. Så den enda hållbara kost jag kan se framför mig framöver, är människokött. Arten har visserligen miljoner fler hjärnceller än fruktflugan, men kvantitet verkar inte vara något bra kvalitetsbegrepp här. Människosläktet består huvudsakligen av idioter och smaken ska vara överraskande god. Som kyckling säger de som vet.

En genomsnittlig man består av 33 kilo muskler och en kvinna 21 kilo muskler. Sen finns det ju en hel del inälvor som inte heller ska underskattas som mat. Så låt oss stanna vid 35 kilo ätbart manskött och 23 kilo kvinnokött. Samtidigt vill vi inte överskrida de nya reglerna om 350 gram rött kött i veckan. Det innebär 18,2 kilo på ett år, vilket då betyder att vi skulle klara oss med ca en halv slaktad manskropp eller en hel kvinnokropp. Det borde rymmas i de flesta svenska frysar.

Jag tror också att människoköttets ursprung kommer att bli viktig faktor. Levern efter en frikyrkopastor som aldrig druckit alkohol. Filén från en konståkerska i sitt livs form. Så det som kvarstår är frågan hur vi väljer ut människorna som ska bli till mat åt oss andra. Kanske kan dödsstraffet återinföras och förse oss med mat i all oändlighet. Kotlett från en lustmördare, någon? Annars kanske vi kan förlita oss på krig eller att dårarna i trafiken löser det åt oss? Alla dessa tragiska dödsfall kan plötsligt få ny mening och skänka glädje åt alla. Ja, nu börjar det likna något. Jag ser alla nya, färgglada kokböcker framför mig med hållbar mat och spännande recept: NYTTIGA IDIOTER, LIVETS EFTERRÄTT och DEN NYA HUSMANSKOSTEN. Jag ser också en övertatuerad servitör på söder som fortsätter att gå ner på huk och förtroligt fråga mig vilken sorts mat jag tycker om.

-Jag tycker om velodromcyklister i 30-årsåldern som råkat köra av vägen på en semestercykling i Zermatt. Gärna med en svampsås till!

Läs mer:

Anpassa dig och lev.

-Det känns som om vi flyttar till vår slutförvaring, sa jag till min fru med min osvikliga känsla för det melodramatiska. Är det här platsen vi ska dö på?

Som ni hör var jag skeptisk till att flytta ifrån vår villa på 280 kvadrameter med stor tomt till en lägenhet på 87 kvardratmeter och balkong. Men anpassningsförmåga är ju det som gör en art livskraftig och nu har det gått sex veckor och inga av mina farhågor har infriats. Jag har varken fått ångest eller förlorat förståndet fullkomligt. Tvärtom är jag mer nöjd med livet än någonsin och har inte saknat vårt hus eller gamla villaliv en sekund. Det är som om den tiden raderats från mitt medvetande. Och då har vi ändå fostrat två barn där, haft två hundar och spenderat oceaner med pengar och kärlek på det huset. Är det möjligt att jag anpassat mig så snabbt, eller ljuger jag bara för mig själv?

Ett tag tänkte jag att min helomvändning berodde på att vår nya lägenhet ligger någon kilometer från platsen där jag föddes och levde mina första 18 år. Alla mina gamla skolor finns kvar, idrottsplatsen där jag lärde mig åka skridskor är på promenadavstånd, villorna där mina kompisar bodde har bytt ägare och ser bättre ut än någonsin och biblioteket vid centrum är lika hopplöst daterat som förr. Jag kan se mitt 12-åriga jag cykla till och från skolan på samma gator som jag nu drömskt promenerar på. Han har ingen hjälm förstås och en alldeles för tunn jacka eftersom det är coolt att låtsas som att man inte fryser arslet av sig.

-Du kan få blåskatarr! ropar jag ömt åt mig själv på avstånd.

-Håll käften djävla peddo, ropar lilla Anders tillbaka och cyklar för livet.

Jag tänker inte låta det passera utan springer efter honom för full maskin för att lära honom en läxa. Barn behöver tydlig gränsdragningar annars kan de sluta som mimare eller knarkare. Han tittar bakåt från sin cykel och gör en löjlig grimas åt mig samtidigt som en lastbil kör ut från en korsande gata framför honom.

-Nu är du inte så kaxig längre va? säger jag och tittar under lastbilen där lilla Anders ligger fastklämd mellan cykelram, ekrar och lastbilens kardanaxeln. Han har svårt för att prata eftersom styret har gått igenom ena kinden. Men där och då får jag en livsavgörande insikt. Jag inser jag att min anpassningsförmåga inte handlar ett dugg om nostalgiska minnen, utan om framtiden.

-Jag är skuldfri, säger jag lyriskt till lilla Anders innan jag med hopsasteg tar mig vidare på min barndoms gator.

Gängskolan.

En ny friskola har startats för gymnasieelever som vill satsa på en karriär som gängkriminell. Jag anlitas av en tidning som inte vill utsätta fast anställda skribenter för livsfara och skickas ut för att intervjua rektorn.

-Det har saknats en skola som lär ut grunderna i hur man blir gängkriminell, förklarar rektorn Urban Zetterlöv på bred göteborgska. Han utlovar en bred undervisning i allt från vapen- och sprängmedelhantering, drogkunskap, pengatvätt, grundläggande straffrätt till jidder.

-Jidder? undrar jag.

-Gatusnack. Att vara väl förtrogen med de termer och begrepp som förekommer i industrin är avgörande för att kunna agera trovärdigt och stiga i graderna.

-Var kommer eleverna ifrån?

-Överallt. Tidigare var det ju bara ungdomarna från miljonprogrammen, men nu ser vi en tydlig trend att även ursvenskar från flotta kommuner längtar efter att bli en del av den kriminella världen. Och det är ju positivt.

-Är det?

-Javisst, jag ser det som en demokratiseringsprocess. Numera har alla föräldrar, oavsett socioekonomiska faktorer eller demografi, gett upp försöken att uppfostra sina barn. Ingen orkar ta något föräldraansvar längre. En del gömmer sig bakom den gamla klyschan från 60-talet att det är samhällets fel när barnen väljer en kriminell bana, skrattar Urban och häller upp lite mer kaffe till sig själv.

-Och du ser inga problem med att starta en skola som göder kriminalitet och fostrar mördare?

-Jag ser rekordmånga ungdomar som längtar efter sammanhang och mening.

-Och du menar att gängkriminaliteten erbjuder det?

-Oh ja. Där finns kamratskap, entreprenörskap och stora pengar för alla.

-Och våld och missbruk…

-Det finns på alla arbetsplatser, avbryter Urban mig bryskt. Här lär vi ungdomarna att använda Tramadol med omdömde, så att de kan skjuta ihjäl någon med både känslor och vapen under kontroll.

-Vad omtänksamt..

-Eller hur? Det finns en snobbism i skolväsendet som alltid irriterat mig. Folk dömde ut de tvååriga yrkeslinjerna när de kom också, men se hur många mekaniker och sjuksköterskor som vi fick tack vare det. Och klappjakten på friskolor pågår ju fortfarande trots att de flesta erbjuder bättre undervisning än de kommunala.

-Så vem äger den här friskolan?

-Det är två ledande gängledare som tror så stenhårt på den här skolan att de lagt sina rivaliteter åt sidan och finansierar den ihop.

-Så det är blodspengar?

-Blodspengar? säger Urban och tittar vemodigt på mig. Vad är det? Alla inkomster för kriminella gäng kommer från vanliga, hederliga svenskar som köper lite avkoppling. Det kan vara knark, smuggelsprit, horor eller annat som ger lite guldkant på tillvaron.

Jag tittar på Urban som obesvärat börjat sluka en blåbärsmuffins.

-Men att ungdomarna dör i gängvåldet, bekymrar inte det dig?

-Jamen snälla vän, säger Urban och slickar av fingrarna. Det finns massor av yrken där karriären är kort. Balletdansös, cirkusartist, astronaut, elitidrottare etc. Ungdomarna väljer vår skola för att de brinner för att bli gängkriminella, de är fullt medvetna om riskerna.

Jag avslutar intervjun med att fotografera Urban som poserar med ett automatgevär i lärarrummet.

-Vad tror du om rubriken; EN PANGSKOLA?, säger han och skrattar så att han råkar trycka av en skottsalva i gipstaket.

Mordor ligger i Barkarby.

Vi satt i bilen efter att ha sålt vår villa och flyttat in i vår nya lägenhet, när min fru tittade forskande på mig och ställde en fråga hon inte ställt på över 20 år.

-Ska vi åka till IKEA?

Vi har haft en överenskommelse där jag aldrig mer skulle behöva åka till IKEA, eftersom varje besök äventyrat vårt äktenskap. Förra vintern skedde ett avsteg från regeln då jag följde med till IKEA i Miami. Jag agerade muskelkraft åt min fru som inredde ett hus i Florida och kände mig lite lockad av att se hur spånskivornas tempel såg ut i USA. Upplevelsen var exotisk och egendomligt nog kände jag mig lite stolt när jag gick omkring och tittade på alla produkter med svenska namn, personal i svenska färger och en angenäm hemkänsla. Min fru noterade att jag varken behövde ta betablockerare eller bära munkorg under besöket och måste trott att jag var botad.

-Vi behöver ju lådinsatser till vårt nya kök, fortsatte hon och försökte låta så oberörd som möjligt.

Kanske gick jag med på det för att vi var skuldfria och kroppen kändes lätt som om den pumpats full med helium. Eventuellt hade mitt omdöme rubbats av upplevelsen i Miami, eller så var det löftet om att vi bara skulle åka dit och köpa några lådinsatser och sen vända hemåt.

-Ok, bara vi har måtten på våra lådor så?

-Självklart.

Vi tog kurs mot Barkarby. Inte Miami direkt utan mer som ett svenskt standardköpcentrum fast på anabola steroider. Vi parkerade på IKEAs parkering och gick avkopplat in för att göra vårt ärende. Nu vet ju alla att IKEA inte bara har ett system för att skruva ihop sina platta paket, utan också för att mota kunderna som boskap genom varuhusen på deras villkor. Därför gladde jag mig åt de stora skyltarna som generöst markerade genvägar man kunde ta för att nå sitt mål snabbare. Tyvärr visade det sig snabbt att de här genvägarna var omöjliga att hitta. Jag började att kallsvettas på sängavdelningen och knöt nävarna så hårt att blodet slutade att cirkulera vid köksavdelningen. Inte ens personalen lyckades ge begripliga svar på hur man tog sig direkt till husgeråd. En hiss skulle tydligen finnas någonstans som skulle ta oss direkt dit, men var den fanns gick inte att förklara. Min gissning är att den där hissen aldrig funnits. Jag förklarade för min fru att det här var Ingvar Kamprads sista ord på dödsbädden.

-Inga genvägar, inga hissar…

Min fru försökte hålla humöret uppe och ledde mig snabbt igenom varuhuset, som om vi ätit dåliga ostron och desperat letade efter en toalett. Då plötsligt hamnade vi på husgerådsavdelningen. Förväntansfullt började vi botanisera bland lådorna bara för att snabbt konstatera att vårt nya kök har helt andra mått än IKEAs. Inte en enda insats passade. Mitt blodtryck steg då till en nivå så att ådror framträdde som daggmaskar i pannan och på halsen. Vi lämnade så snabbt som det bara gick och när jag sneglade i backspegeln på väg ut från parkeringen kunde jag svära på att hela varuhuset såg ut som Mordor i Sagan om Ringen.

-Aldrig mer, sa min fru sammanbitet.

Jag log och kände mig nöjd över att min fru gått över till min sida.

-Aldrig mer att jag åker till IKEA med dig, la hon till.

Bögkortet.

Jag tillhör en generation som växte upp när militärtjänst var obligatoriskt för män i Sverige. Få av oss såg väl egentligen fram emot det och de som var överentusiastiska borde kanske ha gallrats bort bara av det skälet. Några kände ett starkt motstånd och kunde då begära vapenfri tjänst och komma till nytta i försvaret ändå. Om motståndet var mer ideologiskt kunde man vägra totalt, då hamnade man i fängelse istället. De flesta som ville slippa valde därför att framställa sig som fullkomligt odugliga och hopplösa människor. Så usla att Försvarsmakten spottade ut dem som ett skämt ostron och gav dem en s.k frisedel. Man kunde medvetet underprestera på det fysiska testet eller köpa falska läkarintyg för fysiska handikapp som omöjliggjorde militärtjänst. Om det misslyckades fick man pröva lyckan hos försvarets psykolog.

-Jag drömmer om att skjuta urskillningslöst in i folkmassor och tycker att folkmord har fått en dålig klang. Får man koppla starkström till testiklar när man förhör fienden förresten?

Om man saknade skådespelartalangen som krävdes för att spela blådåre, så fanns det en sista utväg. Ett idiotsäkert sätt att slippa behöva försvara sitt land i händelse av krig: Bögkortet. På den tiden ansågs det nämligen som fullkomligt orimligt att en homosexuell man skulle kunna göra värnplikt. Nästan lika orimligt var tanken att någon frivilligt skulle utge sig för att vara bög för att slippa göra lumpen. Jag vet inte, det är möjligt att de trodde att sexuell läggning försämrade förmågan att skjuta luftvärn, spränga broar eller flyga jaktflyg. Men det är också möjligt att de såg framför sig en soldat i rosa balettklänning, högklackat och ett granatgevär slungat över axeln som en handväska, nynnandes på en Barbara Streisand-låt.

Eller så antog Försvarsmakten att en hel generation av soldater hellre skulle sitta i fängelse än att göra lumpen ihop med homosexuella.

-Hur fan ska killarna kunna duscha i lugn och ro om en bunt fjollor står och glor på dem?

I en tid när nästan ingenting går åt rätt håll, få man klamra sig fast vid minnet av de små framstegen som civilisationen ändå gjort. Numera får ju även en annan hopplös grupp göra lumpen - kvinnor.