Glädjespridaren.

I juletider kastas all god smak under bussen. Hemmet inreds till en kitschig mardröm och vi tvingas att umgås med människor som vi i bästa delar arvsmassa med, men det är också allt. För att stå ut bedövar vi oss med alkohol, sötsaker och hopplös mat. Sen ger vi presenter till barnen som blir ointressanta i samma ögonblick som omslagspappret slits bort. Volymen på TV’n höjs när Kalle Anka och hans vänner önskar en God Jul. En repris som påminner oss om att den enda vettiga platsen i världen är det förflutna.

Det är därför uppfriskande att vi är ett stort antal vänner som varje år bokat ett bord på en krog i stan. En tradition vi skapat själva och där vi får umgås i en julfri miljö som vuxna människor. Men på senare år har även det här arrangemanget blivit problematiskt för mig.

-Jag vet. Vi tar in många olika rätter och delar, säger en av mina vänner och får direkt hela bordets bifall. Jag biter ihop. Såhär har det pågått ett antal år och jag har jamsat med för att inte förstöra den goda stämningen. Att bryta bröd framställs redan i Bibeln som någonting härligt och medmänskligt. Så hur kan jag berätta att jag hatar det? Att jag vill göra ett aktivt val i menyn, välja något som jag verkligen är sugen på och sen äta upp allt utan risk för främmande gafflar som gör anspråk på min mat. Jag tror inte på nyårslöften, men de senaste 20 åren har jag lovat mig själv att stå upp för mig själv mer och inte vara så medgörlig. Så jag bestämmer mig för att det här är ett bra tillfälle att påbörja den resan.

-Kalla mig gammeldags, men jag vill inte ha er urin i min mun.

Alla skrattar till, men när de ser mitt ansiktsuttryck så tystnar de fort.

-Jag tänker inte nämna några namn, men jag har ju sett hur det slarvas med handtvätten på herrtoaletten, förklarar jag. Bara tanken på att jag skulle dela maträtter med de händerna får mig att må illa.

Tjejerna runt bordet tittar forskande på sina män, som rycker urskuldande på axlarna.

-Vad pratar han om?

-Jag förstår att det här är lite känsligt. Men lika lite som jag skulle ta lösgodis ur en skål på ett demensboende eller skaka hand med en spetälskt, skulle jag vilja dela kolibakterier med mina bästa vänner.

-Koli, jag tyckte du sa urin? utbrister en kvinna i sällskapet.

-Slarv med handhygienen kanske är ett sluttande plan, tror inte du det? säger jag lite förbindligt.

-Om du nu är så djävla orolig för våra skitiga händer, utbrister han som föreslog matdelningen. Då tycker jag att du beställer din egen rätt.

Jag nickar bekymrat för att dölja att jag fått honom precis dit jag vill.

-Ja, eller hur? Vad skönt att vi har rett ut det här. Jag vill ju inte att ni ska sitta och oroa er för att jag tittar dömande på er under hela middagen, det blir ju ingen gladare av.

Jag kanske förlorade alla mina vänner den kvällen, men vann i självrespekt och njöt av en väldigt god sotad hälleflundra.