Lågt hängande frukt.

Under sommarens semester i Italien hyrde vi ett Airbnb som ägdes av en ryss. Hade jag vetat om det från början hade jag inte hyrt där - så principfast är jag. Att det saknades AC stod redan i annonsen, men det hindrade inte mig från att ventilera alla mina åsikter om ryssar. Fönstren stod vidöppna med myggnät där vi låg inlindade som mumier i våra svettiga lakan. Det var då jag hörde ljuden av steg utanför.

-Vad var det? frågade jag med uppspärrade ögon. Min fru tittade frågande tillbaka.

-Är det ryssarna? viskade jag.

-Larva dig inte.

-Vadå, jag har ju snackat skit om dem de senaste 20 minuterna, sa jag skärrat när plötsligt ytterligare ett par raska steg hördes.

-Hörde du? De är barfota! väste jag oroligt.

-Vad skulle de göra här utanför?

-Inte dricka vodka i alla fall, det är en sak som är säker, sa jag och lyckades frigöra mig från lakanet.

Jag smög mot köksdelen i husets enda rum. En brödkniv kanske inte är mycket till vapen, men i mina kapabla händer skulle jag säkerligen kunna såga av en arm eller ett lårben om det skulle krävas. Jag närmade mig terrassdörren och öppnade den långsamt. Än en gång hörde jag fotsteg och höjde instinktivt kniven. Min fru hade satt sig upp i sängen, månljuset föll över hennes skräckslagna ansikte.

-Det kanske är ett djur? Finns det björn här? sa hon och lyssnade intensivt.

-Det tror jag inte.

-Ugglor finns det tydligen, la hon till lite trevande.

-I så fall en djävligt stor djävla uggla med människofötter, väste jag irriterat och tog ett bestämt kliv ut på den månbelysta terassen.

-Dedushkiny chasy! skrek jag med min mest auktoritära röst. Farfars klocka är kanske inte den optimala frasen i sammanhanget, men efter en bihåleinflammation i 12-årsåldern med svensk public service TV som enda sällskap, är det den enda fras jag kan.

Plötsligt hörde jag ännu ett tungt fotsteg alldeles bredvid mig. Och det var då jag såg var ljuden kom ifrån. Marken var full av mogna fikon som fallit till marken. Jag fann mig snabbt och genomförde en ljudbaserad pantomin av ett våldsamt slagsmål. Som avslutning strök jag blodröda resten av fikon över kniven och mitt ansikte innan jag återvände med en heroisk min in till min vettskrämda fru.

-Det var ryssarna, de kommer inte att besvära oss mer, konstaterade jag.