Tjurfäktningen.

Ursula Von der Leyen ringer en sen kväll när jag sitter naken på badrumsgolvet och filar mina fötter.

-Jag blir tokig! får hon ur sig med en ljudlig suck.

-Ja, hej på dig också, säger jag och betraktar den lilla högen på golvet. Som riven parmesan, hinner jag tänka innan Ursula drar igång igen.

-Vi måste ju enas som européer. Samarbeta och dra åt samma håll, vad är annars poängen med hela unionen?

-Fred? försöker jag.

-Och hur bra har det fungerat tycker du? svarar hon spydigt. Vi måste släppa våra lokala nationaliteter och se oss själva som en del i en större helhet. Vi kanske talar olika språk och har olika klimat, men vi är européer och urstarka tillsammans.

-Du, jag sitter lite dumt till, försöker jag innan hon avbryter mig igen.

-Jag har bokat en flygbiljett till Barcelona imorgon. Det är ett möte med statsöverhuvuden från hela unionen.

-Vad ska jag göra där? säger jag och tar mig upp på mina lena barnfötter.

-Du måste hjälpa mig att hitta den där tonaliteten och argumentationen som får alla att lägga sina olikheter åt sidan, säger Ursula och låter för första gången lite vädjande.

Barcelona är kokande hett som alltid, men jag sitter i en sval limousine med Ursula som läser igenom en massa dokument inför mötet.

-Varför Spanien? undrar jag samtidigt som vi passerar Sagrada Familia.

-Därför att de är en fungerande medlemsstat och jag vill att du ska inspireras av ett gott exempel, säger Ursula strängt.

På ett flott hotell i den gotiska delen av stan hamnar jag bredvid den spanska presidenten till middagen. Jag hade hoppats på att han skulle heta Javier, ett namn som blivit lite av ett ticks för mig. Jag älskar att säga det högt och höra hur J’et bara är ett väsande kattljud. Han visar sig heta Pedro, lika originellt och välljudande som Anders.

Pedro pratar ganska dålig engelska och med en så stark läspning att jag undrar om han just gjort en rotfyllning. Jag försöker leda in samtalet på den gemensamma europeiska  mentaliteten när han plötsligt börjar prata lyriskt om tjurfäktning. Ursula ser att mitt inställsamma leende börjar slockna och spänner blicken i mig från andra sidan bordet. Pedro broderar på om matadorernas enorma skicklighet och publikens gränslösa entusiasm kring föreställningen, tills någonting brister inom mig.

-Jag hoppas alltid på att tjuren ska lyckas spetsa matadoren, avbryter jag och får hela matsalsbordet frysa till. Ursula viftar desperat med sin gaffel på andra sidan bordet för att få min uppmärksamhet, men det är för sent.

-Det händer, svarar Pedro kort.

-Men väldigt sällan, eller hur? Först kommer ett gäng hobbymördare med spjut och sårar tjuren så att han blir trött och svag. Sen kommer den uppblåsta fjanten i cape och för trånga byxor in och avslutar spektaklet med en värja.

-Du förstår inte. Det är ett spanskt kulturarv.

-Jag visste inte att djurplågeri kan klassas som kulturarv? Men du har rätt, jag kommer aldrig att begripa det.

Ursula utbringar en skål, med varken Pedro eller jag rör våra glas.

-Och bara för att man hållit på med dumheter länge, blir det inte kultur och försvarbart. Som slavhandel och inkvisition till exempel, det har ni ju slutat upp med, fortsätter jag. Ursula skrattar nervöst och försöker få mig att bli tyst.

-Spansk matkultur håller ni däremot fortfarande fast vid. Det är obegripligt att ni inte klarar av att göra bättre ifrån er med alla råvaror ni har till ert förfogande. Nej, dränk allt i olja och servera med ett rödvin som smakar gammal badtunna.

Pedro lämnar bordet, högröd i ansiktet och går raskt mot utgången på sina korta, knubbiga ben. (Det har ingenting med saken att göra, men jag väljer att nämna det för komisk effekt.) Jag tittar på Ursula som sjunkit ihop med ett uppgivet uttryck.

-Jag tror jag har hittat tonaliteten nu, säger jag glatt. Vi ska bejaka våra olikheter, det är det som gör unionen stark.