Noll sympati.

Jag slår belåtet ihop boken med en ljudlig smäll. (I själva verket slår jag av min Kindle och den är helt ljudlöst.)

-Fan, man skulle göra som Hemingway. Skjuta sig när tiden är mogen.

-Nu? undrar min fru och sippar på sin Aperol Spritz.

Det är en irriterande motfråga, eftersom allt handlar om mitt gränslösa fiskande efter bekräftelse och ömhetsintyg. Men min stolthet förbjuder mig att visa det samtidigt som mitt medvetande inte har vett att hålla käften. 

-Nej, när stunden är kommen, svarar jag med en perfekt tonträff som både är melodramatiskt och samtidigt nonchalant. Jag känner att jag hanterar det här skickligt.

-Var då? undrar min fru.

Här blir jag lite irriterad, det ska medges. Hela idén är ju att hon ska bli förfasad över att jag ens pratar om det här, inte ställa praktiska frågor som om det handlade om att returnera en hyrbil. 

-Ja, var tror du? I huvudet eller hjärtat är väl lämpligt?

-Jag tänkte mer på platsen. Det lär ju bli ganska kladdigt.

Herregud är det det enda hon tänker på? Inte ett ord om att hon inte skulle kunna leva utan mig, hur saknaden skulle äta upp henne och hur hon skulle besöka min gravsten varje dag för resten av sitt meningslösa liv. Nej, hon oroar sig för inredningen och städningen.

-Inte vet jag, jag får väl ta mig ut mig i skogen, svarar jag lite kyligt.

-Så att en förskoleklass kan hitta det som är kvar av dig? undrar min fru och roterar sugröret i sin röda drink.

-Jag kanske kan krypa ner i en sopsäck först? säger jag konstruktivt. Jag kan minsann också spela det här spelet.

-Med en laddad hagelbössa? Risken är ju att du råkar skjuta bort halva ansiktet eller hela underlivet och då tänker inte jag bli din vårdare om det är vad du tror.

-Herregud, ska jag behöva tänka ut allt själv? säger jag argt. Vad skulle du göra då, du som har svar på allt?

-Det är väl bättre att jag gör det när du börjar bli för djävla tjatig och självömkande.

Jag tar upp ”Den gamle och havet” igen och fnyser åt henne. Hon har väl aldrig ens hållit i ett vapen? Samtidigt känner jag att hon studerar mig på ett sätt som jag inte känner igen. Som om jag vore ett villebråd?