Conny Väst med skrivkramp.

Kanye Wests managementbolag tog kontakt med mig och undrade om jag kunde träffa stjärnan själv och prata lite om ett problem som dykt upp. Jag hade ingen lust alls och avböjde. Senare samma vecka stod Kanye överraskande utanför mitt kontor med en påse kardemummabullar, då hade jag inte hjärta att stänga dörren. Efter lite kallprat om det svenska vädret, musikundret och hur gott kaffet var, kom han äntligen till saken. 

-Skrivkramp, är det något du haft? undrade han med bullrester i sitt välansade skägg. Jag skakade på huvudet och då berättade han om hur han fastnat lite i sitt textskapande och undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva åt honom. Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag inte lyssnar på HipHop

-Min musikaliska hemvist är huvudsakligen valsång och tibetanska klockspel. Jag fascineras av ljud som bara utrotningshotade varelser kan ge ifrån sig, sa jag med en stor bit bulle i munnen.

Kanye fick någonting tomt i blicken innan han fann sig och berättade vidare om hur han alltid sökt inspiration från sin vardag. Hans erfarenheter och drömmar har alltid försett honom med stoff till sin konst. 

-Livet självt, avslutade han och förenade pretentiöst fingertopparna mot varandra. Jag nickade intresserat, fast jag egentligen bara ville avsluta mötet.

-Men nu efter sista plattan, känns det tomt, som om jag inte har någonting mer att säga. 

Jag suckade djupt och sa att jag kunde tänka mig att lyssna på hans musik, förutsatt att han betalade för tiden jag la ner. Så kom det sig alltså att jag ägnade påskhelgen åt att begrunda Jesus på korset och bekanta mig med Kanyes’ alla låtar med textspåret påslaget i Spotify. Jag måste vara lättledd, för lagom till middagen på långfredagen daskade jag min fru regelmässigt på stjärten och kallade henne för ”min hora”. Jag pladdrade oavbrutet om mitt könsorgan som världens åttonde underverk och tyckte att det borde hamna på Unescos Världsarvslista. När mina döttrar dök upp kommenterade jag enbart deras utseende och refererade till dem som ”bitches”. Vid påskdagen var jag så inspirerad av musiken att det inte bara var grannskapets påskkärringar som knackade på dörren, utan även en skilsmässa och två döttrar som ville annullera mitt faderskap. Jag ringde upp Kanye, eller Conny som jag föredrar att kalla honom, på Skype. Jag sa som det var, att jag inte alls upplevde att hans textförfattande stagnerat. Tvärtom tyckte jag att han utvecklats. 

-Tycker du? sa han och sken upp.

-Oh ja. Från en ömklig, smygrunkare i ett pojkrum som nödrimmar och drömmer om att få ligga med världens alla brudar, till en fullvuxen, nödrimmande kvinnohatare i full blom.

Connys leende stelnade lite.

-Det är inte ett textproblem du brottas med, sa jag och avslutade samtalet.

Allt som gått förlorat.

Plötsligt upptäcker jag att alla mina foton från 2013 försvunnit från min dator. De finns inte ens på min backup som går ända till 2013, vilket gör det hela än mer besynnerligt. Jag sitter och stirrar bedrövat in i bildbehandlingsprogrammet och ser bara grå rutor där bilderna ur mitt liv tidigare fanns. Markeringarna där jag flaggat om bilden varit bra är kvar. Det går till och med att se vilka jag beskurit, processat och färgkorrigerat.

Jag försöker se de försvunna bilderna framför mig, men ingenting kommer och nu känns det som om en del av mitt liv skurits bort. Kanske tänker jag mer på 2013 nu när alla bildbevis försvunnit? Som ett magiskt år, fullt av avgörande händelser, resor och ett år då min fotografiska förmåga peakade. Tankarna upptar all min vakna tid och jag har börjat gå igenom både kalender och mail för att försöka återskapa vad jag gjorde det året. Sommaren i Zoagli, veckan i Brooklyn. Då dyker de obetalbara bilderna upp i mitt huvud igen. Jag minns de jag var extra nöjd med, de som jag tänkte printa en regnig dag. Ångesten är outhärdlig, så jag dricker ett dricksglas med 80% Strohrom och röker en Pall Mall ner till filtret under köksfläkten. Det droppar stekos i mitt hår och jag tänker på Vivian Maier, hon som fotograferade storslagna bilder i ett helt liv och stoppade negativen i resväskor utan att titta på dem själv. Jag känner ett starkt släktskap till henne, trots att hon uppenbarligen hade en mer avkopplad relation till sina bilder.

I ett svagt ögonblick utvecklar jag en konspirationsteori, där några bestämt sig för att systematiskt beröva mig mina minnen. Motivet är oklart, men eftersom det är en konspirationsteori kan jag tryggt lämna logiken därhän. Efter en stund samlar jag mig och tänker mer rationellt igen. Öppet anklagar jag min fru och mina barn för att ha orsakat denna gigantiska lucka i mitt liv. 

-Jag är inte främmande för att det kan vara av misstag, men kan inte utesluta att det är medveten ondska från er sida. Ett sätt att driva mig till vansinne genom att sakta men säkert beröva mig mina vackraste minnen, säger jag och pekar anklagande med den glödande fimpen.

Senare står jag uppe på vinden iförd endast kalsonger och försvarets vinterrock och rafsar igenom gamla flyttlådor i hopp om att hitta en gammal hårddisk med de förlorade delarna av mitt liv. Det enda jag hittar är en julbock som det bor möss i och en midjekort kavaj från 1984. Jag skriker mot vindstrappan till min familj.

-Ni har amputerat en del av mig! Är ni nöjda nu?

Jag hör hur luckan till vinden stängs underifrån och sen släcks belysningen. Jag famlar i beckmörkret och ångrar allt. Speciellt Strohrommen och cigaretten.

Kramhelvetet.

När gick vi ifrån lite stela men professionella möten som inleddes och avslutades med handslag - till att kramas? Och viktigast av allt, när slutade det att kännas otvunget, sympatiskt och förvandlas till ett socialt ok? Det här är inte längre bara en isolerad problemställning för oss i media- och underhållningsbranschen, men jag vet att jag är en del av problemet. Jag har inte bara deltagit i kramandet, jag har ibland även varit initiativtagare. Som när jag kramade min personliga bankman sist. Det var fel på så många nivåer och då har jag inte ens hunnit berätta att han är 1.60 lång. Hur jag tornade mig över honom och skymtade hans skrämda kaninblick när mina armar omslöt honom. Och istället för att känna in hans obehag och byta till en hård dunk i ryggen, höll jag om honom lite för hårt, alldeles för länge. Jag lämnade banken med en inre bild av min personliga bankman sittandes i duschen i full kostym med kallt vatten strilande över kroppen. Ingen bild jag är stolt över.

Men det kan inte bara vara jag som ibland känner att kramen i yrkeslivet kan vara ett steg som komplicerar relationen? Att det kan skapa tvångstankar kring om man ska kramas både när man ses och när man skiljs? En utebliven kram blir plötsligt en aggressionshandling, en förolämpning. Det finns liksom ingen väg tillbaka från kramen. Till slut tvingas vi kanske omfamna varandra trots att mötet huvudsakligen bjöd på hot, förolämpningar och dåligt kaffe. Däremot finns risk för en eskalerande väg framåt: Den franska omfamningen med tillhörande blöta kindpussar. Ett helvete där du aldrig vet vilken kind de tänker börja med och därför tvingas försöka läsa deras vinblöta läppar som närmar sig. Likt en hockeymålvakt tolkar du minsta ögonrörelse och nackvridning reptilsnabbt för att sen oundvikligen gå åt fel håll och hamna slemhinna mot slemhinna. En handling som kan missuppfattas. Och skulle du mot förmodan gå mot rätt kind så vet du aldrig om de tänker pussa två gånger på varje sida eller kanske till och med avsluta på ett ojämnt tal.

-Jag dömer dig till livstids fängelse. En kram på det?

Är det verkligen hit vi vill? 

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.

Bygglovens poesi.

Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?

Dickpics.

Ni vet fenomenet där man ger bort något som egentligen handlar om vad man själv tycker om. Som när min mamma gav mig ett par kycklinggula gabardinbyxor när jag fyllde 12, eftersom hon tyckte att män i färgglada byxor var så läckert. Eller när min kompis gav sin fru en pizza-slicer i bröllopspresent. Två exempel på fenomenet i sin lindrigaste form. Det är lätt hänt, vi har alla varit där.

Men när män lägger upp sin penis som profilbild på vissa dejtingsajter eller uppvaktande skickar samma bild till vilt främmande tjejer, då tätnar mystiken. Visst, det kan inte uteslutas att det finns kvinnor som känner sig sedda och smickrade av att få ta del en så pass utlämnande bild från en helt okänd människa, men jag inbillar mig att de är lätt räknade. Det som fascinerar mig så enormt är sändarens perspektiv. Vad går igenom ett ensamt manshuvud innan han slutligen kommer fram till att den bästa lösningen är att sprida just den här bilden av sig själv? Vad är det för förhoppningar som hoppar jämfota av entusiasm i hans frontallob?

Jag begriper att han inte valde mellan en blombukett, en romantisk promenad på Djurgården eller ett charmigt textmeddelande. Det här är ju en bild som snabbt ska leda till sex, punkt slut. Inget ont i det. Men hur kommer han fram till att en isolerad bild av hans kön ska leda till det? För att han helt glömt bort grundkursen i kommunikation. Han utgår bara ifrån sig själv och har helt glömt bort mottagaren. Den här typen av man drömmer om att en vilt främmande kvinna (eller man) skickar en sån bild till honom. Jag är tyvärr inte kompetent nog att ens försöka förklara det. Kontentan är i alla fall att han drar ner byxorna, leker lite med sig själv för att eliminera den värsta diskbänksrealismen och sen tar en bild ur en smickrande vinkel. Troligen räcker väl bara tanken på att skicka bilden för att skapa någon sorts diffus resning. Vilket väl är själva definitionen av en blottare, när jag tänker på det?

Så, dela nu upp er i smågruppen och diskutera dickpics resten av arbetsdagen. Inboxa gärna alternativa förklaringsmodeller så bokar jag upp Kulturhuset för en hearing i vår. Underlivsbilder mottages tacksamt.

Dalai Lamas depression.

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.

Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.

Ollad och bestulen.

Kontoret där jag hyr in mig är så fullt av sympatiska människor att jag börjat ompröva min lite lätt cyniska syn på mänskligheten. Det märks delvis genom att jag försöker vara social och rolig gentemot kontorsgrannar. Jag är tyvärr inte så receptiv att jag noterar hur tråkigt de tycker att det är, så jag fortsätter och återger även mina drömmar på en kuslig detaljnivå. 

Ett annat säkert trygghetstecken är att jag slutat låsa dörren till mitt arbetsrum. Nästa naturliga steg efter det är att jag sitter på toaletten med öppen dörr, men det ser tyvärr inte ut att hända inom en överskådlig framtid. För när jag återvände efter en lunch på stan häromdagen, så var min dator stulen. Prydligt lösgjord från nätverkssladd och nätanslutning. Fodralet låg kvar och den lilla portabla hårddisken vilade på bordet. Någon hade tagit sig in i fastigheten, flanerat omkring och plockat på sig min och några andra bärbara datorer och sen obekymrat gått ut. Det värsta var naturligtvis att jag inte gjort backup. Någonsin. Jag har alltid häcklat kollegor och vänner som febrigt gör back-up som nervösa posörer, människor besatta av sig egen person, fixerade vid någon löjlig idé att eftervärlden ska gå igenom deras hopplösa powerpoints, semesterbilder, mail etc och hitta något som klassas som odödlig konst. Nu var jag inte lika kaxig längre. Åtta år av mitt magiska tänkande var antagligen okänsligt raderat i samma ögonblick som min dator färdades på färjan mot valfri baltisk stat. Fyra romaner i nivå med Solanas, Bukowskij och Virginia Wolf och människan som skriver Bamse. Nio film- och tv-manus i olika genres. Action, drama, komedi och en politiskt korrekt, bidragsfinansierad, svensk långfilm.

Jag polisanmälde naturligtvis saken och blev väldigt glatt förvånad när en småtjock farbror dök upp dagen efter och visade upp sitt polis-leg. Jag beskrev förloppet korrekt, militärt, manligt. 

-Jag gick på lunch, kom tillbaka, datorn borta. 

Han nickade samtidigt som han satte på sig ett par latexhandskar. Jag backade instinktivt mot ena väggen, han tittade lite kryptisk på mig samtidigt som han tog fram en borste och en liten bälg i plast.

-Jag ska kolla efter fingeravtryck, sa han och puffade ut ett lila pulver på mitt skrivbord som han sen borstade ut. Efter ett tag tittade han upp och frågade om jag brukade ha skrivbordet täckt av plommon.

-Aldrig, svarade jag.

-Nehe, då är det som jag trodde, du har du blivit ollad.

-Ollad?

-Ja, tjuven har systematiskt tryckt sin könsorgan över hela din arbetsplats, svarade polisen avmätt.

-Jag vet vad det är, men varför skulle en tjuv göra det?

-Svårt att säga. En sorts manligt revirbeteende, väldigt vanligt numera, jag ser det överallt.

-Det är ju inte klokt, helt sjukt. Som ett djur, sa jag upprört.

-Ta det inte så personligt, sa polisen och tog av sig latexhandsken.

-Hur skulle jag annars ta det tycker du?

Han ryckte på axlarna.

-Men om det nu är så vanligt som du säger, betyder det att ni byggt upp en databas över ollon?

-Nej, det finns inga unika, signifikanta drag på ollon, lite sorgligt på sätt och vis, svarade han tankfullt.

Jag bestämde mig för att inte ge mig in i den diskussionen och eskorterade honom ut. Sen beställde jag en ny dator och hämtade en universalspray för rengöring och skrubbade kontoret maniskt. Samtidigt bestämde jag mig för att återgå till mitt normalläge igen, att aldrig mer tro gott om andra människor.

Lönebesked och integritet?

En som fick ihop den knepiga ekvationen att både tjäna bra med pengar och jobba med någonting som kändes meningsfullt är Johan af Donner. Han jobbade för Cancerfonden och sen Röda Korset där han systematiskt förskingrade svenska folkets generositet tills han åkte fast och hamnade i fängelse. Kanske inte en optimal förebild, men en bra symbol för något som många verkar brottas med. 

Jag har tillbringat otaliga möten och middagar med människor som beklagar sig och säger att de skulle vilja jobba med någonting som känns viktigt. Jag är tyvärr helt fel person att öppna upp sig för när det gäller den här frågan. 

-Vad är det som stoppar dig? är meningen jag oftast avbryter med.

Kanske fick jag en överdos under mina år i reklambranschen där nästan alla gick runt med dåligt samvete över vad de sysslade med. Enda gången kollegor fick lite glöd i blicken var när det dök upp en uppdragsgivare som höll på med välgörenhet eller något annat ”viktigt”. Då var de till och med beredda att sälja ut sitt yrkeskunnande gratis, eftersom det kunde uppfattas som empatilöst att ta betalt. Det här sanktionerades också av ledningen i byråerna, eftersom såna uppdrag ofta ledde till priser i reklamtävlingar. Huvudsakligen därför att juryn bestod av branschfolk som inte heller klarade av att separera sitt eget dåliga samvete från en professionell bedömning. Och hela det här fenomenet har naturligtvis runnit ned i skolorna som utbildar nästa generation av kommunikatörer. När de får uppgifter från uppdragsgivare som finns i verkligheten, så slåss de om dem som är allt annat än kommersiella. 

Jag hyllar idén att vara kritisk och ifrågasättande kring vilka företag man väljer att hjälpa. Men om du har problem med marknadsekonomi och sambandet mellan ett väl fungerande näringsliv som finansierar landets välfärd, då är du i fel bransch. Då borde du vara kritisk och ifrågasättande kring ditt eget yrkesval istället. 90% av uppdragen kommer att vara för företag som producerar varor eller tjänster. Om du inte kan motivera dig att hjälpa ett företag som t ex säljer en handtvål eller en buttplug och som skapar hundratals arbetstillfällen - då har du valt fel yrke. Stannar du kvar trots det, så är det bara för att lönechecken uppenbarligen känns meningsfull.

Och då är du inte mycket bättre än Johan af Donner.

Den kreativa processen.

Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.

Navelskådandet.

Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar. 

En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.

Stå upp, gubbdjävlar!

Lite slarvigt brukar jag säga att alla fotbollssupportrar är känslomässigt handikappade män. Det kanske är lite onyanserat, det finns ju förstås massor av fotbollssupportrar som är fredliga och sympatiska män. Men samtidigt kan väl ingen av oss blunda för att inom väldigt många områden i vår värld är just våldsamma, korkade män en gemensam nämnare?

Det är ju rätt få diktaturer som styrs med järnhand av en kvinna. Få krig startas av kvinnor, få sexuella övergrepp begås av kvinnor och våldet i hem och på gator begås sällan av kvinnor. Kvinnor är klart underrepresenterade som förövare, men överrepresenterade som offer.

Att det är ett gigantiskt problem för kvinnor är ju helt uppenbart, men jag tycker också att det är ett stort problem för mig som man. Jag vill inte bli associerad med Neandertalare. Jag vill inte bli sedd som ett hot när jag möter ensamma kvinnor i elljusspåret.

Kanske är det här förändringen måste ta fart? Vi som lite slarvigt ser oss själva som normala män, måste börja ryta ifrån så att det hörs.

Den här kampen kan vi inte bara lämpa över på våra fruar och döttrar. 

Priset på horan.

Jag är medveten om att jag kan ha skrämt bort några potentiella annonsörer på min sajt. Speciellt som jag nyligen hängde ut och raljerade över en tillverkare av garageportar och ett spelbolag. Två företag som erbjöd mig pengar mot att jag skrev okritiskt om deras produkter. Min inställning var då att mina läsare har rätt att få veta vad som är mina egna osunda tankar och vad som är reklam. Integritet är ordet jag skulle vilja använda på mig själv, men efter lite självrannsakan har jag landat i ett annat begrepp: Flexibel. 

För vad hade jag svarat om Tesla erbjudit mig en bil mot att jag skrev om dem? Hur hade jag ställt mig till att skriva om ett whiskeymärke från Islay, mot en tunna av deras bästa årgång? Eller en exotisk resebyrå, mot att jag får fria resor vart jag vill? Eller, för all del, en tillverkare av luftvärnskanoner men med ett saftigt arvode?

Med andra ord har jag kommit fram till att jag är en hora. Det enda vi diskuterar nu är prislappen. 

Så därför erbjuder jag nu torskar inom alla sektorer att köpa mig och sen åtnjuta en positiv särbehandling i allt jag skriver här. Jag kommer att sköta det hela som bara jag kan, subtilt och elegant, utan att läsarna anar vår lilla affärsöverenskommelse. Det senare är viktigt även för mig eftersom jag inte tänker ta upp något för beskattning.

Jag kan tänka mig engångsarvode för ett blogginlägg eller årsavtal. Ni kan vara helt trygga i att jag t ex kan få ett varumärke inom råttgift eller mascara att alltid kännas relevant, oavsett ämne jag skriver om. Min fantasi är som en brunn utan botten. 

Köp mig och jag kommer att älska dig.

Dumhetens evolution.

Jag sitter på en middag med en kvinna som oprovocerat berättar om sin tro på någon sorts högre makt. Jag nickar lite artigt och försöker sen leda samtalet åt ett annat håll. Tyvärr har det rakt motsatt effekt och hon börjar korsförhöra mig om min egen tro. Jag förklarar då att jag ser mig själv som ateist och hoppas att samtalsämnet ska avslutas där. Istället lägger hon huvudet på sned och tittar lite sorgset på mig

-Vilket fattigt liv du måste leva som inte tror på någonting.

Det är svårt att behålla sin neutralitet när man utsätts för en krigshandling, så jag lägger ner mina bestick.

-Åh, jag vet inte det, svarar jag och söker med blicken mot taket. Jag tror på forskning, medmänsklighet och yttrandefrihet. Jag tror på kunskap som upplysningsredskap, kärlekens helande kraft och skrattets förmåga att ge oss perspektiv på oss själva. 

-Men jag talar om andlighet, att det finns någonting mer, ett högre syfte, säger hon med ett nedlåtande leende och tror att hon är färdig med mig.

-Inget skrämmer mig mer än människor som inbillar sig att de har ett högre syfte. Som söker vägledning i några gamla skrifter som bara är ett ihopkok av gamla dumheter till syfte att kontrollera människor. Jag tror att det finns en dumhetens evolution. Dumheter som pågår tillräckligt länge kallas först för tradition och sen för kultur. Efter ännu ett tag når den sin ädlaste form - religion. Då står den helt över alla förnuftsmässiga argument och är direkt livsfarlig. 

Hon ska precis till att säga något, men jag är inte klar.

-Vuxna människor som på allvar tror på en allsmäktig Gud som fick en son genom att sexlöst befrukta en helt oskyldig, gift kvinna. Direkt livrädd blir jag förstås när djupt troende begår fruktansvärda handlingar och inbillar sig att det ska ge fribiljett till ett himmelrike. Om du söker ett högre syfte, ta och berätta för dem att språkforskningen bevisat att ett ödesdigert fel skedde vid översättningen av Koranen. Martyrer belönas inte alls med 72 oskulder i himmelriket. Ordet som översatts till just oskulder betyder i själva verket små vindruvor. Russin helt enkelt. Jag misstänker att väldigt få skulle döda oskyldiga människor för att få en grabbnäve. Än mindre försöka ha sex med dem. 

Hon tittar utmattat på mig och fingrar lite på sitt guldkors som dinglar runt halsen.

-Att det inte finns något himmelrike kan du vänta med att berätta. Ta en dålig nyhet i taget, sen kanske vi kan ägna våra krafter åt att försöka överleva som art tillsammans och i fred.

Sen äter vi en sagolik äppelpaj med vaniljsås tillsammans under en, ja, andaktsfull tystnad.

Testat på människor.

Det finns få saker som kan få mig att promenera i naturen i fyra timmar. Jag har kokat ner det till en skogsbrand eller en liten hård boll som ska slås ner i 18 hål. Det var därför med en viss entusiasm jag gick till Svenska Golfförbundet. Jag tänkte mig att de ville diskutera ”sportens” fall, bristande lönsamhet och obefintliga lockelse på den yngre generationen. 

-De här svinen på golfbanorna, öppnade en bastant kvinna när vi slog oss ner i konferensrummet.

-Även om jag delar din syn på vita medelålders män i skitfula kläder, betyder inte det att vi ska hemfalla åt att prata om dem i nedvärderande termer. Jag tycker att vi ska stå över det och lägga vårt förakt bakom oss, om så bara för ett ögonblick.

När det gick upp för mig att hon pratade om riktiga vildsvin, låtsades jag ha skämtat och nös sen flera gånger för att maskera den rödfärg som tagit över mitt ansikte. Jag lyssnade på hur fairways plöjts upp på nätterna, hur avföring hittats på greener och rädslan som många golfare känner för att leta efter en boll i skogen. Hon pratade på om staket som inte fungerade, lampor som tändes på nätterna och någon sorts ljudsystem som gav ifrån sig skrämmande ljud. Men ingenting fungerade. Jag nickade instämmande när det krävdes, skakade olycksaligt när det påkallades och fyllde på med lite av det motbjudande kaffet hon bjöd på. Hon avslutade med några ord om en sport i kris som inte orkade med flera motgångar, sen tittade hon hoppfullt på mig.

-Jag tror att du kanske vänt dig till fel person. Mitt arbete handlar huvudsakligen om att skriva?

-Jo, men du är väl en idémänniska i första hand?

-Golfare först, människa sen, svarade jag och förväntade mig ett litet leende. Det enda svar jag fick var ett nervöst ticks runt ögonen.

-Truppmina 12 är det enda jag kan komma på, sa jag och slog ut med händerna. En självutlösande sprängladdning som skjutsar ut 449 stålkulor med en hastighet av 1500 meter per sekund. Sätter det mesta ur spel inom 50 meters radie. 

-Nej, men det är ju fruktansvärt grymt.

-Inte alls, det är ett vapen som testats grundligt på människor i årtionden och fortfarande används flitigt i väpnade konflikter världen över. Idiotsäkert. Sen kan ni ju servera närodlade vildsvinsbiffar på golfrestaurangen också.

Jag knuffades ut från Svenska Golfförbundet men hade ändå en bra känsla i kroppen. Som när jag just slagit en bra drive.

Greta Garbos ägg.

Dr Gregory Goodwin Pincus var läkaren som 1937 gjorde sig känd genom att artificiellt befrukta ett kaninägg. Idén var kontroversiell redan med kaninen och Dr Pincus forskade därför vidare på fritiden under hela sin levnad för att att lyckas med en konstgjord befruktning på människor. Huvudsakligen genom att experimentera hemma med sina egna spermier och ägg från en grannfru som i gengäld fick gratis behandling av sitt åderbråck. 

Dr Pincus hemliga läkarjournaler hittades 2013 bakom en lös planka i en garderob i hans forna hem i Boston. Där kunde det konstateras att Greta Garbo besökt honom vid flera tillfällen för att frysa ner ägg. Experimentet med kaninen hade fångat hennes uppmärksamhet i en artikel där Dr Pincus antydde att i framtiden skulle kvinnor kunna frysa in sina ägg och sen befrukta dem när det passade. Greta var 36 år och hade redan bestämt sig för att floppen ”Tvillingarna” skulle bli hennes sista film. Hon hade också sedan länge gett upp idén på att behöva leva med en man och därmed också utgått ifrån att hon skulle förbli barnlös. Dr Pincus förvarade Garbos ägg med löftet att när han löst hemligheten, skulle hennes ägg bli de första i världen som befruktades. Han fortsatte sin forskning ända tills den gick i graven med honom själv 1967.

När Dr Pincus hus genomsöktes vidare upptäcktes en hushållsfrys av märket General Electric i en dold del av husets krypgrund, fortfarande påslagen och på maximal kylning. En styckad hjort och ett stort antal provrör hittades, fyra av dem markerade med initialerna G.G, precis så som det angetts i journalen. Fyndet flyttades snabbt till Massachusetts General Hospital och togs om hand av läkare som efter ett tag kunde konstatera att äggen var i perfekt skick och fullt livsdugliga. Eftersom Greta blev amerikansk medborgare 1951 kunde man tro att äganderätten till äggen var en icke-fråga. Men när Garbos testament granskades igen fick de lite yvigt skrivna raderna, där hon krävde att hennes kropp skulle forslas och begravas i Sverige, en helt ny innebörd. Äggen hörde hemma i Sverige.

Den dåvarande Svenska Alliansregeringen fick, bokstavligt talat, äggen på sitt bord när de flögs hem för förvaring på Karolinska Institutet. Regeringen valde att inte offentliggöra fyndet, eftersom man inte visste vad man skulle göra av det. Göran Hägglund föreslog ett Greta Garbo-museum där en transparent frys med äggen skulle kunna bli museets epicentrum. Dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth höll med om att Garbos ägg var en kulturfråga men såg också den politiska möjligheten. Hon visste att valförlusten var nära förestående och att bara ett mirakel skulle kunna rädda Alliansen kvar vid makten - Greta Garbos ofödda barn. 

Genom hemliga kontakter med Författarförbundet och Dramatikerförbundet började sökandet efter en lämplig man. Tyvärr spred sig ryktet snabbt och en hord självutnämnda kulturmän hörde av sig och höll långa monologer om varför just deras genuppsättningar var mest kompatibla med Garbos. Jan Guillou, Björn Ranelid, Örjan Ramberg och Ulf Lundell stod längst fram i det ledet med öppna gylfar. Även några män ur ätten Sabelskjöld, som ju Greta Garbo var släkt med, menade att de borde få rätten att befrukta Gretas ägg. När någon påpekade att släktskap knappast klassas som en tillgång i befruktningssammanhang, blev de stötta och menade att släktband mellan föräldrar var en självklarhet i deras släkt. Ett antal yngre kulturkvinnor klev också fram och erbjöd sina livmödrar för det befruktade ägget. Många hade med sig rekommendationsbrev från sina gynekologer som intygade vilket förstklassigt fortplantningsorgan de besatt.

När ryktet om Garbos ägg nådde kvällspressen tvingades hela regeringen till krismöte på Harpsund. Fredrik Reinfeldt höll med om att Greta Garbos barn skulle kunna bli den vilseledande manöver han behövde för att dölja att de helt tappat idéer och konfliktvilja. Men han ville inte bidra till kulturelitismen, utan menade att sädfrågan måste avgöras mer demokratiskt. Jan Björklund höll med och föreslog att alla män som ville skulle få bidra och att man sen blandade allas donation i en pumptermos, vilket skapade en kort men intressant diskussion om olika typer av termosar på marknaden. När Erik Ullenhag föreslog att spermier i så fall kunde tas från en befintlig spermabank, blev Annie Lööf förbannad och menade att män som var så fåfänga att de ville sprida sin säd helt utan urskiljning inte borde få skaffa barn alls.

Hela frågan fick sin naturliga lösning när Karolinska Institutet drabbades av ett strömavbrott under en av sprängningarna av det nya sjukhuset. Frysen med Greta Garbos ägg slocknade och det gjorde även drömmen om det perfekta barnet.

Köprunkaren i centrum.

Jag strosade i en musikaffär och killen bakom disken pratade i telefonen med en polare samtidigt. Vi var säkert ett tiotal personer i butiken när butikskillen högt och tydligt konstaterade för sin kompis i andra änden.

”Nej, det händer inte mycket. Det är mest en massa köprunkare här idag.”

Flera av oss i butiken tittade till på varandra. Skygga ögonkast som ordlöst bekräftade att vi hade hört samma sak. Så jag bestämde mig för att gå fram till killen, för att lära honom någonting. Civilkurage är fel ord, men det är det jag kommer på just nu. I all välmening knäppte jag till med långfingret på hans öronring som töjt ut skinnet i öronloben till bristningsgränsen. En dov ton i D ljöd och killen snurrade runt. 

”Vad fan håller du på med?”

Jag hade bestämt mig för att vara pedagogisk. Nyckeln till framgång i utvecklingssamtal är att både ge positiv och negativ feedback, det är i alla fall vad jag hört.

”Vilken härligt butik” började jag och tog telefonen ifrån honom och avslutade samtalet. Han stirrade förvånat på mig och halspulsådern bultade lite extra på den delen av halsen där Lille Skutt var tatuerad med en starköl i handen.

”Jag vill börja med att ge en komplimang till din språkliga förmåga. Att du lyckats gifta ihop två vitt skilda verb och skapa ett helt nytt begrepp som på ett precis sätt fångar en grupp människor som annars, lite slarvigt, brukar kallas för ’kunder’. Ditt ord är mycket mustigare, mer minnesvärt och roligare på alla vis.”

”Öh, tack…”

”Men sen tänker jag såhär…stoppa mig om jag går för fort fram….”

Vilset skakade han på huvudet så att frisyren, väldigt lik en kronärtskocksbotten, svajade lite. Samtidigt tog jag fram min flaska med handkräm och började tankfullt skruva av locket.

”…men ditt nya verb kanske avskräcker snarare än inbjuder till att handla här. Och det leder till att du snart måste försöka hitta ett nytt jobb, förslagsvis inom en annan bransch där service och bemötande är underordnat. Och där illusionen om att bli rockstjärna inte hotar möjligheten att behålla jobbet.”

Han tittade uttryckslöst på mig samtidigt som jag gav handkrämsflaskan ett rejält tryck. En tjock stråle landade rakt i hans ansikte.

”Jaha, där har jag visst köprunkat färdigt.”

Jag lämnade butiken, småvisslandes på ”Back in Black”.

Den självutplånande mannen.

Redan när han ringer och säger att han vill prata om ett projekt minns jag varför jag undvikit honom sedan skolan. Så jag gör som vanligt, tackar ja till att mötas över en lunch trots att hela min kropp ylar: NEJ!

Vi ses på en pretentiös restaurang i Stockholm där servitrisen pratar i 7 minuter om var den ödsliga sillbiten på tallriken kommer ifrån och vilken sorts uppväxt den haft. Jag studerar honom på andra sidan bordet och min bestämda känsla är att han måste drabbats av en eskalerande sjukdom som gjort honom 30 år äldre än mig. Från hans insmorda läppar kommer en sorts trögflytande gammelsvenska, kryddad med aforismer. ”Man kan inte gå över en klyfta i flera steg, ömsom vin ömsom vatten, man ska inte kasta sten i glashus och aldrig döma boken efter omslaget ” dyker upp mitt i meningar helt slumpmässigt. 

”Man skall icke dräpa” tänker jag för mig själv och upptäcker att jag krampaktig håller i min gaffel som en dolk. Jag ber samtidigt servitrisen om ett stort glas rödvin och säger vänligt att jag passar på att höra vinodlarens livs historia just idag.

Jag har alltid trott att jag är väluppfostrad, men det är nu det går upp för mig att jag i grunden är en självutplånande människa. Varför ställer jag annars följdfrågor som uppmuntrar honom att prata ännu mer om sitt liv? Han baddar belåtet bort sillspadet från sin mun med linneservetten, som om mundiarrén redan avlossats. Sen startar en detaljerad historia om hans s.k ”resa” med uppenbart efterkonstruerade vändpunkter. Perioder han återger som självvalda andrum för reflektion och eftertanke, fast alla vet att han fick sparken. Han säger att han är ”klar” vilket jag ska förstå som att han är ekonomiskt oberoende. Sen kom han till insikten att pengar och framgång inte berikade honom längre och började söka sig själv under en jorden-runt-segling med full besättning. Slutligen fann han sig själv på ett välkänt retreat i Dalarna.

-Det var helt fantastiskt. Vegetarisk mat, meditation, yoga och en vecka som förändrade mitt liv. Jag är en helt annan människa idag, berättar han lyriskt.

Jag försöker minnas vem han möjligen kunde varit innan denna magiska insikt. Det totala ointresset av att lyssna, de röda byxorna, den grisrosa skjortan och överkamningen av flinten med de långa hårtestarna, är det verkligen resultatet av hans pånyttfödelse?

-Jag får egentligen inte prata alls om vad vi gjorde…

-Det behöver du inte heller, försöker jag och sveper mitt vinglas som om det vore Apfelsaft.

-..men jag kan väl säga att det var en stark andlig upplevelse där jag för första gången reflekterade kring vem JAG är….inte mitt yttre utan…

-Men Gud så intressant, säger jag och vilar hakan på mina knäppta händer.

-Javisst är det, svarar han och lägger huvudet på sned.

-Jag vill höra allt om den här veckan som förändrat dig så i grunden att du inte ens klarar av att följa den enda regel du fått. 

Sen går jag därifrån, som en ny människa.