Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Dalai Lamas depression.

anders tempelman

dalailamasdepression.jpeg

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.