Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

Blogg

Allt som gått förlorat.

anders tempelman

alltsomgattforlorat.jpg

Plötsligt upptäcker jag att alla mina foton från 2013 försvunnit från min dator. De finns inte ens på min backup som går ända till 2013, vilket gör det hela än mer besynnerligt. Jag sitter och stirrar bedrövat in i bildbehandlingsprogrammet och ser bara grå rutor där bilderna ur mitt liv tidigare fanns. Markeringarna där jag flaggat om bilden varit bra är kvar. Det går till och med att se vilka jag beskurit, processat och färgkorrigerat.

Jag försöker se de försvunna bilderna framför mig, men ingenting kommer och nu känns det som om en del av mitt liv skurits bort. Kanske tänker jag mer på 2013 nu när alla bildbevis försvunnit? Som ett magiskt år, fullt av avgörande händelser, resor och ett år då min fotografiska förmåga peakade. Tankarna upptar all min vakna tid och jag har börjat gå igenom både kalender och mail för att försöka återskapa vad jag gjorde det året. Sommaren i Zoagli, veckan i Brooklyn. Då dyker de obetalbara bilderna upp i mitt huvud igen. Jag minns de jag var extra nöjd med, de som jag tänkte printa en regnig dag. Ångesten är outhärdlig, så jag dricker ett dricksglas med 80% Strohrom och röker en Pall Mall ner till filtret under köksfläkten. Det droppar stekos i mitt hår och jag tänker på Vivian Maier, hon som fotograferade storslagna bilder i ett helt liv och stoppade negativen i resväskor utan att titta på dem själv. Jag känner ett starkt släktskap till henne, trots att hon uppenbarligen hade en mer avkopplad relation till sina bilder.

I ett svagt ögonblick utvecklar jag en konspirationsteori, där några bestämt sig för att systematiskt beröva mig mina minnen. Motivet är oklart, men eftersom det är en konspirationsteori kan jag tryggt lämna logiken därhän. Efter en stund samlar jag mig och tänker mer rationellt igen. Öppet anklagar jag min fru och mina barn för att ha orsakat denna gigantiska lucka i mitt liv. 

-Jag är inte främmande för att det kan vara av misstag, men kan inte utesluta att det är medveten ondska från er sida. Ett sätt att driva mig till vansinne genom att sakta men säkert beröva mig mina vackraste minnen, säger jag och pekar anklagande med den glödande fimpen.

Senare står jag uppe på vinden iförd endast kalsonger och försvarets vinterrock och rafsar igenom gamla flyttlådor i hopp om att hitta en gammal hårddisk med de förlorade delarna av mitt liv. Det enda jag hittar är en julbock som det bor möss i och en midjekort kavaj från 1984. Jag skriker mot vindstrappan till min familj.

-Ni har amputerat en del av mig! Är ni nöjda nu?

Jag hör hur luckan till vinden stängs underifrån och sen släcks belysningen. Jag famlar i beckmörkret och ångrar allt. Speciellt Strohrommen och cigaretten.