KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

anders tempelman

bajsn�digheten.jpeg

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.