Tempel Airlines

På väg tillbaka till Sydney, efter 6 dagars moln och snålblåst i Cairns, sitter jag och ringer på flygplatsen. Jag pratar med flygbolaget som sålde min resa, de vill att jag betalar extra eftersom vi (3 personer) har ett totalt bagage på 20 kg!! Kvinnan i andra änden förklarar på delvis obegriplig engelska att våra biljetter bygger på att man reser utan bagage. Samtidigt promenerar en tulltjänsteman förbi mig med ljusblå kirurghandskar på bägge händerna. Jag tycker att det luktar lite bajs när han passerar, men det kan vara inbillning. Längre bort strövar några aboriginals i 10-års åldern i bokaffären, två ordningspoliser dyker upp nästan omedelbart och föser ut dem. Jag ger till slut kvinnan på flygbolaget mitt kontokortsnummer och bokstaverar pedagogiskt mitt efternamn för henne.

-T, as in tennis, E, as in echo, M, as in...mystery, P, as in.... plötsligt står det helt still.....P as in....prostitute?

Efter samtalet och 750:- fattigare tittar jag på två fläskberg mitt emot mig á 200 kg styck. De äter chips för glatta livet och jag inser varför flygbolaget helst ser att vi andra reser i badbyxor och utan bagage. Om jag hade ägt flygbolaget hade det låtit annorlunda.

-Jag är ledsen min herre, men ni är för fet för att få åka på den här resan.

-Men hur ska jag då komma hem?

-Det skulle du ha tänkt på innan du åt som en gris. Maxvikten är 150 kilo/pers, annars störtar planet.

-Men jag har ju betalat....?

-Din hängbuk består av en semiflytande vätska som är antändningsbar. Det får man inte ta med sig ombord, det vet alla.

-Men....

-Din enda chans är att amputera några kroppsdelar, er bakdel och buk skulle jag börja med i ert fall. Vi har bitkloss och en machete runt hörnet. Alternativt så kan jag blåsa upp dig med helium, täppa till med en buttplugg och stoppa in dig i lastrummet. Bägge lösningarna kostar 12.500:- styck, inklusive oljetillägg och flygskatt. Så hur ska vi ha det?

Samtal från andra sidan.

En vilt främmande läsare RINGER mig när jag ligger på stranden med stora barriärrevet utanför mig. Jag ligger nedanför skylten som varnar för dödliga maneter och förekomsten av krokodiler. Han presenterar sig inte och är upprörd eller kanske till och med kränkt över att jag inte skriver så ofta. Jag svarar att jag är på semester och att det är fotbolls-VM. ”Jaha, så mycket betyder dina läsare för dig alltså? säger han bittert. Jag svarar att det här kan bli ett historiskt dyrt telefonsamtal mellan två personer som inte känner varandra. ”Du är inte rolig längre, jag tänker aldrig mer läsa din blogg” säger han och låter på gränsen till att börja gråta.

För att avleda honom berättar jag om att jag har klappat och matat flera kängurus. Han skrattar uppsluppet som ett barn när jag berättar vidare om kängurubarnen vars ben och svansar sticker ut som drivved ur pungen på föräldrarna. Sen berättar jag att de serverar känguru på restaurangen vi var på igår, vilket gjorde oss alla illa berörda. Tills vi kom på att det kanske inte är konstigare än att vi äter ren i Sverige ibland. ”Eller surströmming?” flikar den främmande läsaren entusiastiskt in. Jag säger att den jämförelsen haltar eftersom det ju inte bygger på ett, för matgästen, helt främmande djur. Då tystnar han i andra änden och det enda som hörs är lite andhämtning ihop med statiskt brus från universum. ”Djävla besserwisser!” skriker han sen och hoppas att han ‘slänger på luren i örat på mig’ genom att trycka stenhårt på AVSLUTA SAMTAL. Men jag hör bara ett knappt hörbart klick.

Tema: Australien.

Jag befinner mig i en nationalpark straxt söder om Sydney, samtidigt som en australiensisk familj befinner sig i mitt hem i Stockholm. Jag matar ett tiotal papegojor varje morgon på balkongen och blickar ut över indiska oceanen. Idag såg jag tre valar som var på väg från sydpolen till varmare vatten. ”Snart behöver ni inte simma så långt” skrek jag uppmuntrande till dem där jag stod med kikaren i handen. Jag har just grillat ett gigantiskt stycke lamm och stekoset har sprit sig över hela Bundeena, där alla vet att det bor en svensk familj hemma i Buckingham’s hus i slutet av stranden. Annars gör jag vad jag kan för att infria förväntningarna på en svensk familj. Jag utför yoga på stranden på mornarna, naken, vilket inte är helt positivt för min mansbild eftersom det är runt 7 grader i luften. Men vad gör man inte för Sverigebilden, som jag brukar säga? På dagarna har jag alltid på mig min vikingahjälm och en hockeylandslagströja. Jag är så berusad att jag kräks och skriker könsord åt alla jag ser. Inklusive Cate Blanchett som jag mötte i Sydney igår. Eventuellt kräktes jag på henne och skrek könsord ner i shoppingpåsen efteråt, vilket åtminstone fick henne att komma över mig lite snabbare. Jag trivs, så mycket kan jag säga. Fortsättning följer.

Hovet gör processen kort.

Väggbonaden, där jag (mot min vilja och 100.000:-) skulle skriva en text för att föreviga Kronprinsessan och Daniel på deras stora dag, kommer inte att bli av. Det står klart både för Hovet och mig nu. Problemen började när jag tidigt sa att jag gärna ville ha någon sorts underlag till väggbonaden, en vindriktning, en antydan om vad de såg framför sig. Tanten på Hovet suckade i telefonen och sa att hon inte förstod. Jag försökte förklara att min sort ska man aldrig ge fria händer, vi presterar bäst i strama tyglar, begränsad budget och med hopplösa förutsättningar. ”Är det inte precis det du har fått?” svarade tanten på Hovet.

Så jag skrev en en modern hyllning till Sverige med inslag av böljande rapsfält, röda stugor med vita knutar, smygrasism, snöfläckade berg, den stendöda Östersjön och folkdräkt. Sen avslutade jag elegant med någon rad om att kärleken övervinner allt, utom möjligen den globala uppvärmningen. Tanten på Hovet ringde minuter efter jag skickat det och sa att om det vore upp till henne, så skulle jag ställas upp på borggården och arkebuseras. Jag sa att det kanske skulle kasta en olycklig skugga över de stundande festligheterna. Då la hon på och jag fick aldrig veta vad hon tyckte om texten. Känns otillfredsställande.

Anders Tempelman

Född på fel plats.

Jag åkte förbi dem i lördags. Två pojkar i 14-års åldern med varsin skateboard, slitna jeans hängande i knävecken, väl synliga kalsonger, tröjor med grafittiliknande tryck och vintermössor neddragna så långt ned att de täckte ögonbrynen. De tittade irriterat på mig eftersom jag körde bil på deras strip. Foten på skateboarden, handen på höften och en gangsta-uppsyn som drömde om att komma från Bronx. Men de gör de inte. De bor i Danderyd och står på en trottoarkant i granit bredvid ett av landets dyraste bostadsområden. En av dem hade en rulltårta i handen. Den andra hade har en PET med Trocadero. Jag tror att jag kände igen ena killen. Senaste jag såg honom var med en välfylld blöja på förskolan Myran.

Modespaning.

Det har inte undgått mig att modebloggarna drar mer folk än alla andra. Och eftersom jag i grunden är en genomkommersialiserad person utan egna egenskaper tänkte jag försöka stjäla lite andelar från den marknaden. Mitt första modebidrag tilltalar mig enormt. Här är en kvinna som behåller skavsårsplåsterna på även när hon bär sandaler, för att därigenom skicka ett subtilt budskap om att hon annars bara går i högklackat. Plåsterna bidrar också till att dra uppmärksamheten till de blottlagda underbenen nedstuckna i de öppna tofflorna. Elegant, somrigt, ventilerat.

Gasol, litium, östros

Jag lever ett händelserikt liv. Jag vill gärna ha det sagt. I förra veckan besökte jag först Köpenhamn och sen Oslo, där jag aldrig varit. Det regnade och snöade om vartannat och alla pratade norska med mig, en surrealistisk upplevelse. Sen var jag på tippen i helgen och slängde en 2,5 meter hög gasolbrännare som aldrig fungerat. Jag slängde den i containern för brännbart och fick en hel folkstorm mot mig. ”Det är en filtmössa” sa jag till mobben, men kände inte riktigt att de delade min förmåga till abstrakt tänkande.

Idag passerade jag Tomas Östros på drottninggatan, han stod och pratade in i en kamera. När han log sitt allra bredaste leende insåg jag att han antagligen är regeringens vassaste vapen inför valet.

Ikväll ska jag se ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten. Den tv-serien förstörde en hel generation av barn, mig själv inkluderad. Vi zappade mellan den och Helgmålsringning, desperata efter lite underhållning. Inte så konstigt att vi äter litium som smågodis och dricker lådvin som om det inte fanns någon morgondag.