Patologiskt konfliktundvikande.

Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.

Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.

Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.

Kronan kallar.

De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.

”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.

”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.

”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.

Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.

Islossning.

Det gick ett skalv genom huset när snömassorna släppte från taket. Det lilla taket i plexiglas ovanför entrén krossades och räcket till altanen slogs sönder. Mer förbluffad än förbannad ringde jag mitt försäkringsbolag. Det måste vara den här typen av skador som hemförsäkringen ska täcka? Den har ju inte täckt någonting annat under de ca 20 år som vi bott i vårt hus. Jag lämnade mitt nummer i telefonkön hos Salus Ansvar. En kvart senare ringde en man utan egenskaper upp, jag fick direkt känslan av att han satt i sin hemmiljö i en stuga i Dalarna. Troligen naken, men det är svårt att belägga.

-Så nu undrar jag om det täcks av min hemförsäkring?

-Ojojoj, nu måste jag logga in igen.

-Förlåt?

-Datorn. Det är något med systemet idag, jag måste logga in flera gånger här för att komma åt systemet. Jag gör ju inte det här så ofta.

-Inte?

Lång tystnad. Simulerade tangentljud, antagligen en tesked inlindad i hushållspapper som slås slumpmässigt mot en kaffekopp.

-Nu så. Vad frågade du nu igen?

Jag berättade igen.

-Jag tror inte att det täcks av försäkringen.

-Tror?

-Ja, jag är inte riktigt säker. Jag kan be någon annan att ringa upp dig för att ge ett mer klart besked.

-Men hur svårt kan det vara?

-Jaa...vänta. Jag kan fråga en annan här.

Jag sitter och lyssnar på hans nakna fötter som trampar över det knarrande furgolvet till en låtsaskollega. Antagligen en nallebjörn med kostym och glasögon som sitter i gungstolen framför braskaminen. Mannen mumlar något och kommer sen tillbaka till luren.

-Nej, det täcks antagligen inte.

Då tröttnar jag.

-Det är ingen annan där va?

-Jo....vad menar du? Vi är många här på skadeavdelningen.

-Bra, be dem att ropa då, så att jag får höra.

-De är på lunch.

-Jaha. Han du just frågade då?

-.....eh.....Göran?

-Whatever, be honom att ropa till.

-....javisst...Göran vad är klockan?

Jag hör samma röst svara klockslaget, fast med handen framför munnen.

-Men det där var ju du, med handen för munnen.

Han lägger på luren. Uppenbarligen i större behov av skadereglering än jag.

Feber.

Så är man sjuk igen. Ett unikt tillfälle att få tycka synd om sig själv och bli lite mer känslomässig än vad man annars är.

Jag ligger och alternerera mellan en bok om ett getto i polen på 30-talet och en annan om en ofullbordad kärlekshistoria som pågår i 20 år. Sen undrar jag hur mycket feber jag har och söker igenom hela huset efter en febertermometer. Efter en fruktlös timma faller jag ihop i soffan och blickar håglöst ut genom fönstret där en termometer visar -9 grader. Jag kommer då på att jag har flera utomhustermometrar i huset och kastar mig upp och inspekterar samtliga.

En är digital och har en liten sladd med en liten knopp som hänger utanför fönsterbläcket. En annan är en traditionell, penisliknande med riktigt kvicksilver i sig. (Symbolik?) Sen hittar jag vår inomhustermometer också, en kastrulliknande sak som just nu proklamerar 18 grader. Till sist står jag i köket och blickar ner på den vassa stålspiken som genom en ståltråd förbinds till ungstermometern. Min hjärna går på högvarv, desperat efter att få veta hur nära döden jag är. Jag väger mina möjligheter.

Att skruva loss den penisformade termometern utomhus just nu framstår som omöjligt. Den stora, runda inomhustermometern vet jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Mitt ögonmått säger mig att den antagligen inte skulle rymmas i någon av mina tänkbara håligheter. Jag prövar i alla fall att sätta mig på den i hopp om att få en indikation av min inre temperatur, men den är obekväm och jag liksom rullar runt på den hela tiden. Den digitala utomhustermometern ser annars väldigt lovande ut, men jag får inte upp fönstret.

Så när min fru och mina barn kommer hem står jag lätt framåtböjd vid ugnen med köttermometern i stjärten. Jag följer värmeutvecklingen på den lilla displayen. ”Jag närmar mig oxfilé” säger jag oroligt. De lämnar köket ordlöst. När jag följer efter hör jag ljudet av en stålspik som faller till marken. Eller är det mitt äktenskap?

Till andra sidan jorden.

Som jag nämnt tidigare har jag gått med i organisation för att byta hus med andra människor på semestern. (En del läsare har okänsligt föreslagit att jag borde överväga ett mer permanent byte.) Nu har jag snart varit med i ett år och egentligen inte fått något intressant napp alls. Kanske var jag naiv när jag trodde att en 60-tals villa (blå lättbetong) i en en trött förort till Stockholm skulle locka någon att släppa ifrån sig sitt strandnära palats i Californien eller Italien? Jag höll på att ge upp hoppet tills för några veckor sedan, när en kvinna från Australien hörde av sig. Hon har ett hus några mil söder om Sydney, mitt i en nationalpark, precis vid havet.

Så nu är det bestämt. En hel månad ska jag dricka Fosters, försöka simma med vithaj (det ska vara en så frigörande upplevelse) och oavbrutet påpeka för australiensarna att Sydney Opera house är belagt med svenskt kakel från Höganäs. Sen tänkte jag också passa på att träffa det produktionsbolag som vill se mig i uppföljaren till Krokodiljägaren. ”The Swedish Croc Hunter”, där jag ska fånga in krokodiler som rymt ner i kloaksystemen, utrustad enbart med gula gummistövlar, ett fisknät och en fläskfilé. Jag tänker också passa på att träffa Cate Blanchett igen, för att försöka förmå henne att sluta ringa och terrorisera mig och min familj. Hon måste gå vidare och jag tror att ett fysiskt möte är precis rätt medicin. Fortsättning följer.