KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, författare, copywriter, regissör och bloggare.

Den lyckligaste dagen i mitt liv.

anders tempelman

seulontaultra.jpg

Min äldsta dotter ringer och låter märkligt uppspelt.

-Gissa vad som hänt?

-Du vet att jag avskyr att gissa, säger jag och suckar lite irriterat.

-Jag vet, men det här kommer du att bli jätteglad över.

-Är det fred i mellanöstern?

-Sluta larva dig. 

-Har släkten Schulman bestämt sig för att försvinna ur offentligheten?

-Jag är gravid!!

-Jaha, det var ju inte bra. Jag trodde du visste bättre än att slarva med preventivmedel.

-Du missförstår. Vi vill jättegärna ha barn och är jättelyckliga över det här.

-Annars finns det ju dagen-efter piller om…

-Nej pappa, jag är 12:e veckan och vi längtar efter barn. Och du ska bli morfar, kan du inte bara bli glad?

-Jag är jätteglad, men jag tycker inte att katolska kyrkan eller andra religiösa fanatiker ska få bestämma över din kropp och din rätt till abort.

-Vem har pratat om abort? Jag har ju precis berättat att det är ett planerat och efterlängtat barn.

-Och jag är stolt över att bo i ett land där kvinnor har möjligheten att avsluta en graviditet upp till 18:e veckan…

-Men jag ska, som sagt, föda det här barnet.

-Exakt, allt annat är uteslutet.

-Så du är glad också?

-Självklart är jag det. Det är ju mitt barnbarn vi pratar om här. Mina gener, kanske min ögonfärg, min ödmjukhet…..

Jag tystnar och fylls plötsligt av ett starkt tvivel.

-Men, du, tänk om det värsta händer? säger jag oroligt.

-Nu får du ge dig. De flesta svåra sjukdomar kan uteslutas redan med ultraljud och BUP-test.

-Jo, men jag tänkte på någonting mycket värre…

-Folk slutade att dö i barnsäng i Sverige för evigheter sen.

-Jag tänker på om det är en pojke. Fy fan. Jag kan ju ingenting om pojkar, begriper mig inte på dem. Små korkade figurer som antingen vill spela hockey eller spela tv-spel tills de kollapsar. Sen stör de lektionerna och förstör för alla er underbara tjejer som har ambitioner. 

-Men snälla…..

-I högstadiet ägnar de all vaken tid åt att stirra på porr och börjar kallar er för horor och tafsa. 

-Pappa?

-Jag är inte klar. De fuskar på högskoleproven och tar platserna som ni tjejer förtjänar. Sen får de bättre betalt i yrkeslivet än vad ni får och utvecklar någon vidrig vänskapskorruption där de håller varandra om ryggen. 

-Är inte det här lite väl kategoriskt? försöker min dotter kontra.

-Älskling, de runkar i grupp ändå upp till Svenska Akademien.

-Som du kanske minns var du själv en pojke en gång i tiden, säger hon åt mig med ett tråkigt tonfall.

-Så fan heller, svarar jag med lite extra magstöd. Jag var en av landets första helt omedvetna HBTQ-personer. Jag ser mig fortfarande som icke-binär, eftersom jag vägrar att låta mig klassificeras genom mitt kön. 

En stunds tystnad råder.

-Det är en flicka! säger hon till slut.

-Är du säker? Hur kan du vara säker på det?

-De frågade om vi ville veta?

Jag pustar ljudligt ut och känner en enorm våg av lättnad skölja igenom mig.

-Vilken löjlig fråga. OM man vill veta? Vem vill inte veta om man går och bär på djävulen själv?