KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, copywriter, regissör, bloggare och författare.

Insats i äldrevården.

anders tempelman

845041248-612x612.jpg

Det hann inte gå längre än fyra dagar i Italien innan kvinnan som bodde i huset bredvid undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes engelska var lika bräcklig som min italienska, men efter ett tag förstod jag att hennes man fått ryggskott och inte kunde gå till arbetet på sjukhuset. Jag försökte förklara att jag absolut är en person kan slängas in nästan vilken sammanhang som helst och åstadkomma underverk. Men läkaryrket är en sektor jag medvetet hållit mig bort från. Inte så mycket av respekt eller insikt kring mina egna begränsningar. Det är snarare minnet av den otacksamhet jag möttes av när jag försökte rädda livet på en allergiker på en flygplats för något år sedan. Han fick inte luft och jag genomförde den livsnödvändiga intubationen genom att snabbt och med hög precision driva min reservoarpenna in i luftstrupen. Visserligen med den trubbiga delen av pennan först, vilket gjorde att jag fick hugga ett antal gånger för att slutligen penetrera. Men handlingskraften var imponerande.

Sen visade det sig att mannen bara försökt kväva en nysning, vilket gav min insats lite mindre hjältestatus än vad den förtjänade. Den här tråkiga sidohistorien berättade jag givetvis inte för kvinnan, men jag gjorde klart att jag inte var läkare. Kvinnan höll då upp en plastpåse, innehållande en krullig, röd peruk, röd näsa, gigantiska skor och en massa smink. Jag pekade ner i påsen och sen på mig själv med frågande min. Kvinnan nickade ivrigt med vädjande blick. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Två timmar senare kravlade jag ur hennes Fiat 500 på en ångande het parkeringsplats utanför ett fasansfullt bostadskomplex som fungerade som ålderdomshem. Jag hade hela clownmunderingen på mig och antagligen skolios efter att ha suttit i fosterställning hela resan. Kostymen satt illa eftersom hennes man knappast kunde varit längre än 1.50. När jag som hastigast såg mig själv i glasdörrarna på väg in, blev jag rädd över min egen reflektion. Sminkningen hade runnit som akvarellfärg och mitt ansikte såg ut som om jag just förlorat en titelmatch i proffsboxning. Byxorna skar upp i grenen och jag vågade inte ens föreställa mig den kameltå jag åstadkom. Eventuellt kunde den glädja några gummor och någon gammal fjolla på hemmet, reflekterade jag. Kvinnan lotsade mig raskt in i en samlingssal som var till bredden fylld av människor någonstans mellan 80 och den sista vilan. Hon presenterade mig som dagens underhållning och gamlingarna fick någonting oroligt i blicken samtidigt som jag snurrade på klacken.

-Jag är Clownen Mussolini! vrålade jag ut över dem och låtsades skjuta med en kulspruta.

Uppenbarligen var en del så gamla att de fortfarande bar virtuella, svarta skjortor, för tystnaden som infann sig var besvärade. Grannkvinnan tittade bekymrat på mig, en gest jag tog som ren och skär uppmuntran. Jag slängde upp clownkäppen på axeln och gick hjulbent runt bland rullatorer och rullstolar.

-Nu är jag Clownen Berlusconi, ropade jag och log vansinnigt mot gamlingarna som plötsligt såg ännu mer illa berörda ut. 

Efter 45 minuters minnesvärd underhållning satt jag sen i bilen med grannkvinnan på väg hemåt igen. Kvinnan väste rasande att sex personer på hemmet dog i sviterna efter mitt framträdande. Jag nickade och log tillbaka mot henne.

-Ja, vilket härligt sätt att gå på, med ett skratt, svarade jag nöjt.