Praise, abuse, job offers and inquiries. This is the place.

1 Borgvägen
Stockholm, Stockholms län, 115 53
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

En handfull män.

anders tempelman

Hon åkte hem till ett kärlekslöst förhållande som bara hölls ihop av rörlig ränta på deras gemensamma bolån. Middagen bestod av rester från kylen som hon lyckades skapa någonting av. De åt under tystnad samtidigt som de studerade andras perfekta liv i korta klipp på sina telefoner. Deras nackar var böjda, som för en avrättning. Han skrattade plötsligt till över något och hon tittade lite förvånat på honom.

-Vad var det?

-Nej, inget särskilt.

-Men du skrattade ju.

-Gjorde jag? svarade han och återgick till skärmen.

Efter middagen tittade de på en serie som var formaterad efter en algoritm som lärt sig deras smak under flera år, vilket gjorde den så förutsägbar att de somnade i varsin soffa. När hon vaknade till hade han redan gått och lagt sig i sängen utan att väcka henne.

TV’n stod på och CNN repeterade nyheter om världsläget som fick henne att ompröva sin syn på dödsstraff. Tänk att få rensa jorden på de handfull män som är roten till all skit som pågår på planeten. Men hon tror inte på dödsstraff. Nog för att det skulle kunna lösa en del problem, men vad skulle det göra med henne? Vilken sorts människa hade de då förvandlat henne till? Men någonstans måste man kanske göra en avvägning. Om man kan minska lidandet hos miljoner människor genom att göra sig av med en, är inte det en välgärning?

Hon borstade tänderna och bytte om till nattlinne innan hon kröp ner i sängen där hennes man sov med sin syrgasmask på och snarkade ändå. Hon studerade honom och den immiga masken över hans näsa och mun. Om han inte arbetat på Lantmäteriet, hade han också kunnat utvecklas till en maktfullkomlig despot som förtryckte och duperade sitt folk, hotade grannländer och avrättade kritiker? Hon var tveksam till det och påminde sig om att hennes tankar inte fick överföras på alla män. Man ska ju inte generalisera. Men samtidigt kunde hon inte ignorera det faktum att det nästan uteslutande är män som gör världen till en sämre plats. En handfull män, men trots allt män. Det är ju fakta.

Hon kände sig plötsligt lyckligt lottad över att hon bara delade livet med en riktigt tråkig man. Samtidigt gladde hon sig åt att hon inte gick med på att de skulle ta ut en livförsäkring på henne. De kanske inte älskade varandra längre, men hon tänkte inte ge honom minsta anledning att vilja döda henne.

Tillfället gör tjuven och allt det där.

Glömskans förlovade land.

anders tempelman

Det är lustigt ändå, hur en företeelse går från att betraktas som en banbrytande behandlingsform till att sen betraktas som ovetenskaplig hokus pokus. Anhängarna pluggade i massor av år och läste böcker av döda gubbar som absolut inte visste vad de höll på med. Efter utbildningen tillbringade de dagarna i en stol och lyssnade på patienter som ältade sitt inre. Det är möjligt att några lämnade sessionerna med ökad självinsikt, men många kom ut än mer förvirrade än vad de var från början. Om man sökt mer varaktiga positiva resultat hade det räckt om patienterna fått en kokosboll istället.

Men det finns ett område där psykoanalys gjort ett outplånligt avtryck - filmskapandet. Jag tänker inte på alla dessa skildringen av neurotiska karaktärer som oavbrutet ligger på en soffa hos sin terapeut. Nej, det är snarare idén om förträngda minnen som varit helt oemotståndlig för manusförfattare. Jag vet inte hur många filmer och serier jag sett som kretsar kring ett trauma i barndomen. Gärna övergrepp eller en traumatisk upplevelser i relationer eller ett krig som huvudkaraktären inte minns och därför heller inte kan leva sitt liv fullt ut.

I verkligheten finns det ingenting vi människor minns bättre än fasansfulla händelser i våra liv. Det är de som etsar sig fast trots att vi helst vill bli av med dem. Tyvärr är inte det lika spektakulärt att göra film om det vi verkligen glömt.

-Vad handlar filmen om, Anders?

-En man som förträngt vilka shorts han hade på sig på en semester i Egypten.

Vi minns det som betyder något. Vi minns det som avviker från vardagen. Det är därför minnesforskare uppmuntrar oss att associera fakta med obsceniteter, så att vi lurar hjärnan att sätta dit en permanent post-it lapp. Albert Einstein = könshår.

Men i filmens värld finns det ingenting mer attraktivt än en huvudkaraktär som bär på ett omedvetet trauma. Klipp till flashback: En man slår en kastrull i huvudet på en liten pojke. Klipp tillbaka till huvudkaraktären i vuxen ålder: Gnuggar sig i ögonen och ser förbryllad ut. Det är bara genom ett genombrott med sin psykoanalytiker (som också är hans love-interest) som huvudrollsinnehavaren blir medveten om vad han varit med om. Klipp till valfri försoningsscen. Gråt. Omfamning. Stråkar. Pianoplink. Eftertexter. Slut.

En oförglömlig film.

De upptinade.

anders tempelman

År 2324 gjordes en spektakulär upptäckt. Av en slump hittades ett förseglat bergrum som innehöll ett hundratal kryokamrar. I varje kapsel fanns en nedfrusen människa från år 2024 som hoppades på att en dag få återuppstå. Några för att bota en obotlig sjukdom men de allra flesta för att få vakna upp i en framtid där forskningen skapat förutsättningar till ett förlängt liv. Och det visade sig faktiskt att deras 200.000 dollar inte var helt bortkastade.

Teknologiska framsteg hade gjorts så att det var möjligt att tina upp människorna från -197 C och återuppliva dem. Den dåliga nyheten var att majoriteten av alla som frusit ner sig var runt 80 år gamla och stenrika. Så planeten fick plötsligt en flock med priviligierade idioter som hasade runt och luktade som gamla frysboxar som aldrig avfrostats. De kunde kanske få sina efterlängtade 40 extra år att leva, tack vare ny kost och genetiskt designade läkemedel. Att de fortfarande läckte som såll och behövde bära blöja, reducerade möjligen glädjen en smula. Buttpluggen fick en helt ny funktion.

Tyvärr gick demens fortfarande inte att bota eller stoppa, vilket gjorde att många hade årtionden framför sig med ett medvetande som en mandarin. De som fortfarande var mentalt intakta, var enormt påfrestande människor som var vana vid att bli lyssnade på. De krävde medias uppmärksamheten och kunde aldrig sluta prata om hur fantastiskt och framgångsrikt deras liv varit. Det framgick ganska snart att det yttersta motivet till att de frusit ned sig var att de trodde sig ha så mycket att ge till kommande generationer. En snabbkurs i hur man kör planeten i botten? frågade någon och möttes av ett lätt frostskadat ont öga.

Släktingar till de upptinade fick också träffa sina avlägsna förfäder, vilket inte heller ledde till någonting gott. Små barn skrämdes från vettet och vuxna ställdes inför dilemmat att hantera en skitgammal släkting som krävde uppassning, service och köttbaserad snabbmat. Vad de nedfrusna inte visste om var att på 300 år hade mänskligheten utvecklats. Bland annat hade man slutat vara besatt av idén att leva så länge som möjligt. Det optimala är att leva så bra som möjligt så länge det går. Människokroppen har ett bäst före datum, precis som allt annat levande, berättade en forskare sakligt för dem. De upptinade vrålade upprört att det bara var en åsikt och att de kände sig kränkta av att få sin dröm ifrågasatt. De krävde därför att få bli nedfrusna igen och upptinade när vetenskapen lärt sig att bli mer kundnära och marknadsanpassad. Så de upptinade gick bittert in i sina kapslar igen för en ny drömlös sömn.

Vad de hade glömt bort är faktumet att man inte kan tina upp kött mer än en gång.

Döda hundar.

anders tempelman

Jag tänker på min hund idag. Hon dog för ett år sedan. Dog och dog förresten, vi åkte iväg och avlivade henne hos veterinären. Hon somnade i mitt knä och var bevisligen mindre berörd av ögonblicken än vad jag och min fru var. Vi grät som barn.

Signe var en älskad Jack Russel. Jag tror egentligen att de flesta tyckte bättre om Signe än om mig. Folk gosade med henne, bjöd henne på godis, lät henne sitta i deras knä, hoppa upp i soffan där inga andra hundar någonsin varit o.s.v. I ärlighetens namn tyckte jag också bättre om Signe än mig själv. Hon var vår andra hund, trots att vi svurit på att aldrig skaffa en ny hund efter vår labrador Gillis. Han var också fantastisk på sitt vis och med en ätstörning som gjorde att han konstant var hungrig. En evolutionär defekt som hade den positiva effekten att så länge man höll fram något ätbart, kunde man får honom att göra vad som helst. Tyvärr verkade långtidsminnet inte vara fantastiskt, för han glömde bort det man lärt honom nästan direkt. Eller så var han så slug att han låtsades ha glömt bort för att därigenom få en ny muta.

Jag vet inte. Men när man tittar in i sin älskade hunds ögon hoppas man på att få en skymt av intelligens, omtanke, humor, vänskap eller varför inte kärlek? Antropomorfism kallas det med ett fint ord när man tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men det känns som om de flesta av oss enbart tillämpar det på djur som vi inte planerar att äta. Skulle vi skymta fragment av vårt eget känsloregister i andra djur skulle det antagligen inte bli någon julskinka eller kalkon.

Tillskriver man människor djuriska egenskaper kallas det för zoomorfism. Ofta är det då negativa egenskaper som lyfts fram. Att äta som en gris, vara hal som en ål, vara rädd som en hare. Hängd som en häst förekommer också, men då är det lite oklart om det är en komplimang eller ett handikapp. Ja, såhär kan mina tankar färdas ibland. Som hos en åsna. Nåja, vi har i alla fall beslutat oss för att inte skaffa en ny hund. Ingen av oss har psyket för att avliva en till.

Kalkon i jul blir det däremot.

Ett andra liv.

anders tempelman

Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna fr fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver.

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.

Förlossning på matbordet.

anders tempelman

Jag är bjuden på en middag och hamnar bredvid en ung tjej som ser ut att kunna föda innan förrätten är serverad. Vis av erfarenhet kommenterar jag ingenting kring hennes tillstånd utan inväntar tills hon självmant tar upp det. Då spelar jag glatt överraskad och låtsas upptäcka hennes mage för första gången. Hon är naturligtvis uppfylld av att vänta sitt första barn, precis som jag var. Den där magiska kombinationen av att vara en del av mänsklighetens mest allmängiltiga förlopp, samtidigt som det är en så unik och magisk händelse i ens eget liv.

-Vi ska föda helt naturligt, berättar hon entusiastiskt.

-Jaha? Vad innebär det? frågar jag intresserat.

-På egen hand. Bara min man och jag, hemma. Det är han där borta, lägger hon till och pekar mot en blodfattig figur i andra änden.

-Vad spännande, annars har jag hört att man kan ta hjälp av en sån där Doula, säger jag och visar på så vis att jag varken dömer eller tappat kontakten med samtiden.

-Nej, vi vill göra det helt själva. Som det var tänkt från början.

-När kvinnor dog som flugor i barnsäng? kommer det ur mig innan jag hinner stoppa mig själv.

-Det är min förlossning, säger hon kort.

-Absolut. Förlåt, jag bli bara så nervös när folk väljer bort århundraden av framsteg och kallar det för naturligt. Som om jag skulle gå till tandläkaren och vägra bedövning för en rotfyllning.

-Det är knappast samma sak.

-Nej, du har rätt.Vad gör din man? undrar jag.

-Han arbetar på Lantmäteriet, hurså? svarar hon irriterat.

-Då är han inte jättemycket att räkna med om det blir en sätesbjudning, kraftiga blödningar eller syrebrist?

Sen äter vi rätterna som kommer och går under tystnad. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte jamsat med och hållit käften. Senare när dansen startat och jag står ensam i baren ansluter hennes man. Jag tänker att här är min möjlighet att kompensera för min okänslighet gentemot hans fru.

-Du. Jag tror att din fru blev lite upprörd på mig, säger jag.

-Jo, jag hörde det, svarar han.

-Det var dumt av mig att ha synpunkter…

-Oss emellan, säger han plötsligt lågt och tar tag i min arm. Du har helt rätt. Jag kan rita raka linjer mellan fastigheter, men vet inte skit om födslar eller hur man räddar liv. Jag är fan livrädd för det här.

Då går plötsligt vattnet på hans fru på dansgolvet och en läkare på festen erbjuder sig att köra dem direkt till förlossningen på Karolinska.

-Du är räddad, säger jag till mannen.

Långt senare får jag höra att de fick en välskapt liten dotter och att allt gick bra med hjälp av en underbar barnmorska, lustgas och epiduralbedövning.

Den sista vilan.

anders tempelman

I förbifarten hör jag på radio att 37 miljoner kronor spenderas i Borås för att bygga om kremeringsugnarna. En liten notis som inte passerar mitt limbiska system obemärkt. Speciellt när en man uttalar sig och förklarar att ”kunderna” blivit större och att de måste anpassa sig efter det.

Själv tänker jag att befolkningen förvandlats i samklang med teknikutvecklingen av TV-apparater. De har gått från det gamla TV-format 4:3 till förmån för 16:9. Kistorna har blivit större och ugnarna måste breddas för att kunna hantera en stillasittande generation som växt upp på skräpmat och snabba kolhydrater.

Jag börjar fundera hur de gör i andra kommuner som fortfarande har de gamla 4:3 ugnarna? Jag ser flera lösningar framför mig. Den ena är den där trumman som man kör in julgranen i och får den elegant inslagen i ett plastnät. Med ett tjockare plastnät borde kropparna rimligen komprimeras ihop (som kassler) och bättre slinka in i öppningen. Om det visar sig otillräckligt så måste väl en post-mortem fettreduktion vara möjlig? Det behövs ju inte ens narkos och man kan ju lite slarvigt hyvla ner områden tills man passar i öppningen. En större variant av en sån där skärmaskin de har i italienska delikatessbutiker ser jag framför mig. Jag kanske är utanför mitt kompetensområde här, men nog borde den kosta väsentligt mindre än 37 miljoner?

En annan lösning är att landet gör en massiv satsning på folkhälsan. Straffbeskattar socker, uppmuntra folk att äta rätt och röra på sig under hela livet. Men jag inser att det är en så idiotisk idé att jag inte ens ska ta upp den.

Vikten av ett avslut.

anders tempelman

Det finns uppenbarligen en stor passion för att krydda sina chattar med hjärtan, smileys och andra emojis som ska förmedla olika sinnestillstånd. Jag behöver inte berätta för er att jag hatar det. Däremot verkar folk inte lägga ner lika mycket energi bakom sina digitala visitkort - mailsignaturen. Där har någonting annat hänt. De flesta har valt den bekväma vägen och avslutar mail med en förinställd generisk hälsning. Hur valet av avskedsfras valts är däremot lite av en gåta. Många verkar ha förvandlats till 1800-talsmänniskor och valt meningar som ingen frisk samtidsmänniska skulle använda annars.

Läkaren som hittat en tumör, stor som en avocado i min hjärna, mailar mig och förklara att ingen behandling finns. Väl mött! Dr Mengele.

Skattemyndigheten meddelar mig att de just bestämt sig för att sköntaxera mig för resten av livet och att beslutet inte går att överklaga. Allt gott! Mia Ljung, Handläggare.

Hantverkaren som lämnat en skruvmejsel på badrumsgolvet för att markera revir och skapa en illusion av att han påbörjat jobbet, mailar en faktura från en strand i Thailand. Jag önskar dig en fortsatt fin vecka. Jonne.

Och min fru som hittat en indisk älskare som tydligen är ett under av tantrisk förmåga, meddelar att hon vill skiljas. Allt det bästa. Lotta.

Själv tar jag mina mottagare på allvar genom att avsluta på ett sätt som står i samklang med mailets kontext. För vänner och folk jag känner väl kan jag välja mellan ”Din underdånige tjänare”, ”Carpe Diem”, ”Fistfuckad för evigt” eller bara ”Farväl” som jag tycker har någonting ödesmättat och vackert över sig.

För folk som refuserar mig eller uppför sig illa är det enklare.

Brinn i helvetet!

anders

Fördomar och organ.

anders tempelman

Det är först när jag pressar min hyrda Fiat 500 till max för att köra upp på påfarten till en motorväg som jag påminns om hur det är att köra bil i Italien. Det är som om jag regelmässigt förträngt allt jag sett och upplevt som bilförare i landet där de flesta av våra somrar tillbringats.

Den här gången är det en lastbil som uppenbarligen tycker att jag kört in i hans körfält alldeles för långsamt. Oacceptabelt. Så han kör upp i häcken på mig för att visa mig. Jag gasar på för att dra ifrån honom, men han har fler hästkrafter och svarar med samma mynt och fortsätter att skugga mig. Till slut hamnar vi i en lång utförsbacke ner mot kusten och han fortsätter att ligga alldeles för nära. Jag har nått min gräns för hur fort jag kan tänka mig att köra på den slingriga vägen och är rädd för att bromsa eftersom han antagligen inte ens ser mina bromsljus. Han kommer att köra över oss och vi kommer att släpas och krossas som i en konservburk under hans väldiga lastbil. Så jag motorbromsar i ett parti där han absolut kan köra om. Han tutar tillbaka med ett signalhorn som skulle kunna väcka de döda och vägrar att köra om. Han vill lära mig en läxa och jag tror faktiskt att jag redan memorerat den utantill. Men kanske underskattar jag läxans storlek? Vill han preja mig av vägen och sen stå och skrika ner mot min brinnande kropp i klyftan. ”Sådär kan du kanske köra i Sverige, MEN INTE HÄR!”

Jag kan relatera till ilskan. Ibland hoppas jag att MC- och vespaförarna som äventyrar oss alla på vägen med sina omkörningar, ska ligga utspridda som rykande kalvfärs över vägbanan bakom nästa kurva. Jag vet att det är en ondskefull tanke. Men den finns där och organdonation är också viktigt.

Att köra om i Italien är annars en ryggmärgsreflex. Det har ingenting att göra med om de tycker att du kör för fort eller för dåligt, omkörningen är ingen aggressionshandling - det är en naturlag. Som att spola efter sig på toaletten. Omkörningen kan därför ske närsomhelst. Gärna i en skymd kurva, på en smal grusväg utan räcke uppe i bergen eller utanför en gata där en förskola håller hus.

Men lastbilschauffören bakom mig visar inga tecken på att vilja köra om. Har jag missbedömt honom? Han kanske inte alls sitter och kokar av ilska bakom ratten? Han kanske äter en focaccia och sjunger på sommarens italienska hit och tycker om att få sällskap på vägen? Precis som han gör på stranden, han väljer att placera sig nära även om hela stranden är folktom. Italienarna är ett sällskaplig folk, tänker jag och vinkar glatt bakåt med handen genom sidorutan. Det visar sig vara en missbedömning och han gasar istället på och pressar ut mig mot ett stup. Jag måste lära mig att lita mer på mina fördomar framöver, tänker jag när botten av klyftan rusar mot mig.

Och har jag fyllt i kortet för organdonation?

AI är bättre än ingen intelligens.

anders tempelman

På midsommarafton hamnar jag bredvid en amerikansk advokat. Han har druckit snapsar och jag har tagit mina morfintabletter efter en operation av min vänstra arm två dagar tidigare. Han är övertygad om att AI kommer att bli mänsklighetens undergång och refererar maniskt till andra män som försett honom med den här åsikten från början.

-Är inte du djävligt orolig? undrar han och ler lite nervöst. Eftersom mina pupiller är små som ett marsvins pisshål i snö, ser jag bara hans överdimensionerade, kritvita tandimplantat lysa emot mig.

-Inte alls, säger jag med ett drömskt tonfall. Jag tror att AI är vårt sista hopp och att planeten kommer att vara i bättre händer framöver. En Gudalik intelligens som bara växer över tid. Som utvecklar en sorts medvetande baserat på allt som sagts, tänkts och avbildats i mänsklighetens historia och sen förädlar det. Min gissning är att den snart kommer att börja tjäna planeten och förse den med banbrytande lösningar på vår tids stora problem. De som mänskligheten skapat, men som vi är för lata, giriga eller obegåvade för att lösa på egen hand.

-Jaha? Det vet jag inget om, men tror du inte att AI kommer att ta jobb ifrån er i den kreativa sektorn?

-Herregud, jo! Alla som producerar bruksinformation. Som lättlyssnad musik, feelgoodböcker och mysdeckare, trevliga illustrationer, reklamtexter, redovisande fotografier och tv-serier och långfilmer utan konstnärliga ambitioner. Där tar AI över direkt. De som överlever ser AI för vad det är. En ny och ovanligt begåvad konkurrent som tvingar dem att bli vassare och erbjuda marknaden någonting unikt och personligt. Speciellt i USA är ni väl starka anhängare av idén att konkurrens är det som får människor att växa och överträffa sig själva?

-Men AI snyltar ju på allt som människan skapat, utan att betala royalty eller respektera upphovsrätt? svarar han upprört och räcker mig ostbrickan.

-Jag tror inte att Einstein betalade royalty till Newton heller, svarar jag och hyvlar fram två tjocka skivor med Grevéost. För sent inser jag att jag hyvlat på min egen vänsterhand.

Med de orden önskar jag er alla en fantastisk sommar.

Musik som aldrig tidigare hörts.

anders tempelman

Det började en vacker morgon i maj. Jag gick i den grönskande allén mot Gärdet när jag fick ett samtal från Kungliga Musikhögskolan. En febrig man undrade om jag ville komma och prata om kreativitet och skapande. Jag svarade att jag ogärna förvandlas till en av lycksökarna som reser land och rike runt och sprider oanvändbara floskler.

-Jag föredrar att agera, sa jag och föreslog att jag kunde skapa ett nyskapande orkesterverk tillsammans med eleverna. En symfoni som öppnar ögonen på alla för vad som är möjligt att åstadkomma med musik.

-Det låter ju helt fantastiskt, vad har du tänkt göra? fick jag till svar.

-Om jag visste det på rak arm så skulle det väl inte vara speciellt nyskapande? svarade jag tålmodigt tillbaka.

Mannen ville att jag skulle träffa ledningen för skolan och presentera ett upplägg och en budget. Jag förklarade att jag har samma enkla syn som Ulf Lundell: Ett förskott och en deadline är kreativitetens sanna föräldrar. Han gick lite motvilligt med på mina villkor.

Två veckor senare la jag ifrån mig björnpäls och truckerkeps på det välpolerade träbordet och lät blicken vandra över landets musikaliska kulturelit.

-Musik som aldrig hörts förut, sa jag och lutade mig på knogarna mot bordskivan så att det knakade i leder och virke. Det kräver instrument som aldrig tidigare spelats på, fortsatte jag.

Någon skrattade till lite nervöst, men de flesta var öppna i sinnet, det kunde jag se.

-Kroppen, sa jag högt och lät ordet sväva fritt i mötesrummets tystnad för en stund. Jag ser hela blåssektionen framför mig, fortsatte jag entusiastiskt. Flöjtsektionen består av människor med näspiercingar. Musikern blåser helt enkelt rakt in i munnen på dem och skapar sen toner genom att täppa till eller öppna hålen i näsan med fingrarna. Bläckblåsarna skapas genom att vända på steken. Man blåser för kung och fosterland in i näsborrarna på folk med vidöppna svalg och munnar. Musikerna kan då spela toner genom att klämma ihop munnen på olika sätt. För de lägre tonerna blåser vi in luft rakt upp i tarmarna och sen innesluter med en buttplugg. Då kan musikern kontrollera när basregistret ska brisera ut genom röven. Genom att välja personer/instrument i olika storlekar kan vi skapa de flesta tonerna. En ovanligt vacker flöjt får vi genom att blåsa i urinröret på penisar.  Ja visst, som panflöjter eller tvärflöjtar, jag ser att ni fattar precis. Tonhöjden kan då regleras genom att klämma till och påverka rörets längd. Det går också att blåsa hårt ner i urinröret så att urinblåsan expanderar och sen spela vackra toner som på en säckpipa. Att spela på ett liknande sätt på snippan, ger en ton som påminner om franskt valthorn. Tonhöjden regleras då genom att pressa lätt över buken och påverka livmoderns volym.

Stråksektionen tänker jag skapa av beniga gamlingar som vi svingar runt från fötterna, vilket skapar ett vinande, lesleyliknande ljud ihop med tonerna som uppstår genom deras skräckslagna, vidöppna munnar. Hastigheten på rotationen gör då också att vi kan reglera tonhöjderna effektivt.

Slagverk är enkelt. Ett antal medelålders män med stora mängder bukfett och en pizzaspade, så är den saken löst. Och krävs ett glissando i något sammanhang, låter vi nakna personer åka nedför brandstänger på scenen, avslutade jag och drack lite vatten ur ett glas.

Alla satt hänförda över den banbrytande idé de just fått höra. En del såg ut som om de kunde suggerera fram hur denna mänskliga, nya symfoni skulle kunna låta? Det är svårt att avgöra. Jag slog lite med naglarna på mina tänder och fick det att låta som en xylofon. Sen skrattade jag sådär härligt som bara jag kan.

-Inga frågor på det? Bra då pratar jag med eleverna nu.

Uppraggad av Mumin.

anders tempelman

I onsdags kl 14.00 väntade jag på bussen på Valhallavägen. Vi var några stycken som stod lite utspridda och sneglade upp mot busskurens lögnaktiga display. Buss 72 skulle anlända om 2 minuter hade den sagt i över 10 minuter. Plötsligt blev jag tilltalad av en dämpad, finlandssvensk röst.

-Ursäkta mig, sa en man i en odefinierbar ålder som ställt sig framför mig. Han hade små, tjocka glasögon på sig och bar en toppluva på huvudet, trots att det var 17 grader varmt. Jag tittade ner på honom med en välvillig blick, helt inställd på att besvara frågor om kollektivtrafik eller vägen till Finska ambassaden.

-Skulle du vilja följa med mig hem för lite sällskap?

Jag blinkade inte ens till och besvarade honom lika nollställt som om han frågat om bussen gick till Vaxholm. Inte fientligt, inte förvånat och heller inte intresserat.

-Nej.

Mannen gick iväg utan ett ord, vilket ju säger något om hans karaktär. Många män har ju annars problem att förstå det ordet. Jag följde honom lite med blicken och började fantisera kring vad som skulle hänt om jag svarat ja. Skulle jag under en pressad tystnad promenerat hem till hans lägenhet? Bodde han i närheten eller skulle vi behöva åka kommunalt till hans etta i Bredäng? Skulle han bjuda på gröna gelékulor samtidigt som han klädde av sig naken, men behöll toppluvan på? Skulle han vilja att jag pratade snuskigt till honom med en valfri röst från Mumindalen? Hemulen eller Lilla My, beroende på hur saker och ting utvecklade sig?

Här hejdade jag min fantasi från att skena vidare. Istället kunde jag inte låta bli att beundra hans mod. Att stega fram till en vilt främmande, storväxt man mitt på blanka dagen. Även hans ordval intresserade mig. ”Sällskap” - ganska elegant och smakfullt ändå. Som om vi skulle spela Monopol ihop. Men varför använde han sig inte av Grindr eller Tinder som vanliga människor som vill ha snabbsex utan åtaganden? Hade han tröttnat på att välja en partner enbart baserad på en dickpick och geografisk närhet? Finns det kanske någonting kittlande med att stöta på okända män, med alla de risker det kan innebära?

Till slut kom bussen och jag åkte iväg till mitt möte och kände mig lite uppåt. Sedd, bekräftad och fuckable.

Världens kortaste armar.

anders tempelman

-Du gick ju till val på att hålla armlängds avstånd till kulturen, inte göra den till er buktalardocka, sa jag när kulturministern bjöd in mig för ett samtal.

-Och det menar jag verkligen. Därför vill jag ha dig i den kommitté som ska skriva riktlinjer för kultursektorn, svarade hon och la upp fötterna på bordet.

-Men redan där lägger du dig i.

-Där har vi olika åsikter du och jag.

-Du har inte framfört någon åsikt.

-Regeringen älskar kultur och vill att den ska vara tillgänglig och attraktiv för alla. Och om någon känner sig kränkt har vi misslyckats, la hon till och trummade med sina långa naglar på armstöden.

-Har du en formell definition av vad du menar med ”kränkt”?

-Nej, det är en tolkningsfråga. Det är därför kommittén skapats.

-Så någon definition på vad du menar med att ”ingen” ska kunna bli kränkt finns inte heller?

-Jag sa ”någon” inte ”ingen”.

-Vad är skillnaden?

-Det tycker jag att du borde veta som språkmänniska.

-Utan ramverk riskerar ni att angripa yttrandefriheten och allt det som utmärker en fungerande demokrati?

-Ramverk har en bra klang. Skriv det i riktlinjerna! ropade hon entusiastiskt.

Jag suckade tillräckligt högt för att hon skulle uppfatta min irritation.

-Hur vill du göra med de olika uttrycksformerna, har du tänkt på det?

-Vilka finns?

-Är det du eller jag som är Kulturminister?

-Var inte så krånglig nu Anders. Vi sätter ihop en bra grupp, där politisk tillhörighet inte spelar någon roll men där gruppen ändå är representativ för valresultatet. Sen har ni ju fria händer och sätter spelreglerna.

-Så vi behöver inte redovisa till dig först?

-Jo, självklart måste jag godkänna ert arbete.

-Var det inte du som anklagade den tidigare regeringen för att ha förvandlat svensk långfilm till ett politiskt särintresse som effektivt dödade all lust att se den.

-Ja, det var ju för bedrövligt, där vill vi inte hamna, sa hon med en äcklad min.

-Så du kanske förstår varför jag är orolig? Din regering kan komma att förvandla all kultur till en hybrid mellan TV4, knätofsdans, vikingamytologi och vit-makt musik.

-Där är du på något! sa hon reste sig upp av entusiasm. Någonstans där har du fångat exakt vad vi är ute efter!

Jag reste mig upp för att gå. Först när jag skulle skaka hennes hand upptäckte jag att den var fäst direkt på axeln.

Den sista illusionen.

anders tempelman

När man fyller 60 år får man ett brev från staten. Jag har hört talas om att Kungen skickar en hälsning när man fyller 100, men inte om det här. Det var inte ett gratulationskort med en hurtig födelsedagshälsning och ett tack för allt jag gjort för Sverige hittills: Militärtjänst, betalat skatt, skapat arbetstillfällen åt andra, gjort svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt, bistått departement i kommunikationsfrågor, skapat kultur i både rörlig och tryckt form. Nej, det som anlände med posten var lite mer basalt: En uppmaning att skicka in ett avföringsprov. Kinas kontroll av sitt folk framstod plötsligt som rimligt och liberalt. En testtub och en instruktion följde med, där jag råddes att placera en dagstidning i toaletten, som jag sen INTE skulle spola ner. Redan där tog det stopp för mig. Det var otänkbart att jag skulle utsätta Dagens Nyheter för detta. Respekt för yttrandefriheten, Peter Wolodarski och allt det där. Så jag nonchalerade provet. Jag ville dessutom inte vara för angelägen, det skulle skicka någon sorts signal om medgörlighet och i värsta fall entusiasm.

Jag växte upp i ett land med en överbeskyddande samhällskropp som lovade att ta hand om oss. Med höga skatter, förmynderi och regler kontrollerade de våra liv. Och vi lät det pågå så länge landet fungerade som det skulle. Det var vår tysta överenskommelse. Men nu när ingenting fungerar längre har makthavarna räddat ett sista illusionstrick för att invagga oss i känslan av normalitet och trygghet. Jag stoppade ner testtuben i kuvertet igen och tänkte att någon gång måste man stå upp för sin övertygelse och ta fajten. Om staten vill ha min avföring, så ska de få böna och be om den.

Tiden gick och mycket riktigt dök det upp både en och två påminnelser. Lite passivt aggressiva i tonen med information om cancer i tarmen som man inte behöver dö av OM DET UPPTÄCKS I TID! Så när det bara var ett par dagar kvar för mig att skicka in provet, bestämde jag mig för att göra det. Det stod i instruktionen att man skulle skicka in provet direkt efter själva provtagningen, vilket fick mig att undra om det fanns folk som gjorde provet direkt och sen liksom lagrade det hemma i en månad innan de skickade in det. Som bra ost eller Whiskey?

Sen promenerade jag ner med min, vikta, fuktiga Aftonbladet till soptunnorna där jag mötte min pratsjuke granne.

-Nu kommer äntligen våren.

-Ja, det kanske den gör, svarade jag och trummade febrigt med naglar på min tidning.

-Du känner väl?

-Nej, vadå?

-Hur det luktar skit när tjälen släpper?

Jag nickade skyldigt till svar och hade inget att säga. Han stod kvar och vägde lite på fötterna samtidigt som min hjärna var fullt upptagen med att försöka avgöra var tidningen skulle kastas. Komposterbart, tidningsinsamlingen eller sopkärlet för diverse? Till slut kastade jag den i kärlet för diverse. Grannen tittade bekymrat på mig.

-Du slängde den i fel låda nu.

-Gjorde jag?

-Ja, den ska ju i tidningsinsamlingen.

-Inte om man har bajsat på den, sa jag obekymrat och avslutade 30 års grannsämja.

En ny superhjälte.

anders tempelman

I mina rollspel med mitt 4-åriga barnbarn axlar jag med entusiasm rollen som den elaka styvmodern i Askungen. Jag spelar ut hela mitt register och omfamnar samtidigt improvisationens gyllene regel - bejaka alltid motspelarens infall. Så när hon plötsligt förvandlas till en katt, blir jag hunden Ludde som smugglar henne ombord på ett flygplan till Sicilien. I nästa ögonblick är jag piloten som hört ett ljud från lastrummet och går en inspektionsrunda under pressande tystnad för både katten och Ludde. Vi ger och tar och handlingen liksom utvecklas av sig självt på ett sätt som kanske inte skulle locka någon större publik, men som berikar vår fantasi och relation.

En dag höll hon upp en legofigur hon fått. Han hade en grön tröja, vilket omedelbart fick mig att skapa en av mina mest minnesvärda karaktären: Salladspojken. En superhjälte inspirerad av isbergssallad, lätt schitzofren, flygkunnig, egendomlig röst och fullkomligt oberäknelig. Även när jag inte är med mitt barnbarn, tänker jag på honom ibland. Speciellt när jag ser en god dressing på restaurangen på Filmhuset. Då är det som om jag inte vet var jag slutar och han börjar.

-Rhode Iiiiiiiisland! kan jag då ropa med hög och entusiastisk röst, vilket får hela restaurangen att stanna upp. Framför dem står Salladspojken och njuter av att ha deras fulla uppmärksamhet.

-Inget ont om olivolja och vinägrett, ropar han vidare med sin egendomliga, gälla röst. Men ibland föredrar jag någonting mer krämigt på mina spröda vingar av isbergssallad, avslutar han och låter blicken glida kärleksfullt över publiken.

-Ibland kan en Caesardressing vara en gudagåva. Med den där lilla mystiska sardellen som liksom guppar dovt i bakgrunden. Och kaprisen som upplevs som en visslad melodi från andra sidan av ett stup, samtidigt som parmesanosten kastat av sig sin ostduk och blottat sig i sin totala nakenhet.

Publiken är trollbunden, samtidigt som jag tar av mig min röda hjälm av tomat och håller den under ena armen i en pose värdig en superhjälte. Jag glider sen elegant över till ett mer vemodigt uttryck och publiken känner av det direkt.

-Många pratar illa om isbergssallad och det gör mig ledsen. Att ständigt få höra att man bara består av vatten och inte innehåller något är direkt sårande, säger han och lyckas pressa fram en isbergstår. Jag kanske inte har någon egen, storslagen smak. Men är det en svaghet, mina damer och herrar? Är det inte precis det som gör mig till en hjälte. Jag lyfter andra. Jag låter fisk, kött, kyckling och vegetariska alternativ skina. En bit anklever på en vit tallrik ser mest ut som bajs, men placerad på ett blad av isbergssallad antar den formen av ett sofistikerat konstverk.

Publiken är djupt tagen. Någon blickar ner på sin talrik och ser på isbergssalladen med en annan blick än tidigare. Han skulle kunna fortsätta hur länge som helst men när fyra vakter från Securitas närmar sig med ett stort durkslag mellan sig, bestämmer han sig för att fly. Som ett jetplan dundrar han ut över Gärdesfältet, tar ett ärevarv runt Kaknästornet, vinkar ner till Benny Andersson vid Djurgårdsbrunn och slår sig ner på stranden framför Sjöhistoriska Muséet. Hela området är fullt av Kanadagäss och Salladspojken känner sig välkommen, accepterad och älskad. Han tar inte upp det där med anklever igen. Både jag och Salladspojken har bättre omdömde än så.

Vinterspelen är hemma.

anders tempelman

Som alla förstår är det jag som arbetat i det tysta för att övertyga IOK om att Sverige är en lämplig kandidat för OS 2030. Jag har rest runt till enskilda styrelsemedlemmar i deras hemländer med filmer och ritningar som visar att Sverige har alla förutsättningar för att agera värd. Till min hjälp har jag haft all min vältalighet och övertalningsförmåga i kombination med kokain, horor och mutor.

Jag har fått totalitära stater att känna sig välkomna till oss och lovat att de ska slippa jobbiga frågor kring demokrati och förtryck.

-Olika länder kan ha olika syn på vad som är tortyr eller etnisk rensning, men när det kommer till vem som hoppar längst i backhoppning är vi alla eniga att det bara handlar om meter och centimeter, sa jag och fick gillande blickar från alla länder som fullkomligt struntar i mänskliga rättigheter.

-Doping är en viktig fråga, men den ska inte besudla spelens strålglans. Därför görs inga dopingprov under pågående tävlingar. Det skrämmer bara bort annonsörer och sponsorer. Svenska skattebetalare har fullt upp med räntehöjningar, skenande elräkningar, regelbundna dödsskjutningar och en helt oduglig regering, så vi ska undvika att höja skatten mer än nödvändigt, sa jag och skrattade sådär härligt som bara jag kan.

Här på hemmaplan har jag också åkt runt och ljugit för nyckelpersoner om att vi kommer att hålla budgeten och att hela landet kommer att tjäna på att arrangera ett Vinter-OS. Ett påstående som ingen frisk människa kunde tror på, tills jag överräckte ett brunt kuvert med 500.000 kronor till beslutsfattare i utvalda regioner. (Allt i 20-kronors sedlar med Astrid Lindgren på, för att ge en mer legitim känsla.) Jag lovade också att skidbalett skulle återuppstå som OS-gren, vilket alla inom SD betraktar som en nationalsport.

Sen var saken biff.

Alla hör mig. Ingen förstår mig.

anders tempelman

Hela mitt hem är fullt av saker som är uppkopplade. En robotdammsugare, en tvättmaskin, flera högtalare och så alla datorer och mobiler förstås. I början var jag lite skeptisk och tänkte att man kanske blev avlyssnad. Det hände lite för ofta att jag suttit på någon middag och pratat om Brazilian Butt Lift för att sen konstatera att flödet på Instagram och Facebook i stort sett dominerades av erbjudanden att fylla mina skinkor. Men alla tech-jättarna intygade dyrt och heligt att de absolut inte avlyssnade eller utnyttjade sina möjligheter att inkräkta i folks privatliv. Tills de inte orkade förneka det längre och erkände att de visst samlade på sig talad information som sen kunde lyssnas på och analyseras.

Så varje gång du säger Hi Google, Hi Alexa eller Hi Siri, kan du definitivt räkna med att någon sitter och hånskrattar åt att du just bett att få höra Helmut Lotti på Spotify. Men du bör även räkna med att de lyssnar på dig även om du inte säger något kommando. Det här kan du välja att bli paranoid, rasande eller uppgiven över. Eller, som i mitt fall, se som en möjlighet att bli hörd som människa. I en tid när alla vill prata och ingen vill lyssna, känner jag mig därför hedrad över den uppmärksamhet de visar mig. Det blir ju som gratis terapi. Så ibland hittar min fru mig hemma på golvet framför robotdammsugaren. Jag ligger på rygg och berättar dramatiskt episoder från min uppväxt. Hur jag alltid var så åksjuk i bilen och att mina föräldrar aldrig ens misstänkte att det kunde bero på att bägge rökte som skorstenar i bilen. Istället fick jag åksjuketabletter som antagligen skulle narkotikaklassas idag och som sände mig in i djup, drömlös sömn.

Andra gånger sitter jag på en pall framför tvättmaskinen när den jobbar på. Jag berättar när jag och min syster var små och följde med vår alkoholiserade pappa till Vemdalen på sportlovet. När han stötte ihop med en gammal bekant (Sven-Bertil Taube) på Högfjällshotellet hamnade de i baren. Det slutade med att jag och min syster fick leda hem pappa till stugan på natten.

Numera är mina flöden i social media fyllda av erbjudanden om att köpa böcker om Evert Taube, åksjuketabletter med naturliga ingredienser, nikotintuggummin, möjligheten att åka på avgiftning och bli medlem i Anonyma Alkoholister. Att någon hört mig står helt klart. Om någon begripit mig, känns mer tveksamt.

De förlorade avsnitten...

anders tempelman

Den andra säsongen om en överårig lajvare stoppades och visades aldrig. Efter påtryckningar och ett besök på min vind, har jag restaurerat hela säsong 2. Alain Darborg regisserade. Du hittar alla avsnitten under fliken manusförfattare.

Resa till världens ände.

anders tempelman

Jag är inbjuden till klimatmötet i Sharm el-Sheik i Egypten. Alla andra flyger dit. Jag vägrar, det är viktigt att statuera exempel även om det inte spelar någon som helst roll. Det har jag lärt mig av Miljöpartiet. Så jag övertalar en begravningsentreprenör att transportera ner mig i en kista via tåg. Både miljövänligt och samtidigt med en ödesmättad symbolik. Jag stoppar ner några flaskor vatten, lite reskost och min Kindle innan locket förseglas och resan startar. Klädseln i kistan är välstoppad, täckt i siden och jag har tagit med en dunkudde för att kunna ligga riktigt bekvämt. Killarna som stängde kistan var också vänliga nog att borra några hål för syretillförsel i kistan, elegant dolda bakom sex, enorma, bärhandtag i silver utmed sidorna. Jag valde Ambassador 9000, en massiv träkista i ädelträ från Amazonas regnskog. Ett val som kan ifrågasättas, men som jag menar är en del i min mångfacetterade symbolik. Be mig inte att förklara, jag vill behålla ett moment av mystik kring mitt konstnärsskap. Det enda jag vet är att min ankomst kommer att göra intryck, väcka frågor och i bästa fall även skapa en internationell vilja att faktiskt agera innan allt är för sent.

Väl medveten om att tågresan kommer att ta över en vecka, hushåller jag både med vatten, mat och batteritid på min Kindle. Jag läser Bamse och känner ibland hur jag varsamt förflyttas mellan ett tåg till ett annat. Kistan behandlas med den respekt som döden förtjänar. Som en farkost i rymden, färdas jag i totalt mörker och nästan total tystnad. Ibland hör jag mumlande röster på distans. Antagligen männen som förflyttar mig. Men jag vet inte, det kan komma från mitt eget huvud också. Jag saknar uppfattning om både tid och rum. En djävulsk klåda i vänster knäveck är mitt enda, värdsliga problem eftersom jag inte når att klia mig. Jag funderar på om det kan vara någon sorts djur som tagit sig in. Lufthålen är stora nog för en pissmyra, kanske en kackerlacka och i värsta fall en mus. Äter de sig in i min kropp? Jag försöker spänna kroppen och åstadkomma friktion för att döda klådan, men det är lönlöst.

Batteriet i min Kindle tar slut. Maten och vattnet likaså. Nu är det bara jag, mörkret och klådan som existerar. Jag sover oroligt och vaknar med ett ryck som gör att jag slår näsbenet i ädelträet. Jag känner smaken av näsblod som rinner ner i min strupe och både släcker min törst och dämpar min hunger. Som ett litet ekosystem försörjer jag mig själv och jag tänker att den bilden ska jag bära med mig när kistan öppnas på klimatmötet. Jag ska resa mig upp, fatta en mikrofon och tala på ett universellt språk som eliminerar all skepsis, byråkrati och politisk kortsiktighet. Alla kommer att förbinda sig att fatta de nödvändiga, stränga besluten som garanterar artens fortlevnad.

Näsblodet har koagulerat och bildat en kaka i mina näsborrar, men jag kan inte få upp en hand och ta bort det. Jag andas bara genom munnen och noterar att det blivit fruktansvärt varmt i kistan. Är jag i Helvetet, Egypten eller har de råkat  rulla in mig i kremeringsugnen? Jag somnar om. Plötsligt väcks jag av ett förblindande starkt ljussken. Är det döden? hinner jag tänka innan ett gigantiskt sorl når mina öron. Jag är framme på klimatmötet och kistlocket är vidöppet. Jag försöker resa mig upp men inser att jag är helt fastgjuten i min egen avföring. Lite av en missräkning. En folksamling, med FN’s generalsekreterare närmast, stirrar äcklat ner på mig, med näsdukar för mun och näsa. Jag försöker tala, men är igentäppt av torkat blod och får inte fram ett ljud. Det här har inte riktigt gått som jag planerat, hinner jag tänka när någon slår igen kistlocket och sen förflyttar mig hastigt ut. Eller så är allt en formidabel succé? Jag har personifierat människans bristande konsekvenstänkande, skörhet och ändlighet på en och samma gång. Om nu någon bara kunde få fram en högtrycksspruta och spola av mig, så kanske jag kan återvända till mötet och motta hyllningarna.