KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Två världsbilder möts.

anders tempelman

horoscope-and-health.jpg

Min bordsdam frågade mig plötsligt i vilken månad jag var född.

-November, svarade jag sanningsenligt och inväntade med fasa det som jag visste skulle komma. 

-Ja, det är ju självklart, du är en sån typisk skorpion, sa hon entusiastiskt.

-Men vi har ju aldrig träffats förut?

-Jag är rätt bra på att känna in människor, svarade hon med ett litet hemlighetsfullt leende. 

-Där ser man, sa jag och hoppades innerligt att någon vid bordet skulle starta ett annat samtalsämne. Men var är alla som hatar Greta när man verkligen behöver dem? tänkte jag och sökte med blicken runt det stora matbordet.

-Men ascendenten, den har jag lite svårare att vara helt säker på, fortsatte kvinnan och liksom pickade i luften med silvergaffeln.

-Den är nog i februari, svarade jag utan att veta vad hon pratade om.

-Åh, du menar vattumannen, ja det är självklart att du har ascendenten där. Nu faller allt på plats, sa hon och höll sen en liten föreläsning om vem jag var baserat på det här. Hon gick igenom specifika karaktärsdrag för skorpionen och säkrade sen upp dem med diameteralt motsatta drag som i så fall baserades på min ascendent.

-Skorpionen är svartsjuk, men med din ascendent är du samtidigt väldigt trygg i dig själv. Du är utåtriktad, men har samtidigt integritet och tycker om att vara ensam. Ditt sinne för humor balanseras upp av ditt sinne för allvar.

-Fantastiskt, sa jag. Tänk att du kan beskriva mig så på pricken efter bara ett par timmar. Dessutom baserat på var stjärnorna befann sig när jag föddes. 

-Jag vet, det är uråldrig visdom, visst är det fantastiskt? strålande hon mot mig.

-Jag sa februari eftersom det är tidpunkten när mina föräldrar måste ha knullat och jag liksom blivit till. Vi kan kalla det för ascendenten om du vill? Februari är ju en hopplös månad som varken är vår eller vinter. Jag föreställer mig att folk som ligger med varandra i februari gör det av misstag eller i ren tristess. De roterar i sängen och liksom råkar hamna i varandra. Det hela är väldigt tumultartat, men slutar med att några livströtta spermier kläms ut, som det sista i en kaviartub tänker jag mig. Sen simmar de på måfå genom lite olika mänskliga kanaler. En av dem råkar slutligen simma rakt in i ett ägg och försvinna. De andra spermierna lallar sen omkring där inne tills de slutligen dör och rinner ut som tapetklister, samma väg som de kom in. Nåja, nio månader senare kom det i alla fall ut en liten dyster pojke som svalt så mycket fostervatten att läkarna först trodde att han hade blödande magsår från födseln.

-Vad pratar du om? undrade min bordsdam och såg lite lätt äcklad ut.

-Jag introducerad dig till en mer trovärdig förklaringsmodell till varför jag är som jag är. När låg dina föräldrar med varandra förresten? Säg inte, låt mig gissa!!

Den fina gubben i skogen.

anders tempelman

Balaclava_3_hole_black.jpg

Jag har börjat hälsa på människor när jag joggar i vårt elljusspår. Det är ett ganska stort steg för mig, men jag kom fram till att det är viktigt. Åtminstone viktigare än min egen komfortzon. Så när jag möter kvinnor söker jag deras blick och säger ett vänligt ”hej”. Jag gör det eftersom jag vet att många tjejer tycker att det är obehagligt att springa ensamma i skogen. Och jag vill att de ska veta att jag inte är en tänkbar förövare, utan en man som de kan lita på. En normal man som kan bistå dem om någonting händer. En man som sprider en känsla av trygghet i skogen.

Det här var i alla fall grundtanken bakom mitt nya grepp. I början tyckte jag att responsens var lite dålig när jag hejade glatt i spåret. Det verkade nästan skapa mer oro än den trygghet jag ville ingjuta i dem. Tjejerna flackade mest med blicken och ökade farten. Så jag började misstänka att mitt ”hej” kanske var för allmängiltigt och kunde uppfattas som ett närmande. Helt kontraproduktivt, med andra ord. Så jag bestämde mig för att ändra taktik och kom efter tag fram till att jag skulle säga någonting annat som hälsningsfras. Jag funderade länge på något transparent och vänligt som en sexualförbrytare aldrig skulle komma på att säga. Lösningen kom slutligen till mig och jag längtade efter att få testa den på nästa löprunda.

20.00 dagen efter, precis när skymningen började sänka sig över skogen, såg jag en ensam kvinna framför mig på det öppna fältet, precis innan spårets tyngsta uppförsbacke. Så jag ökade tempot och när jag var 20 meter bakom henne ropade jag med hög och trygg stämma mitt fulla namn och min hemadress. Kvinnan tvärstannade och vände sig långsamt om. Det visade sig vara min fru, vilket på sätt och vis var en trevlig överraskning. Men det övergick snart till en väldigt konstig situation där jag kände att jag tvingades inta någon sorts försvarsställning. Hon undrade om jag fullkomligt förlorat förståndet? Jag förklarade pedagogiskt att jag stod på tjejernas sida och ville vara en fin motpol till de fula gubbarna i skogen. Hon menade då att det var såna som jag som satte skräck i hälften av mänskligheten genom att skrämma skiten ur kvinnor på ödsliga platser. Jag sa att om jag hade velat skrämmas så hade jag haft en skidmask på mig och hoppat på henne utan förvarning, pressat ner henne på marken och bakbundit henne och flåsat som häst i hennes öron. Hon borde vara tacksam över att jag inte utsatte henne för det. Men det argumentet bet inte heller så bra.

Vi gick under pressad tystnad hemåt och hon sa till slut att hon ifrågasatte hela vårt äktenskap efter det här. Hon tyckte till och med att jag borde genomgå någon sorts psykiatrisk undersökning, vilket jag tyckte var överdrivet och larvigt av henne. Jag försökte sen i sann konstruktiv anda hitta en samsyn där vi kunde enas om att vi bägge överreagerat och kunde gå vidare. Jag föreslog att det kanske vore bättre om jag ropade min blodgrupp och mitt personnummer framöver istället. Hon tittade dött på mig och bemödade sig inte ens att svara och jag kände mig sådär fruktansvärt missförstådd som bara jag kan vara. 


Den biologiska enfalden.

anders tempelman

https---blogs-images.forbes.com-everettpotter-files-2018-07-The-Fog-Warning-750x502.jpg

Jag tillbringade mina somrar i Stockholms skärgård som barn. Min farmor och farfar hade ett ställe på Söderöra, där det varken fanns butik eller sophämtning. Så det som inte eldades upp i ett gammal oljefat alldeles vid vår lilla sandstrand, stoppades i svarta sopsäckar med några tunga stenar. Sen tog pappa på sig den kaptensmössa han envisades med att bära på landet, som antagligen gav honom en härlig jag-älskar-skärgården-känsla, och stoppade ner säckarna och mig i den gamla ekan med utombordaren. Det är oklart varför han tog med mig på den här resan. Skulle jag också sänkas på djupt vatten? Eller var det här ett far-och-son-ögonblick? När en pojke och hans far gör någonting tillsammans som knyter dem närmare varandra? Eller var det bara ett undermedvetet sätt att få en medskyldig till det fasansfulla dåd han snart skulle begå?

När vi rundar udden och går rakt ut mot Svartlögafjärden är sjön hög och den saltstänkta vinden slår oss i ansiktet. Efter ett tag stannar vi, ungefär på samma plats där vi tidigt på mornarna brukar bärga nät fulla av sik, torsk, abborre och plattfisk. Men den här dagen ska vi bjuda tillbaka och skänka havet vår egen lilla gåva av metallkonserver, glasflaskor, motorolja, batterier och matrester. Båten kränger och doften av gamla sopor slår emot mig i vindbyarna, samtidigt som pappa står upp i båten och vant hivar säckarna överbord. Det är inte första gången och jag vet att vi inte är de enda på ön som håller på med det här. Luftfickor i plastpåsarna gör att de inte sjunker direkt, utan vobblar lite på ytan mellan vågorna. Som någon sorts varelser som inte är simkunniga. Sen tänder pappa nöjt sin pipa i skydd av sina händer, drar igång motorn och styr hemåt igen. Jag söker med min blick bakom honom och skymtar någon sopsäck som precis sjunker under ytan mellan vågornas skum för att sen försvinna. 

Senare samma sommar befinner jag mig på en annan skärgårdsö ute i kustbandet, där min morfar tillbringar somrarna med en båtmössa på huvudet. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. Jag blir smickrad över att jag uppnått en ålder där jag tillfrågas hjälpa till med vuxensaker. Entusiasmen avtar en smula när det går upp för mig att det är tunnan på torrdasset som ska tömmas. Vi kånkar den överfulla tunnan och morfar leder vant vägen mot badviken på ön. Han säger att vi ska tömma den där. Jag frågar om det verkligen är en så bra idé? Kanske baserat på det faktum att jag tycker om att bada där. Morfar svarar att så har de alltid gjort och att det försvinner. Processen att tömma tunnan är fasansfull och innehållet flyter snart omkring i hela den lilla badviken. Det är först när mormor får syn på oss som hon skriker och frågar vad vi håller på med? Jag är lojal i de här lägena, trots att jag skulle vilja peka på morfar och säga att han är en fullvuxen människa och jag bara är ett barn. Det slutar med att mormor, mamma och en moster står med gummistövlar och krattor i vattenbrynet och försöker sanera bort toalettpapper och Gud vet allt som flyter i havet. 

Det kanske inte var soporna och bajstunnorna som dödade Östersjön, även om de hjälpte till. Det var den biologiska enfalden hos ett par generationer som stod för den största förödelsen. Som levde i tron att havet slukade och kunde bryta ner allt till minsta beståndsdelar utan att ta skada. Hur de sen kunde stå och vara överraskade över att de inte fick någon fisk i sina nät längre, är lite mer obegripligt. Redan på den tiden visste de ju att man inte ska skita där man ska äta.

Ett hus inuti ett hus.

anders tempelman

1*Hgviugi5d0AZcFgy1-xVqQ.jpg

Jag älskade ryska dockor som barn. Att det dolde sig en mindre docka inuti varje docka för att slutligen sluta med en tumstor docka som var solid. Jag skulle vilja skriva att dockorna fick mig att reflektera över det mänskliga psyket. Alla dessa lager vi täcker oss med för att skydda vår hårda kärna - som är vårt verkliga jag. Eller att dockorna handlar om livet och att växa upp. Hur man rymmer alla åldrar i sin kropp? Tyvärr var jag inte så djupsinnig då och har heller inte blivit det med åren.

Min enda association nu är en urgammal matlagningsmetod som kallas för turducken. Antagligen sprungen ur att man inte hade hur mycket öppen eld som helst för att tillaga sin mat, så man stoppade in djur i fallande skala i varandra och sen grillade hela paketet. Man kanske började med en häst som man stoppade in ett vildsvin i, som man i sin tur stoppade in en struts i, som i sin tur huserade en havsörn som hade en mus i sig med en liten ansjovis i sin stolgång. (Antagligen för att ge maträtten en elegant touch av sälta.)

Att jag ens kom att tänka på dockorna och sen turducken beror på att jag passerar ett hus i mitt område där en ombyggnad pågått i minst tio år. Mannen bestämde sig för att bygga om familjens hus på egen hand. Han började bygga ett hus utanpå det gamla huset för att sen arbeta sig inåt. Det första steget gick ganska fort, när den lilla oansenliga villan inkapslades i ett stort, modernt hus. Många mörka vinterkvällar har jag skymtat en gestalt ligga och hamra plåt på taket med en pannlampa. Men sen gick det trögare. Nu när jag passerar med min hund sneglar jag in genom fönstren och konstaterat att det gamla huset fortfarande är helt intakt där inuti. De gamla fönster syns innanför de nya och i rummet lyser nakna glödlampor från taket upp väggar klädda med gulnad träpanel, väggfasta bokhyllor med pärmar och papper och en fasansfull inredning. Utsidan är bara en kuliss, som en ett inlägg på sociala media. Ytan ser bra ut men där inne har ingenting hänt.

Det är inte bara ett hus inuti ett hus, utan också ett liv som tagit paus eller kanske till och med gett upp. Jag föreställer mig hur fru och barn ledsnar och till slut pratat ihop sig och sätter 10-12 fentanylplåster på mannen när han sover och aldrig vaknar upp. Kanske gjuter de sen in honom i skorstensstocken och anlitar därefter ett professionellt byggföretag som slutför det nya huset på ett par månader? På så vis kommer ju mannen också integreras i den nya byggnaden, lite som ansjovisen i turducken. Eller den solida, minsta, ryska dockan.