Tjurfäktningen.
Ursula Von der Leyen ringer en sen kväll när jag sitter naken på badrumsgolvet och filar mina fötter.
-Jag blir tokig! får hon ur sig med en ljudlig suck.
-Ja, hej på dig också, säger jag och betraktar den lilla högen på golvet. Som riven parmesan, hinner jag tänka innan Ursula drar igång igen.
-Vi måste ju enas som européer. Samarbeta och dra åt samma håll, vad är annars poängen med hela unionen?
-Fred? försöker jag.
-Och hur bra har det fungerat tycker du? svarar hon spydigt. Vi måste släppa våra lokala nationaliteter och se oss själva som en del i en större helhet. Vi kanske talar olika språk och har olika klimat, men vi är européer och urstarka tillsammans.
-Du, jag sitter lite dumt till, försöker jag innan hon avbryter mig igen.
-Jag har bokat en flygbiljett till Barcelona imorgon. Det är ett möte med statsöverhuvuden från hela unionen.
-Vad ska jag göra där? säger jag och tar mig upp på mina lena barnfötter.
-Du måste hjälpa mig att hitta den där tonaliteten och argumentationen som får alla att lägga sina olikheter åt sidan, säger Ursula och låter för första gången lite vädjande.
Barcelona är kokande hett som alltid, men jag sitter i en sval limousine med Ursula som läser igenom en massa dokument inför mötet.
-Varför Spanien? undrar jag samtidigt som vi passerar Sagrada Familia.
-Därför att de är en fungerande medlemsstat och jag vill att du ska inspireras av ett gott exempel, säger Ursula strängt.
På ett flott hotell i den gotiska delen av stan hamnar jag bredvid den spanska presidenten till middagen. Jag hade hoppats på att han skulle heta Javier, ett namn som blivit lite av ett ticks för mig. Jag älskar att säga det högt och höra hur J’et bara är ett väsande kattljud. Han visar sig heta Pedro, lika originellt och välljudande som Anders.
Pedro pratar ganska dålig engelska och med en så stark läspning att jag undrar om han just gjort en rotfyllning. Jag försöker leda in samtalet på den gemensamma europeiska mentaliteten när han plötsligt börjar prata lyriskt om tjurfäktning. Ursula ser att mitt inställsamma leende börjar slockna och spänner blicken i mig från andra sidan bordet. Pedro broderar på om matadorernas enorma skicklighet och publikens gränslösa entusiasm kring föreställningen, tills någonting brister inom mig.
-Jag hoppas alltid på att tjuren ska lyckas spetsa matadoren, avbryter jag och får hela matsalsbordet frysa till. Ursula viftar desperat med sin gaffel på andra sidan bordet för att få min uppmärksamhet, men det är för sent.
-Det händer, svarar Pedro kort.
-Men väldigt sällan, eller hur? Först kommer ett gäng hobbymördare med spjut och sårar tjuren så att han blir trött och svag. Sen kommer den uppblåsta fjanten i cape och för trånga byxor in och avslutar spektaklet med en värja.
-Du förstår inte. Det är ett spanskt kulturarv.
-Jag visste inte att djurplågeri kan klassas som kulturarv? Men du har rätt, jag kommer aldrig att begripa det.
Ursula utbringar en skål, med varken Pedro eller jag rör våra glas.
-Och bara för att man hållit på med dumheter länge, blir det inte kultur och försvarbart. Som slavhandel och inkvisition till exempel, det har ni ju slutat upp med, fortsätter jag. Ursula skrattar nervöst och försöker få mig att bli tyst.
-Spansk matkultur håller ni däremot fortfarande fast vid. Det är obegripligt att ni inte klarar av att göra bättre ifrån er med alla råvaror ni har till ert förfogande. Nej, dränk allt i olja och servera med ett rödvin som smakar gammal badtunna.
Pedro lämnar bordet, högröd i ansiktet och går raskt mot utgången på sina korta, knubbiga ben. (Det har ingenting med saken att göra, men jag väljer att nämna det för komisk effekt.) Jag tittar på Ursula som sjunkit ihop med ett uppgivet uttryck.
-Jag tror jag har hittat tonaliteten nu, säger jag glatt. Vi ska bejaka våra olikheter, det är det som gör unionen stark.
En censurerad fest.
Jag och min fru får en lång inbjudan till en stor fest ute på en skärgårdsö. Anledningen till festen berörs snabbt i början av inbjudan, som sedan går över till mer praktiska frågor. Vi ombeds berätta om vi är vegetarianer och vilka allergier och intoleranser vi har. Jag vill svara björkpollen och heroin, men hindras av min fru.
De skriver sedan att hundar är välkomna, förutsatt att de är allergisäkra, rumsrena och inte biter allt som rör sig. (Den raden avslutas med en smiley.) Sedan fortsätter det så här:
Vi tycker också att det vore bra om vi inte pratade om Trump, Putin och allt annat elände i världen just den här kvällen. Krämpor och operationer vore också skönt att slippa, inte minst eftersom Bettan nyligen bytt ut båda höfterna och John tagit bort ena lungan. Vi kommer aldrig att få tyst på dem om de börjar prata om det.
Eftersom Jimmy gått upp cirka 30 kilo i vikt på kort tid kan vi hoppa över att prata om kost och motion. Och absolut inte Ozempic, med tanke på hur smal Lena plötsligt blivit utan att ändra livsstil ett dugg. Några av oss har barn som valt att arbeta inom kultursektorn eller är fullkomligt misslyckade (kanske samma sak?) så det vore önskvärt om vi andra avstod från att skryta om de egna barnens enorma rikedomar och framgångar. Vi tycker också att missbruk är ett ämne vi borde undvika. De flesta av oss dricker alldeles för mycket och borde gå med i AA, men det samtalet kan lätt bli lite av ett sänke under kvällen. (Det kommer att serveras rött, vitt och dessertvin under middagen för övrigt.)
AI vore också skönt att slippa höra om. Ingen orkar höra killgissningar om vilka yrkeskårer som kommer att bli helt överflödiga i framtiden. I synnerhet inte Jeanette som arbetar med översättningar och Janne som är illustratör. Energislagens för- och nackdelar är säkert spännande, men eftersom Anna och Jarl har ett ställe i Jämtland där en ny vindkraftspark precis byggts, är det en no-go-zone för kvällen. Jarl brukar få fradga när det förs på tal. Och ja, det finns hjärtstartare på ön. Gamla föräldrar kanske vi också kan slippa höra om. Många har nyligen förlorat föräldrar och det kan skapa avundsjuka hos dem som önskar livet ur sina föräldrar.
Det kommer att bli fri bar och dans efter middagen. Nu festar vi som om det är 1999!
Jag tittar frågande på min fru.
– Så vad ska vi då prata om?
Från Botox till Blockbuster.
Jag blir kontaktad av en influencer som vill ta klivet in i filmbranschen. Jag har naturligtvis ingenting användbart att komma med, men tänker att hon kanske vet saker som jag skulle kunna ha glädje av. Vi ses över en kaffe i Gamla Stan. Hon är antagligen runt 25 år gammal, men eftersom hon opererat sig och sprutat in botox och fillers överallt ser hon ut som 45. Jag lägger ingen värdering i det, jag bara konstaterar det.
-Jag vill börja med skådespeleri och regi och sånt, deklarerar hon med en blick som en död strömming.
-Det är modigt att ompröva sina livsval och fråga sig vad man vill med sitt liv.
-Jag vet, säger hon och sippar lite kaffe med läppar som ser ut att kunna brista vilken sekund som helst.
-Har du kollat in Dramatiska Institutet, Scenskolan eller…
-Gud, nej! Jag behöver ingen utbildning, jag har ju över 200.000 följare så jag får redan hur många erbjudanden som helst.
-Det tog mig 10 år att lära mig skriva manus ordentligt, säger jag lite stillsamt.
-Men det behöver man inte nu, säger hon och betraktar mig som om jag vore en likdel.
Hon har ju en poäng. Dramaklimatet i Sverige är så desperat att många inbillar sig att lösningen är att kasta in kända personer med många följare. Alla kan ju skriva, agera och regissera. Hur svårt kan det vara?
-Jag har redan en skitbra idé, säger hon sen. En skitsnygg tjej som också är astronaut blir superkär i en kille dagarna innan hon ska åka till Mars.
-Absolut. Sen visar det sig att hon är gravid och måste föda i viktlöshet utan smärtlindring? föreslår jag konstruktivt.
-Nej, fan vad äckligt.
-Vad händer under åren de är åtskilda då?
-Är du alltid såhär negativ? undrar hon och börjar kolla sin telefon.
-Jag ska operera mig om någon vecka, säger jag plötsligt.
Hon tittar upp och studerar mitt ansikte noga.
-Ja, det finns en hel del förbättringspunkter.
-Nej, jag ska göra en njurtransplantation och har bett om att få en influencer som kirurg. Hon rynkar på näsan och visar tänderna. Det är antagligen ett försök till leende, i övrigt är ansiktet helt nollställt.
-Jag tror att det blir fantastiskt live-content. Någon som rotar okunnigt i min kropp och till slut skär ut mitt hjärta och sen ersätter det med en grisnjure som fästs med gaffatejtp.
-Vad är gaffatejp? frågar hon till slut.
-Lär dig det, sen är din dramakarriär säkrad.
Ge oss något att leva för.
De hör av sig från SVT Nyheter. I en tid då nyheterna får alla att vilja skjuta sig framför TV’n, behövs en motkraft. De kan inte rå för alla dåliga nyheter, men har under en tid försökt att krysta fram några glädjeämnen för att sluta sändningarna på en positiv not. Ingenting verkar ha fungerat. Hela redaktionen är samlad och stämningen är dyster.
-Public service ska upplysa folket, inte skrämma bort dem eller driva dem in i depression och självmordstankar, säger nyhetschefen uppgivet.
-Och att det fötts tre killingar som är trillingar på Öland, det räddar inga liv? undrar jag.
-Nej, inte ens solskenshistorien om en farbror som föll ner i sin egen vattenbrunn och sen räddades av sitt 12-åriga barnbarn får folk på gott humör.
-För att alla inser att om en halvblind farbror och några killingar är de enda goda nyheterna för dagen, då är världen bortom all räddning? summerar jag.
Det nickas runt bordet.
-Vi vet inte vad vi ska hitta på? Det var därför vi hörde av oss till dig. Vi behöver någon med en grundpositiv och hoppfull inställning som kan hjälpa oss.
Jesus, tänker jag för mig själv. De har inte bara hela världens problem på sina axlar, de har dessutom kontaktat helt fel person för uppdraget. De behöver Gud, men han är antingen död, fundamentalist eller väldigt upptagen med att röja upp i någon pedofilskandal.
-Satir, säger jag till slut. Det är det enda som både kan informera och samtidigt locka till skratt. Det har dessutom den positiva effekten att det driver regimer och makthavare till vansinne. De tål inte att bli skrattade åt.
-Det är otänkbart, då är vi inte objektiva längre.
-Jag säger inte att Samir ska rapportera från en humanitär katastrof med kastanjetter i händerna och en skrattmaskin som går i bakgrunden.
-Tack, säger nyhetschefen med slutna ögon.
-Men kanske kan man skapa en positiv känsla med tittarna om att vi går igenom den här skiten tillsammans? Vi skrattar åt clownen i Vita Huset, vi tittar roat på medans planeten når kokpunkten, vi himlar med ögonen tillsammans över att världen största land offrar sina söner för att få ännu mer land. Vår gemenskap gör att vi orkar gå vidare och vågar tro på en bättre framtid.
-Det här var det dummaste jag hört, säger nyhetschefen och reser sig upp. Mötet är över, men jag har ett starkt behov av att avsluta mötet på en positiv not.
-Vet ni skillnaden mellan en optimist och pessimist? frågar jag och tittar på alla i rummet. Ingen orkar svara.
-Pessimisten är bättre informerad, säger jag och får märkligt nog inte ens ett leende tillbaka.
Närbilder.
Min fru och jag satt i vår nya lägenhet och pustade ut efter flytten. Det hade varit krävande, både fysiskt och emotionellt. Mest för mig naturligtvis, men nu när vi satt bland kartongerna och tittade på vårt nya hem kändes det äntligen som om vi landat. Vi hade öppnat en flaska rödvin och packade upp, när min fru hittade ett gammalt fotoalbum.
-Det här har jag aldrig sett.
-Skit i det där. Det skulle jag ju kasta.
Jag sträcker mig efter albumet, men hon vrider sig undan och öppnar det.
-Är du inte klok? Du kan väl inte kasta bort en del av ditt liv?
Hon bläddrar lite och skrattar till. Själv är jag kallsvettig.
-Men Gud vilken gullig bild på dig, är det från gymnasiet?
-Det vet jag inte, men du, ge mig det där …
-Nej, jag vill ju se, svarar hon och vänder blad.
-Snälla älskling…
Plötsligt ser jag att min fru stelnar till.
-Vem är det här då? säger hon med ett kyligt tonfall.
-Vem då?
-Ja, hon som poserar naken i en säng.
-Jaha…det minns jag inte, svarar jag och försöker låta oberörd.
-Du kommer inte ens ihåg vad hon heter?
-Fan, det var ju evigheter sen..
Jag hör att min röst gått upp i falsett samtidigt som min fru vänder blad.
-Herregud, det här är ju rena rama porrbilderna.
-Nej, det är det verkligen inte.
-Vad är det här då? frågar hon och håller upp albumet mot mig.
-Det var hon som ville att jag skulle fota henne.
-Självklart.
-Det var ju bara en lek…vi slänger det bara..
-Ja, frågan är ju varför du inte gjort det tidigare?
-Men fan. Den har ju varit på vinden i alla år. Jag hade glömt bort det.
Min fru bläddrar till nästa bild och håller upp den framför mig.
-Glömt? Det har jag mycket svårt att tänka mig.
Jag väjer skamset undan med blicken. Jag hade även glömt bort att jag en gång ägde ett objektiv för extrema närbilder.
En olycklig tidsresa.
Jag har räddat min morfars 16 mm-filmer där en stor del av vår släkthistoria finns bevarad. Eftersom ingen äger en projektor längre, digitaliserade jag runt åtta timmar av material. Bara en handfull nu levande personer har sett filmerna förut, så det var med en känsla av andakt som jag satt uppe en natt och såg igenom allt.
Det tidigaste klippet visar min morfars fars 80-årsdag. Sorglösa gäster med cocktails under lindallén, ljuslyktor, cigaretter och konjak i den svartvita sommarkvällen. Någons lilla barn springer förbi i en vit bomullsklänning. Nästa klipp är från samma år, men visar ett sällskap som sitter och fikar utomhus en solig sommardag. Någon annan måste ha skött kameran för jag ser min morfar sitta vid ena änden av bordet, runt 30 år gammal. Plötsligt passerar kameran andra sidan av bordet och där sitter en person som jag omedelbart känner igen. Scenen är kort men när jag fryser bilden råder det inga tvivel längre. Samma färger, samma hår, axlar, hållning, näsa och leende. Det är jag som sitter där.
Först dagen efter visar jag upphetsat klippet för min fru, som håller med om att det onekligen ser ut som jag.
-Det är väl någon släkting, resonerar hon logiskt.
-Med gener som skapar exakta kloner?
-Ja, det finns ju folk med starka gener.
-Men jag får inte ihop det, svarar jag och ringer min 80-åriga morbror. Jag frågar om han vet vem det är på filmen.
-Det ser ut som du, men jag vet inte vem det är, svarar han. Något som utesluter möjligheten av en nära släkting.
-Din mormor hade en affär med honom, säger min fru okänsligt samma kväll.
-Jag vill inte att du snackar skit om min mormor.
-Det är den enda förklaringen. Han är din biologiska morfar och sen när din mamma födde dig, blev du hans exakta avbild. Så måste det vara, säger hon tvärsäkert.
-Inte alls, svarar jag irriterat. Det kan vara jag som gjorde en tidsresa när jag var runt 30 och råkade bli fångad på bild.
-Hur då?
-Jag har inte alla svar, men det finns flera teoretiska fysiker som menar att det är möjligt. Jag kanske snubblade in i ett maskhål och färdades tillbaka i tiden?
-Det borde du väl minnas i så fall?
-Det är inte säkert. Att färdas nära ljusets hastighet kan ha märkliga effekter på hjärnan.
-Så du åkte tillbaka i tiden och låg med din egen mormor, är det vad du säger?
Här valde jag att avsluta samtalet. Det var för mycket att ta in. Kunde jag vara morfar åt mig själv?
Gott Nytt Liv.
Vad trevligt. Skicka gärna bild.
Eftersom vi befinner oss i årets mörkaste årstid har jag ägnat ledigheten åt att läsa en bästsäljande bok där någon intervjuat folk i livets slutskede. Det kanske låter lite kontraproduktivt, men jag har kommit fram till att det är bättre att bara omfamna allt mörker i världen. Om det vore en filmscen så är det som om jag plötsligt slutar att försöka springa ifrån den rasande grizzlybjörnen i skogen. Istället vänder jag mig om och går den till mötes med öppna armar. Boken fångar elegant mina egna känslor av hopplöshet, tills den summerar vad folk ångrar mest på sin dödsbädd. Då känns den plötsligt inte lika relevant längre.
Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv efter eget huvud och inte efter andra människors förväntningar.
Jag borde ha jobbat mindre.
Jag skulle haft modet att uttrycka mina känslor.
Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
Jag önskar att jag tillåtit mig att vara lyckligare.
För mig är det uppenbart att de här punkterna av upphöjda insikter kommer från en generation som växt upp med självhjälpsböcker och haft kylskåpsmagneter med uppbyggliga livsråd på: ”Livet går inte i repris”, ”Fånga dagen”, ”Idag är första dagen av resten av ditt liv”, ”Man ångrar bara det man inte gjort” o.s.v.
Så jag roade mig med att åka till Hospice här i Stockholm i mellandagarna och hålla vilt främmande människor i handen på dödsbädden. Förklädd i en Dolly Parton-peruk, Crocks och en muskort sjukhusrock såg jag antagligen ut som en transa på villovägar, men ingen verkade reagera på det när jag slog mig ner. Med huvudet på sned och ett inkännande leende, klappade jag dem på handen, inställd på att få mer sanningsenliga utsagor.
-Du kan släppa alla livsbejakande plattityder nu. Säg som det är bara, viskade jag med anteckningsblocket i knät. De som kunde öppna ögonen misstog mig antagligen för Gud. Alternativt Djävulen, det är svårt att veta. Oavsett vilket, så fick jag, som jag misstänkte, en mer trovärdig lista med punkter.
Jag ångrar att jag inte gick till en läkare direkt, istället för att låta en schaman från Sundbyberg försöka bota min galopperande cancer.
Jag ångrar att jag inte knullade runt mer när jag hade chansen.
Jag borde haft munskydd när jag rev den där eternitvillan i blå lättbetong.
Jag skulle aldrig gett Lottoraden i julklapp till en kollega som gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Jag skulle inte gått på klubb i Berlin och prövat rökheroin för att sen vakna upp i en hotellsäng med en trädgårdstomte långt upp i röven.
Det kanske inte blev livsråd som kan tryckas på kaffekoppar, örngott, eller bli tatueringar, men jag tänker att denna uppriktighet kommer att kunna agera befriande ledstjärnor för oss alla inför det kommande skitåret.
Gott nytt år på er!