Vet ni hur det fungerar här?

Redan menyn på restaurang Paradiso fick mig att börja undra. Jag sneglade på den ett par dagar innan vi skulle dit och fira min yngsta dotters födelsedag. Att de fokuserade på vegetariska rätter både begrep och uppskattade jag, men det var något olycksbådande över menyn. Kombinationen av andefattigt beskrivna rätter (mer innehållsdeklarationer egentligen) och väl tilltagna priser fick mig att misstänka att det här antingen handlade om ett minimalistiskt kök med enorma ambitioner eller en restaurang som tänkte sätta någon sorts rekord i hur mycket man kan ta betalt för ointressant mat i minimala portioner. Det skulle visa sig att det senare var det korrekta antagandet.

Vi var sex personer som anlände och jag tror att alla gillade både lokalen och den trevliga personalen, det kändes som början på en lyckad kväll. Servitören tog sen upp beställningarna och undrade om vi ätit där förr och visste hur det fungerade? Här vaknade tyvärr den inre gubben i mig och jag var tvungen att raspa mig hårt med gaffeln i låret för att inte säga det jag tänkte. ”Jag antar att vi beställer först och äter sen?” Servitören förklarade att man behövde minst tre, fyra rätter för en komplett måltid och att man gärna fick dela. Jag lyckades pressa fram mitt varmaste leende och sa inte det jag tänkte. ”Så originellt.” Med lite huvudräkning konstaterat jag att en måltid inte skulle sluta under ca 800:- per person om man följde hans råd och då hade vi inte ens tittat på vinlistan ännu. Jag undvek ögonkontakt med någon annan vid bordet, eftersom jag misstänkte att det rann blod ur mina ögonvitor och att det kunde förstöra stämningen för födelsedagsbarnet. Men jag tror att alla beställde utan någon större entusiasm. För hur mycket positiva förväntningar kan man få av beskrivningar som ”Morot med färskost, mangold, vassle och hasselnötter” eller ”Grillad broccoli med grönkål, citron och Löfstalund ost”? 

När maten anlände visade det sig att menyn inte skrivits av en person som sniffat enorma mängder lim och fått irreparabla skador på hjärnans språkcentrum, utan av en naturalist som perfekt fångat det som serverades. Jag såg ner på två buketter med grillad broccoli vilandes på några grönkålsblad med fragment av ostflarn ovanpå. Varken mer eller mindre. Min dotter som fyllde år hade valt det här som hennes huvudrätt. Hon hade nibblat på lite oliver och syrade grönsaker till fördrinken och trodde att hon skulle bli mätt på broccolin. Jag som anat vart den här måltiden var på väg rätt länge, beställde en grillad kyckling som jag delade med en annan i sällskapet. Inte därför att den lät lovande, utan för att det var det enda på menyn som antydde någon form av mättnadskänsla. Den hade tydligen grillats i deras egna ”rotisserie” och presenterades sen på ett fat. Ensam, naken och lite torr i köttet, som om den just lämnat grillpåsen på ICA. Med en snipa med sky vid sidan om, som nästan fick mig att börja skratta.

Ingen blev mätt på restaurang Paradiso. Alla begrep hur det fungerade. Det blev dyrt och ingen hade en smakupplevelse som är värd att återge. Ändå hade vi en väldigt trevlig kväll, vilket jag tycker är lite av ett styrkebesked för vår familjesammanhållning. 

Individer eller råttor.

Under ett års tid har min hund Signe markerat att det är någonting som pågår i krypgrunden under vårt hus. I början anklagade jag henne för att vara psykiskt sjuk när hon parkerade sig katatoniskt vid ett 100 kilo tungt kassaskåp i gästrummet. Men när en väldigt otrevlig kisslukt dök upp i samma rum ett par veckor senare, började jag ana att det där avloppsröret som jag pluggade igen med ett lock i hårdplast, kanske hade fått besök.

Eftersom jag är paniskt rädd för råttor övertalade jag min fru att lägga sig på golvet med en ficklampa samtidigt som jag tiltade kassaskåpet så att hon kunde titta in. Det dova skriket av panik som kom från min fru bekräftade mina värsta farhågor. Jag hällde upp en dubbel whiskey till mig själv och bad om ursäkt till Signe för att jag inte tagit henne på allvar. Sen pluggade jag igen avloppsröret med stålull och cement, slipade golvet, lackade och placerade sen skåpet på plats igen. Men Signe fortsatte att markera vid nya platser i huset, utmed golvlister och där rören till elementen kom upp från grunden.

Sedan dess har jag haft en fast relation med Anticimex. Personen som kom pratade om råttorna som ”individer”, vilket kanske är politiskt korrekt men inte ingav så mycket förtroende för att de skulle utplåna råttorna. Fällor med gift placerade ut under huset och runt på tomten. En månad senare återkom personen och konstaterade nöjt att allt gift var uppätet i fällorna. Signe svarade irriterat att råttorna var kvar och att de måste dö snarare än att gödas, jag nickade mitt bifall.

Ett starkare gift placerades i fällorna och efter ett par veckor fylldes huset av den omisskännliga doften av död råtta i huset. Vid nästa besök bekräftade Anticimex-personen att en ”individ” antagligen hade dött under huset. Signe framförde då strängt att råttor inte direkt är ensamdjur och att problemet inte hade försvunnit bara för att en dött. Jag undrade om de inte hade något militärt att sätta in, som gas eller trampminor, men fick till svar att ”individerna” inte fick plågas. Jag försökte då förklara att alla diktaturer som bestämt sig för att rensa sin befolkning etniskt eller intellektuellt, medvetet undvikit att personifiera sina offer. Tvärtom handlar det om att avhumanisera offren. Se dem som ohyra som måste bort för landets bästa. Personen från Anticimex tittade lite oförstående på mig och placerade sen under tystnad ut nya fällor, inklusive gamla hederliga råttfällor. 

Efter en långhelg i Amsterdam, där min fru och jag rökte allt som fanns i Coffeshops för att lugna våra nerver, kom vi hem och öppnade ytterdörren och möttes av en massiv, varm vind av likdoft i hela huset. Jag ringde Anticimex direkt och sa att såhär kan vi inte ha det, det är snart jul och att hela vår familj (inklusive Signe) snart måste börja äta litium för att överleva. Mannen sa att jag kunde vittja fällorna själv, att det inte ingick i deras uppdrag. Jag svarade att jag är 1.94 lång och knappast tänkte åla mig in under huset för att ta ut döda råttor. Mannen svarade att han var 1.84, vilket jag inte riktigt tyckte hade med saken att göra. Sen erbjöd han mig doftpuckar som skulle ta kål på den värsta lukten. Jag sa att doften är symptomet på problemet och inte orsaken. Sen la jag på och beställde helt olagliga, kinesiska råttprodukter på nätet. Ett folk som jag antar (säkert lite rasistisk) delar min syn på att råttor är just råttor. Jag tror att det följer med en liten kines som släpar ut liken när jobbet är gjort också, men det kan vara önsketänkande.

Julstämning på låg nivå.

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.

Årets Mardröm.

Jag blir inbjuden till ett möte hos någon organisation som säger sig ha ett hedersuppdrag åt mig. När jag frågar vad det handlar om, kan mannen inte låta bli att fnittra som ett barn i telefonen och säga att jag kommer att bli mycket glatt överraskad. Jag låter bli att underrätta honom om att det är mycket ovanligt i mitt fall, men ställer i alla fall frågan om det är ett betalt uppdrag. 

-Ja, självklart, svarar han lite indignerat.

Ett par dagar senare kliver jag in på gatuplanet till en lokal i centrala Stockholm och möts av mannen jag pratat med. Han är kort, klädd i en skräddad kostym och har sina läsglasögon uppe på huvudet. Hans små pigga ögon är uppspärrade av entusiasm när han leder mig in till ett mötesrum.

-Så, säger han och slår entusiastiskt ihop händerna framför sig som annars bara dragartister kommer undan med. Om jag säger Årets Julklapp, Anders, vad säger du då?

Jag tittar lite frågande på honom, samtidigt som hela mitt immunsystem börjar nynna på en dödsmässa i kör.

-Du ska få äran att hjälpa oss att välja ut Årets Julklapp, fortsätter han och börjar lägga ut papper på bordet. Här är årets kandidater, säger han när bordet är fullt av papper.

-Får jag fråga en sak bara? säger jag trevande.

-Javisst. Här är det högt i tak, fråga på bara!

-Är inte det här som att dela ut en Oscar för bästa film innan filmåret ens börjat?

-Så har vi aldrig tänkt på det. Det är en uppskattad tradition vi hållit på med sedan bakmaskinen vann 1988.

-Jo, men vad baserar ni det på?

-Det är väldigt tydligt, säger han nöjt och reciterar ur minnet. Årets Julklapp skall representera samtiden. Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året. Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller sälja ett stort antal enheter.

-Jag förstår, men vem har gjort den bedömningen?

-Bra fråga. Det har HUI Research gjort.

-Så ett oberoende undersökningsföretag har gjort det?

-Ja, det kan man säga. Det är Svensk Handel som äger det bolaget.

-Jaha, är inte det en generös tolkning av vad ordet oberoende betyder?

-Snälla Anders, Svensk Handel representerar ju alla handlare, så det är ju ingen som favoriseras av det här.

-Så då ingår Amnesty International i Svensk Handel också?

-Nej, de kanske de inte gör. Men du måste sluta nu, annars kommer vi aldrig få det här gjort.

-Jag har inga problem med att det är genomkommersiellt, säger jag, men varför inte gå hela vägen då och låta den tillverkare som betalar mest för att bli Årets Julklapp också blir det.

Mannen blir märkbart irriterad 

-Men så fungerar det inte, kan vi gå vidare nu?

Jag rycker på axlarna till svar.

-Vad tror du om elcykeln? Den är ju lite av en snackis och ligger i tiden, säger han och tittar forskande på mig. Hela mitt immunförsvar briserar nu ut i Faurés Requiem med full kraft, ända ner på cellnivå. 

-Ja, verkligen, svarar jag snabbt. Precis som barnfetma och hjärt- och  kärlsjukdomar. Om vi ska uppmuntra folk att cykla utan att förbränna en enda kalori så kan vi väl lika gärna utse raffinerat socker till Årets Julklapp. 

-Socker? Larva dig inte Anders, det är ju ingen julklapp?

-Ok, Cannabis eller Spice då, det har ju varit populärt i år?

Mannen tittar uppgivet på mig samtidigt som min inre kör tonar ut på en sista ton tills allt blir tyst.

-Det känns inte som att du tar det här uppdraget på allvar, säger han sen lite sorgset.

Jag tar farväl i receptionen och säger att elcykeln säkert blir ett bra val.

-Man kanske kan ta elcykeln till tippen med spikmattan, woken, pokersetet och robotdammsugaren som stått i garaget ända sedan de vann Årets Julklapp?

Ett ovanligt beskt kaffe.

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.

Lag Gubbslem.

Jag blir inbjuden till ett stormöte där mediabranschen ska diskutera och hantera #metoo. Representanter från landets största kommersiella TV-kanaler, kvällspressen och produktionsbolag står lite febrigt och äter glutenfria bagels och dricker grönkålsjuice från frukostbuffén i väntan på att krismötet ska starta. Själv tar jag en kopp svart snutkaffe med 8 sockerbitar och en rostad macka med marmelad.

Jag har suttit i ett antal telefonmöten inför mötet och deltagit i de våndor som arrangörerna haft.

-Ska en man leda mötet, eller skickar det fel signaler och cementerar just den partriarka maktstruktur som ligger bakom hela den här skandalen? Och om en kvinna leder mötet, blir det som att en kvinna får axla skuldbördan i en fråga som handlar om män som tagit sig friheter med kvinnor? 

-Så låt en icke-binär person sköta snacket? föreslår jag.

-Men blir inte det för politiskt korrekt? I vår uppenbara ängslan att framstå som progressiva så kanske det blir rena självmålet? 

Efter ett timslångt samtal där för- och nackdelar vägts på atomvåg, enas vi till slut om att mitt förslag är det enda vettiga.

Mötet påbörjas när den utvalda personen kliver upp på ett podie och hälsar oss alla välkomna. Personen säger sig sakna namn och vill istället bli titulerad Ers Majestät. Ingen vågar ställa frågor på det, av rädsla för att bli anklagad för att vara inskränkt eller kränkande. 

-Det är stora förväntningar på det här mötet, säger Ers Majestät ödesmättat ut i lokalen. Inte bara att vi gemensamt enas om att det här är ett stort problem, utan dessutom lyckas presentera hur vi tänker ta itu med det.

Det är mest män på krismötet och alla säger rätt saker i tur och ordning, om uppförandepolicys, alla människors lika rätt och värde, det förkastliga i en tystnadskultur och så vidare. Alla i rummet nickar instämmande av sina helt egna skäl. Men jag hör undertexten i det som sägs. En klagosång över varumärken och många års hårt förtjänad trovärdighet som nu släpas i bajs, annonsmiljoner som går förlorade, irreparabla hål i programtablåer, nättidningar och chefsbonusar som går upp i rök. Någon i salen föreslår en sorts vitbok, där alla bolag gemensamt gör upp med det fasansfulla som hänt och lovar bot och bättring. Alla jublar över idén och då känner jag att det är dags att ingripa.

-Vad tror ni om Fångarna på Fortet? säger jag plötsligt rakt ut. Alla tittar förvånat på mig när jag ställer mig upp längst ut på en ände vid det gigantiska konferensbordet.

-Vi samlar ihop alla de här gamla mediagubbarna som ju dragit massor av publik genom åren och nu lyckats peaka sin uppmärksamhet. Det är dags att kapitalisera en sista gång på dem och få igen vår värdighet och förlorade annonspengar. Vi kallar dem för Lag Gubbslem och ger vi dem alldeles för trånga kläder så att man kan se de små skrämda snopparna genom lycran. Sen får de möta Lag Amazonerna, med Anja Pärsson, Mikaela Laurén, Linnéa Claeson och Charlotte Kalla i laget. Kvinnor som ingen av gubbarna skulle våga tafsa på utan att riskera att förlora en arm eller ett ben. Jag kan redan se Gunde framför mig när han skriker in i en cell. ”Kom igen nu Gubbslem, ni klarar det här!!”

Ers Majestät och alla andra runt bordet tittar bekymrat på mig.

-Det här är ju rena rama Kinderägget, det måste ni fatta, ropar jag entusiastisk. Det är en lösning som kommer att skapa den högst betalda annonsplatsen i svensk historia, samtidigt som vi förnedrar de skyldiga på bästa sändningstid och gör det till superbred familjeunderhållning. Jag utesluter inte uppföljare med Lag Gubbslem i Robinson, Paradise Hotel, Hela Sverige bakar, Så ska det låta, Biggest Loser och Melodifestivalen.

Jag lämnar mötet ensam, missförstådd och lite kränkt. Ers Majestät klämde mig på ena skinkan och slickade mig på halsen. Det går inte att lita på någon längre.

Marknadsföring i blod.

Den 24:e april 2018 släpps min nya bok ut i handeln på Lava förlag. Det är en kombination av dålig självkänsla och ett yrkesliv som konsult som får min hjärna att närma sig kokpunkten inför lanseringen.

-Ingen produkt eller tjänst säljer sig självt, ylar jag till hela förlaget som vettskrämt samlats i företagets konferensrum. 

-Jag har inte tid att dra principerna bakom Kotler eller Porter, men att hoppas på positiva recensioner eller välvilliga bibliotekarier håller inte, vi måste vara vassare än konkurrenterna, fortsätter jag alldeles för högt.

-Så vad föreslår du? undrar förlagschefen och torkar bort min saliv från ansiktet med en näsduk.

Jag vevar anklagande med mitt stelopererade pekfinger och spärrar upp ögonen som om jag gjort en ansiktslyftning eller spelar huvudrollen i The Shining.

-Vi ska göra ETT specialexemplar av min bok. Och inte vilket djävla specialexemplar som helst, utan ett där hela boken är tryckt i mitt blod, säger jag och skrattar triumferande. Det blir väldigt tyst i rummet, vilket jag felaktigt tolkar som beundran.

-Sen drar vi igång ett lotteri på det här unika exemplaret, där jag bokstavligen utgjutit mitt eget blod. Jag märker att ni ser storheten i den här idén? säger jag och nickar gillande mot hela förlaget. Det här har aldrig gjorts tidigare, det här kommer att omdefiniera alla lanseringar av böcker för all framtid, avslutar jag och gör några entusiastiska små hopp på stället.

-Jag vill inte vara negativ, säger min redaktör efter en lång tids tystnad i rummet.

-Så låt bli, säger jag lite irriterat.

-Men det har gjorts förut, fortsätter redaktören. Saddam Hussein lät en kalligraf få mellan 24-27 liter av hans blod under 90-talet för att skriva Koranen i blod - The Blood Quran.

Jag pressar ihop mina läppar tills de bara är två vita streck och nickar. Inre bilder forsar förbi, en skäggig och dammig Saddam Hussein släpas ut ur källaren där han legat gömd och sen när han slits i bitar av en vild mob.

-Jaha? Då får vi väl hitta på någonting annat då? Jag är helt prestigelös i det här, det viktiga är ju att min bok hittar sin publik, säger jag med en sårad axelryckning mot hela förlaget.

-Vad tror du om recensionsexemplar till kulturredaktionerna, en facebookkampanj och ett stort pappställ av dig i skala 1:1 ute hos bokhandlarna? säger förlagschefen och reser sig upp för att gå.

-Genialt, svarar jag och tar en Mumsmums från konferensbordet och slukar i en tugga. OCH, lägger jag till med munnen full av skum, en bukett svarta rosor till Jessika Gedin på Babel. Varje vecka, fram till lanseringen!

Spanska för nybörjare.

Karl den II av Spanien föddes 1661 och redan vid födseln visste alla att något inte stod rätt till. Det var ju industristandard under den här tiden att expandera sin makt genom äktenskap och då helst inom släkten. I en flott släkt som de spanska habsburgarna hade inaveln pågått så länge att ingen riktigt längre höll koll på hur nära släkt man var. Karls mormor var till exempel också hans faster och hans syster gifte sig så småningom med sin morbror.

Karl föddes delvis fysiskt funktionsnedsatt och efter hand blev det dessutom uppenbart att han heller inte hade alla hästar hemma. Med andra ord, inga avgörande hinder för att axla rollen som landets Konung. Karl hade även ett rejält underbett som bidrog till att han hade problem att tugga maten och att tala rent, även när inte hade munnen full av paella och tapas. Många inom hovet hade stora svårigheter att förstå hans läspande tal och för att få Kungen att känna sig lite mer normal, började folk omkring honom också att läspa. Det ledde till att det plötsligt blev högsta mode att läspa i hela Spanien. Om den allmänna läspningen på hovet innebar att Karl kände sig mindre handikappad vet vi inte. Risken är att det hade rakt motsatt effekt och att han helt plötsligt inte begrep ett ord av vad hans rådgivare sa till honom och därför kände sig ännu dummare än vad han faktiskt var.

Karl II blev den sista kungen i sin del av släkten, men hans talfel har levt vidare i det spanska språket i över 350 år.

Anledningen till att jag berättar just den här historien idag är lite oklar. Kanske för att solen skiner ute, löven skiftar i en sprakande färgskala och för att det är torsdag? Jag behöver inte ha mer skäl än så.

Lite skit har ingen dött av.

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.

Den onde efterträdaren.

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.

Arbetsro.

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

En helt vanlig kund.

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

Rädda Grekland.

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.

Början på slutet.

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.

Sommaridyllen.

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

Månskenspromenad.

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?

Gästspel från Tibet.

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.

Dödsrunan.

Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.

Medmänniskan.

Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.

Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.

Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv. 

Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.

Dörrförsäljning av religion.

På Påskafton sitter jag i soffan iförd enbart mina Bamsekalsonger med en tvåliters PET påskmust som sällskap. Jag konstaterar besviket att miniserien ”Killing Jesus” på SVT inte alls är den thriller om en seriemördare från Mexico som jag hoppades på. När det ringer på dörren suckar jag avgrundsdjupt och går och öppnar. Två unga killar i svarta kostymer med namnskyltar med Josh och Peter och ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag pekar på Josh namnskylt med PET-flaskan och håller ett kort anförande om varumärkesbyggande och betydelsen av ett brandname som inte är en hel, illa konstruerad, mening. 

-Sändningarna från Novemberkåsan presenteras av: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varför säger ni inte bara Mormonerna istället så är ni ärliga samtidigt som ni sparar dyrbara reklamsekundrar?

-Ingen kommer in i himmelriket utom den som gör sin himmelske faders vilja, säger plötsligt Peter till mig på bruten svenska med ett imbecillt leende. Jag kliar mig på Lille Skutt och andas ut tungt genom näsan.

-Ärligt talat pojkar, vad är sensmoralen med den här historien om Jesus och korsfästelsen? Ska jag berätta vad jag tror, frågar jag utan att invänta något svar. För mig handlar det om att man inte ska gå runt och självgott sprida sin trötta religion till andra. Många kommer nämligen att bli irriterade och om du inte slutar så kommer någon att tröttna och spika upp dig på ett kors och se på tills du dör. Där har ni nya Testamentet i en elevator pitch. 

Sen dricker jag en rejäl slurk must och hämtar ny kraft.

-Och att det var hans egen fader som lät det hända? Ja, ”pappa” kanske är ett lite starkt begrepp för någon som våldfört sig på en trolovad oskuld och sen skyller på den Heliga Ande. Men OK, en spermadonator som låter sin son lida på korset. Och pojken hinner blicka upp mot gamarna som cirkulerar ovanför honom och fråga sin våldtäktspappa varför han övergivit honom? Om det inte vore för att pappan varit helt frånvarande under hela hans uppväxt, så hade det varit direkt hjärtskärande. 

-Men Jesus återuppstod från de döda, säger Josh med amerikansk brytning i kombination med någon sorts målbrott.

Jag tittar på pojkarna och känner en vemodig skälvning vibrera igenom mig. Det kan vara sötningsmedlet i påskmusten som pockar på också, det är lite oklart. Jag söker efter orden, en nästan biblisk symbolik för att vinna pojkarnas öron och få dem på rätt kurs.

-En gång i tiden fanns det en liten ondskefull pojke utrustad med en kraftfull slangbella. När en skata slog sig ner på altanräcket tog pojken en blydank och avlossade ett skott som träffade skatan rakt i huvudet. Pojken lyfte ångerfullt upp den döda skatan och bestämde sig för att ge skatan ett nytt liv, så han spikade upp den på ytterdörren med vingarna utbredda. Som en svartvit ängel hängde fågeln där med näbben riktad mot entrémattan. Och på den tredje dagen….började skatan att lukta så fruktansvärt illa att pojken fick gräva ner den i komposten. Slut på historien.

Josh och Peter stirrade med stora, blanka ögon på mig. Var det insikt jag såg, eller blind tro?

Hade jag dödat Jesus nu?