KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman är manusförfattare, copywriter, regissör, bloggare och författare.

Julstämning på låg nivå.

anders tempelman

julstämningpålågnivå.jpeg

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.