KONTAKTA MIG HÄR

 

44 Skeppsbron
Stockholm, Stockholms län, 111 30
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

blogg.jpg

Anders Tempelmans blogg

Anders Tempelman is a screenwriter, copywriter, director, blogger and author.

Lite skit har ingen dött av.

anders tempelman

B-00.jpg

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.

 

Den onde efterträdaren.

anders tempelman

denondeefterträdaren.jpg

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.

 

Arbetsro.

anders tempelman

mom_pjas_2_418.jpg

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

 

En helt vanlig kund.

anders tempelman

enheltvanligkund.jpg

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

 

Rädda Grekland.

anders tempelman

rädda grekland.jpgräddagrekland.jpg

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.

 

Början på slutet.

anders tempelman

börjanpåslutet.jpg

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.

 

Sommaridyllen.

anders tempelman

sommaridyllen.jpg

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

 

Månskenspromenad.

anders tempelman

månskenspromenad

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?

 

Gästspel från Tibet.

anders tempelman

gästspel från tiber

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.