Get in touch

 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

blogg.jpg

Blogg

Sommaridyllen.

anders tempelman

sommaridyllen.jpg

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

 

Månskenspromenad.

anders tempelman

månskenspromenad

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?

 

Gästspel från Tibet.

anders tempelman

gästspel från tiber

Jag sneglar in i yogarummet på gymet. Salen är full av kvinnor som står på sina små mattor och trampar lite otåligt. Yogaläraren är tydligen sen och jag tycker synd om dem som stressat hit i tid för sin stund för dagen och bestämmer mig för att göra en god gärning. Jag klappar lite hurtigt med händerna för att få deras uppmärksamhet.

-Er ordinarie yogalärare blev sjuk, så det är jag som leder er idag, säger jag och placerar mig självsäkert framför alla. De tittar lite skeptiskt på mig där jag står i min svarta Slayer t-shirt och ett par blanka fotbollsshorts. 

-Vi startar med solhälsningen, säger jag auktoritärt och får alla kvinnor att inta sina positioner. Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag håller på med, men med mitt magstöd och självsäkra blick är det ingen som ifrågasätter mig.

-Tänk på andningen flickor. Solhälsningen är som att öppna själens alla kronblad. Jag följer hur de andas in genom näsan och pustar ut unisont genom munnen. 

-Mycket bra. Känner ni ljuset som strömmar genom er, in i alla skrymslen och vrår. Som en vårstädning. Nu övergår vi till Berguven. 

Alla tittar frågande på mig.

-Ah, jag ser att ni inte kommit så långt i yogan ännu. För oss som utbildat oss i Tibet är det en av standardrörelserna, säger jag och kisar mystiskt ut mot gruppen. Om ni vill så visar jag gärna hur ni utför Berguven, som rensar sinnet från vardagens smatter och skänker ett inre lugn.

Kvinnorna nickar entusiastiskt och jag går ner på huk. Alla följer efter.

-Sitt på hälarna, rak i ryggen, armarna hänger rakt ned och pluta med munnen som en näbb. Sen gör ni stora blinkningar med ögonen samtidigt som ni flaxar med armarna som två baconskivor. Så ja, bra, överdriv blinkningarna och flaxandet och känn hur energi flödar in från rotlåset ända upp till fontanellen. 

Jag klappar entusiastiskt med händerna och berömmer hur bra de klarar sig trots att övningen är så svår. 

-Känner ni energin? ropar jag som en väckelsepredikant ut i rummet. 

-JA, ropar kvinnorna i kör tillbaka.

-Då har ni kanske inte heller gjort Murmeldjuret? Gruppen skakar unisont på huvudena. Jag suckar och himlar med ögonen.

-Det är det som är så tråkigt, att vem som helst som gått en helgkurs tror att de är yogalärare. Det krävs både kunskap, träning, helst ett par tusen meter över havsnivån, men också en själslig visdom som bara en hyllmeter av Castanedaböcker kan ge. Kvinnorna nickar allvarligt samtidigt som jag lägger mig på mage och tar tag i mina fötter. Mitt ansikte pressas mot den fotsvettdoftande gummimattan och jag väser ut mina instruktioner. 

-Knepet är att dra så mycket i fötterna att ni balanserar en stor del av kroppsvikten på ansiktet och nästan inte kan andas. Det är lite obehagligt i början, men enormt frigörande. Näsbenet ska inte knäckas, men det får gärna knastra och knaka.

Kvinnorna flämtar och kvider, när plötsligt en amazonkvinna med en flaska vatten och en gummimatta under armen kommer in i salen. Jag reser mig upp, rödmosig i ansiktet och med lite näsblod i ena näsborren. 

-Vad bra. Namaste! Jag har värmt upp dem lite bara, säger jag och slinker ut.

 

Dödsrunan.

anders tempelman

dödsrunan.jpg

Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.

 

Medmänniskan.

anders tempelman

   

Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.

Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.

Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv. 

Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.

 

Dörrförsäljning av religion.

anders tempelman

På Påskafton sitter jag i soffan iförd enbart mina Bamsekalsonger med en tvåliters PET påskmust som sällskap. Jag konstaterar besviket att miniserien ”Killing Jesus” på SVT inte alls är den thriller om en seriemördare från Mexico som jag hoppades på. När det ringer på dörren suckar jag avgrundsdjupt och går och öppnar. Två unga killar i svarta kostymer med namnskyltar med Josh och Peter och ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag pekar på Josh namnskylt med PET-flaskan och håller ett kort anförande om varumärkesbyggande och betydelsen av ett brandname som inte är en hel, illa konstruerad, mening. 

-Sändningarna från Novemberkåsan presenteras av: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varför säger ni inte bara Mormonerna istället så är ni ärliga samtidigt som ni sparar dyrbara reklamsekundrar?

-Ingen kommer in i himmelriket utom den som gör sin himmelske faders vilja, säger plötsligt Peter till mig på bruten svenska med ett imbecillt leende. Jag kliar mig på Lille Skutt och andas ut tungt genom näsan.

-Ärligt talat pojkar, vad är sensmoralen med den här historien om Jesus och korsfästelsen? Ska jag berätta vad jag tror, frågar jag utan att invänta något svar. För mig handlar det om att man inte ska gå runt och självgott sprida sin trötta religion till andra. Många kommer nämligen att bli irriterade och om du inte slutar så kommer någon att tröttna och spika upp dig på ett kors och se på tills du dör. Där har ni nya Testamentet i en elevator pitch. 

Sen dricker jag en rejäl slurk must och hämtar ny kraft.

-Och att det var hans egen fader som lät det hända? Ja, ”pappa” kanske är ett lite starkt begrepp för någon som våldfört sig på en trolovad oskuld och sen skyller på den Heliga Ande. Men OK, en spermadonator som låter sin son lida på korset. Och pojken hinner blicka upp mot gamarna som cirkulerar ovanför honom och fråga sin våldtäktspappa varför han övergivit honom? Om det inte vore för att pappan varit helt frånvarande under hela hans uppväxt, så hade det varit direkt hjärtskärande. 

-Men Jesus återuppstod från de döda, säger Josh med amerikansk brytning i kombination med någon sorts målbrott.

Jag tittar på pojkarna och känner en vemodig skälvning vibrera igenom mig. Det kan vara sötningsmedlet i påskmusten som pockar på också, det är lite oklart. Jag söker efter orden, en nästan biblisk symbolik för att vinna pojkarnas öron och få dem på rätt kurs.

-En gång i tiden fanns det en liten ondskefull pojke utrustad med en kraftfull slangbella. När en skata slog sig ner på altanräcket tog pojken en blydank och avlossade ett skott som träffade skatan rakt i huvudet. Pojken lyfte ångerfullt upp den döda skatan och bestämde sig för att ge skatan ett nytt liv, så han spikade upp den på ytterdörren med vingarna utbredda. Som en svartvit ängel hängde fågeln där med näbben riktad mot entrémattan. Och på den tredje dagen….började skatan att lukta så fruktansvärt illa att pojken fick gräva ner den i komposten. Slut på historien.

Josh och Peter stirrade med stora, blanka ögon på mig. Var det insikt jag såg, eller blind tro?

Hade jag dödat Jesus nu?

 

Radikaliserad bagare.

anders tempelman

radikaliserad bagare

Jag spenderade förra veckan i ett heltäckande oljeställ, med gasmask, hjälm och gummihandskar så tjocka att man riskfritt kunde ta upp stavar ur ett kärnkraftverk med dem. Jag gjorde oanmälda besök på daghem i kommunen och skrämde upp både barn och förskolelärare när jag stövlade in med en slickepott i ena handen och en stor degbunke från Ittala i den andra. Myndigt sa jag att det handlade om en inspektion. Eftersom barackerna som barnen förvaras i har upphandlats av kommunen, där lägsta pris alltid är den utslagsgivande faktorn, är inspektioner lika vanligt som streptokocker.

När jag fick syn på unge med långa strängar av snor under näsan, drog jag snabbt och effektiv slickepotten över mun och kind och slog sen ner skörden i min degbunke. Barnen tystade betänkligt varje gång och förskolelärarna tittade mystiskt på mig. Jag förklarade att kommunen numera anser att svartmögel, asbest och avsaknad av ventilation är en del av kulturarvet och därför pittoreskt och charmigt. ”Så nu prövar jag en ny övertalningsmetod” sa jag och rörde mig med gnisslande ljud mot en snorig flicka med blanka ögon. ”Jag tänker inte producera en rapport som hamnar underst hos samma byråkrat som byggbolaget bjöd på en inspirationsresa till Spanien med tillhörande porrklubb” förklarade jag samtidigt som flickans snor förenades med resten i bunken. ”Vad är en porrklubb?” frågade den lilla flickan med de blanka ögonen. ”Fröken kan berätta det sen” svarade jag älskvärt och gick ut.

Efter fem dagisbesök var gasmasken helt immig och min bunke full till bredden med en härlig cocktail av resistenta bakterier. Väl hemma förde jag över allt i en kastrull på, satte den på 37 grader, sockrade generöst och la ner en vaniljstång som fick dra i ett par timmar. När de nybakade vaniljbullarna gräddat klart i ugnen, med sin särpräglade urgröpning i mitten, la jag en generös klick snor från kastrullen i varje och pudrade över med lite florsocker. Dagen efter hade jag slagit in alla bullarna i kartong som jag stulit från StureKatten. Jag lämnade in kartongen i receptionen på kommunen med ett trevligt kort från byggbolaget som önskade en riktigt trevlig helg, med nybakat kaffebröd. 

Känslan av att göra gott, finns det något mer tillfredsställande?

 

Kvinna för en dag.

anders tempelman

kvinnaförendag

Jag begriper kvinnor mycket bättre än män och föredrar alltid deras sällskap. Men det var först när jag satt och såg Skavlan i helgen som en idé väcktes hos mig. Inspirerad av Susan Faludis berättelse om sin pappa, började jag undra om inte jag också egentligen var kvinna. Jag började rota bland min frus kläder, i hopp om att hon gjort några felköp på nätet. Kanske en guldlaméklänning i storlek 54, ett par högklackade skor i storlek 47, trosor i XXXL och en vadderad trippel-D behå? Efter en timmas fruktlöst sökande, tvingades jag söka lyckan någon annanstans. 

Linneskåpet innehöll en fyra meter lång kräftduk som jag lyckades drapera runt mig för att sen slutligen fästa med gaffatejp runt midjan. Rent logiskt borde jag ha valt två tennisbollar till bröst och fått en mer sportig byst, lite som en nätt fransyska. Men, precis som Susan Faludis pappa, gick jag helt in i klichén. När jag hittade två båtfendrar i friggeboden var lyckan ett faktum. I samma bod hittade jag också en frigolitskiva som blivit över när vi isolerade vinden. Genom att kapa den på mitten och klistra ihop med PL400, kunde jag skära ut ett par skosulor i rätt storlek. Sen slipade jag ner dem så att jag fick en 10 cm kilklack och mina alldeles egna fuck-me-shoes. Jag gaffade fast sulorna på fötterna och noterade nöjt att mina vader och fendrar framhävdes på att positivt sätt. Stjärten däremot saknade den där härliga rundningen, så jag skar till en sittdyna från utemöblerna som jag matade in under bordsduken och åstadkom, vad jag själv ansåg vara, en nästan brasiliansk stjärt. Kanske lite bucklig och ojämn, men generös och lätt böljande när jag skred fram som en fotomodell. 

I mina döttrars gamla utklädningslådor hittade jag en tilltufsad blond peruk som nådde över axlarna. Flickorna hade lekt frisör med den vid något tillfälle, luggen var obefintlig och svallet bestod av flera skalliga inslag och några blonda testar som missfärgats med karamellfärg. Haute couture, tänkte jag och öppnade min frus sminklåda. Foundation, ögonskugga, rouge och kajal åkte på som om jag inte gjort något annat. Slutligen skulle jag göra läpparna och insåg att de inte hade den fyllighet som jag eftersträvade. Tigerbalsam visade sig vara lösningen på det och gav en rejäl svullnad och dessutom en naturlig, blodröd färg. Jag krönte mig själv med de största örhängen jag kunde hitta, en grabbnäve med bijouterier runt halsen och en rejäl splash med Chanel No5. Jag vilade fundersamt blicken på en tampong i botten av lådan, men bestämde mig snart för att jag inte skulle ha mens när jag var kvinna för första gången. Det fick bli nästa gång. Jag oroade mig också lite för att jag inte skulle hitta snöret sen, vilket skulle kunna bli svårt att förklara både för min fru och proktologen.

När det ringde på ytterdörren stapplade jag ner och såg två unga killarna från Köttbilen genom glaset. Jag kastade en hastig blick på mig själv i hallspegeln och såg generationer av starka kvinnor i min reflektion. Systerskapet var starkt inom mig när jag öppnade dörren, la upp ena armen mot dörrkarmen och vilade den andra handen på min höft.

-Det är visst min lyckliga dag idag, sa jag med den ljusaste röst jag kunde uppbringa.

Killarna visste inte var de skulle fästa blicken. För första gången i mitt liv kände jag mig åtrådd.

 

Telefonjour.

anders tempelman

Jag är och hälsar på en vän som arbetar på någon sorts organisation. Han sitter i ett kontorslandskap och tar emot samtal från vilt främmande människor. Jag har försökt få honom att berätta vad jobbet handlar om, utan att bli klokare. Han säger ord som sekretess, anonymitet och förtroende. Urvattnade begrepp som omfamnar allt ifrån bankverksamhet till nätporr. Precis när han fått på sig jackan och vi ska gå på lunch, ropar en kvinna på honom långt bort i en oändlig korridor. 

-Vänta här, jag är snart tillbaka, säger han och går iväg. 

Jag slår mig ned vid hans bås omgärdat av textilväggar som dämpar ljudnivån till ett vacuum, med bara en telefon och ett anteckningsblock på bordet. När tystnaden plötsligt bryts av telefonen framför mig, ser jag ut över det öde landskapet och hoppas på att någon ska dyka upp och svara. Signalerna matar på och till slut sliter jag upp luren.

-Hallå? svarar jag lite irriterat.

-Eh, har jag kommit rätt? undrar en mansröst i andra änden.

-Ja, kanske, men jag är nog inte…

-Snart orkar jag inte längre, avbryter han mig och flåsar i andra änden.

Jag får en inre bild av en man i latexdräkt som fäst krokodilklämmor på bröstvårtorna och kopplat dem till ett bilbatteri. En bild som snart visar sig berätta mer om mig än om honom.

-Livet är för djävla hopplöst. Jag har verkligen försökt, men jag ser ingen mening med att fortsätta, säger han och tystnar. 

Kvar är bara hans andhämtning och ett dovt, atmosfäriskt knaster, som jag vet är resterna efter Big Bang.

-Varför säger du ingenting? frågar han mig irriterat efter en stund.

-Vad ska jag säga?

-Du kan väl starta med något i stil med att jag har massor att leva för? Att jag bor i ett fantastiskt land, har tak över huvudet, mat för dagen, kanske en familj och vänner som älskar mig och ett meningsfullt jobb?

-Har du det? undrar jag.

-Ja, men nu handlar det inte om det. En annan idiot på jobbet tog chefsjobbet framför näsan på mig och då gick all luft ur mig. Nu vill jag bara gå ut i skogen och skjuta mig.

Jag försöker komma på något uppbyggligt att svara på det.

-Jag förstår, börjar jag pedagogiskt. Men livet är ganska orättvist och meningslöst. Vi är här en kort stund, som små tomtebloss, sen dör vi och försvinner in i samma avgrundsmörker som vi kom från, svarar jag och skrapar lite tankfullt med nageln på en missfärgning i textilväggen framför mig.

-Är inte ditt jobb att prata mig till rätta, ge mig perspektiv så att jag ser ljuspunkterna i livet?

-Nej, det är nog min kompis, jag är för pessimistiskt lagd för det. Att prata med mig är nog lite mer som att få dödshjälp, svarar jag och lägger upp fötterna på bordet.

Han exploderar i andra änden.

-Kan jag få prata med din djävla kompis istället då? 

-Han är i ett möte. Och du kanske borde jobba på din ilska innan du skjuter dig? 

-Jag har inte ringt det här samtalet för att bli uppläxad, ylar han åt mig. 

Då tappar jag det en smula och skriker tillbaka.

-Så ge fan i att ringa hit med din patetiska självömkan och blocka inkommande samtal från människor som verkligen behöver hjälp. Och ladda bägge piporna i hagelbössan så att….

Längre hinner jag inte innan jag upptäcker att min kompis står och stirrar på mig med öppen mun ett par meter bort. Jag lägger på luren och ler mitt vinnande leende mot honom.

-Jag bara larvade mig, det var ingen där, säger jag. 

Han skrattar lättat och sen går vi äter fyra små rätter på en kineskrog runt hörnet. Jag bjuder generöst min vän på friterad banan med vaniljglass efteråt. Kanske för att jag har lite dåligt samvete, eller för att jag älskar livet?