Besök på pappas grav.

Jag var på Norra Begravningsplatsen i helgen. Regnet öste ner och eftersom jag inte varit där på över 15 år tvingades jag lokalisera graven med en GPS-tjänst. Sen stod jag där med böjt huvud och reflekterade. Huvudsakligen kring varför jag inte ägde ett paraply, varför jag valde bort regnjackan och hur i helvete jag kunde välja mina lövtunna, italienska loafers med tofsar på. 

Fötterna halkade runt i det leriga gräset och jag kunde inte frigöra mig från tanken att geggan jag stod i huvudsakligen bestod av likdelar. Som en sorts likjuice som vällt upp från de gamla murkna kistorna. Jag frigjorde mig från de här lite osunda fantasierna och halade istället fram det gravljus som jag köpt i en kiosk på gravområdet med 800% påslag på allt. 

Jag visste inte varför jag tände ett ljus, jag hade egentligen tänkt att lägga någonting mer personligt på gravstenen. Men när jag stod i hallen och ropade till min fru vad hon tyckte var bäst, och hon såg mig med en öppnad burk sardiner i ena handen och en flaska Old Spice After Shave i andra, så ändrades planerna. 

Genom att tända 10 tändstickor samtidigt lyckades jag få fyr på ljuset och lutade mig sen ovärdigt framåt och placerade det på stenkanten. I samma ögonblick bestämde sig mina skor för att släppa greppet om marken. Mitt ansikte föll långsamt mot gravstenen och mina framtänder landade på kanten och slogs ut som majskorn i min mun, min näsa pressades därefter mot gravstenen och jag gled nedåt till ett svagt gnisslande ljud. Kött mot sten. Maktlös såg jag min pappas namn, bokstavligen hugget i sten, passera för mina ögon, samtidigt som mitt ansikte skrapades upp av den försänkta  typografin. 

Jag landade rakt på graven med en dov duns. Lite naivt låg jag kvar, dels för att kunna skrika ut smärtan rakt ner i graven, men också därför att jag ville att eventuella åskådare till olyckan skulle tro att jag bara var en bedrövad son som levde ut sin sorg. Efter säkert 10 minuter var jag helt dyngsur och sneglade snabbt upp för att avgöra om jag kunde kliva upp osedd. 

Täckt i lera kom min obehagliga juiceassociation över mig igen. Gravlyktan hade förstås slocknat, så jag la några av mina utslagna tänder på graven. Sen ägnade jag 45 minuter åt att stappla omkring i mörkret och försöka hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Smutsig, blodig och tandlös. Jag tänkte på Raskolnikov.

Det öppna nätverket.

Jag sitter på ett café och söker efter wifi. Efter ett tag hittar jag det oskyddade nätverket ”profylaxkursen” och landar på en hemsida för ett vårdföretag. Där finns en chatt och eftersom jag ändå väntar på att mitt sibiriska örtte ska dra klart bestämmer jag mig för att logga in under pseudonymen Irene33. 

Plötsligt befinner jag mig omgiven av en massa förstagångsföderskor som skriver intensivt till varandra. Jag följer intresserat de febriga samtalen tills någon plötsligt skriver till mig och frågar om det är min första förlossning också. Efter en viss tvekan svarar jag att det är min andra. När flera ber mig att berätta om min första förlossning så svarar jag undvikande att alla har rätt till sin upplevelse och att allas förlossningar är unika. Efter en hel del tjat ger jag till slut upp med ett OK och en smiley.

Jag smyger igång och beskriver hur vattnet gick när vi var på en fest. Där tar inspirationen vid och jag broderar hur min man fyllkör till Sahlgrenska trots att han har förlorat alla konsonanter när han försöker tala. Sjukhuset är fullt och tar inte emot oss och vi tvingas bila vidare under fruktansvärda smärtor samtidigt som bilradion fastnat på Lugna Favoriter med någon psykopat som pratar med ansträngt mysig röst om romantik och kärlekshälsningar. 

Nästa sjukhus tar emot oss och inser att jag behöver ryggmärgsbedövning direkt, eftersom jag skriker och skrämmer de andra paren som är där. Den nyutexaminerade läkaren famlar med nålen mellan kotorna utan att vara i närheten av att ge någon smärtlindring. Så jag håller till godo med lustgasen, som är ungefär lika effektiv som en mentholcigarett. Min man börjar då uppmuntra mig att profylaxandas. Han tar intiativet och flåsar som en blåsbälg. Stanken av aceton och papegojbur ur hans mun är så vedervärdig jag ber honom att sluta andas, helst permanent.

Den outhärdliga kampen mot mitt smala bäcken, min bakfulla och ryggradslösa partner som nu gömmer sig bakom en digitalkameran och pratar om hur illa han mår, pågår i 23 timmar. Efter flera hopplösa försök med en sugklockan man kunnat tömma en septiktank med, hämtar de till slut in kirurgen. Det akuta kejsarsnittet går bra, även om blodförlusten nästan kostar mig livet, och vår efterlängtade Emma äntligen kommer ut. 

Det visar sig snart att jag har mjölkstockning, post natal depression och att Emma har kolik. De första månaderna går jag hemma och äter anti-depressivt som om det vore müsli och har noice cancelling hörlurar på huvudet dygnet runt för att döda allt barnskrik.

-Men, men, avslutar jag hurtfriskt och lägger till en smiley. Allt det där är glömt nu. 

Markörer hos samtliga inloggade bara blinkar stumt mot mig på skärmen. Som fyrar i natten på ett stormande hav. 

Jag är den mystiske grodmannen.

Jag står på en av de mindre öarna utanför Sandhamn i min nyinköpta dykardräkt och vattentäta ryggsäck. Jag tränar inför nästa års Swimrun och har precis avslutat en vidrig sträcka i det iskalla vattnet när en av marinens korvetter kommer i full fart emot mig. 6 killar i 20-års åldern hoppar ut och pekar med sina automatkarbiner mot mig och skriker på ryska.

Jag svarar med den enda fras jag kan på ryska. ”Ne plevat' na babushku”. En mening som betyder ”spotta inte på mormor” och som jag, i kombination med industriella mängder vodka, byggt broar med på kryssningar till Sankt Petersburg.

Just idag skapar den inte den välvilja jag hoppas på och de skriker och pekar att jag ska lägga mig ner på marken. Så jag lyder, mest för att jag tycker synd om killarna som verkar så väldigt nervösa. De sätter handbojor på mig och täcker mitt huvud med en säck, sen bär det av i båten.

Eftersom jag inte kan fästa blicken och sjön är grov, kräks jag okontrollerat i säcken och över mig själv. Sen somnar jag och väcks av att jag lyfts ombord på en annan båt. Jag går i korridorer där plåten mot mina nakna fötter är skrovlig och kall, plötsligt placeras jag i en stol. En strålkastare tänds och säcken dras av mig vilket gör att jag får kräks i hela håret. Det besvärar mig eftersom jag tycker det är viktigt att göra ett professionellt intryck. 

-Är jag i fyllecellen? frågar jag mot den starka lampan.

-Vem arbetar du för? säger en hård röst på andra sidan.

-Jag är egen företagare numera så det kan vara väldigt olika, svarar jag och känner hur resterna av min rostade smörgås med pålägg glider ner över min panna.

-Var är ditt moderskepp? frågar den hårda rösten igen.

-Tellus? säger jag. En obetydlig fläck i Vintergatan, men ändå mitt hem.

-Käften, var ligger u-båten. Position och djup?

Nu har spyan runnit ned över mitt ansikte och mot min mun. Så jag lutar huvudet bakåt, gapar och känner hur den bekanta smaken av saltvatten, skogaholmslimpa, prickig korv och cheddar fyller min mun.

Lampan släcks och när mina ögon vant sig vid takljuset, ser jag ÖB stå och titta skeptiskt på mig.

-Fan Anders, vad gör du här? Vi trodde att du var den mystiske grodmannen som setts på öarna.

-Han bor i både dig och mig, Sverker. Vi är komplexa personligheter som väntar på att få blomma ut till prinsar, svarar jag och sväljer det sista av frukosten. Du är mer än ÖverskottsBolaget och jag är större än bara en man som idisslar sin frukost.

Studiebesök i porrindustrin.

Ett för mig okänt företag inom post-produktion hörde av sig och ville berätta om sitt erbjudande. De utlovade en gratis lunch om jag ville komma och besöka dem. Jag låtsades som om det inte var nödvändigt, när det i själva verket det som övertygade mig.

24 timmar senare lotsades jag runt av VD’n till bolaget. En man i skräddarsydd kostym och ett utseenden som Edward Norton. Lokalen var en vindsvåning på Östermalm, enormt exklusivt inredd och utrustad med det absolut senaste och bästa inom filmproduktion. Eftersom det var lunchtid var det tomt i ljudstudios och on-line sviter. Men i en satt en påsig man som jag presenterades för.

-Det här är Janne, vår mest kompetenta operatör som varit med oss sedan starten.

Vi hälsade och jag frågade artigt vad hans specialitet var.

-Huvudsakligen beauty och retuschjobb, svarade Janne sakligt. Digital analblekning, borttagning av utväxter, hår, födelsemärken och annat kring underlivet som kan störa kvalitetsupplevelsen av filmen. Men även dubbleringar av sprutscener har blivit lite av mitt signum, la han till med ett stolt litet leende.

Först då insåg jag var jag befann mig. Jag höll masken, nickade uppskattande mot en skärm där två underliv i extrem närbild och i makalös skärpa mosades rytmiskt mot varandra.

-Stiligt! sa jag och tog farväl av Janne.

-Ni kör uppenbarligen på 4K? fortsatte jag till VD’n som belåtet lett mig in konferensrummet där två plastbyttor stod uppställda med plastbestick bredvid. Vi satt mitt emot varandra och när han hällde på ceasardressingen på sin sallad hörde jag samtidigt ljudet från Jannes rum där en man i filmen ylade ut sin extas. Så jag hoppade över dressing just den här dagen.

-Oh ja, tittarna kräver bättre och bättre kvalitet, svarade VD’n. De håller oss på tå, även innehållsmässigt.

-Jaså, på vilket sätt då? undrade jag och tyckte mig ana ett könshår i min sallad.

-Jag tror på porrfilmens pedagogiska roll. Att vi lär ut nya beteenden. Vi har en viktig roll att fylla, att inte ge folk vad de blir upphetsade av idag, utan det som de inte visste att de blir upphetsade av i morgon. 

-Du menar att innan man faktiskt ser en man som ligger med en, låt oss säga delfin, är det nästan omöjligt att veta hur upphetsande det faktiskt är?

-Lustigt att du nämner delfin, började VD’n, men redan då sprang jag mot utgången.

Nekrolog med en bismak av lime

Så jag går på begravningen av en gammal kompis. Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som det ska vara. Sen är det minnesstund på församlingsgården en bit bort. Det bjuds på lite snittar, lite valfria drycker och det hålls fina tal om personen vi just tagit farväl av.

Efter kaffe och tårta börjar folk droppa av. Men inte utan att stanna vid en stor bok där man kan skriva en sista hälsning. Det bildas snabbt en kö. Ingen vill gå utan att skriva en rad, en hälsning eller ett minne. Jag är nästan längst fram och de före mig skriver en snabb hälsning. Plötsligt står jag med pennan i handen framför boken och ett inramat foto av min döde vän. Först vet jag inte vad jag ska skriva alls, det är helt tomt inuti mig.

En djävla tidpunkt att få skrivkramp på. Jag som har så lätt för att få ur mig oväsentligheter står plötsligt handfallen när jag ska skriva något som verkligen betyder något. Jag dammsuger mitt inre efter ord som kan fånga mina egna känslor och kanske även ge andra lite tröst framöver. Så jag tar till mitt säkraste knep och återkallar några starka trauman från min uppväxt. När jag inte får en glass vid sju års ålder, trots att jag grinar i bilen hela vägen till landet. Sen kommer lite smärtsamma scener som huvudsakligen bygger på att jag återser gamla lärare i matematik. Då känner jag hur någonting lossnar inom mig. Som när ett isberg kalvar.

Jag böjer mig snabbt fram och skriver. Pennan flödar så lätt över det sträva pappret, en rad läggs till den andra, ibland stannar jag upp och trummar med pennan mot läpparna innan nästa rad kommer till mig. Kön bakom mig består nu av i stort sett hela begravningssällskapet, men jag låter mig inte stressas utan skriver vidare. Plötsligt pickar ett krokigt pekfinger på min axel och en gammal kvinna bakom mig undrar om hon ska behöva dö innan jag är klar.

-Nej, säger jag ödesmättat och lägger ner pennan, det räcker med död för idag.

Jag lämnar församlingsgården och går ut i det grå höstrusket och känner mig nöjd med mitt bidrag. Ett recept på Mexikanska Fajitas som jag fått mycket beröm för. Med exakta instruktioner hur kycklingen ska marineras, hur guacamolen ska kryddas med koriander och knepet för att lyckas med en hemlagad salsa. Mitt känsloregister är alltså så smalt att jag ger min vän det enda jag kan, ett skämt.

Men ett skämt jag vet att han skulle uppskattat.

En lektion i försäljning.

Jag har just flyttat in i mitt nya kontor. Med krökt rygg sitter jag inhyst mellan ett hisschakt och ett soprum. Doften av sopor ackompanjeras med ljudet av springande råttor och spolningar i fastighetens alla toaletter. Ett naket lysrör ger en sjuklig belysning som synliggör de fuktskadade väggarna där färgflagor skapar spännande mönster. Utrymmet saknar fönster, vilket mäklaren menade var ett mervärde.

-Utsikt stjäl fokus och skapar distraktion. Tror du att Dante eller Kafka satt på någon veranda med havsutsikt? Nej, exakt. Och låg takhöjd är också positivt eftersom det sänker uppvärmningskostnaderna, förklarade han samtidigt som vi stod framåtlutade med händerna på knäna.

-Jag behöver stå och arbeta ibland, sa jag lamt och skrapade bort lite råttbajs  från betonggolvet med skon.

-Det handlar bara om att stå som E-Type. Såhär!

Sen hasade han upp sina kostymbyxor i linningen och ställde sig så bredbent att det knakade i sömmarna. Eller ljumskarna, det var svårt att avgöra. Efter att jag hjälpt honom upp blev han i alla fall tvungen att uppsöka en toalett, vilket jag inte ställde några följdfrågor kring trots att det tog väldigt lång tid. Det kändes viktigt att behålla en professionell relation.

Sen när vi skulle diskutera hyran öppnade han med 9.750:- i kallhyra, vilket jag tyckte lät mycket för 2,5 kvadratmeter.

-Med där här läget? Du vet inte mycket om hyresmarknaden, det hör jag det. Mitt i  Gamla Stan med historiens vingslag runt knuten, vikingaffärer, slottet, valv och gränder av bara helvete och ett härligt flöde av turister. Men, men, om inte du vill ha den så har jag en annan spekulant som kommer att ta den direkt.

Nu när jag sitter här och letar efter ett strömuttag som inte finns så får jag en känsla av att det här kontraktet på sex år kanske inte var en så bra affär. Att jag förleddes, att han utnyttjade mitt underläge och min välvilja. Men samtidigt är jag så självutplånande att jag tycker att jag fick en gratislektion i försäljning som jag kommer att kunna bära med mig resten av livet. Tacksam är inte rätt ord, men det är det jag kommer på. Nu slocknade lysröret..

Vår tids dagböcker.

DNA-forskningen firar nya triumfer varje år. Numera kan en liten fläck av valfri kroppsvätska från före Kristus återberätta en hel livshistoria om en människa. Kostvanor, ålder, kön och sjukdomar mm. Själv är jag mer intresserad av människors inre liv och ägnar mig därför åt att tömma vänners och kompletta främlingars mobiltelefoner på all data. En mer komplett bild av en människas liv kan jag inte tänka mig.

Jag utnyttjar ögonblicken när de lämnar ett mötesrum för att gå på toaletten eller lånar min laddare hemma hos mig. Ibland stjäl jag en telefon under en middag och försvinner ett kort ögonblick, för att minuter senare placera tillbaka telefonen lika elegant som jag tog den.

Sen ägnar jag kvällarna åt att läsa och anteckna folks innersta tankar och liv. Mailkorrespondensen avslöja allt från resultat av läkarundersökningar, rättshaverier utan vett och slut, insideraffärer, skitsnack om kollegor eller ett plågsamt limsande gentemot en chef eller kund.

SMS är bäst på att berätta om sinnesstämningar vid vissa givna situationer. Nyförälskelsen, sorgen vid ett dödsfall, oron inför en jobbintervju och så förstås alla otrohetsaffärer som börjar med lite oskyldiga smileys, kantrar snabbt över till antydningar och leder därefter till möten på märkliga platser. Uppdateringar på Instagram beskriver hur människor vill bli sedda och Twitter och Facebook hur de vill uppfattas. Men det är den sammantagna bilden jag får av deras ofrivilliga dagböcker som är så berikande. De inre konflikterna. Sidorna de vill dölja och sidorna de vill visa. Jag ser hela människan och jag gör det utan att döma. 

Ibland kopierar jag något av deras egna gamla mail eller SMS som helst aldrig skulle sett skärmens ljus och skickar det från hemlig adress tillbaka till dem. Jag vill på detta eleganta sätt informera om att jag finns och vet exakt vilka de är. Som en gränslös lillebror som läst deras dagbok. Eller som en Gud.

Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.

Fjällvandring på köksbordet.

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.

Ordmärkaren.

Efter en improduktiv dag som huvudsakligen bestått av att brottas med kommateringar, tempus och en låg självkänsla, klädde jag motvilligt om för kräftfesten.

Min bordsdam rasslade med juvelerna, lyfte en svensk kräfta med sina klor till naglar och sa att det värsta hon visste var snåla människor. Jag svarade att det värsta jag visste var massmördare. Hon sa avmätt att det knappast var samma sak, vilket jag höll med om. Då tittade hon irriterat på mig och frågade om jag ville få henne att framstå som ytlig. Jag svarade att det hade hon klarat av utmärkt helt på egen hand. Ungefär där dog vårt samtal. 

Först flera snapsar senare när värden undrade om någon ville ha västerbottenosten, tog hon emot den med orden att hon älskade västerbottenost. Då flikade jag in att jag älskade min fru och mina barn. Hon väste mellan sina blekta tänder vad mitt problem var? Hon älskade naturligtvis också sin man och sina barn. Men då undrade jag om hon älskade västerbottenost mer eller mindre än sina familj? Jag tyckte att det var ett intressant perspektiv, att försöka hitta en sorts gradering av hennes känslor. Lite som Maslows behovshierarki fast för känslor. Det tyckte inte hon och avslutade med att säga hur hon längtade efter att den här middagen snart skulle ta slut. Innan hon hann resa sig svarade jag att jag längtade efter fred i mellanöstern.

På vägen hem hatade jag mig själv lite grann, men kände samtidigt att kärleken till språket återvänt.

Hobbynazisten.

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.

Att uppfostra döttrar.

Jag lockades upp till en stor tidning med löfte om en gratislunch om jag ställde upp på en intervju om barnuppfostan. Jag bad om en Biff Rydberg och en starköl, men fick en hopplös sallad och ett glas kranvatten. De ville höra mitt perspektiv på hur det är att uppfostra två döttrar.

-Jag har egentligen inte så mycket nytt att säga, vilket kanske förenar mig med de flesta som ni intervjuar, svarade jag ödmjukt och petade i salladen med gaffeln.

-Men hur hanterade du tonårstiden? Tonårsdöttrar är ju väldigt problematiska, menade kvinnan på andra sidan bordet.

-Är de? undrade jag. Är det inte tvärt om? 

-Hur menar du nu? frågade hon lite avvaktande och satte pennan mot sin iPad.

-Det börjar ju tidigt. Bråkiga pojkar eller pojkar med diagnoser placeras gärna bredvid snälla flickor som förväntas ha en lugnande effekt på pojkarna.

-Nej, så går det väl inte till? sa kvinnan och tittade misstroget på mig.

-Tro mig, från dagis till gymnasiet används tjejerna som ren stötdämpning.

-Det här är nog inte den här typen av frågor jag ville…..

-Jag är inte färdig. Tidigt måste du dessutom informera dina döttrar om att alla vuxna män inte är snälla. Du hoppar över de hårresande detaljerna, men hoppas att budskapet går fram utan att de ska börja gråta hysteriskt när deras farfar eller morbror ger dem en kram. I puberteten är det dags att otvunget beskriva riskerna med att klä sig utmanande, att en del män misstolkar det eller har problem att kontrollera sina sexuella impulser. Sen får du prata om vikten av att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, eftersom föräldrarna till söner verkar skita i det. Att analsex inte är industristandard som de måste ställa upp på är också lämpligt att ta upp i det sammanhanget. Elegant glider du därefter över till det faktum att de flesta våldtäkter sker mellan människor som känner varandra och när de är berusade. När du ändå har andan uppe så nämner du att han som kommer att erbjuda kokain första gången inte kommer att vara en tandlös farbror i en skidjacka från 80-talet - utan en bekant. Du fortsätter om betydelsen av att hålla koll så att ingen stoppar något i drinken på krogen, att aldrig åka med vilken taxi som helst och för säkerhets skull alltid vara minst två. Du avslutar odramatiskt med att om ett ”nej” tolkas som ett ”ja” så måste de våga sparka mannen mitt emellan benen med full pendelrörelse och sträckt ben med kraft ända från höften. Inte en gång, utan flera. Om det av något skäl inte fungerar så brukar knytnävsslag på strupen eller naglar i ögonen göra det. En kombination är att alltid föredra eftersom de då slipper springa för livet från platsen.

Kvinnan satt tyst på andra sidan bordet, utan att ha gjort en enda anteckning. Hon tittade på mig och jag hörde hennes tunga andetag som överröstade kylsystemet i rummet. 

-Så, det problematiska som jag ser det, fortsatte jag, är hur du berättar det här för dina döttrar utan att de växer upp och hatar 50% av mänskligheten.

-När exakt sa du allt det här till dina döttrar? undrade kvinnan efter en lång stunds tystnad.

-Jag tror de var i 8-10 års åldern. Nyckeln till framgång ligger i att arbeta förebyggande.

En nöjd kund.

-Du kan för fan inte skriva om att du glor tyska turister i röven, det fattar du väl själv? Det var marknadschefen för reseföretaget som stod någonstans i världen, antagligen med ett överdimensionerat bluetooth-headset på huvudet och skrek i telefonen åt mig när jag promenerade utmed kajen i Palma.

-Du skulle ju skriva något för vår kundtidning som lockade till att resa till Mallorca, fortsatte han irriterat.

-Du bad mig ge mitt personliga perspektiv, svarade jag avkopplat och drog några giriga bloss på E-cigaretten som jag riggat med opiumolja och myntablad.

-Ingen kommer att vilja resa till Palma efter den bilden du gav i din senaste text?

-Om du redan vet vad det är som får folk att vilja åka hit, så tycker jag att du ska berätta det för mig. Du får helt enkelt bli en lite skickligare beställare, sa jag och vilade blicken på en lustjakt större än min villa.

Han tystnade i andra änden och jag hörde det välbekanta ljudkulissen av en internationell flygplats.

-Ok, du kan ha en poäng där. Skriv om…..maten, det Mallorcinska köket är storslaget och folk gillar att äta gott på semestern. 

-Så jag hoppar över att folk mest verkar supa, knulla, sola och festa?

-Det är väl klart som fan att du gör, ylade han så att det distade i min telefon.

-Ok, jag skrev ju om calamares i förra inlägget så den biten är väl avklarad. Så vad har vi kvar? Paella, tapas, pinchos. Tre rätter som egentligen är exakt samma sak. Matrester som blandas i en gigantisk stekpanna eller fördelas i löjligt små portioner på ett fat eller en pinne. Om de inte dränks i olja så är de gärna friterade. Skaldjur och fisk, som borde vara en söndagspromenad för dem att tillaga, visar sig vara rena rama Golgatavandringen. Fisken överkokas konsekvent och skaldjuren smakar dy, vilket får mig att misstänka att de odlas utanför reningsverkets utlopp bredvid katedralen. Köttet misshandlas på samma…..

-Anders, jag vet inte hur vi ska kunna komma vidare om du har den här inställningen.

-Jag har en positiv avslutning om spansk mat.

-Låt höra.

-Det absolut bästa med det spanska köket är när maträtten slussas ut genom valfri kroppsöppning.

-Har du inte skrivit något positivt om Palma? frågade han uppgivet.

-Oh jo, svarade jag.

-Något som går att trycka, menar jag.

Jag sög ett djupt bloss på E-cigaretten och lät det gå ett par sekunder innan jag började.

-Duvornas flyktiga skuggor på gatstenarna när de lättar från hustaken. Palmbladens vajande mönster på husfasaderna i gryningen. Det blågröna havet som envetet slår mot klippor. De trånga grändernas hemligheter. Ljumma kvällsvindar, lika varma som din älskades utandningsluft. 

Det var tyst en lång stund efteråt. Jag hörde något som lät som en snyftning innan han pratade igen.

-Nu blev jag alldeles rörd Anders, det där var precis vad vi behövde.

Ett svart hål på stranden.

Jag ligger på stranden utanför Palma på Mallorca när min blick dras rakt in i en tysk mans matsmältningssystem. Han byter oblygt om genom att dra ner sina shorts och kalsonger med ett ryck och står sen framför mig med raka ben och krökt rygg, sökandes efter sina badbyxor. Den här typen av scener bekräftar inte bara att jag gjorde rätt som inte satsade på en karriär som proktolog, utan bevisar också Einsteins relativitetsteori. Tid och rum är relativa begrepp och just här och nu rör sig sekunderna väsentligt mycket långsammare än vad de gör på ett atomur.

Min fascination för mänskligt beteende innebär att händelser som den här har en tendens att hänga kvar. Resten av dagen ägnas åt att fundera över vad som rört sig i den tyske mannens huvud. Jag öppnar förstående och humanistiskt: Han var säkert bara lite tankspridd och hade inte planerat sin omklädning. Han var oblyg och otvungen inför sin egen och andras nakenhet och reflekterade inte alls. Han hade just blekt sin slutmuskel och var angelägen om att få visa upp den. Sen glider jag gradvis över till mindre smickrande och därför mer troliga förklaringar: Han är en blottare. Han markerade sitt revir över stranden, Palma och varför inte - hela Mallorca. Han ville förolämpa mig, ordlöst med en sorts mim. Han har en tråkig skallskada. Eller var det hans eleganta sätt att bjuda upp mig till dans? 

Jag studerar honom dold bakom mina solglasögon och Murakamis senaste roman under resten av dagen. Jag hoppas på en förklaring, något i hans rörelsemönster, hur han smörjer in sig, hur han badar eller hur han solar. Inte bara för min egen skull, utan även för den spanska småbarnsfamiljen bredvid mig. Som intet ont anande satt och åt friterade bläckfiskringar för glatta livet tills de plötsligt tystnade. Nu får de leva med en traumatisk, visuell association i resten av sina liv.

Till slut lämnar jag stranden utan att ha blivit ett dugg klokare, bara lätt brännskadad och än mer säker på att det mänskliga psyket är ett outgrundligt svart hål.

Min dag i Almedalen.

Så jag bestämde mig för att cykla till Almedalen. Alla andra ryggdunkare flög eller åkte båt med sina bag-in-box med rosé som handbagage, men jag tänkte föregå med gott exempel. Jag såg det som en protesthandling som kanske skulle kunna få mycket uppmärksamhet i media och därmed utrymme för min agenda. 

Min agenda var för övrigt något jag funderat mycket på sedan alla riksdagspartier (utom SD och Vänstern) bjudit in mig och bett mig att närvara. Alla pratade om hur spännande det vore att få höra mitt perspektiv och ta del av min agenda. Jag visste inte att jag hade någon agenda men höll med lite ryggradslöst, som jag alltid gör. 

Under den påfrestande cykelresan med enbart 80% Strohrom som vätskeersättning malde det i mitt huvud. Vad skulle jag kunna prata om? Vad ”brinner” jag för, tänkte jag och la i högsta växeln i ett utförslut och siktade in mig mot en snigel som försökte ta sig över vägbanan. Eftersom jag ville ägna resan åt att njuta av naturen och samtidigt fundera över min agenda, litade jag helt på min GPS. Jag förväntade mig att börja känna skitdoften från havet snart eller åtminstone se något avfolkat ortsnamn som kändes bekant. Men det enda som hände var att skogen tätnade, vädret blev sämre, nätter och dagar flöt i varandra och mina tankar färgades av Strohrommen som flödade i mitt system. 

Mörka bilder rörde sig som moderna dansare i batikfärgade lakan i mitt medvetande. Efter fyra dagars oavbrutet cyklande rullade jag till slut förbi en skylt som det stod Älvdalen på. Först då förstod jag att mina arbetarhänder i kombination med spellchecken hade förvanskat mitt resmål en smula. Nåja, jag slapp i alla fall att simma med cykeln över Östersjön. Min plan hade varit att spänna fast cykeln över ryggen och sen förlita mig på att däcken skulle hålla mig flytande. Sen skulle jag naken kliva upp som en grekisk myt inför alla och hålla ett skarpsinnigt tal om sakernas tillstånd. 

Nu checkade jag istället in på vandrarhemmet i Älvdalen där en kvinna satt i allmänrummet och tittade på fotboll med sina små döttrar. Jag hade en regnponcho över mig och så mycket mygg och knott i alla ansiktsöppningar att mina anletsdrag flutit ihop till en brun massa. Barnen skrek och tog skydd bakom mamman när jag hostade till och lösgjorde en spyboll av insekter från svalget. Sen höll jag en monolog som växt fram under den oändliga cykelturen, en holistisk harang om politiska fångar, offside-regler i fotboll, blockpolitik och betydelsen av glaze på grillkött. Kvinnan lyssnade storögt med barnen klistrade som blodiglar vid hennes kropp. Sen frågade hon något på holländska och pekade på spybollen på golvet. 

-Där har du min agenda, svarade jag på flytande holländska och kollapsade sen på furugolvet.

Vad tror du om Venedig?

De träffades på krogen en kväll. Han föll för hennes omedelbarhet, snabbhet i huvudet och befriande skratt. Men mest av allt var det någon sorts kemi mellan dem som gjorde att de drogs till varandra. Hon gav honom sitt telefonnummer innan de skildes åt och han var tvungen att lägga band på sig för att inte ringa direkt morgonen efter.

En dag senare tar de en promenad på Skansen tillsammans. De tittar på den ensamma älgen, glor in i glasrutan där sälarna aldrig syns till och har en heldag tillsammans där allting känns så fruktansvärt rätt. Så han gör något han aldrig gjort förut (och heller aldrig kommer att upprepa), han frågar om de inte kan sticka iväg över långhelgen tillsammans. Han skrattar när han föreslår det och säger att hon antagligen kommer att tro att han är galen. 

-Jag fattar om du säger nej, vi känner ju inte ens varandra, lägger han till för att minimera nederlaget.

-Vad tror du om Venedig? svarar hon snabbt.

En löjligt billig flygbiljett med tillhörande erbjudande på ett hyggligt hotell bokas. Det är off-season. De delar på kostnaderna, det insisterar hon på. Han tjafsar emot lite men är i hemlighet lite nöjd över att hon värnar om sin självständighet. Hon vill inte hamna i någon sorts tacksamhetsposition, han både begriper och uppskattar det. De bokar två enkelrum.

Venedig är omslutet i en fuktig oktoberdimma när de anländer. Flygresan har ägnats åt att dricka drinkar och prata om allt och absolut ingenting. De är bägge förvånade över hur lätt de har att prata med varandra, hur självklart allting känns och att bägge är så äventyrliga att de gör den här spontanresan tillsammans. 

De checkar in på hotellet där alla rummen vetter ut mot en av kanalerna. På kvällen äter de middag på en restaurang som bara befolkas av italienare. Kemin stiger i takt med att vinet töms och till slut kysser de varandra över bordet och hånglar sen hela vägen tillbaka till hotellet. Han känner sig romantiskt på ett sätt som han aldrig gjort förut. Det känns som om han är med i en film.

Till slut hamnar de i hennes säng och sliter av varandra kläderna. Allt känns fantastiskt, tills hon börjar ge instruktioner.

-Säg att jag är en hora som behöver smisk!

Han skrattar och inväntar ögonblicket när hon ska börja skratta också, men det händer inte. Hon har en kall uppfordrande blick som inte viker en millimeter. Så han daskar till henne lite vänskapligt på ena skinkan.

-Hora, säger han dämpat.

-Fan, säg det ordentligt, ryter hon åt honom samtidigt som hon borrar naglarna stenhårt ner i hans ryggtavla. 

Han försöker att vara frigjord och öppen i sinnet och undrar om hon gör det här för honom. Om hon tror att det är såhär han vill ha det? Men varje försök till ömhet eller närhet från hans sida, slutar med fler krav på smisk och att han ska kalla henne för saker. Ord som det tagit generationer att få män att låta bli att säga, vill hon att han ska skrika åt henne. Så han drar henne lite försiktigt i håret, tvingar fram orden hon vill höra och försöker att ge henne lite smisk. Han anstränger sig för att försöka vara den våldsamma och förnedrande man som hon vill ha.

Dagen efter uppför hon sig som om ingenting har hänt och följer glatt med till Gallerie dell’ Accademia. Utställningen är Leonardo Da Vinci’s The Universal Man. Han går runt och känner sig chockskadad och stannar framför teckningen av den Vitruvianske mannen. Leonardos briljans strömmar emot honom och han glömmer för ett ögonblick nattens fasor. Men plötsligt står hon bredvid honom, lägger en hand på hans häck och viskar.

-Kan vi inte sticka hem till hotellet och ha lite skoj istället.

Han avleder henne och lyckas dra ut på museibesöket så länge han kan, men det finns gränser för hur länge man kan stå och dumstirra på teckningar och målningar. Till slut går de hem till hotellet, han har en klump i magen som växer för varje steg och han undrar hur han ska kunna ta sig ur det här. I hotellhissen kommer ingivelsen som kommer att befria honom. Om det är konsten eller paniken som ger honom idén är oklart, men han känner att den är tillräckligt djärv för att fungera.

När de kommer in på hotellrummet lägger han ut flera badhanddukar på golvet, systematiskt och under tystnad. Hon följer det hela intresserat samtidigt som hon klär av sig.

-Varför lägger du dem på golvet? undrar hon genuint intresserad.

Han slår ihop händerna som inför ett barn på barnkalas.

-Jag tänkte ligga där när du går på toaletten över mig.

Inte ett ord sägs under hela hemresan. Hennes resväska kommer först på bagagebandet på Arlanda och när hon passerar tittar hon inte ens på honom.

-Jävla pervo, säger hon bara och går mot utgången. 

Han står kvar och tänker att han aldrig mer ska vara så impulsiv och tackar samtidigt sin lyckliga stjärna för att även hon hade sina begränsningar.

Den lille rasbiologen.

Min älskade hund fick inte para sig med andra Jack Russels från Kennelklubben eftersom hon saknade stamtavla. Jag blev förstås galen och höll en lång monolog om rasism och främlingsfientlighet och hur förkastligt det var att ens prata om rasrenhet. Tanten i andra änden svarade lite blasé att jag alltid kunde skicka ett DNA-prov till en firma i England för att få rasfrågan avgjord. 

-Om du tror att jag tänker rangordna en annan levande varelse efter arvsmassa, så tror du djävligt fel, sa jag och la på.

Två veckor senare stod jag och joxade med en tops djupt ner i svalget på min motvilliga hund. Men det var också då som en annan fundering började ta tag i mig. Hur långt tillbaka skulle de kunna spåra mina egna gener? Jag kanske är släkt med Kafka? Caravaggio är i alla fall inte omöjligt, eftersom farfar var italienare? Och Tempelman, låter det inte väldigt judiskt? Det skulle klä mig, tänkte jag, samtidigt som lite rötter från Muhammed vore spännande. I genernas värld behöver ju inte det ena utesluta det andra. Så jag topsade även mig själv grundligt och skickade med det för analys i England. Veckorna gick och jag vittjade brevlådan ivrigt varje morgon, som en gammal fiskare i hopp om en storfångst. Om hunden var renrasig eller inte spelar plötsligt ingen roll alls, nu handlade det ju om någonting så mycket större.

-Vi kan ju vara släkt med Sokrates, deklarerade jag för min familj över en middag.

-Eller Stalin, la min äldsta dotter till utan att lyfta blicken från talriken.

-Men vore det inte fascinerande att få veta exakt varifrån vi kommer? Hur vår egen arvsmassa tråcklat sig igenom historien, raffinerats och förädlats genom olika människoöden för att slutligen hamna i oss, här och nu? Vi är alla större än den här svenne-banan kroppen vi fångats i, avslutade jag och kände att jag planterat en storslagen tanke i mina barns hjärnor. 

När resultatet kom i ett omisskännligt engelskt brev med Drottningen på frimärkena, så var jag alldeles utom mig. Det första pappret bekräftade att min hund var renrasig, så jag slet fram det andra. Jag gick ut i trädgården och kände hur historiens vingslag omfamnade mig, som om rotorbladen hos en helikopter oscillerade i slow motion ovanför mig. Med en majestätisk långsamhet vek jag upp pappret och betraktade min genetiska sammansättning. A, C, T, G i en unik kombination som gör mig till just mig. Min blick vandrade belåtet nedåt mot sidan där institutet bekräftar att testet var till 92% korrekt och därefter till rutan med sanningen om mitt ursprung. 

50% Gorilla, 30% bananfluga, 15% papegoja samt 5% irländsk varghund. 

Jag vek samlat ihop pappret samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Först två dussin pappersnäsdukar senare ryckte jag upp mig. Det fanns fortfarande 8% chans att jag var människa. Och eftersom hoppet är det sista som överger en människa, så kunde man inte utesluta att jag kom från en lång linje av storslagna Homo Sapiens.

Bekämpning av rasism, en snabbkurs.

Eftersom EU-valet med all önskvärd tydlighet visat att inte ett enda anti-rasistiskt argument haft något som helst genomslag, så ringde de desperat från Socialdepartementet till mig.

-Rasister och främlingsfientliga lyssnar ju inte på förnuft. De vrider statistik till egna syften, snyftade Departementssekreteraren uppgivet över en papperskopp med pulverchoklad.

Jag stod och tittade ut på Fredsgatan genom fönstret och trummade lite otåligt med fingrarna på rutan. 

-Vi har ju sett till så att det skrivits ”öppna brev” av alla möjliga kända personer och även om vi inte startar, så har vi i alla fall stöttat anti-rasistiska manifestationer. Vi har finansierat böcker, tv-program, utbildningar, gjort kampanjer som fått jättemånga facebook-likes och allt som står i vår makt, fortsatte han och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. 

-Men problemet är att ni helt glömt bort att prata med dem som faktiskt är problemet.

-Har vi?

-Allt ni gjort vänder sig till folk som redan håller med. Ni måste prata med motståndarna. 

Jag fattade den röda tuschpennan och kontrollerade först att det stod PERMANENT på den, innan jag började skriva på whiteboarden.

1. Vem pratar du med?

-Och när du pratar med en motståndare, så talar du egentligen inte till personen mitt emot. Han eller hon kommer nämligen inte att ändra ståndpunkt under samtalets gång. Den du egentligen pratar med är personerna som följer diskussionen och som överväger eller redan har valt att rösta på t ex SD. Det är de personerna du ska beröra med ditt budskap. Om du har det i åtanke, så kommer du medvetet att göra val av budskap och formuleringar som når fram mycket effektivare.

-Prata till de andra, mumlade Departementssekreteraren och antecknade i sitt block samtidigt som jag var i full färd med nästa rubrik på tavlan.

2. Utgå ifrån där mottagaren befinner sig.

-Ni måste våga att ta ett samtal där ni utgår ifrån där mottagarna befinner sig, vilket är grunden för all framgångsrik kommunikation.

-Men vi kan ju inte hålla med dem? Det kan du inte mena Anders? sa Departementssekreteraren och blinkade lite nervöst.

-Om du vill förändra en människas attityder, så måste du börja där han är. Inte där du vill att han ska vara. I en debatt med t ex SD så måste du leva dig in i att de som röstar på dem har ett sätt att se på saker och ting som du måste visa att du förstår. Du behöver kvittera deras oro, kanske till och med hålla med om några problemställningar och sen presentera din syn på hur man löser det. Inte bli arg, inte fördöma, men gärna ställa intresserade följdfrågor för att därigenom tvinga dem att synliggöra sin okunnighet och människosyn.

-Jag tror jag fattar. Som att fiska, när gäddan huggit så ger man mer lina? sa Departementssekreteraren och sög på bläckpennan så att tänderna missfärgades.

-Inte riktigt, men nära nog, sa jag och fortsatte på tavlan.

3. Skapa utrymme för reträtt. 

-Om jag är nazist och alla skriker åt mig att jag är idiot så ökar inte direkt utrymmet för att ångra sig. Tvärt om, ju mer isolerad och utanför jag känner mig, desto mer kommer jag att bita mig fast i den lilla trygghet jag funnit. Därför måste du skapa förutsättningar för ånger och reträtt utan att din motpart tappar ansiktet. Och återigen, du pratar med människorna som lyssnar, inte nödvändigtvis personen du talar med.

Jag satte på locket på tuschpennan och kastade den på bordet framför Departementssekreteraren som nu sugit så mycket bläck ur pennan att hela munnen och hakan var helt blåsvart.

-Fantastiskt, sa han och log ett helt tandlöst leende mot mig. Att det var så enkelt.

-Så fruktansvärt svårt, menar du väl ändå? sa jag och lämnade byggnaden med en stark känsla av hopplöshet.

Den splitternya ekonomin.

Som alla förhoppningsvis vet, så erbjuds bloggare regelmässigt pengar för att skriva om produkter och tjänster. Ibland har bloggaren någon sorts moralisk kompass och är tydlig med reklambudskapet gentemot sina läsare, men det är snarare ett undantag än en regel. 

Jag beundrar alla unga kvinnor som startat privata bloggar och som formligen krossat tidningsbranschen genom att skriva om mode på ett sätt som uppenbarligen känts mer angeläget än veckotidningarna. Men när de gör sig till okritiska redskap för annonsörer och lurar sin läsekrets så tycker jag att det är besvärande. 

Det är just den dolda agendan som stör mig, avsaknaden av ryggrad både från bloggarens sida och annonsören. Säga vad man vill om reklamfilm, annonser, banners och sponsoring etc, men det är tydligt och bygger på en ärlighet som alla kan begripa. Jag förstår tyvärr annonsörerna, i en tid av total reklamtrötthet så är det som en våt dröm att få ”redaktionell” exponering som upplevs som ett tips från en vän snarare än som reklam.

När jag själv får frågan om jag kan tänka mig att skriva om ett företag mot betalning på min blogg, så undrar jag om de läst mig? Vad är det i mina texter som får dem att tro att jag är villig att göra smygreklam för, som nu senast, GARAGEPORTAR? Så därför har jag nu börjat med ett nytt grepp. Jag skriver ett så raljant och misskrediterande blogginlägg om annonsören som bara jag kan, sen skickar jag det till företaget och frågar vad de är beredda att betala mig för att jag INTE ska publicera.

Jag möter på så vis deras försök till muta med en annan fin gammal kriminell metod. Utpressning.

Välkommen till den splitternya ekonomin.

Hundälskaren.

Det första jag ser när jag kliver in i den annars tomma tunnelbanevagnen på kvällen är hunden. En fulländad Jack Russel-hanne med högställda ben och strävhårig päls. Vit, men med en brun pälsfläck som täcker ena ögat och örat. Jag stirrar förhäxat på hunden som möter min blick med en värme som jag annars sällan får uppleva. 

Anledningen till min extas är att min egen Jack Russeltik, Signe, snart ska löpa och jag har därför börjat leta efter en lämplig partner för att få valpar. Som en hallick har jag botaniserat på kennelklubbar, hundsajter och Blocket. De flesta mailväxlingarna har varit direkt avskräckande. En del ägare pratar om sin hund som om det vore en son eller en äkta hälft. Andra refererar till sig själva som ”hundmänniskor” och skriver på någon sorts bebisspråk som skrämmer mig. Somliga återger, lite för detaljerat, hur själva parningen går till och pladdrar nervöst om mycket pengar de ska ha.  

Men här står nu mina drömmars hund. Min blick glider över hans intakta bakparti och sen vidare utmed kopplet mot ägare. Jag vet inte vad jag hoppas på, men när jag når en bar kvinnoarm och sen landar med blicken på en vacker kvinna runt 30, då vet jag att det här inte kommer att bli enkelt. Jag inser att jag måste använda all min taktkänsla och närmar mig ekipaget likt en Apacheindian. Analogin är förstås helt fel, men jag tänker mer i termer av lövtunna mockasiner och mina sinnen på helspänn, snarare än en skalpering.

-Vilken fin hund, öppnar jag försiktigt samtidigt som jag slår mig ner mitt emot henne. Redan då ser jag att hennes kropp går in i någon sorts försvarsställning. Hon ser sig oroligt omkring i den tomma vagnen och lägger ett ben över det andra.

-Tack, svarar hon med ett hastigt leende innan hon återgår till sin telefon.

Jag böjer mig fram och kelar med hennes hund samtidigt som jag försöker komma på hur jag ska  närma mig ämnet lite avkopplat.

-Jag har en Jack Russeltik själv, säger jag klappar hennes hund på huvudet. Kvinnan nickar och tittar upp lite snabbt.

-Underbar ras, säger jag och möter hundens varma blick.

-Ja, svarar hon och ler lite oroligt.

-Det är inte så att våra hundar skulle kunna få ses i en park någon dag? får jag ur mig och känner att jag hanterar det här väldigt bra.

-Varför då? frågar kvinnan och tittar misstänksamt på mig.

-Tja, för att…Min hjärna går på högvarv och jag vet att ordet jag söker definitivt inte är det som studsar mellan höger och vänster hjärnhalva, men ändå är det precis det som kommer ur min mun.

-Knulla.…

Hon reser sig snabbt och går mot dörrarna med sin vackra hund. Jag följer efter och försöker förklara samtidigt som tåget rullar ut över bron mot Stocksund.

-Oj vad konstigt det där blev, säger jag och småskrattar nervöst, det jag menar är förstås….

Tåget stannar och dörrarna öppnas vid Danderyds sjukhus. Hon går snabbt ifrån mig och jag följer efter lite på avstånd och fortsätter prata, lugnt och metodiskt.

-….vad heter det? Bestiga, nej? Betäcka, heter det så? Avla, kanske?

Det verkar inte ha den lugnande effekt jag hoppats på, hon kastar en skräckslagen blick över axeln och börjar småspringa bortåt utmed den ödsliga perrongen. Jag försöker komma på någonting avväpnande att säga. Något som ska få henne att förstå att jag är en vänligt sinnad tvåbarnspappa som älskar hundar. Men meningen som lämnar mina läppar är precis av den typen som jag lärt mina döttrar tillhör den värsta sortens män.

-JAG ÄR INTE FARLIG! ropar jag efter henne. 

Resultatet är att hon börjar springa för sitt liv i sina höga klackar, samtidigt som hon skriker för full hals. Jag ser henne flaxa upp för trapporna med sin sagolika hund som en dammtrasa efter sig. 

Först då upptäcker jag att en kvinna och hennes 9-åriga son står och stirrar skräckslaget på mig ett tiotal meter bort.

-Jag ville bara göra valpar, förklarar jag urskuldande och slår ut med händerna, men vid det laget springer de också för full maskin mot utgången.