Praise, abuse, job offers and inquiries. This is the place.

1 Borgvägen
Stockholm, Stockholms län, 115 53
Sweden

Welcome to the world of the writer Anders Tempelman

Anders Tempelmans blogg

Hobbynazisten.

anders tempelman

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.