Snabbkurs i makt.

I samma ögonblick som säsong 2 av House of Cards släpptes på Netflix gjorde jag precis som vanligt. Köpte en hink med koffeintabletter, slog mig ner i soffan och såg hela serien i ett sträck.

Efter 13 spektakulära timmar var jag fortfarande klarvaken, men mina ben, skinkor och armar hade somnat, så jag rullade ner från soffan och drog mig fram enbart med hjälp av hakan. Min familj hittade mig halvvägs i trappan morgonen efter i någon sorts papegojställning med en stor luddig boll i munnen. Jag måste ha somnat och andats så tungt under natten att jag dammsugit upp allt damm i trappan.

Efter ett Tai Chi-pass och ett stort glas vatten kände jag mig redo för dagens uppgift. Först ringer jag mina vänner som jag vet är stora entusiaster av House of Cards. Jag väljer medvetet klockslag när jag vet att de är upptagna i möten som varken ger någonting eller leder någonstans. Sen förställer jag min röst med en dialekt som är en lysande hybrid mellan östgötska och västerbottniska. När mobilsvararen går igång, väser jag rappt in en mening och lägger på.

-Frank Underwood blir President i sista avsnittet, säger jag till en.

-Claire Underwood blir gravid men förlorar barnet, säger jag till en annan.

Efter 45 samtal övergår jag till sociala media. För att få maximalt genomslag svarar jag på kända personers twitterinlägg (under presudonym) men avslöjar avgörande moment i tv-serien. Jag instagrammar gulliga bilder på hundvalpar från ett fejkat konto, men med bildtexter om spännande händelser i serien.

På facebook använder jag fyra av mina 12 konton med olika identiteter och ställer obegåvande frågor om hela andra säsongens plot som får alla att begripa exakt vad som hänt avsnitt för avsnitt.

-Fattar du inte att folk blir skitförbannade? Varför håller du på sådär? säger min fru till mig när jag sippar på min whisky och suger girigt på e-cigaretten.

-Men snälla Claire, ibland förvånar du mig. För att jag kan! svarar jag med ett snett leende och påbörjar nedladdningen av True Detectives från HBO.

Det började med en liten persiljekvist i pannan.

Jag anade vad det handlade om. Håller man inne med sina känslor så mycket som jag gör så börjar oundvikligen någonting elakt att växa inuti huvudet. Så jag har bestämt mig för att jobba med det här.

Min största insikt är att jag är patologiskt konfliktundvikande och hellre jamsar med för att slippa skapa en dålig stämning. Det kan handla om kycklingfilén som är rå i mitten, åtföljd med urusel service på en restaurang. När kyparen slentrianmässigt frågar om allt är bra, så nickar jag belåtet, betalar OCH GER DRICKS. När rättshaveristen till taxichaufför ägnar hela resan till Arlanda med att redogöra för vad som är fel med det här landet, så håller jag med om all dårskap han sagt och önskar honom en trevlig dag när vi skiljs åt. När min släkting regelmässigt skickar ut länkar till en rasistisk sajt för att söka bekräftelse på fördomar lika djupt rotade som hans ögonhålor, då klickar jag på LIKE eftersom jag inte vill göra honom ledsen.

Mitt absoluta lågvattenmärke inträffade när jag gjorde ett jobb med en känd skivbolagsdirektör som pekade på min uppdragsgivare och väste i mitt öra.

-Hon ser kåt ut. Tjejer ska vara kåta, tycker inte du det?

-….jo, absolut…..,svarade jag och anmälde mig kort efteråt till en kurs i primalterapi. Jag valde till slut att inte gå dit eftersom jag oroade mig för att jag inte skulle kunna sluta skrika när jag väl börjat.

-Kanske är jag bara lite lat? försöker jag intala mig själv framför badrumsspegeln där jag står och betraktar den väldiga broccolin som växt sig stolt och grön rakt ut från mitt huvud. Som ett renhorn.

-Det spelar ingen roll vad jag säger och tycker i alla fall. Folk är som de är, jag kan inte ändra deras åsikter eller uppförande.

Men jag vet innerst inne att jag bara är ryggradslös och feg. Precis som du.

Kastratsången.

Jag åker till veterinären för att kastrera min labrador. Det går inte att ha en sällskapshund som juckar på allt som rör sig och har isglassen ute dygnet runt. 

-Det är inte bra för DIG, säger jag och leder in honom på kliniken. Jag undviker hans vädjande blick och klappar lite valhänt manligt på honom, som när jag dammar en matta. Sen åker jag därifrån med en diffus känsla av skuld och ångest.

Framåt eftermiddagen återvänder jag och väntar nervöst på honom i receptionen. Han småvaggar in och viftar lamt på svansen när han ser mig. Det är först när jag sneglar lite oroligt på hans bakparti som jag ser att de inte bara öppnat kulpåsen och tagit ut innehållet. De har klippt av hela pungen! Jag blir chockad och frågar veterinären vad hon gjort.

-Kastrerat honom, som du ville.

-Jag sa inget om att stympa honom. Nu går han runt och ser ut som om han har en luddig gurka hängande undertill, säger jag och börjar få tårar i ögonen.

Veterinären rycker lite på axlarna till svar.

-Kan jag få se dem?

-Se vad?

-Kulorna förstås, svarar jag irriterat.

Några minuter senare står jag tittar ner i en öppen soptunna. Där på botten ligger lite blod och slamsor och tittar tillbaka på mig. Veterinären håller i metallocket och väger lite på fötterna.

-Där ligger hans testosteronfabrik, hans manlighet, hans ofödda valpar, hans genetiska arv, säger jag svagt och knäpper händerna. Jag börjar sakta att sjunga ”Ack Värmeland du sköna” med slutna ögon. Kanske inte rätt låt, men det är den som kommer till mig där och då. Precis när jag är på väg in mot den storslagna andra versen, hejdar veterinären mig.

-Du, jag måste faktiskt jobba nu, säger hon okänsligt.

Jag tittar upp med grumlig blick och säger lite anklagande.

-Ja, det är ju inte så att symboliken går mig förbi här.

-Symboliken? undrar veterinären och lägger på locket till soptunnan.

-Den kastrerade hannen, med hela hans sexualitet i soptunnan.

-Nu var det ju du som ville att jag skulle kastrera din hund, inte jag.

-Ja, men inte med den grymma, feministiska grundlighet som du gjorde det på.

Sen tar jag min hund och åker hem. Bägge med en svidande känsla i mellangärdet, fast av lite olika skäl.

Rethinking the fashion industry.

I’m invited to a fashion house to give a lecture to their management team. About men and masculinity. The company has struggled for decades trying to get men to become more fashion conscious and to buy more clothes.

-We haven’t cracked the code yet and need to understand men better, says the female HR manager who hired me, as she casts a stressed glance at her watch.

-I have a little method of my own to create insight, I say. But she puts a hand on my arm and stops me.

-I have full confidence in you, Anders, but I have another meeting I have to attend now, and saying that backs into the elevator.

Two weeks later I'm standing in a conference room with a refreshing gender balance.

-This is a pure marketing problem, I say looking out over the well-dressed men and women around the shiny walnut table. I show my first powerpoint image of a listless man staring at himself in a bathroom mirror.

-And the key is about identification. Men want to be able to relate to fashion advertising and visualize the clothes on themselves.

People nod in agreement around the table, pouring mineral water in their glasses, taking notes.

-But no man over 30 want to see images of men his own age, I continue and  show the image of Tommy from Pippi Longstocking.

-Men want to see better versions of themselves. They want to see 12 year olds.

-12-year olds? the Marketing Director asks and laughs nervously.

-Yes, no older than 17. Men like to look at young boys, it’s scientifically proven. Older men relate to young, skinny boys because all men like to be reminded and idealize their own lost children's bodies. As brittle porcelain dolls, I say poetically while gazing into thin air.

People around the table start to look uneasy and exchange glances, so I raise my voice a few decibels to take command of my insight mission again.

-Besides, it’s well known that clothes look much better on a 12 year old. And I 'm not talking about your average chubby brat with one arm in a bag of crisps and the other firmly clutching a games console here. I'm talking about thread-thin boys with becoming eating disorders, substance abuse, self-mutilation or anything else that produces a desperate look that photographers like Terry Richardson can exploit into high fashion.

-This is the dumbest thing I've ever heard, says the male CEO and gets up. His face is red and he’s almost screaming at me.

-Porsche doesn’t sell cars using images of CHILDREN? And technology companies don’t use CHILDREN as models for a new PC or a new TV? You sound as if you’d like to make us look like a paedophile network. What the hell do you think it would look like if our male collection was marketed with children, even sick children?

-Indeed, I say, and start a slide show of the company’s own images from their current autumn collection for women. 

-What would it look like?

The silence in the room is so sublime that it should be recorded and saved for posterity.

Nytänk i modeindustrin.

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.

Våldgästningen.

Jag upptäcker att tomtedräkten missfärgats i tvätten och antagit ett batikmönster som skiftar i rosa och lila. Skärpet saknas så jag tar ett gammalt tyngdlyftarskärp och spänner runt midjan. Klockan är 7 på kvällen och min egen familj sitter katatoniskt i skenet av tv’n efter att ha druckit en glögg som jag spetsade till flygbränslenivå. Tomtemasken är intakt med sina två groteska, röda plastkinder som skär in under ögonen och liksom pressar ut ögonen så att jag ser glosögd och galen ut. Masken slutar under näsan och övergår där till skägget. Som ett ymnigt könshår rakt i ansiktet, med mina lite glöggblöta läppar mitt i. Ni fattar associationen.

Sen tar jag den gamla gjutesäcken som är fylld till bredden med besvikelser, tänder den gamla glaslyktan, sjunker ihop i hållningen och hasar mig ut i förorten. Jag går till Djursholm och väljer ut mitt årliga hus. Det enda kravet jag har är att det måste finnas spår av barn på tomten. Hockeymål, trehjulingar eller husdjursgravar. Jag slår med några knytnävsslag på trädörren så att det ekar genom huset. När en förvånad kvinna i kjol och knytblus öppnar så drar jag igång mitt uppträdande.

-Håhåjajaja, God Jul. Finns det några snälla barn här? hojtar jag med en grötig röst som jag stulit av Nils Dahlbäck från min barndoms naturprogram.

Innan kvinnan hinner reagera står plötsligt en flock barn bakom benen på henne och gastar i kör.

-Det är tomten, tomten är här, han har julklappar med sig!

Jag rör mig heroinlångsamt in i huset med leriga scooterkängor över oljade golv och orientaliska mattor. De andra vuxna i huset utbyter förvånade och lite oroliga ögonkast när jag når det perfekta vardagsrummet under barnens ivriga påhejanden. Jag slår mig ner i en gustaviansk fåtölj mellan granen och den öppna spisen med ett farbrorstön. Sen tar jag in sällskapet med blicken och nickar nöjt åt vad jag ser.

-Och var kommer den här tomten ifrån då? viskar en av de vuxna männen och liksom blinkar lite åt mig.

-Landet som ligger mellan sweatshopen i Asien och soptippen, viskar jag tillbaka och stirrar dött på honom tills hans nervösa leende slocknar som en lågenergilampa. Jag fiskar upp en handrullad cigg och tänder den med en liten gasolbrännare jag har instoppad i tyngdlyftarbältet. Sen vänder jag mig mot barnen med ett diaboliskt flin.

-Det är väl ingen av er som varit riktigt snäll i år? undrar jag och blåser ut röken rakt i deras förväntansfulla ansikten.

-JO! skriker alla barnen i kör. 

-Ok, men ingen öppnar förrän jag säger till, kommenderar jag samtidigt som jag snabbt matar ut ett paket till var och en i rummet.

-Nu får ni öppna, säger jag. Barnen sliter upp sina paket och tittar chockade på sakerna. En snaggad Barbiedocka med oljefläckar på, en tummad uppslagsbok från 70-talet, en luggsliten munkjacka med brännmärken och fläckar samt en nalle som saknar en arm och ett ben. De vuxna stirrar lika stumt på sina presenter. En lösgom, en pälsmössa där stora tussar päls saknas och en gammal sliten buttplugg.

-Fullt fungerande saker som slängts på tippen helt i onödan och som bekräftar vår arts predestinerade undergång, säger jag och pekar anklagade på sällskapet. Sen reser jag mig snabbt, fimpar på den sandfärgade mattan från Iran och går mot utgången.

-Slutet är djävligt nära nu, ropar jag profetiskt in i huset innan jag slår igen ekdörren med full kraft.

Att ge av sig själv.

Jag står vid charkdisken och väntar på min tur, när en liten kvinna dyker upp vid min sida. Hon har en banderoll över sin Barbourjacka med någon sorts text som jag väljer att inte läsa.

-Stör jag, frågar hon och ler inställsamt upp mot mig.

-Inte alls, ljuger jag för att inte skapa dålig stämning i butiken.

-Har du funderat på att donera dina organ någon gång? undrar kvinnan och plirar lite glatt mot mig. Då ser jag texten på hennes banderoll: MOD - Mer Organdonationer. Jag minns i samma ögonblick att jag pladdrat animerat om det här på någon middag, om att alla vi som ändå är ateister och lever utan hopp måste skriva upp oss. Det är vår skyldighet, minns jag att jag stod upp och ylade mot mina vänner.

-Ja, men jag har tyvärr inte anmält mig ännu, säger jag sammetslent och tar emot donationskortet och en penna som hon generöst erbjuder mig. Glasskivan som täcker sektionen där inälvsmat ligger tjusigt upplagt får tjänstgöra som underlag.

Jag känner mig generös och storsint, ända tills jag kommer till raden som undrar om jag vill exkludera några organ.

-Varför skulle jag vilja välja bort några organ? frågar jag kvinnan.

-En del har personliga eller religiösa skäl, säger kvinnan med huvudet lite på sned.

-Ja, det ska väl vara testiklarna då, säger jag och suger lite på pennskaftet. Jag har läst att transplanterade testiklar producerar spermier med samma genetiska kod som ursprungsägaren, fortsätter jag och ser bekymrad ut.

-Eh….jaha? Du gör som du vill, säger hon och flackar med blicken mellan fårtarmarna och kalvnjurarna.

-Då kan ju vilken idiot som helst bli far till mina barn, det går ju inte, säger jag och får samtidigt en ny ingivelse. 

-Säg såhär. Jag kan tänka mig att donera bort rubbet, men inte till vem som helst. Är vi överens då? 

-Nu är jag inte riktigt med dig…

-Jamen tänk om någon som rökt som en idiot hela livet ska få mina lungor. Eller om mina ögon hamna hos en nynazist, levern hos en kvinnohatare, min mjälte till en sexualförbrytare och njurarna till en svensk hantverkare. Det går ju inte. Jag vill att mina organ ska hamna hos människor som förtjänar en andra chans, säger jag och skrattar till.

-Organdonation handlar om att ge villkorslöst, det blir ohållbart för oss annars, svarar hon bistert.

Jag tittar länge på henne, skakar missmodigt på huvudet och suckar sen högt.

-Ja, men nu handlar inte allt om dig, eller hur? Nu är det mina organ, mitt eget kött och blod vi pratar här. Samtidigt sträcker jag min arm bakom disken och lyfter ut en kolever stor som en koskit och håller upp den i ansiktshöjd på henne samtidigt som jag höjer rösten.

-Annars kan du ju ta den här istället. Den ställer inga krav, den har inga moraliska hänsynstagande och bygger heller inte på att jag måste börja köra en motorcykel jag inte behärskar, klippa gräsmattan i flip-flops, simma med vithajar eller vara småpackad på Skanstulls T-banestation runt midnatt.

Kvinnan backar iväg från mig och kolevern som halkar omkring i mina händer, samtidigt som det plingar till och det är mitt nummer som får handla.

-Jag tar nog den här, säger jag till den finniga pojken bakom disken. Om inte kossan skrivit en lapp och sagt att hon inte vill säljas till folk som inte fyllt i sina donationskort, skrockar jag högt och får inte en enda gillande blick i hela matbutiken.

-Ja God djävla Jul på er också, muttrar jag samtidigt som jag går därifrån.

Svackan.

Förlåt mig. Jag har inte hunnit skriva någonting den här veckan. Det har varit så mycket som tyngt mig. Mandelas begravning, stormen Ivar och sen såg jag ”Framgångsfällan” på SVTPlay .

Jag som annars brukar vara så glad och lätt i sinnet plockade fram flismaskinen ur förrådet, fast besluten att krypa ner och åtminstone bidra med lite mull till vår ruttna värld. Men sen hittade jag inte den jordade skarvsladd som räckte till maskinen och då tog orken slut även där. Så jag bestämde mig för att göra som de gör i filmer. Vira in mig själv i ett duntäcke, äta glass direkt ur en låda och försöka pigga upp mig framför tv’n.

Jag hamnade ofrivilligt framför TV7 och ett avsnitt av ”Fest hos Bagge Wahlgren”. Efter det var jag inte bara redo att åka och köpa en ny skarvsladd, jag längtade efter att få trycka på knappen för ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Priset på hemligheter.

Jag läser om dataintrången där de stulit sjukjournaler och kan inte för mitt liv begripa vad de ska ha dem till. Tills en dag när jag får ett samtal.

-Ok  lyssna noga. Vi har din sjukjournal, säger en röst som just kommit i målbrottet.

-Vad drar du för slutsatser av den? frågar jag lakoniskt samtidigt som jag slår på min espressomaskin.

-Vi har snott den alltså, djävla pucko. Vi vill ha 40.000:- annars släpper vi ut den på nätet.

-Jaha, då förstår jag. Exakt vilken del i min sjukjournal tror du skrämmer mig om den kommer ut?

Jag hör det bläddras i papper i bakgrunden, säkert en annan smällfet idiot som inte kommer att bli äldre än 30 eftersom han glott in i skärmar all vaken tid och samtidigt hällt i sig fett och socker.

-Eh, du har haft.....hematom, säger han triumferande.

-Ah, ja det vill man ju helst inte att det ska komma ut, säger jag och pressar ut en espresso.

-Vi vill ha pengarna överförda till ett konto på Jungfruöarna, flämtar killen upphetsat i andra änden.

-Ja, det passar väl er rätt bra kan jag tänka mig. En hel ö där du och dina blekfeta kompisar kan sitta och leka med er själva.

-Passa dig, vi släpper hela din journal om du inte betalar, skriker han tillbaka till mig.

-Du, hur fascinerande det här samtalet än är,  så är jag lite upptagen. Men du ska få ett tips. Sälj alla patientjournalerna svindyrt till ett försäkringsbolag istället. 

-För att?

-Hela deras idé bygger ju på inte försäkra folk som faktiskt kan bli sjuka och kosta dem pengar. Det här blir ju som att köpa facit.

-Tror du det?

-Gick du aldrig ut högstadiet? 

-Sluta, du låter som min farsa, säger han kuvat i andra änden.

-Sen kan du däremot handplocka några politiker som varit inne på akuten och plockat ut lysrörsarmatur eller trädgårdstomtar ur arslet. Där kan det finnas lite pengar att hämta.

-Jaha, har du några namn?

-Börja med SD, om jag säger så.

Chefsrekrytering på nya höjder.

En nära vän har en av landets främsta rekryteringsfirmor. Vi skulle äta lunch och jag anlände till det flotta kontoret lite tidigt och slog mig ner och bläddrade i den andefattiga litteratur som bjöds i receptionen. Medan jag väntade dök det upp en annan kille i min ålder som såg lite vilsen ut.

-Ja, hej, jag heter Rickard och skulle träffa Åke, sa han lite nervöst.

-Det är jag det, svarade jag och reste mig snabbt upp och fattade hans hand. 

-Du har ett opålitligt handslag, är du medveten om det? sa jag samtidigt som jag ledde honom mot ett litet inglasat rum alldeles bredvid entrén.

-Jaså, har jag? sa Rickard samtidigt som jag olycksbådande stängde dörren om oss.

Jag gestikulerade mot ena Bruno Mattsonstolen i fårskinn där han slog sig ner, redan med lite svettpärlor i pannan.

-Så, hur informerad är du? frågade jag och plockade upp en blyertspenna och ett block som låg på bordet.

-Eh, det handlar visst om ett chefsjobb där min profil motsvarar kraven, svarade Rickard och log lite osäkert mot mig.

Jag slog några hårda slag med blyertspennan mot blocket innan jag började.

-Det är ju så mycket som ser bra ut på papper men som sen visar sig vara helt undermålig pulpa, eller hur?

Rickard tittade osäkert på mig och torkade bort svetten ur pannan med handen lite hastigt.

-Ja, det kan säkert ni avgöra bättre än jag. Men ni bad ju mig att komma så...

-Ja, ditt CV är ju i vårt register för att du är öppen för förslag?

-Jo, det är jag ju...precis.

-Är inte det lite horigt, tycker du?

-Horigt? Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar.

-Jag ser att du har vigselring på dig. Ligger du ute på dejtingsajter också i hopp om att någonting yngre och snyggare ska dyka upp? 

-Va, nej, verkligen inte.

-Jag möter så många som söker nya jobb istället för att försöka göra någonting bra av det de har. De flyr från ansvar, har ett patologiskt konfliktundvikande eller i värsta fall bara djävligt rastlösa, så ser jag på saken.

Rickard tittade hålögt på mig och blinkade lite nervöst.

-Man kan väl se det som att det är bra med rörlighet på arbetsmarknaden?

-Är det inte stabilitet, ansvarstagande och kontinuitet världen behöver, snarare än den här djävla kvartalsekonomin? svarade jag och stoppade plötsligt blyertspennan som ett betsel i munnen. Med pennan förankrad inne vid visdomständerna och med läpparna slutna fick jag ett sorts galet joker-leende samtidigt som jag tittade på honom.

Rickard såg illa berörd ut och flackade oroligt med blicken. Efter 20 sekunders pressad tystnad tog jag ut pennan ur munnen. 

-Du klarar dig bra. Allt det här har ingått i ett litet test vi gör innan nästa steg. 

Rickard pustade ut och började att skratta lättat.

-Jag visste att det var någonting, du var så himla konstig.

-Vänta bara tills du får träffa han som ska intervjua dig sen, sa jag. Han kommer att spy ur sig floskler om kvalitetssäkring via återkoppling, uppföljning och utvärdering. Om att uppnå sin potential, inspirera och inspireras, skapa värden och referera till dina tidigare arbetsplatser som ”resor”. Det kommer att bli vidrigt, bortom det värsta du kan tänka dig. Det här var bara en "petit four" i sammanhanget.

Min vän närmade sig på andra sidan glasrutan så jag öppnade dörren och tog avsked från Rickard, vars handslag nu var betydligt fastare.

-Kul att ses Rickard och lycka till.

-Tack Åke, sa han hjärtligt och gick bort mot receptionen. Min kompis stod förvånat bredvid och följde det hela lite stumt.

-Åke? sa han och tittade forskande på mig.

-Killen har någon hjärnsjukdom och trodde att jag var Åke Ortmark. Ska vi gå?

Jag tror att du blandar ihop mig med någon som faktiskt bryr sig.

Vi var säkert 50 personer som betalade dyrt för att få delta på Screenwriter’s Summit i London förra helgen. Några av Hollywoods främsta auktoriteter inom manusförfattande höll föreläsningar och stämningen var andaktsfull, tills plötsligt en tysk tjej började ställa frågor.

-Kan en huvudkaraktär vara en tjej som alla tycker är konstig, men själv är hon inte medveten om att andra ser henne så, hon är bara annorlunda liksom?

Föreläsaren parerade henne elegant med ett undvikande svar och fortsatte. Ett par minuter senare bröt hon in igen.

-Jo, jag tror att jag förklarade dåligt förra gången, men.......

Föreläsaren tittade på klockan, försökte avbryta och sa till slut att frågor får nog komma på slutet. Tyskan tystnade, nickade och räckte upp handflatorna, som i en gest att hon förstod. Tio minuter senare kunde hon inte bärga sig igen.

-...jag bara undrar, om den här speciella tjejen sen leker anden i flaskan med några vänner och det kommer liksom fram ett spöke ut ur henne.......

Föreläsaren såg helt uppgiven ut och flackade med blicken ut mot oss andra. Så jag bestämde mig för att visa mitt stöd och finkänsligt bryta in i samtalet.

-Intressant. Antagligen ett spöke med ett bekräftelsebehov som ett svart hål och som blandar ihop människorna i rummet med några som faktiskt bryr sig? Ett spöke som startat två världskrig, som tränger sig i liftköer, lägger ut handdukar på solstolar innan solen gått upp och som pladdrar självupptaget tills åhörarnas hjärtan bara upphör att slå i ren tristess. Lite så tänker jag, avslutade jag och log kärleksfullt mot tyskan.

Jag tror aldrig att jag fått så mycket gillande blickar och nickar till bifall i en församling förut. Och sen flöt kursen på rätt bra tycker jag.

Kvällspressen goes prime-time.

Aftonbladet söker tillstånd för att sända i det digitala marknätet och Janne Scherman kom hem till mig innan han la fram förslaget för Schibsteds ledning.

-Bara du inte tänker göra en nyhetskanal som sänder dygnet runt, sa jag innan han ens hade fått av sig rocken.

-Varför inte det? Nyheter är ju det som Aftonbladet är sprunget ur, tidningens absoluta nervcentra, sa Janne och slog sig tungt ner i min skinnfåtölj.

-I så fall är tidningen totalförlamad från nacken och uppåt. De har inte ägnat sig åt nyheter på åratal. Det är numera bara det lövtunna alibit de gömmer sig bakom för att göra det som du själv kallade för ”tingeltangel” på TV4. 

-Nej, ”flams” var väl ordet jag använde?

-Whatever. Sverige är i alla fall för litet för en kommersiell kanal som bara sänder nyheter. Dels för att SVT sopar banan med er alla, men också därför att annonsörerna avskyr nyhetsintresserade människor med kritiskt tänkande. SIFO pratar numera om den avgörande målgruppen ”Köpstarka idioter”. Ska du ut i marknätet är den den gruppen du måste göra TV för.

-Herregud, hur ska det gå till utan att jag förlorar ansiktet fullkomligt? suckade Janne.

-Ingen vill höra om att planeten är på väg att gå under eller att Merkel blivit avlyssnad eller inte, de vill veta om Kim Kardashian lyckats gå ner i vikt efter sin graviditet.

-Vem?

-Och i samma veva exponeras för reklam för ett bantningspreparat, en skönhetsklinik eller extrapris på gördlar. Där har du affärslogiken.

-Måste vi vädja till folks lägsta instinkter? 

-Köp ”Fångarna på Fortet” och krydda det med Martin Schibbye och Johan Persson i varsitt lag om du nu nödvändigtvis måste blanda in nyheter.

-Ja, det kan ju vara en väg att gå. Men gillar annonsörerna sånt? undrade Janne och såg lite osäker ut.

-De har varken smak eller kvalitetsmedvetande. Så länge de får exponering är de glada som småungar på raffinierat socker.

-Men hur hanterar vi en riktig nyhet som alla vill höra och läsa om då, undrade Janne och drog med handflatorna utmed sina manchesterbyxor.

-Med omdöme. Det kan vara en grisig bilolycka till exempel. Du vet en sån där som man inte kan låta bli att titta på i hopp om att bli berörd på riktigt. Där har du ett unikt reklamfönster både för biltillverkare, bärgningsföretag, däckföretag, försäkringsbolag och begravningsbyråer. 

-Jaha, sa Janne och skruvade på sig så att det gnisslade i skinnfåtöljen. Men låter inte allt väldigt cyniskt?

-Välkommen in i 2010-talet, sa jag, tände min sjöskumspipa och pekade mot ytterdörren i en subtil gest att mötet nu var avslutat.

Omvänd rasism.

”Gift dig med vem du vill, så länge han inte är svensk hantverkare” säger jag till min dotter helt plötsligt.

Hon tittar frågande upp från sitt kaffe med en rostad smörgås i ena handen.

”Det är en genomkorrupt yrkeskår helt utan yrkesstolthet som hålls under armarna av staten med ROT-avdrag. Ett avdrag som infördes med svepskälet att öka sysselsättningen i byggbranschen, men i själva verket var en åtgärd för att försöka åtgärda floden av svarta pengar i branschen.”

Min dotter tittar på mig och bara skakar på huvudet.

”Jag har inte ens en kille just nu så....”

”Vilket är varför det här samtalet kommer i exakt rätt ögonblick. Hade du suttit i framsätet på en Dodge Ram 1500 med en deffad snubbe i Blåkläder som spelat Takida på radion och varit kär, då hade du inte sett eller tänkt klart.”

”Vad har du emot hantverkare egentligen?”

”Inget, jag älskar hantverkare. Det är svenska hantverkare jag hatar. Hur tackade de regeringen för ett ROT-avdrag som gynnat deras egen bransch helt okritiskt? Jo, genom att göra det som de kan bäst - fuska.”

”Alla fuskar väl inte?”

”Nej, du har rätt. Många är bara idioter som inte kan något. Det måste vara den enda branschen där man kan göra flera säsonger av tv-program som bara bygger på deras kombinerade brist på moral och skicklighet.”

”Sa han han helt utan att vara kategorisk.”

”När satt man senast och hörde någon hylla sin svenska hantverkare under en middag? Nej, det man hör om är havererade fuktspärrar, kostnader som skenar oförklarligt, badrumsgolv som lutar åt fel håll och hela arbetslag som befinner sig i Thailand när jobbet skulle vara klart.”

Hon suckar och börjar gå mot hallen. Jag följer efter och fortsätter min utbildning av henne.

”Polackerna och Estländarna däremot. Där har du folk med kompetens och yrkesstolthet. Vilket till och med svenska hantverkare begripit och därför tagit hjälp av facket för att försöka stoppa dem vid gränsen.”

”Jag ska komma ihåg det här om jag träffar någon hantverkare” säger hon och öppnar ytterdörren.

”Bra”, ropar jag efter henne på nedfarten. ”Den moderna förälderns våta dröm är inte en läkare till svärson längre, det är en hantverkare från forna öststaterna” säger jag och känner återigen att jag lärt henne någonting viktigt om livet.

Frisbeegolf med Påven.

Jag har varit i Rom i veckan och haft audiens hos Påven. Vatikanen hörde av sig och och behövde få hjälp i sitt varumärkesarbete. De vill hitta en balans mellan modernitet utan att förlora sina traditionella värden.

-Menar du skulden och skammen? frågade jag samtidigt som Påven måttade med sin vita lilla hätta i handen och siktade mot en skulptur ett par meter bort.

-Ja, men glöm inte bort himmelriket, svarade Påven och kastade hättan som en frisbee och missade statyn med över en meter.

-Ja, det är i alla fall ett positivt löfte, vilket brukar fungera bättre än hot, sa jag och måttade mot samma staty med den röda kardinalshätta som jag fått låna.

-Men vår inställning till homosexuella, aborter och preventivmedel o.s.v är mer en belastning än ett sammanhållande kitt idag. Kan vi justera oss och bli lite mer attraktiva tror du, utan att helt tappa ansiktet?

Jag kastade min hätta som landade perfekt på huvudet av statyn. Påven skakade missmodigt på huvudet.

-Tur, konstaterade han och kliade sig obesvärat i skrevet.

-Det har ni ju klarat av förr. Tänk på Nicea 325 e.kr och Konstantinopel 381 e.kr där ni i stort sett hittade på Den Heliga Ande. Ett genidrag om du frågar mig som bland annat löste hela den där hopplösa frågan om jungfrufödsel. 

Påven gjorde en perfekt rökring som han sen tankfullt förde in sitt långfinger i.

-Ja, där var vi bra. Egentligen var det ju så att Maria var otrogen och blev gravid. Men hon lurade i Josef att det var en helig ande som befruktat henne och att hon skulle föda Guds son. Dumskallen gick förstås på det och då blev de tvungna att dra samma historia för sonen också. 

-Sen gick den stackarn runt och trodde på allvar att han var Guds son och fick till slut betala konsekvenserna för det, sa jag och vilade blicken på en målning av korsfästningen av Da Vinci. 

-Japp, med rejäla träskruvar genom händer och fötter, skrockade Påven och måttade sin hätta mot en skulptur av Michelangelo över fem meter bort. 

-Men ni plockade upp Marias påhitt och gjorde hennes snedsteg till någonting fint. Så nu har ni fadern, sonen och den helige ande som ni slumpmässigt kan hoppa mellan. Tre vidskepliga perspektiv som gör er i stort sett oåtkomliga, sa jag beundrande och såg hur Påvens hätta störtdök ner på marmorgolvet.

-Fan, jag ska prata med skräddaren om den här hopplösa mössan. Så vad gör vi?

-Kan inte helige ande bli lite bisexuell bara?

-Är du inte klok, varför då?

-Att han bara låg med Maria är ju knappast trovärdigt? Gå ut och prata om att han knullade runt lite generöst bara och att det inte var så dumt. Ibland sjöng han schlager och hade chaps, andra dagar hade han en gigantisk stickad tröja och drog en barnvagn i stadens parker och plockade upp nyblivna morsor. 

-Copulatio Spiritus, sa Påven och liksom smakade på namnet.

-Då blir ju både kondom och abort en självklarhet, eftersom inga vill sätta en ny Guds son till världen.

Påven nickade och fimpade cigaretten, sen gick han bort ett par meter i rummet och ställde sig i en MC-Hammer liknande position. Jag fattade direkt och kastade min kardinalshätta så att den landade perfekt på hans huvud.

-Ja, där fick vi Guds välsignelse på den idén, sa Påven och log sitt bredaste leende. Tror du att det kan rädda oss från alla pedofilskandaler också?

-Det kan du glömma.

-Ok, jag bara frågade.

LövHitler.

Jag krattar ursinnigt ihop alla löven på tomten till en gigantisk hög, sen tar jag hela famnar och öser över staketet på grannens tomt. Det dröjer inte länge innan han kommer ut.

-Vad fan håller du på med?

-Jag återlämnar löven som tillhör ditt träd, svarar jag och tömmer samtidigt ännu en famn på hans tomt.

-Mitt träd?

-Ja, inte är det mitt träd i alla fall.

-Såhär kan du inte göra, säger han och börjar kasta tillbaka en del av löven över på min tomt.

-Ett ögonblick, säger jag och spänner blicken i honom. Så frisbeen, fotbollen och tennisbollarna som dina ungar utan bollsinne får in på min tomt hela tiden, är de mina nu?

-Men löv? Det är ju löjligt, det är väl allas...

-Ja, du kanske har rätt. Träden på din tomt är kanske mina också? I så fall kommer jag över med motorsågen direkt. Jag tror jag behåller veden också eftersom det är allas ved.

-Vänta lite nu....

-Hur ska du ha det då? Äger du eller inte? Om du gillar dina träd, bra, men ta ansvar för dem.

-Jaja, ok, jag tar hand om löven om det är så jobbigt för dig.

-Du tycker säkert att de boende i Fukushima borde ta hand om allt radioaktivt utsläpp också, men där har jag och hela världssamfundet en annorlunda uppfattning.

-Jag har ju sagt att jag ska ta bort löven från din tomt.

-Bra, ta en mossrivare och fixa min gräsmatta på samma gång. Dina träd skuggar nämligen min tomt och dödar gräset.

På stol nr 7.

Det kommer väl knappast som en överraskning att Peter Englund haft täta kontakter med mig inför årets Nobelpris i litteratur? Peter har i förtroende låtit mig förstå att stämningen i Akademien i år varit på permafrostnivå och det har varit nästan omöjligt att enas om en värdig vinnare. 

”Det är ett kotteri och maktspel bortom all sans och vett”, berättade Peter upprört över telefonen under en av de 80 kisspauserna. 

”Horace surar fortfarande på mig, för att han inte fick fortsätta vara den Ständige Sekreteraren. Han tjatar om att han kommer att bli ihågkommen som den Tillfällige Sekreteraren.”

”Går Murakami, på syra?” frågade Per Wästberg plötsligt häromdagen efter en kort tupplur. ”Det är ju ett djävla tjat om katter, märkliga matbeskrivningar, mystiska telefonsamtal och en omåttlig konsumtion av öl” sa han och somnade sen om.

”Jag tycker att Philip Roth är rätt enahanda i sina skildringar av judiska människor med en massa obegripliga helgdagar och gamla arga tanter som förolämpar på jiddisch”, sa Kristina Lugn på sitt sävliga sätt och konsumerade därmed 45 minuter av mötets tid, vilket gjorde att vi fick bryta för lunch. Efter det föreslog Katarina Frostenson en egen kandidat, som sen visade sig vara en pseudonym som hon själv skrivit under.

”Torgny Lindgren och Kerstin Ekman spelade Angry Birds mot varandra i stort sett hela mötet och resterande ledamöter som hasat in med droppställningar, föreslog uteslutande kandidater som antingen redan fått priset eller dött för 50 år sedan. Det är svårt att avgöra om det är på ren och skär djävulskap eller om de håller på att kalka ihop. Kan man hälla avkalkningsmedlet för kaffekokaren i Ramlösan, tror du?”

”Absolut” sa jag och lät Peter fortsätta.

”Sen säger Sture Allén, Gud välsigne honom, att vi får hitta en kompromiss. Och då dyker ett enda namn upp som uppenbarligen alla läst och älskar.”

”Joyce Carol Oates?”

”Erika Leonard James!”

”?”

”Geniet bakom 50 nyanser av honom”. 

”Oj.”

”Exakt. Hela Akademien sitter och ser plötsligt lite småkåt ut när de lyriskt beskriver S&M scenerna som en utsökt skildring av en urstark kvinna som har sån självkänsla att hon VÄLJER att underkasta sig en äldre mans fantasier. Lite som Jelinek, var det till och med någon som sa."

”Är inte stol nr 7 fortfarande ledig?”

”Jo.”

”Jag är på väg.”

”Ta med en lie.”

Doftminnen.

Det sägs att ingenting är starkare än doftminnet och eftersom jag har en hel timme att döda på flygplatsen så kliver jag in i glasburen för rökare. Med mig blir vi åtta människor som trängs där inne i den täta dimman. En grådaskig kvinna makar lite på sig vid en barliknande disk och nickar mellan blossen mot mig. Hon har ingen BH på sig. Jag märker det delvis därför att jag är observant, men framförallt eftersom brösten vilar på bardisken bredvid hennes mentholcigaretter. 

En affärsman i illasittande kostym röker en sjöskumspipa med ett ansikte utfräst i piphuvudet. Det bolmar ur den och doften är storslagen. Han höjer pipan till hälsning och ler brett mot mig. Först får jag för mig att han har hela munnen full av majskorn, men inser sen att det är hans tänder jag skymtar där inne. Jag tar några djupa andetag, en teknik jag lärt mig på en kurs i trancendental meditation. (Som annars var helt bortkastad på mig.) Slutna ögon, tänk att du drar in luften i chackrat i pannan och drar sen ner det hela vägen till rotchackrat. 

Effekten är magisk, nikotinruset kommer nästan omedelbart och doftblandningen sopar upp minnesbilder från hela mitt liv. När jag tittar upp med glasartad blick har all aktivitet stannat upp. Om inte röken ringlat sig i luften hade jag kunnat svära på att tiden stannat.

-Passiv rökare sedan barnsben, säger jag till församlingen.

-Din pipdoft påminner mig om AD’n jag arbetade med i början av min karriär, fortsätter jag och tittar på piprökaren.

-Han som alltid startade arbetsdagen med att gå på byråns enda toalett och göra nr 2, dricka en kaffe och röka en rejäl pipa. Frågan är vilken doft som kamouflerade vad?

Sen pekar jag mot kvinnan med mentholcigaretten.

-Min moster rökte såna där i bilen när vi var barn. När vi syskon sen oundvikligen kräktes så fick vi så starka åksjuketabletter att vi låg utslagna resten av resan.

Jag vänder mig mot en ung kille som röker röda Marlboro.

-Och du får mig att minnas min klasskompis Janne. Han låg på onkologen i 7:an och jag trodde att det var respiratorn som lät, men det var bara hans kvarvarande lunga. Han bad inte om smärtlindring mot slutet, han bad om en cigg. 

Jag tar ännu ett djupt andetag och sneglar på den överfulla askkoppen på bardisken.

-Nu minns jag en sak till. Jag har en kompis som kremerar folk, han säger att rökarna brinner som facklor och doftar på mils avstånd. Ja, det är en härlig doft, tobak!

Sen stänger jag nöjt dörren efter mig med mina nyupptäckta minnen. Tyvärr minns jag inte längre vilken gate jag ska gå till, vart jag ska resa och vem jag är.

En kunglig vision.

Hovet ringde för några veckor sedan. Kungens 40 år på tronen skulle firas och de sökte desperat efter en idé som skulle kunna föreviga ögonblicket. 

-Underhållningen på Skansen sist för Madeleine och Chris höll på att ta kål på både äktenskapet och monarkin, så Kungen bad mig ringa till dig, förklarade kvinnan från Hovet.

-Varför mig?

-Kungen känner till att det var du som lanserade Plopp som lite större stycksak.

-Ja, det var en av mina största utmaningar som yrkesman. Balansakten mellan att inte skrämma bort målgruppen med löständer och samtidigt locka sockerberoende snorungar.

-Kungen älskar Plopp och har därför stor respekt för dig.

Jag sa att jag skulle fundera lite och återkomma. Två dagar senare ringer jag upp henne.

-Jag tänker mig en hyllande dokumentär?

-Det låter bra.

-Två tänkbara vinklingar. En är ett porträtt av den store monarken, med hela batteriet av maktsymboler. Emotionell musik och bilder på Kungen i olika möten med potentater från hela världen i storslagna miljöer. Han har kronan, spiran, manteln och det där bouleklotet i guld i varenda scen.

-Riksäpplet?

-Whatever, hela klabbet, fullt pådrag, som en mäktig engelsk kostymfilm. Slutbilden blir när han står på taket till slottet och blickar ut över den glittrande Stockholmsnatten. Likt en superhjälte som med öm blick alltid vakar över sitt kungarike.

-Jag tror inte att Kungen skulle känna sig så bekväm i den rollen.

-Då har vi underifrånperspektivet. Kungen går klädd i scoutuniform genom hela programmet, det skapar sympatier och ger bilden av en naturälskande människa.

-Kungen hatar att ha på sig den.

-Det skulle han tänkt på innan han blev Hedersordförande. 

-Ok, fortsätt.

-Han är en man av folket. Vi följer med när han handlar lågenergilampor på en byggvaruhandel, äter en kebab med en polare, köper en bag-in-box på bolaget och tar sen flakmoppen hem till Drottningholm där han går runt och dammsuger otroligt grundligt.

-Nej, det här....

-Sen klipper vi oväntat och dramatiskt till när han döper krigsfartyg och jaktplan. 

-Fortfarande i scoutdräkt?

-Självklart. Vi förmedlar subtilt känslan av en överbefälhavare med militär pondus men samtidigt känslan av en liten pojkes härliga nyfikenhet.

-Jag är ledsen, men jag tror inte vi kan......

-Ok, man kan blanda koncepten också. Kungen står i scoutdräkt på slottets tak och sjunger Kungssången a capella, lite vemodigt men samtidigt enormt starkt och emotionellt. Sen backar kameran och vi gör ett helikopterlyft, Kungen blir mindre och mindre, men fler och fler röster sjunger plötsligt Kungssången. Vi flyger sen över Sveriges böljande landskap där människor lagt sina arbeten ifrån sig och står i givakt och sjunger som ett enda gigantiskt körslag.

-Nu fick jag gåshud, kvittrade kvinna från Hovet.

-Själv har jag rabarbersvaj.

Operation struts.

Tommy är 18 år, hockeyback och son till goda vänner. Jag träffar dem på en sommarmiddag och när sonen är utom hörhåll väser föräldrarna bekymrat att han planerar en tatuering. De har försökt att avstyra det men klassiska pedagogiska verktyg, som hot och mutor, har visat sig helt fruktlösa. Jag säger att Tommy är en vuxen människa nu och att man måste tala med honom som till en en annan vuxen. De tittar vädjande på mig och undrar om inte jag, som lyckats fostra två bläckfria döttrar och som fortfarande klär mig som om jag vore 22, skulle kunna göra ett försök.

Smickrad över tilltron till mina förmågor drar jag mig sakta bort till den delen av tomten där ungdomarna står och dricker öl. 

-Hej, säger jag till Tommy och de fem andra i gruppen. De hälsar och nickar lite mot mig. 

-Kul att du ska tatuera dig Tommy, öppnar jag.

-Tack, jag visste att du inte skulle ha några problem med det.

-Verkligen inte, jag stödjer dig till 100%.

Han skiner upp och berättar entusiastiskt för mig och de andra att han surfat i månader på nätet efter motiv och stilar och sen besökt flera studios i stan och kollat in deras yrkesskicklighet. Till slut frågar jag neutralt vad han valt för motiv. Han ler stolt och berättar att han tänkt en hel på det. 

-En struts, säger han och strålar.

Här svajar marken till lite under mina fötter men jag försöker behålla fattningen.

-Jag tycker att det är så djävla coola djur, fortsätter Tommy entusiastiskt med lite högre tonfall.

-Och exakt var tänkte du ha den? undrar jag och märker att min röst hårdnat en smula.

-Här, på insidan av låret, säger han och markerar området mellan knäskål och skrev.

Jag drar handflatorna över mitt ansikte och försöker att behålla lugnet.

-Så när jag har boxerkalsonger på mig så ser man bara benen på fågeln sticka fram i underkant, broderar idioten vidare.

-Det här låter ju helt genialiskt Tommy. Så strutsens huvud ska liksom övergå i din...penis...., är det så du tänkt?

-Nej.....så har jag inte tänkt, fan är du inte klok?

Här höjer jag rösten väsentligt och tar tag i Tommys skjortslag.

-Ja, men vad ska jag tro här Tommy? Du väljer att föreviga en varelse som huserar en hjärna på 40 gram och som inte ens kan flyga, trots att det är en djävla fågel. 

-Den springer i över...

-Visst, men var är strutsens huvud då? Inte i sanden uppenbarligen, det kanske försvinner upp i röven på dig, ja det är ju kreativt och roligt.

Tommy tittar storögt på mig och skakar sakta på huvudet.

-Ja, det är ju inte straffbart med tidelag i Sverige så det behöver du inte oroa dig för i alla fall.

Min volym har successivt höjts och nu skvätter jag saliv i Tommys ansikte samtidigt som han skrämt tittar på mig.

-I bästa fall kanske det bara ser ut som om du föder en struts mellan dina hockeylår. ÄR DET DET DU VILL?

Jag är nära att börja gråta av frustration och hela trädgårdsfesten stirrar på mig. Så jag släpper Tommy och klappar febrigt med händerna på hans skjorta och hans axlar.

-Så ja. Jag ser verkligen fram emot att se den där. Lova att säga till mig när den är klart, ok? väser jag fram och samlar ihop mig. 

Sen vänder jag tillbaka mot hans föräldrar och alla andra som tystnat och följer mig med blicken. Jag nickar samlat och subtilt mot föräldrarna, som en läkare som ordlöst förmedlar att operationen var lyckosam. Patienten lever och det onda är borttaget.