Bestulen på mitt arv.

Jag har skrivit om min släktforskning tidigare, men nu har det hänt någonting väldigt egendomligt. Mysteriet kring min italienska farfar har varit starkt drivande till varför jag började över huvud taget. Därför var det så omtumlande och frustrerande att mitt DNA-prov visade att jag bara hade 2,8% italienskt ursprung. Det är alkoholhalten i en blaskig lättöl! Hur är det ens möjligt om nu farfar var 100% starksprit? Plötsligt kändes alla mina somrar i Italien, alla mina språkstudier i italienska, all min passion för det italienska köket, som en livlögn.

Den enda trösten var att testet också visade att jag var 5,6% ashkenazi-jude, vilket ju var enormt goda nyheter med tanke på hur extremt överrepresenterade de är som Nobelpristagare. Och kanske innebar det att farfar var mer judisk än italiensk i sin arvsmassa, vilket skulle förklara en del. Jag bar därför mitt judiska arv högt och stolt. Tempelman, det hör ju vem som helst att det finns en stark judisk identitet där. Att den absoluta huvuddelen av mitt DNA slog fast att jag var skandinavisk, pratade jag aldrig om. Det ingav mig ingen som helst stolthet, snarare en känsla av besvärande alldaglighet. Ingen rotar väl i sin arvsmassa för att få bekräftat att man kommer ifrån 20 generationer av potatisbönder i Småland? Så besvikelsen över att vara så obetydligt italiensk kompenserades med min nyvunna judiska identitet.

Det religiösa har aldrig intresserat mig, men det modemässiga är ju, minst sagt, fascinerande. Jag anammade den ortodoxa stilen, svart kostym, för stor skjorta och en mössa som mest ser ut som om en bäver kurat ihop sig för att sova. En cylinder av päls som jag bar med stolthet när takhöjden medgav det. Eftersom jag inte orkade vänta på att mina polisonger skulle bli en halvmeter långa, klämde jag fast två flugpapper som fullbordade förvandlingen. Att vi fick färre fruktflugor hemma var en positiv bieffekt. Jag började att slänga in lite jiddisch i mitt dagliga tal också och refererade kärleksfullt till min fru som shiksa, vilket hon trodde betydde hora och som därför landade ganska dåligt.

Sen en dag fick jag ett mail från släktforskningssajten som berättade att de hade uppdaterat sitt system så att det blivit än mer precist. De uppmuntrade alla att uppdatera sin etnicitetsuppskattning. En knapptryckning och några timmar senare satt jag och stirrade på skärmen. Jag gladdes först över att jag nu uppgraderats till 12,5% italienare, vilket ju kändes som en mer rimlig siffra. Men sen kom den enorma besvikelsen: Jag hade 0% judiskt DNA kvar! Det var som att bli rånad på sin identitet en gång till, visserligen en som jag haft ganska kort tid, men inte desto mindre - en som jag tyckt om och omfamnat. Inte ens ökningen av mitt italienska arv kunde få mig på gott humör igen. Kasten hade varit för tvära och den enda konstanten var att jag förblev närmare 80% skandinavisk.

Nu orkar jag inte uppdatera min självbild mer och strosar desillusionerat genom Stockholms gator med min pälsmössa, en Dolce & Gabbana jacka i grälla färger och ett par träningsoverallsbyxor i blått och gult. Jag är en bastard och en häxbrygd och får lära mig att leva med det.