Mannen som äger ett av företagen som levererar veckomatlådor med tillhörande recept bjöd in mig på lunch till sitt kontor i centrala Stockholm. Han förklarade med mat i munnen att han brottades med ett delikat affärsproblem och hoppades att jag kunde hjälpa honom.
-De otacksamma idioterna klagar på att våra recept är fantasilösa och smaklösa. Kan du tänka dig så arrogant? Här har vi löst 2000-talets största vardagsproblem åt dem - vad ska vi ha till middag? Men tror du att de är tacksamma och glada över det?
Jag hann inte svara, jag var så upptagen med att studera det ruccolablad som fastnat och dinglade livlöst i hans ena mungipa.
-Nej, precis, fortsatte han. De har blivit så vana vid att få allt serverat vid dörren att de slutat att tänka själva. Det enda de kan göra nu är att gnälla. Han upptäckte salladsbladet, tog loss det och studerade det äcklat innan han la det på tallriken.
-Jag är ju ingen expert på maträtter, om det är det du menar? sa jag ärligt till honom.
-Det vet jag väl. Jag vill att du får dem att vakna upp och fatta vilka lata as de förvandlats till.
-Du vill förolämpa dina kunder? frågade jag roat.
-Nej, såklart inte. Det hade jag klarat av själv. Jag behöver någonting med finess som får dem att sluta klaga. Jag vill att de ska begripa att vi gör vårt bästa här, men att den här relationen går åt två. De måste också ta sitt ansvar för att vardagsmaten ska bli varierad och god.
Jag ville säga till honom att företag som försöker ändra kundernas beteende istället för sitt eget, slutar oftast i konkurs. Men eftersom det var oklart om han inkluderade sig själv i sin syn på kunder som otacksamma idioter, så sa jag bara att jag skulle se vad jag kunde hitta på.
Redan veckan efter hade jag kommit upp med en idé som ägaren gillade. Planen var att företaget skulle skicka ut den sedvanliga matlådan, fast ekande tom sånär som på ett recept jag skrivit:
”Rensa en medelstor, valfri uggla. (Berguv rekommenderas endast om du har fler än sex gäster.) Finhacka hela inkråmet tillsammans med 12 brysselkål och stek i en smord stekpanna. Addera 4 cl bananlikör samt en matsked proteinpulver med vaniljsmak. Fila ner näbben till ett parmesanliknande pulver och ställ åt sidan. Ta den färdigstekta fyllningen och stuffa den tomma ugglekroppen. Använd en häftpistol för att försegla fågeln. Rotera kroppen försiktigt i en 50/50-blandning av blå karamellfärg och smält ister. Pudra över med ströbröd och kanel vid behov. Placera ugglan med ansiktet nedåt i en tillsluten plastbunke och tillaga i mikrovågsugn på maximal effekt. När maträtten detonerar med en dov smäll är den färdig att ta ut. Lägg upp den läckert tillagade fågeln på ditt vackraste fat och pudra över med näbbpulvret. Avsluta med några nässelblad som dekoration. Sen är det bara att tända ljusstaken och hälla upp varsitt glas rödvin från Piemonte. Buon appetit!
Goda recept som passar alla är svårt. Vi gör så gott vi kan.”
Efter ett par dagar hade landets alla djurrättsorganisationer och nyhetsredaktioner fullkomligt ringt ner företaget. Alla rasade över att man uppmanat till en olaglig maträtt på en fredad fågel. Ägaren var fruktansvärt nöjd med uppmärksamheten och försökte lugna ner känslorna genom att problematisera det faktum att man får äta fler sorters trafikoffer, men att ugglan var exkluderad. Något han menade var en diskriminering av vårt lands mest matiga rovfågel. Några veckor senare, när allt lugnat ner sig, ringde han mig och var inte lika road. Hela hans kundstock hade avslutat sina prenumerationer och gått till en konkurrent i stället.
-Du ville ju inte ha några flera klagomål på era recept, så vad tjurar du för? undrade jag och la på luren.