Ingenting förändras.

Vi landade på Fiumicino flygplats i Rom och skulle hämta ut hyrbilen. Jag var helt inställd på att, som vanligt, stå i en enorm kö till en underbemannad disk där företagets enda värdeord - ineffektivitet, infriades till 100%.

Den ensamma kvinnan bakom disken var antingen bara naturligt nonchalant eller så åt hon betablockerare som smågodis. Men min hjärna var omkopplad till semesterposition, det kändes därför nästan som ett kärt återseende. Kanske präglades jag lite av att vi bokat våra första två nätter i skuggan av Italiens näst högsta berg, Gran Sasso, på ett konverterat kloster från 1500-talet. En avskild plats där meditation och sinnesro sitter i väggarna.

I mitt munkliknande tillstånd fick jag plötsligt syn på en affisch med en uppmaning att göra en snabb digital incheckning. En självklarhet i Sverige, men här en uppenbarelse fullt i klass med madonnastatyer som gråter. Jag matade enkelt in alla mina uppgifter och fotograferar av både pass och körkort.

Det gick inte fort där framme vid disken, det ska sägas. Men jag visste att den nonchalanta kvinnan inte bara skulle hantera bokningar, hon måste dessutom lura på alla en försäkring, vilket är det som bolaget tjänar pengar på. Till slut blir det ändå min tur och jag ger henne mitt bokningsnummer och säger älskvärt att jag har förbokat. Hon knattrar in på tangentbordet och stirrar in i datorskärmen samtidigt som hon ger mig ett pappersark och en penna.

-Name, adress, telephone number. Tonläget är lobotomerat, som en tidig version av Siri.

-Syns inte det i min bokning? Annars har jag checkat in digitalt, också säger jag småskrattande och gestikulerar mot skylten med QR-koden.

-Write here, replikerar hon och pekar på blocket utan att möta min blick.

Här känner jag att någonting är på väg att brista. Som ögonblicket innan en galciär kalvar ett isflak eller som om jag just ätit från ett utekök i Bankok. Men det stämmer inte med mitt semesterjag, så jag biter ihop, skriver och hittar mitt inre lugn igen.

-Pass och körkort! fortsätter hon sen strängt. Då släpper det. Jag är inte den froma och harmoniska munken längre. Möjligen munken som förgripit sig på korgossar till frukost, lunch och middag och sen bett om förlåtelse i bikten efteråt.

-Vad är vitsen med att vi måste göra allt en gång till? säger jag så högt att alla andra kunder tystnar. Jag slänger demonstrativt ner pass och körkort på disken. Hon möter livlöst min svarta blick innan hon scannar in pass och körkort.

-Vill du ha en helförsäkring som täcker allt även om bilen totalförstörs? undrar hon mekaniskt.

-Då är jag förhoppningsvis redan död, så det kan vi hoppa över? svarar jag och knyter ena näven så hårt så att det knastrar i brosket.

-Jag ser att du redan har bokat med helförsäkring, säger hon plötsligt och lägger bilnycklarna på disken.

-Så varför ställer du den frågan om du redan VET?!

Jag är fortfarande rasande när jag kör upp till klostret. Det går upp för mig att det här med QR-koden och incheckningen bara var ett sätt att döda tid.

Italien förändras inte. Och tyvärr inte jag heller.