De upptinade.

År 2324 gjordes en spektakulär upptäckt. Av en slump hittades ett förseglat bergrum som innehöll ett hundratal kryokamrar. I varje kapsel fanns en nedfrusen människa från år 2024 som hoppades på att en dag få återuppstå. Några för att bota en obotlig sjukdom men de allra flesta för att få vakna upp i en framtid där forskningen skapat förutsättningar till ett förlängt liv. Och det visade sig faktiskt att deras 200.000 dollar inte var helt bortkastade.

Teknologiska framsteg hade gjorts så att det var möjligt att tina upp människorna från -197 C och återuppliva dem. Den dåliga nyheten var att majoriteten av alla som frusit ner sig var runt 80 år gamla och stenrika. Så planeten fick plötsligt en flock med priviligierade idioter som hasade runt och luktade som gamla frysboxar som aldrig avfrostats. De kunde kanske få sina efterlängtade 40 extra år att leva, tack vare ny kost och genetiskt designade läkemedel. Att de fortfarande läckte som såll och behövde bära blöja, reducerade möjligen glädjen en smula. Buttpluggen fick en helt ny funktion.

Tyvärr gick demens fortfarande inte att bota eller stoppa, vilket gjorde att många hade årtionden framför sig med ett medvetande som en mandarin. De som fortfarande var mentalt intakta, var enormt påfrestande människor som var vana vid att bli lyssnade på. De krävde medias uppmärksamheten och kunde aldrig sluta prata om hur fantastiskt och framgångsrikt deras liv varit. Det framgick ganska snart att det yttersta motivet till att de frusit ned sig var att de trodde sig ha så mycket att ge till kommande generationer. En snabbkurs i hur man kör planeten i botten? frågade någon och möttes av ett lätt frostskadat ont öga.

Släktingar till de upptinade fick också träffa sina avlägsna förfäder, vilket inte heller ledde till någonting gott. Små barn skrämdes från vettet och vuxna ställdes inför dilemmat att hantera en skitgammal släkting som krävde uppassning, service och köttbaserad snabbmat. Vad de nedfrusna inte visste om var att på 300 år hade mänskligheten utvecklats. Bland annat hade man slutat vara besatt av idén att leva så länge som möjligt. Det optimala är att leva så bra som möjligt så länge det går. Människokroppen har ett bäst före datum, precis som allt annat levande, berättade en forskare sakligt för dem. De upptinade vrålade upprört att det bara var en åsikt och att de kände sig kränkta av att få sin dröm ifrågasatt. De krävde därför att få bli nedfrusna igen och upptinade när vetenskapen lärt sig att bli mer kundnära och marknadsanpassad. Så de upptinade gick bittert in i sina kapslar igen för en ny drömlös sömn.

Vad de hade glömt bort är faktumet att man inte kan tina upp kött mer än en gång.

Döda hundar.

Jag tänker på min hund idag. Hon dog för ett år sedan. Dog och dog förresten, vi åkte iväg och avlivade henne hos veterinären. Hon somnade i mitt knä och var bevisligen mindre berörd av ögonblicken än vad jag och min fru var. Vi grät som barn.

Signe var en älskad Jack Russel. Jag tror egentligen att de flesta tyckte bättre om Signe än om mig. Folk gosade med henne, bjöd henne på godis, lät henne sitta i deras knä, hoppa upp i soffan där inga andra hundar någonsin varit o.s.v. I ärlighetens namn tyckte jag också bättre om Signe än mig själv. Hon var vår andra hund, trots att vi svurit på att aldrig skaffa en ny hund efter vår labrador Gillis. Han var också fantastisk på sitt vis och med en ätstörning som gjorde att han konstant var hungrig. En evolutionär defekt som hade den positiva effekten att så länge man höll fram något ätbart, kunde man får honom att göra vad som helst. Tyvärr verkade långtidsminnet inte vara fantastiskt, för han glömde bort det man lärt honom nästan direkt. Eller så var han så slug att han låtsades ha glömt bort för att därigenom få en ny muta.

Jag vet inte. Men när man tittar in i sin älskade hunds ögon hoppas man på att få en skymt av intelligens, omtanke, humor, vänskap eller varför inte kärlek? Antropomorfism kallas det med ett fint ord när man tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men det känns som om de flesta av oss enbart tillämpar det på djur som vi inte planerar att äta. Skulle vi skymta fragment av vårt eget känsloregister i andra djur skulle det antagligen inte bli någon julskinka eller kalkon.

Tillskriver man människor djuriska egenskaper kallas det för zoomorfism. Ofta är det då negativa egenskaper som lyfts fram. Att äta som en gris, vara hal som en ål, vara rädd som en hare. Hängd som en häst förekommer också, men då är det lite oklart om det är en komplimang eller ett handikapp. Ja, såhär kan mina tankar färdas ibland. Som hos en åsna. Nåja, vi har i alla fall beslutat oss för att inte skaffa en ny hund. Ingen av oss har psyket för att avliva en till.

Kalkon i jul blir det däremot.

Ett andra liv.

Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna fr fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver.

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.

Förlossning på matbordet.

Jag är bjuden på en middag och hamnar bredvid en ung tjej som ser ut att kunna föda innan förrätten är serverad. Vis av erfarenhet kommenterar jag ingenting kring hennes tillstånd utan inväntar tills hon självmant tar upp det. Då spelar jag glatt överraskad och låtsas upptäcka hennes mage för första gången. Hon är naturligtvis uppfylld av att vänta sitt första barn, precis som jag var. Den där magiska kombinationen av att vara en del av mänsklighetens mest allmängiltiga förlopp, samtidigt som det är en så unik och magisk händelse i ens eget liv.

-Vi ska föda helt naturligt, berättar hon entusiastiskt.

-Jaha? Vad innebär det? frågar jag intresserat.

-På egen hand. Bara min man och jag, hemma. Det är han där borta, lägger hon till och pekar mot en blodfattig figur i andra änden.

-Vad spännande, annars har jag hört att man kan ta hjälp av en sån där Doula, säger jag och visar på så vis att jag varken dömer eller tappat kontakten med samtiden.

-Nej, vi vill göra det helt själva. Som det var tänkt från början.

-När kvinnor dog som flugor i barnsäng? kommer det ur mig innan jag hinner stoppa mig själv.

-Det är min förlossning, säger hon kort.

-Absolut. Förlåt, jag bli bara så nervös när folk väljer bort århundraden av framsteg och kallar det för naturligt. Som om jag skulle gå till tandläkaren och vägra bedövning för en rotfyllning.

-Det är knappast samma sak.

-Nej, du har rätt.Vad gör din man? undrar jag.

-Han arbetar på Lantmäteriet, hurså? svarar hon irriterat.

-Då är han inte jättemycket att räkna med om det blir en sätesbjudning, kraftiga blödningar eller syrebrist?

Sen äter vi rätterna som kommer och går under tystnad. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte jamsat med och hållit käften. Senare när dansen startat och jag står ensam i baren ansluter hennes man. Jag tänker att här är min möjlighet att kompensera för min okänslighet gentemot hans fru.

-Du. Jag tror att din fru blev lite upprörd på mig, säger jag.

-Jo, jag hörde det, svarar han.

-Det var dumt av mig att ha synpunkter…

-Oss emellan, säger han plötsligt lågt och tar tag i min arm. Du har helt rätt. Jag kan rita raka linjer mellan fastigheter, men vet inte skit om födslar eller hur man räddar liv. Jag är fan livrädd för det här.

Då går plötsligt vattnet på hans fru på dansgolvet och en läkare på festen erbjuder sig att köra dem direkt till förlossningen på Karolinska.

-Du är räddad, säger jag till mannen.

Långt senare får jag höra att de fick en välskapt liten dotter och att allt gick bra med hjälp av en underbar barnmorska, lustgas och epiduralbedövning.

Den sista vilan.

I förbifarten hör jag på radio att 37 miljoner kronor spenderas i Borås för att bygga om kremeringsugnarna. En liten notis som inte passerar mitt limbiska system obemärkt. Speciellt när en man uttalar sig och förklarar att ”kunderna” blivit större och att de måste anpassa sig efter det.

Själv tänker jag att befolkningen förvandlats i samklang med teknikutvecklingen av TV-apparater. De har gått från det gamla TV-format 4:3 till förmån för 16:9. Kistorna har blivit större och ugnarna måste breddas för att kunna hantera en stillasittande generation som växt upp på skräpmat och snabba kolhydrater.

Jag börjar fundera hur de gör i andra kommuner som fortfarande har de gamla 4:3 ugnarna? Jag ser flera lösningar framför mig. Den ena är den där trumman som man kör in julgranen i och får den elegant inslagen i ett plastnät. Med ett tjockare plastnät borde kropparna rimligen komprimeras ihop (som kassler) och bättre slinka in i öppningen. Om det visar sig otillräckligt så måste väl en post-mortem fettreduktion vara möjlig? Det behövs ju inte ens narkos och man kan ju lite slarvigt hyvla ner områden tills man passar i öppningen. En större variant av en sån där skärmaskin de har i italienska delikatessbutiker ser jag framför mig. Jag kanske är utanför mitt kompetensområde här, men nog borde den kosta väsentligt mindre än 37 miljoner?

En annan lösning är att landet gör en massiv satsning på folkhälsan. Straffbeskattar socker, uppmuntra folk att äta rätt och röra på sig under hela livet. Men jag inser att det är en så idiotisk idé att jag inte ens ska ta upp den.

Vikten av ett avslut.

Det finns uppenbarligen en stor passion för att krydda sina chattar med hjärtan, smileys och andra emojis som ska förmedla olika sinnestillstånd. Jag behöver inte berätta för er att jag hatar det. Däremot verkar folk inte lägga ner lika mycket energi bakom sina digitala visitkort - mailsignaturen. Där har någonting annat hänt. De flesta har valt den bekväma vägen och avslutar mail med en förinställd generisk hälsning. Hur valet av avskedsfras valts är däremot lite av en gåta. Många verkar ha förvandlats till 1800-talsmänniskor och valt meningar som ingen frisk samtidsmänniska skulle använda annars.

Läkaren som hittat en tumör, stor som en avocado i min hjärna, mailar mig och förklara att ingen behandling finns. Väl mött! Dr Mengele.

Skattemyndigheten meddelar mig att de just bestämt sig för att sköntaxera mig för resten av livet och att beslutet inte går att överklaga. Allt gott! Mia Ljung, Handläggare.

Hantverkaren som lämnat en skruvmejsel på badrumsgolvet för att markera revir och skapa en illusion av att han påbörjat jobbet, mailar en faktura från en strand i Thailand. Jag önskar dig en fortsatt fin vecka. Jonne.

Och min fru som hittat en indisk älskare som tydligen är ett under av tantrisk förmåga, meddelar att hon vill skiljas. Allt det bästa. Lotta.

Själv tar jag mina mottagare på allvar genom att avsluta på ett sätt som står i samklang med mailets kontext. För vänner och folk jag känner väl kan jag välja mellan ”Din underdånige tjänare”, ”Carpe Diem”, ”Fistfuckad för evigt” eller bara ”Farväl” som jag tycker har någonting ödesmättat och vackert över sig.

För folk som refuserar mig eller uppför sig illa är det enklare.

Brinn i helvetet!

anders

Fördomar och organ.

Det är först när jag pressar min hyrda Fiat 500 till max för att köra upp på påfarten till en motorväg som jag påminns om hur det är att köra bil i Italien. Det är som om jag regelmässigt förträngt allt jag sett och upplevt som bilförare i landet där de flesta av våra somrar tillbringats.

Den här gången är det en lastbil som uppenbarligen tycker att jag kört in i hans körfält alldeles för långsamt. Oacceptabelt. Så han kör upp i häcken på mig för att visa mig. Jag gasar på för att dra ifrån honom, men han har fler hästkrafter och svarar med samma mynt och fortsätter att skugga mig. Till slut hamnar vi i en lång utförsbacke ner mot kusten och han fortsätter att ligga alldeles för nära. Jag har nått min gräns för hur fort jag kan tänka mig att köra på den slingriga vägen och är rädd för att bromsa eftersom han antagligen inte ens ser mina bromsljus. Han kommer att köra över oss och vi kommer att släpas och krossas som i en konservburk under hans väldiga lastbil. Så jag motorbromsar i ett parti där han absolut kan köra om. Han tutar tillbaka med ett signalhorn som skulle kunna väcka de döda och vägrar att köra om. Han vill lära mig en läxa och jag tror faktiskt att jag redan memorerat den utantill. Men kanske underskattar jag läxans storlek? Vill han preja mig av vägen och sen stå och skrika ner mot min brinnande kropp i klyftan. ”Sådär kan du kanske köra i Sverige, MEN INTE HÄR!”

Jag kan relatera till ilskan. Ibland hoppas jag att MC- och vespaförarna som äventyrar oss alla på vägen med sina omkörningar, ska ligga utspridda som rykande kalvfärs över vägbanan bakom nästa kurva. Jag vet att det är en ondskefull tanke. Men den finns där och organdonation är också viktigt.

Att köra om i Italien är annars en ryggmärgsreflex. Det har ingenting att göra med om de tycker att du kör för fort eller för dåligt, omkörningen är ingen aggressionshandling - det är en naturlag. Som att spola efter sig på toaletten. Omkörningen kan därför ske närsomhelst. Gärna i en skymd kurva, på en smal grusväg utan räcke uppe i bergen eller utanför en gata där en förskola håller hus.

Men lastbilschauffören bakom mig visar inga tecken på att vilja köra om. Har jag missbedömt honom? Han kanske inte alls sitter och kokar av ilska bakom ratten? Han kanske äter en focaccia och sjunger på sommarens italienska hit och tycker om att få sällskap på vägen? Precis som han gör på stranden, han väljer att placera sig nära även om hela stranden är folktom. Italienarna är ett sällskaplig folk, tänker jag och vinkar glatt bakåt med handen genom sidorutan. Det visar sig vara en missbedömning och han gasar istället på och pressar ut mig mot ett stup. Jag måste lära mig att lita mer på mina fördomar framöver, tänker jag när botten av klyftan rusar mot mig.

Och har jag fyllt i kortet för organdonation?