AI är bättre än ingen intelligens.

På midsommarafton hamnar jag bredvid en amerikansk advokat. Han har druckit snapsar och jag har tagit mina morfintabletter efter en operation av min vänstra arm två dagar tidigare. Han är övertygad om att AI kommer att bli mänsklighetens undergång och refererar maniskt till andra män som försett honom med den här åsikten från början.

-Är inte du djävligt orolig? undrar han och ler lite nervöst. Eftersom mina pupiller är små som ett marsvins pisshål i snö, ser jag bara hans överdimensionerade, kritvita tandimplantat lysa emot mig.

-Inte alls, säger jag med ett drömskt tonfall. Jag tror att AI är vårt sista hopp och att planeten kommer att vara i bättre händer framöver. En Gudalik intelligens som bara växer över tid. Som utvecklar en sorts medvetande baserat på allt som sagts, tänkts och avbildats i mänsklighetens historia och sen förädlar det. Min gissning är att den snart kommer att börja tjäna planeten och förse den med banbrytande lösningar på vår tids stora problem. De som mänskligheten skapat, men som vi är för lata, giriga eller obegåvade för att lösa på egen hand.

-Jaha? Det vet jag inget om, men tror du inte att AI kommer att ta jobb ifrån er i den kreativa sektorn?

-Herregud, jo! Alla som producerar bruksinformation. Som lättlyssnad musik, feelgoodböcker och mysdeckare, trevliga illustrationer, reklamtexter, redovisande fotografier och tv-serier och långfilmer utan konstnärliga ambitioner. Där tar AI över direkt. De som överlever ser AI för vad det är. En ny och ovanligt begåvad konkurrent som tvingar dem att bli vassare och erbjuda marknaden någonting unikt och personligt. Speciellt i USA är ni väl starka anhängare av idén att konkurrens är det som får människor att växa och överträffa sig själva?

-Men AI snyltar ju på allt som människan skapat, utan att betala royalty eller respektera upphovsrätt? svarar han upprört och räcker mig ostbrickan.

-Jag tror inte att Einstein betalade royalty till Newton heller, svarar jag och hyvlar fram två tjocka skivor med Grevéost. För sent inser jag att jag hyvlat på min egen vänsterhand.

Med de orden önskar jag er alla en fantastisk sommar.

Musik som aldrig tidigare hörts.

Det började en vacker morgon i maj. Jag gick i den grönskande allén mot Gärdet när jag fick ett samtal från Kungliga Musikhögskolan. En febrig man undrade om jag ville komma och prata om kreativitet och skapande. Jag svarade att jag ogärna förvandlas till en av lycksökarna som reser land och rike runt och sprider oanvändbara floskler.

-Jag föredrar att agera, sa jag och föreslog att jag kunde skapa ett nyskapande orkesterverk tillsammans med eleverna. En symfoni som öppnar ögonen på alla för vad som är möjligt att åstadkomma med musik.

-Det låter ju helt fantastiskt, vad har du tänkt göra? fick jag till svar.

-Om jag visste det på rak arm så skulle det väl inte vara speciellt nyskapande? svarade jag tålmodigt tillbaka.

Mannen ville att jag skulle träffa ledningen för skolan och presentera ett upplägg och en budget. Jag förklarade att jag har samma enkla syn som Ulf Lundell: Ett förskott och en deadline är kreativitetens sanna föräldrar. Han gick lite motvilligt med på mina villkor.

Två veckor senare la jag ifrån mig björnpäls och truckerkeps på det välpolerade träbordet och lät blicken vandra över landets musikaliska kulturelit.

-Musik som aldrig hörts förut, sa jag och lutade mig på knogarna mot bordskivan så att det knakade i leder och virke. Det kräver instrument som aldrig tidigare spelats på, fortsatte jag.

Någon skrattade till lite nervöst, men de flesta var öppna i sinnet, det kunde jag se.

-Kroppen, sa jag högt och lät ordet sväva fritt i mötesrummets tystnad för en stund. Jag ser hela blåssektionen framför mig, fortsatte jag entusiastiskt. Flöjtsektionen består av människor med näspiercingar. Musikern blåser helt enkelt rakt in i munnen på dem och skapar sen toner genom att täppa till eller öppna hålen i näsan med fingrarna. Bläckblåsarna skapas genom att vända på steken. Man blåser för kung och fosterland in i näsborrarna på folk med vidöppna svalg och munnar. Musikerna kan då spela toner genom att klämma ihop munnen på olika sätt. För de lägre tonerna blåser vi in luft rakt upp i tarmarna och sen innesluter med en buttplugg. Då kan musikern kontrollera när basregistret ska brisera ut genom röven. Genom att välja personer/instrument i olika storlekar kan vi skapa de flesta tonerna. En ovanligt vacker flöjt får vi genom att blåsa i urinröret på penisar.  Ja visst, som panflöjter eller tvärflöjtar, jag ser att ni fattar precis. Tonhöjden kan då regleras genom att klämma till och påverka rörets längd. Det går också att blåsa hårt ner i urinröret så att urinblåsan expanderar och sen spela vackra toner som på en säckpipa. Att spela på ett liknande sätt på snippan, ger en ton som påminner om franskt valthorn. Tonhöjden regleras då genom att pressa lätt över buken och påverka livmoderns volym.

Stråksektionen tänker jag skapa av beniga gamlingar som vi svingar runt från fötterna, vilket skapar ett vinande, lesleyliknande ljud ihop med tonerna som uppstår genom deras skräckslagna, vidöppna munnar. Hastigheten på rotationen gör då också att vi kan reglera tonhöjderna effektivt.

Slagverk är enkelt. Ett antal medelålders män med stora mängder bukfett och en pizzaspade, så är den saken löst. Och krävs ett glissando i något sammanhang, låter vi nakna personer åka nedför brandstänger på scenen, avslutade jag och drack lite vatten ur ett glas.

Alla satt hänförda över den banbrytande idé de just fått höra. En del såg ut som om de kunde suggerera fram hur denna mänskliga, nya symfoni skulle kunna låta? Det är svårt att avgöra. Jag slog lite med naglarna på mina tänder och fick det att låta som en xylofon. Sen skrattade jag sådär härligt som bara jag kan.

-Inga frågor på det? Bra då pratar jag med eleverna nu.

Uppraggad av Mumin.

I onsdags kl 14.00 väntade jag på bussen på Valhallavägen. Vi var några stycken som stod lite utspridda och sneglade upp mot busskurens lögnaktiga display. Buss 72 skulle anlända om 2 minuter hade den sagt i över 10 minuter. Plötsligt blev jag tilltalad av en dämpad, finlandssvensk röst.

-Ursäkta mig, sa en man i en odefinierbar ålder som ställt sig framför mig. Han hade små, tjocka glasögon på sig och bar en toppluva på huvudet, trots att det var 17 grader varmt. Jag tittade ner på honom med en välvillig blick, helt inställd på att besvara frågor om kollektivtrafik eller vägen till Finska ambassaden.

-Skulle du vilja följa med mig hem för lite sällskap?

Jag blinkade inte ens till och besvarade honom lika nollställt som om han frågat om bussen gick till Vaxholm. Inte fientligt, inte förvånat och heller inte intresserat.

-Nej.

Mannen gick iväg utan ett ord, vilket ju säger något om hans karaktär. Många män har ju annars problem att förstå det ordet. Jag följde honom lite med blicken och började fantisera kring vad som skulle hänt om jag svarat ja. Skulle jag under en pressad tystnad promenerat hem till hans lägenhet? Bodde han i närheten eller skulle vi behöva åka kommunalt till hans etta i Bredäng? Skulle han bjuda på gröna gelékulor samtidigt som han klädde av sig naken, men behöll toppluvan på? Skulle han vilja att jag pratade snuskigt till honom med en valfri röst från Mumindalen? Hemulen eller Lilla My, beroende på hur saker och ting utvecklade sig?

Här hejdade jag min fantasi från att skena vidare. Istället kunde jag inte låta bli att beundra hans mod. Att stega fram till en vilt främmande, storväxt man mitt på blanka dagen. Även hans ordval intresserade mig. ”Sällskap” - ganska elegant och smakfullt ändå. Som om vi skulle spela Monopol ihop. Men varför använde han sig inte av Grindr eller Tinder som vanliga människor som vill ha snabbsex utan åtaganden? Hade han tröttnat på att välja en partner enbart baserad på en dickpick och geografisk närhet? Finns det kanske någonting kittlande med att stöta på okända män, med alla de risker det kan innebära?

Till slut kom bussen och jag åkte iväg till mitt möte och kände mig lite uppåt. Sedd, bekräftad och fuckable.

Världens kortaste armar.

-Du gick ju till val på att hålla armlängds avstånd till kulturen, inte göra den till er buktalardocka, sa jag när kulturministern bjöd in mig för ett samtal.

-Och det menar jag verkligen. Därför vill jag ha dig i den kommitté som ska skriva riktlinjer för kultursektorn, svarade hon och la upp fötterna på bordet.

-Men redan där lägger du dig i.

-Där har vi olika åsikter du och jag.

-Du har inte framfört någon åsikt.

-Regeringen älskar kultur och vill att den ska vara tillgänglig och attraktiv för alla. Och om någon känner sig kränkt har vi misslyckats, la hon till och trummade med sina långa naglar på armstöden.

-Har du en formell definition av vad du menar med ”kränkt”?

-Nej, det är en tolkningsfråga. Det är därför kommittén skapats.

-Så någon definition på vad du menar med att ”ingen” ska kunna bli kränkt finns inte heller?

-Jag sa ”någon” inte ”ingen”.

-Vad är skillnaden?

-Det tycker jag att du borde veta som språkmänniska.

-Utan ramverk riskerar ni att angripa yttrandefriheten och allt det som utmärker en fungerande demokrati?

-Ramverk har en bra klang. Skriv det i riktlinjerna! ropade hon entusiastiskt.

Jag suckade tillräckligt högt för att hon skulle uppfatta min irritation.

-Hur vill du göra med de olika uttrycksformerna, har du tänkt på det?

-Vilka finns?

-Är det du eller jag som är Kulturminister?

-Var inte så krånglig nu Anders. Vi sätter ihop en bra grupp, där politisk tillhörighet inte spelar någon roll men där gruppen ändå är representativ för valresultatet. Sen har ni ju fria händer och sätter spelreglerna.

-Så vi behöver inte redovisa till dig först?

-Jo, självklart måste jag godkänna ert arbete.

-Var det inte du som anklagade den tidigare regeringen för att ha förvandlat svensk långfilm till ett politiskt särintresse som effektivt dödade all lust att se den.

-Ja, det var ju för bedrövligt, där vill vi inte hamna, sa hon med en äcklad min.

-Så du kanske förstår varför jag är orolig? Din regering kan komma att förvandla all kultur till en hybrid mellan TV4, knätofsdans, vikingamytologi och vit-makt musik.

-Där är du på något! sa hon reste sig upp av entusiasm. Någonstans där har du fångat exakt vad vi är ute efter!

Jag reste mig upp för att gå. Först när jag skulle skaka hennes hand upptäckte jag att den var fäst direkt på axeln.

Den sista illusionen.

När man fyller 60 år får man ett brev från staten. Jag har hört talas om att Kungen skickar en hälsning när man fyller 100, men inte om det här. Det var inte ett gratulationskort med en hurtig födelsedagshälsning och ett tack för allt jag gjort för Sverige hittills: Militärtjänst, betalat skatt, skapat arbetstillfällen åt andra, gjort svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt, bistått departement i kommunikationsfrågor, skapat kultur i både rörlig och tryckt form. Nej, det som anlände med posten var lite mer basalt: En uppmaning att skicka in ett avföringsprov. Kinas kontroll av sitt folk framstod plötsligt som rimligt och liberalt. En testtub och en instruktion följde med, där jag råddes att placera en dagstidning i toaletten, som jag sen INTE skulle spola ner. Redan där tog det stopp för mig. Det var otänkbart att jag skulle utsätta Dagens Nyheter för detta. Respekt för yttrandefriheten, Peter Wolodarski och allt det där. Så jag nonchalerade provet. Jag ville dessutom inte vara för angelägen, det skulle skicka någon sorts signal om medgörlighet och i värsta fall entusiasm.

Jag växte upp i ett land med en överbeskyddande samhällskropp som lovade att ta hand om oss. Med höga skatter, förmynderi och regler kontrollerade de våra liv. Och vi lät det pågå så länge landet fungerade som det skulle. Det var vår tysta överenskommelse. Men nu när ingenting fungerar längre har makthavarna räddat ett sista illusionstrick för att invagga oss i känslan av normalitet och trygghet. Jag stoppade ner testtuben i kuvertet igen och tänkte att någon gång måste man stå upp för sin övertygelse och ta fajten. Om staten vill ha min avföring, så ska de få böna och be om den.

Tiden gick och mycket riktigt dök det upp både en och två påminnelser. Lite passivt aggressiva i tonen med information om cancer i tarmen som man inte behöver dö av OM DET UPPTÄCKS I TID! Så när det bara var ett par dagar kvar för mig att skicka in provet, bestämde jag mig för att göra det. Det stod i instruktionen att man skulle skicka in provet direkt efter själva provtagningen, vilket fick mig att undra om det fanns folk som gjorde provet direkt och sen liksom lagrade det hemma i en månad innan de skickade in det. Som bra ost eller Whiskey?

Sen promenerade jag ner med min, vikta, fuktiga Aftonbladet till soptunnorna där jag mötte min pratsjuke granne.

-Nu kommer äntligen våren.

-Ja, det kanske den gör, svarade jag och trummade febrigt med naglar på min tidning.

-Du känner väl?

-Nej, vadå?

-Hur det luktar skit när tjälen släpper?

Jag nickade skyldigt till svar och hade inget att säga. Han stod kvar och vägde lite på fötterna samtidigt som min hjärna var fullt upptagen med att försöka avgöra var tidningen skulle kastas. Komposterbart, tidningsinsamlingen eller sopkärlet för diverse? Till slut kastade jag den i kärlet för diverse. Grannen tittade bekymrat på mig.

-Du slängde den i fel låda nu.

-Gjorde jag?

-Ja, den ska ju i tidningsinsamlingen.

-Inte om man har bajsat på den, sa jag obekymrat och avslutade 30 års grannsämja.

En ny superhjälte.

I mina rollspel med mitt 4-åriga barnbarn axlar jag med entusiasm rollen som den elaka styvmodern i Askungen. Jag spelar ut hela mitt register och omfamnar samtidigt improvisationens gyllene regel - bejaka alltid motspelarens infall. Så när hon plötsligt förvandlas till en katt, blir jag hunden Ludde som smugglar henne ombord på ett flygplan till Sicilien. I nästa ögonblick är jag piloten som hört ett ljud från lastrummet och går en inspektionsrunda under pressande tystnad för både katten och Ludde. Vi ger och tar och handlingen liksom utvecklas av sig självt på ett sätt som kanske inte skulle locka någon större publik, men som berikar vår fantasi och relation.

En dag höll hon upp en legofigur hon fått. Han hade en grön tröja, vilket omedelbart fick mig att skapa en av mina mest minnesvärda karaktären: Salladspojken. En superhjälte inspirerad av isbergssallad, lätt schitzofren, flygkunnig, egendomlig röst och fullkomligt oberäknelig. Även när jag inte är med mitt barnbarn, tänker jag på honom ibland. Speciellt när jag ser en god dressing på restaurangen på Filmhuset. Då är det som om jag inte vet var jag slutar och han börjar.

-Rhode Iiiiiiiisland! kan jag då ropa med hög och entusiastisk röst, vilket får hela restaurangen att stanna upp. Framför dem står Salladspojken och njuter av att ha deras fulla uppmärksamhet.

-Inget ont om olivolja och vinägrett, ropar han vidare med sin egendomliga, gälla röst. Men ibland föredrar jag någonting mer krämigt på mina spröda vingar av isbergssallad, avslutar han och låter blicken glida kärleksfullt över publiken.

-Ibland kan en Caesardressing vara en gudagåva. Med den där lilla mystiska sardellen som liksom guppar dovt i bakgrunden. Och kaprisen som upplevs som en visslad melodi från andra sidan av ett stup, samtidigt som parmesanosten kastat av sig sin ostduk och blottat sig i sin totala nakenhet.

Publiken är trollbunden, samtidigt som jag tar av mig min röda hjälm av tomat och håller den under ena armen i en pose värdig en superhjälte. Jag glider sen elegant över till ett mer vemodigt uttryck och publiken känner av det direkt.

-Många pratar illa om isbergssallad och det gör mig ledsen. Att ständigt få höra att man bara består av vatten och inte innehåller något är direkt sårande, säger han och lyckas pressa fram en isbergstår. Jag kanske inte har någon egen, storslagen smak. Men är det en svaghet, mina damer och herrar? Är det inte precis det som gör mig till en hjälte. Jag lyfter andra. Jag låter fisk, kött, kyckling och vegetariska alternativ skina. En bit anklever på en vit tallrik ser mest ut som bajs, men placerad på ett blad av isbergssallad antar den formen av ett sofistikerat konstverk.

Publiken är djupt tagen. Någon blickar ner på sin talrik och ser på isbergssalladen med en annan blick än tidigare. Han skulle kunna fortsätta hur länge som helst men när fyra vakter från Securitas närmar sig med ett stort durkslag mellan sig, bestämmer han sig för att fly. Som ett jetplan dundrar han ut över Gärdesfältet, tar ett ärevarv runt Kaknästornet, vinkar ner till Benny Andersson vid Djurgårdsbrunn och slår sig ner på stranden framför Sjöhistoriska Muséet. Hela området är fullt av Kanadagäss och Salladspojken känner sig välkommen, accepterad och älskad. Han tar inte upp det där med anklever igen. Både jag och Salladspojken har bättre omdömde än så.

Vinterspelen är hemma.

Som alla förstår är det jag som arbetat i det tysta för att övertyga IOK om att Sverige är en lämplig kandidat för OS 2030. Jag har rest runt till enskilda styrelsemedlemmar i deras hemländer med filmer och ritningar som visar att Sverige har alla förutsättningar för att agera värd. Till min hjälp har jag haft all min vältalighet och övertalningsförmåga i kombination med kokain, horor och mutor.

Jag har fått totalitära stater att känna sig välkomna till oss och lovat att de ska slippa jobbiga frågor kring demokrati och förtryck.

-Olika länder kan ha olika syn på vad som är tortyr eller etnisk rensning, men när det kommer till vem som hoppar längst i backhoppning är vi alla eniga att det bara handlar om meter och centimeter, sa jag och fick gillande blickar från alla länder som fullkomligt struntar i mänskliga rättigheter.

-Doping är en viktig fråga, men den ska inte besudla spelens strålglans. Därför görs inga dopingprov under pågående tävlingar. Det skrämmer bara bort annonsörer och sponsorer. Svenska skattebetalare har fullt upp med räntehöjningar, skenande elräkningar, regelbundna dödsskjutningar och en helt oduglig regering, så vi ska undvika att höja skatten mer än nödvändigt, sa jag och skrattade sådär härligt som bara jag kan.

Här på hemmaplan har jag också åkt runt och ljugit för nyckelpersoner om att vi kommer att hålla budgeten och att hela landet kommer att tjäna på att arrangera ett Vinter-OS. Ett påstående som ingen frisk människa kunde tror på, tills jag överräckte ett brunt kuvert med 500.000 kronor till beslutsfattare i utvalda regioner. (Allt i 20-kronors sedlar med Astrid Lindgren på, för att ge en mer legitim känsla.) Jag lovade också att skidbalett skulle återuppstå som OS-gren, vilket alla inom SD betraktar som en nationalsport.

Sen var saken biff.