Fördomar och organ.
anders tempelman
Det är först när jag pressar min hyrda Fiat 500 till max för att köra upp på påfarten till en motorväg som jag påminns om hur det är att köra bil i Italien. Det är som om jag regelmässigt förträngt allt jag sett och upplevt som bilförare i landet där de flesta av våra somrar tillbringats.
Den här gången är det en lastbil som uppenbarligen tycker att jag kört in i hans körfält alldeles för långsamt. Oacceptabelt. Så han kör upp i häcken på mig för att visa mig. Jag gasar på för att dra ifrån honom, men han har fler hästkrafter och svarar med samma mynt och fortsätter att skugga mig. Till slut hamnar vi i en lång utförsbacke ner mot kusten och han fortsätter att ligga alldeles för nära. Jag har nått min gräns för hur fort jag kan tänka mig att köra på den slingriga vägen och är rädd för att bromsa eftersom han antagligen inte ens ser mina bromsljus. Han kommer att köra över oss och vi kommer att släpas och krossas som i en konservburk under hans väldiga lastbil. Så jag motorbromsar i ett parti där han absolut kan köra om. Han tutar tillbaka med ett signalhorn som skulle kunna väcka de döda och vägrar att köra om. Han vill lära mig en läxa och jag tror faktiskt att jag redan memorerat den utantill. Men kanske underskattar jag läxans storlek? Vill han preja mig av vägen och sen stå och skrika ner mot min brinnande kropp i klyftan. ”Sådär kan du kanske köra i Sverige, MEN INTE HÄR!”
Jag kan relatera till ilskan. Ibland hoppas jag att MC- och vespaförarna som äventyrar oss alla på vägen med sina omkörningar, ska ligga utspridda som rykande kalvfärs över vägbanan bakom nästa kurva. Jag vet att det är en ondskefull tanke. Men den finns där och organdonation är också viktigt.
Att köra om i Italien är annars en ryggmärgsreflex. Det har ingenting att göra med om de tycker att du kör för fort eller för dåligt, omkörningen är ingen aggressionshandling - det är en naturlag. Som att spola efter sig på toaletten. Omkörningen kan därför ske närsomhelst. Gärna i en skymd kurva, på en smal grusväg utan räcke uppe i bergen eller utanför en gata där en förskola håller hus.
Men lastbilschauffören bakom mig visar inga tecken på att vilja köra om. Har jag missbedömt honom? Han kanske inte alls sitter och kokar av ilska bakom ratten? Han kanske äter en focaccia och sjunger på sommarens italienska hit och tycker om att få sällskap på vägen? Precis som han gör på stranden, han väljer att placera sig nära även om hela stranden är folktom. Italienarna är ett sällskaplig folk, tänker jag och vinkar glatt bakåt med handen genom sidorutan. Det visar sig vara en missbedömning och han gasar istället på och pressar ut mig mot ett stup. Jag måste lära mig att lita mer på mina fördomar framöver, tänker jag när botten av klyftan rusar mot mig.
Och har jag fyllt i kortet för organdonation?