Radikaliserad bagare.

Jag spenderade förra veckan i ett heltäckande oljeställ, med gasmask, hjälm och gummihandskar så tjocka att man riskfritt kunde ta upp stavar ur ett kärnkraftverk med dem. Jag gjorde oanmälda besök på daghem i kommunen och skrämde upp både barn och förskolelärare när jag stövlade in med en slickepott i ena handen och en stor degbunke från Ittala i den andra. Myndigt sa jag att det handlade om en inspektion. Eftersom barackerna som barnen förvaras i har upphandlats av kommunen, där lägsta pris alltid är den utslagsgivande faktorn, är inspektioner lika vanligt som streptokocker.

När jag fick syn på unge med långa strängar av snor under näsan, drog jag snabbt och effektiv slickepotten över mun och kind och slog sen ner skörden i min degbunke. Barnen tystade betänkligt varje gång och förskolelärarna tittade mystiskt på mig. Jag förklarade att kommunen numera anser att svartmögel, asbest och avsaknad av ventilation är en del av kulturarvet och därför pittoreskt och charmigt. ”Så nu prövar jag en ny övertalningsmetod” sa jag och rörde mig med gnisslande ljud mot en snorig flicka med blanka ögon. ”Jag tänker inte producera en rapport som hamnar underst hos samma byråkrat som byggbolaget bjöd på en inspirationsresa till Spanien med tillhörande porrklubb” förklarade jag samtidigt som flickans snor förenades med resten i bunken. ”Vad är en porrklubb?” frågade den lilla flickan med de blanka ögonen. ”Fröken kan berätta det sen” svarade jag älskvärt och gick ut.

Efter fem dagisbesök var gasmasken helt immig och min bunke full till bredden med en härlig cocktail av resistenta bakterier. Väl hemma förde jag över allt i en kastrull på, satte den på 37 grader, sockrade generöst och la ner en vaniljstång som fick dra i ett par timmar. När de nybakade vaniljbullarna gräddat klart i ugnen, med sin särpräglade urgröpning i mitten, la jag en generös klick snor från kastrullen i varje och pudrade över med lite florsocker. Dagen efter hade jag slagit in alla bullarna i kartong som jag stulit från StureKatten. Jag lämnade in kartongen i receptionen på kommunen med ett trevligt kort från byggbolaget som önskade en riktigt trevlig helg, med nybakat kaffebröd. 

Känslan av att göra gott, finns det något mer tillfredsställande?

Kvinna för en dag.

Jag begriper kvinnor mycket bättre än män och föredrar alltid deras sällskap. Men det var först när jag satt och såg Skavlan i helgen som en idé väcktes hos mig. Inspirerad av Susan Faludis berättelse om sin pappa, började jag undra om inte jag också egentligen var kvinna. Jag började rota bland min frus kläder, i hopp om att hon gjort några felköp på nätet. Kanske en guldlaméklänning i storlek 54, ett par högklackade skor i storlek 47, trosor i XXXL och en vadderad trippel-D behå? Efter en timmas fruktlöst sökande, tvingades jag söka lyckan någon annanstans. 

Linneskåpet innehöll en fyra meter lång kräftduk som jag lyckades drapera runt mig för att sen slutligen fästa med gaffatejp runt midjan. Rent logiskt borde jag ha valt två tennisbollar till bröst och fått en mer sportig byst, lite som en nätt fransyska. Men, precis som Susan Faludis pappa, gick jag helt in i klichén. När jag hittade två båtfendrar i friggeboden var lyckan ett faktum. I samma bod hittade jag också en frigolitskiva som blivit över när vi isolerade vinden. Genom att kapa den på mitten och klistra ihop med PL400, kunde jag skära ut ett par skosulor i rätt storlek. Sen slipade jag ner dem så att jag fick en 10 cm kilklack och mina alldeles egna fuck-me-shoes. Jag gaffade fast sulorna på fötterna och noterade nöjt att mina vader och fendrar framhävdes på att positivt sätt. Stjärten däremot saknade den där härliga rundningen, så jag skar till en sittdyna från utemöblerna som jag matade in under bordsduken och åstadkom, vad jag själv ansåg vara, en nästan brasiliansk stjärt. Kanske lite bucklig och ojämn, men generös och lätt böljande när jag skred fram som en fotomodell. 

I mina döttrars gamla utklädningslådor hittade jag en tilltufsad blond peruk som nådde över axlarna. Flickorna hade lekt frisör med den vid något tillfälle, luggen var obefintlig och svallet bestod av flera skalliga inslag och några blonda testar som missfärgats med karamellfärg. Haute couture, tänkte jag och öppnade min frus sminklåda. Foundation, ögonskugga, rouge och kajal åkte på som om jag inte gjort något annat. Slutligen skulle jag göra läpparna och insåg att de inte hade den fyllighet som jag eftersträvade. Tigerbalsam visade sig vara lösningen på det och gav en rejäl svullnad och dessutom en naturlig, blodröd färg. Jag krönte mig själv med de största örhängen jag kunde hitta, en grabbnäve med bijouterier runt halsen och en rejäl splash med Chanel No5. Jag vilade fundersamt blicken på en tampong i botten av lådan, men bestämde mig snart för att jag inte skulle ha mens när jag var kvinna för första gången. Det fick bli nästa gång. Jag oroade mig också lite för att jag inte skulle hitta snöret sen, vilket skulle kunna bli svårt att förklara både för min fru och proktologen.

När det ringde på ytterdörren stapplade jag ner och såg två unga killarna från Köttbilen genom glaset. Jag kastade en hastig blick på mig själv i hallspegeln och såg generationer av starka kvinnor i min reflektion. Systerskapet var starkt inom mig när jag öppnade dörren, la upp ena armen mot dörrkarmen och vilade den andra handen på min höft.

-Det är visst min lyckliga dag idag, sa jag med den ljusaste röst jag kunde uppbringa.

Killarna visste inte var de skulle fästa blicken. För första gången i mitt liv kände jag mig åtrådd.

Telefonjour.

Jag är och hälsar på en vän som arbetar på någon sorts organisation. Han sitter i ett kontorslandskap och tar emot samtal från vilt främmande människor. Jag har försökt få honom att berätta vad jobbet handlar om, utan att bli klokare. Han säger ord som sekretess, anonymitet och förtroende. Urvattnade begrepp som omfamnar allt ifrån bankverksamhet till nätporr. Precis när han fått på sig jackan och vi ska gå på lunch, ropar en kvinna på honom långt bort i en oändlig korridor. 

-Vänta här, jag är snart tillbaka, säger han och går iväg. 

Jag slår mig ned vid hans bås omgärdat av textilväggar som dämpar ljudnivån till ett vacuum, med bara en telefon och ett anteckningsblock på bordet. När tystnaden plötsligt bryts av telefonen framför mig, ser jag ut över det öde landskapet och hoppas på att någon ska dyka upp och svara. Signalerna matar på och till slut sliter jag upp luren.

-Hallå? svarar jag lite irriterat.

-Eh, har jag kommit rätt? undrar en mansröst i andra änden.

-Ja, kanske, men jag är nog inte…

-Snart orkar jag inte längre, avbryter han mig och flåsar i andra änden.

Jag får en inre bild av en man i latexdräkt som fäst krokodilklämmor på bröstvårtorna och kopplat dem till ett bilbatteri. En bild som snart visar sig berätta mer om mig än om honom.

-Livet är för djävla hopplöst. Jag har verkligen försökt, men jag ser ingen mening med att fortsätta, säger han och tystnar. 

Kvar är bara hans andhämtning och ett dovt, atmosfäriskt knaster, som jag vet är resterna efter Big Bang.

-Varför säger du ingenting? frågar han mig irriterat efter en stund.

-Vad ska jag säga?

-Du kan väl starta med något i stil med att jag har massor att leva för? Att jag bor i ett fantastiskt land, har tak över huvudet, mat för dagen, kanske en familj och vänner som älskar mig och ett meningsfullt jobb?

-Har du det? undrar jag.

-Ja, men nu handlar det inte om det. En annan idiot på jobbet tog chefsjobbet framför näsan på mig och då gick all luft ur mig. Nu vill jag bara gå ut i skogen och skjuta mig.

Jag försöker komma på något uppbyggligt att svara på det.

-Jag förstår, börjar jag pedagogiskt. Men livet är ganska orättvist och meningslöst. Vi är här en kort stund, som små tomtebloss, sen dör vi och försvinner in i samma avgrundsmörker som vi kom från, svarar jag och skrapar lite tankfullt med nageln på en missfärgning i textilväggen framför mig.

-Är inte ditt jobb att prata mig till rätta, ge mig perspektiv så att jag ser ljuspunkterna i livet?

-Nej, det är nog min kompis, jag är för pessimistiskt lagd för det. Att prata med mig är nog lite mer som att få dödshjälp, svarar jag och lägger upp fötterna på bordet.

Han exploderar i andra änden.

-Kan jag få prata med din djävla kompis istället då? 

-Han är i ett möte. Och du kanske borde jobba på din ilska innan du skjuter dig? 

-Jag har inte ringt det här samtalet för att bli uppläxad, ylar han åt mig. 

Då tappar jag det en smula och skriker tillbaka.

-Så ge fan i att ringa hit med din patetiska självömkan och blocka inkommande samtal från människor som verkligen behöver hjälp. Och ladda bägge piporna i hagelbössan så att….

Längre hinner jag inte innan jag upptäcker att min kompis står och stirrar på mig med öppen mun ett par meter bort. Jag lägger på luren och ler mitt vinnande leende mot honom.

-Jag bara larvade mig, det var ingen där, säger jag. 

Han skrattar lättat och sen går vi äter fyra små rätter på en kineskrog runt hörnet. Jag bjuder generöst min vän på friterad banan med vaniljglass efteråt. Kanske för att jag har lite dåligt samvete, eller för att jag älskar livet?

Våldets poesi.

Jag skriver på en kriminalhistoria och överraskar mig själv med hur mycket grymhet och sadism som ryms inom mig. Människans absolut uslaste drag kommer till mig lika obehindrat som andetag och jag fyller sida efter sida med bestialiskt och meningslöst våld. Ibland tvingas jag gå och kräkas när mina beskrivningar blir för mustiga och visuella. Jag undrar var allt kommer ifrån samtidigt som jag petar bort en morotsbit från tröjan och bestämmer mig för att rensa munnen med lite kaffe. Jag köar bakom några kvinnliga kollegor vid kaffemaskinen och får en ingivelse. Som en våldets Björn Ranelid börjar jag recitera på sagolik skånska.

-Ett knytnävslag i ansiktet är en supernova i regnbågens alla färger. En spark på en liggande människa är som när tusentals äpplen faller synkroniserat till marken i Kivik. Tänder lösgör sig ur tandkött och ersätts av fontäner av blod som förvandlas till skuggor på fjärilens vingar. Och över allt hörs mördarens porlande skratt, straxt innan han klyver en värnlös kvinna med en ostämd harpa.

Kvinnorna sneglar lite nervöst på mig och går snabbt iväg med sina kaffekoppar.

-Ingen kan fånga brutalitetens innersta väsen som jag, ropar jag efter dem.

Sen flanerar jag nöjt tillbaka till mitt rum och låter min protagonist dräpa ett husdjur, mest på skoj. Jag inser där och då att jag slösat bort för många år på att försöka vara rolig. Humor är komplext, subjektivt och godtyckligt, rädsla och skräck är däremot universellt. Att få folk att skratta är svårt, att skrämma skiten ur dem är enkelt. Min nyvunna fallenhet för ondska överraskar mig, kanske mest för att jag har en självbild av att vara lite av en pacifist. Vad krävs för att locka fram Dr Mengele ur en människa? En fasansfull uppväxt? Okunnighet? Grupptryck? En skada i frontalloben?

Eller, som i mitt fall, ett förskott och en deadline?

Allt det där vi inte är.

”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.

Fortsätt titta som Anders?

Även om det finns en ärftlig missbruksgen i min familj, så har jag lyckats hantera alkohol ganska bra. Snus inte lika framgångsrikt, jag är lite av en periodare. Knark har jag valt bort eftersom jag både är spruträdd och har svårt att få i mig saker som smugglats hit i någons ändtarm. Mitt beroende har istället fått blomma ut okontrollerat i konsumtion av böcker, film och tv-serier.

Rent konkret innebär det att jag läser flera böcker samtidigt, ser flera serier samtidigt och blandar upp det med nya filmer. Mängden har eskalerat över tid, precis som med vilket drog som helst. Under julhelgen låg jag hela dagar i soffan och drog i mig serier med motvilliga avbrott endast för näring, toalettbesök och julfirande med släkten. Som dropp flödade upplevelser in i mig och gjorde mitt liv lite rikare. Men på trettondagen vaknade jag klockan tre på natten, på mage i soffan och med en sammanhängande salivsträng som nådde hela vägen ner till vardagsrumsmattan. Som en stalaktit av kroppsvätska, han jag tänka innan jag kastade en blick mot tv’n där Netflix meny lös uppfordrande mot mig med en fråga. En fråga som plötsligt berörde mig ända in i själen. ”Fortsätt titta som Anders?” 

Rent intellektuellt förstod jag att det bara handlade om min inloggning. Men plötsligt var det som om de gläntade på en okänd dörr. Att det fanns en annan person som bodde inuti mig. En människa jag aldrig träffat, en bättre version av mig själv. Så jag startade ivrigt ett ny inloggning och döpte honom till Knut. Sen tillbringade jag hela helgen med att försöka lära känna honom. Knut öppnade med alla Adam Sandlers filmer och skrattade högt och ohämmat rakt igenom. Han tyckte även om att äta ischoklad framför tv’n och drog skivor med en osthyvel som han rullade in i ostbågar som han systematiskt mulade in i munnen och sköljde ned med extra-sötad julmust.

Knut tog sakta men säkert över både mig och mitt hem. Han tafsade på min fru när hon somnat och ringde mina barn och hotade dem om de inte swischade över pengar. Knut gick också till mitt kontor och skrev antingen farser där människor snubblade, hade konstiga tänder och inte kunde hålla tätt, eller kriminalserier om seriemördare som iscensatte sina dåd i trolldeg eller på pärlplattor innan han genomförde morden. Sen tog han möten och sålde in varenda rad han skrivit. TV- och filmbolagen jublade över hans kreativa geni. Jag försökte ingripa och återta mitt liv, min integritet, min smak och estetik. Men Knut var stark och blev starkare för varje dag.

Slutligen en natt öppnades en möjlighet. Knut hade somnat i skedpositionen med min fru och jag smög ned till vardagsrummet för att eliminera honom ur mitt liv. Men när jag försökte hitta min inloggning till Netflix så upptäckte jag att den var borta. Kvar på tv’n stod bara en fråga.

”Fortsätt titta som Knut?”

Den objudne gästen.

Fredag kväll får jag ett sms från ett helt okänt nummer. ”Olle kommer gärna på kalas imorgon.” Jag svarar att det är fel nummer. Sekunden senare plingar det till igen. ”Vi var överens på föräldramötet att ALLA i klassen ska bjudas på kalasen.” Fullt upptagen av mitt fredagsmys, nonchalerar jag det och fyller ett dricksglas med rom och ett annat med en morfinbaserad hostmedicin. Varningstexten säger nämligen att den absolut inte får blandas med alkohol. Så jag sveper romen först och hostmedicinen efter och lägger mig på sidan i soffan och ser på ”På Spåret” och äter grillchips. Jag kan varenda fråga tills jag slocknar.

Klockan tre på lördag eftermiddag vaknar jag av att det ringer på dörren. Iförd min vinröda rökrock, pälsmössa och en eldgaffel som stöd, stapplar jag till dörren med chipsfragment under fotsulorna. Utanför står en kvinna bredvid sin Tesla med en sjuårig pojke. Han har en komplett sjörövarkostym på sig och stirrar ner i marken.

-Är det inte sjörövartema? undrar kvinnan och tittar kritiskt på min klädsel.

-Det är en tolkning, svarar jag kallt tillbaka. 

-Vilken tid ska jag hämta honom? 

Min avsikt är att förklara för henne att hon gjort ett misstag, men när jag ser på Olle som står och fingrar på sitt plastsvärd, så tycker jag plötsligt så fruktansvärt synd om honom.

-Om ett par timmar, hör jag mig själv säga samtidigt som jag tar hans hand. 

-Var är de andra barnen? undrar kvinnan med lite sökande blick in i huset.

-De leker kurragömma.

-Olle är gluten- och laktosintolerant, flikar kvinnan snabbt in, ungefär som om det har med saken att göra.

Jag nickar och låser dörren samtidigt som jag ser henne prata på om ekologisk mat och rättvisemärkning på andra sidan glaset. Olle och jag går in i köket och han flackar lite oroligt med blicken efter andra barn.

-Jag bjöd inte några andra barn, säger jag till Olle.

-Jag får inte prata med främmande farbröder, säger Olle och ser lite orolig ut.

-Passar mig perfekt, det är inga som lyssnar på mig annars, svarar jag och tar fram en gigantisk skål med godis och slår mig ned vid köksbordet. Sen äter Olle godis som om det inte fanns någon morgondag och pratar oavbrutet. Han berättar om killar i klassen som retar honom, som kallar honom för saker och som vill få honom att börja gråta inför dem. För en gång gjorde han det och sedan dess har han kallats för Grin-Olle. Jag lyssnar, nickar och undrar slutligen vad han ska göra åt det? Olle gör en axelryckning. Han vet inte. Så jag lär honom några redskap för att hantera plågoandar. Pedagogiskt går jag igenom hur han kan pressa ut ögat på en motståndare med tummen, träffa rent i solar plexus, hamra in struphuvudet med undersidan av handen och slutligen - kanske det mest kraftfulla - kissa i mobbarnas skor på gympan. Jag säger att det kallas för KBT och att det är en metod för att ta sluta ta skit.

Två timmar senare kommer Olles mamma igen. Hon står i dörren och frågar febrigt Olle om han har haft kul.

-Bästa festen någonsin, säger Olle och går rakryggat ut mot en ljusare framtid.