Jag, en influencer!

Än en gång har jag fått ett flott erbjudande att skriva om ett varumärke på min sajt. De kallar det för samarbete, vilket ju låter så oändligt mycket bättre än dold reklam med muta som ersättningsmodell. Eftersom jag i grunden är en både generös och kommersiell person, så publicerar jag här, helt gratis, vår korta mailväxling.

Hej!

Mitt namn är Martin Sundberg och jag jobbar för modesajten trendhim.se som säljer smycken och accessoarer för män. Snubblade över din blogg och gillade verkligen den :)

Vi skulle vara sugna på ett litet samarbete med dig. I detta fall skulle vi vilja nämnas i ett inlägg. Det behöver inte vara någon direkt reklam utan en länk till oss någonstans i inlägget räcker.

Som tack för detta får du välja en produkt(er) hos oss (för någon hundralapp).

Ser fram emot att höra från dig :)

Med vänliga hälsningar

Martin Sundberg

Country Marketing Manager, Sverige

Jag vet inte vad jag tyckte var värst. Företagets låga affärsmoral eller deras antagande att jag går att köpa för en hundralapp eller lite bijouterier. Men jag svarade artigt Martin med en utsökt idé till artikel. 

Hej Martin.

Låter intressant. Jag har en bloggidé direkt som handlar om tjej som är rättsläkare. När hon obducerar en man som legat i ett vattentorn i 4 månader, så har han svullnat upp så att hon inte får av ringarna på hans fingrar (plats för länk till trendhim.com). Så hon hämtar en bultsax och klipper av fingrarna på honom för att inte skada de fina ringarna.

Jag kan publicera redan idag om det känns ok för dig?

anders

Martin har inte svarat ännu. När han gör det kommer jag att föreslå min affärsmodell som influencer. Antingen skriver jag ett blogginlägg i månaden som fortsätter historien om rättsläkaren och hennes kamp för att frigöra smycken från lik, eller så betalar han mig för att hålla tyst. Han väljer själv.

Träning inför undergången.

Det tydligaste tecknet på att undergången är nära, är inte det amerikanska presidentvalet. För mig är det när Svenska Akademien beslutar att ge Nobelpriset i litteratur till en gnällig folkmusiker som inte ens publicerat en bok. Det är så ängsligt och bekräftelsesjukt att till och med pristagaren skäms och inte tänker närvara vid prisutdelningen.

Någonstans hade jag nog väntat mig att undergången skulle komma med mer pompa och ståt. Mullrande som en storslagen naturkatastrof, med aska, eld, orkanbyar, bibliska regn, meteoriter och Wagner som soundtrack. Men, men, jag måste lyfta på hatten för överraskningsmomentet.

Eftersom jag är en s.k ”prepper” har jag förberett mig för det här i över 25 år, bland annat genom att osystematiskt fylla frysen med mat för att göra mig självförsörjande för lång tid framöver. En toppmatad frys som byggts av Djävulen själv, eftersom den saknar lådor och korgar. Man har inte en aning om vad som döljer sig i den. Jag hittar ett hav av plastlådor med rester från svunna måltider. Som små tidskapslar roterar de i mikrovågsugnen och återskapar en middag från en annan tid. Jag känner mig som en forskare som tagit upp ett isprov från Arktis och sen kan berättar om livet på planeten för miljoner år sedan. Sen äter jag mig igenom frysen och börjar fantisera om att hitta resterna av en släkting som försvann vid en jullunch för 30 år sedan. Men till slut är det bara lingon och gammal glass kvar i botten. Jag fortsätter att skapa rätter med det som finns hemma. En dag hittar jag en död kråka på tomten och gör en sagolik wrap av den. Fjädrarna och näbben förvandlas till en konstnärlig huvudbonad som jag bär dygnet runt. Skafferiet visar sig innehålla oanade rikedomar. Skorpor och pepparkakor från millenieskiftet får ett helt nytt liv när de smulas ner i bananlikör, Kahlua och StrohRom.

Till slut står jag och stirrar in i ett ödelagt skafferi med bara en flaska ättiksprit, en burk med vita bönor och en kaka med mörk matlagningschoklad kvar. Där och då ställer jag mig frågan vad jag egentligen håller på med. Så jag slår på Spotify och spelar Bob Dylan. Sen lagar jag kanske mitt livs bästa måltid. Och sista.

Säg det med ett kex.

Två dagar efter det amerikanska valresultatet, släpade jag mig ur min fosterställning och svarade i telefonen. En hurtig göteborgare undrade om jag kunde tänka mig att skriva något vackert om hans företag. Jag svarade omedelbart nej och la på. Men bettskenan måste ha förvanskat mitt uttal för dagen efter anlände en limousine och en flygbiljett utanför mitt kontor.

Fabriken låg i norra Göteborg och jag möttes av ägaren, en man i hårnät och fasansfulla jeans. Han ville trä på mig ett hårnät också, men jag sa att det stred mot min tro, sen var den diskussionen över. Han visade stolt runt mig i en utkyld lokal i korrugerad plåt. Han pratade sig varm om automatiseringen där blanka maskiner ersatt kollektivanställda och därmed också löst hela HR-frågan kring etnicitet, feminism och genusperspektiv. Slutligen tvingades jag smaka på ett nybakat, glutenfritt kex. Ägaren följde det med intensiv och förväntansfull blick.

-Gott?

-Sådär.

-Så vad tror du, kan du skriva någonting om mitt företag som fångar visionen, missionen och själen?

Jag kunde inte svara eftersom jag var så torr i munnen av kexet, utan nickade bara och åkte hem.

Dagen efter skickade jag honom följande text och föreslog att den kunde fungera som deras varumärkesplattform.

"Glenn Rosén var skaparen av Sveriges första cracker. Ett luftigt, tunt kex. En produkt sprungen ur en genuin kärlek till ost i kombination med en fasansfull ensamhet. Glenn, som levt ett helt liv huvudsakligen som hängiven onanist, ägnade kvällarna åt att försöka skapa en spröd, brödliknande skapelse i sitt lilla kök i Göteborgs utkant 1904. Planen var att skapa ett kex vars viktigaste roll var att brista på ett så oförutsägbart sätt att det spred en rejäl mängd smulor. Smet efter smet med olika mängder bakpulver, vetemjöl och sodavatten testades innan han slutligen knäckte koden. Det mest opålitliga kexet världen någonsin skådat var fött.

Det fungerade precis som Glenn önskade, som en social isbrytare mellan trevande samtal, pinsamma tystnader, oenigheter och rena rama konflikter. Smulor på golv och möbler skapar spontana samtal. Smulor på kavajslag ger ett alibi åt vilt främmande kvinnor att ta fysisk kontakt och antingen borsta bort dem, eller stoppa dem i munnen och le skälmskt. Smulor som medveten eller omedvetet faller ner i urringningar öppnar för mer sexuellt drivna blickar och initiativ. Glenns vision var att kexen inte bara skulle eliminera hans egen ensamhet, utan även öka Göteborgs population så att staden kunde bli Sveriges huvudstad. Glenns sexdebut skedde vid 57 års ålder med en häst. Men efterskalvet av hans gärning och drömmen om ett StorGöteborg lever vidare för alltid i hans sagolikt smuliga kex."

Ägaren ringde fyra timmar senare och lät lite bekymrad och förvirrad.

-Häst?

-Du har rätt, jag skriver sto för tydlighetens skull.

Fantastiskt mycket för pengarna.

Ibland när livet känns lite händelsefattigt roar jag mig med att dumsurfa på auktionssajter. Jag har en barnslig dröm om att hitta något fruktansvärt värdefullt, men som bara jag begriper. (Kanske borde jag sluta titta på Antiques Roadshow?)

Den här gången fastnade mitt intresse på två flyttkartonger med gamla kameror. Jag noterade att det fanns tre vintageobjektiv i en av lådorna som passar min kamera och la därför ett fast bud på 1800:-, vilket är ungefär vad de objektiven brukar gå på. Jag vann budgivningen och kände mig först väldigt glad tills jag insåg vad frakten från Danmark skulle gå på. Då var jag inte lika säker på att jag gjort ett klipp alls.

Lådorna anlände och doftade kraftigt av damm och danska cigariller. 48 kameror och en handfull objektiv. Många av kamerorna var solida analoga kameror i metall från 50- och 60-talet och så vackra att jag helst skulle velat ha dem i bokhyllan. Andra var från 70- till 90-talet och berättade den tidens historier. Plast, massproduktion, slit-och-släng. I en av lådorna låg också en liten digitalkamera från Sony som visade sig vara helt ny och värd ett par tusen. Min glädje visste inga gränser. Jag testade den och konstaterade att den fungerade perfekt. Men det var inte bara mina testbilder som dök upp på det 16GB stora minneskortet.

Först lite planlösa bilder på några fräkniga ungar på Legoland, tätt följt av en bildsvit på en rabatt med blommor och sen en sejdel med öl på ett utebord. Därefter dök en robust dansk tant upp, poserandes naken i en Chesterfieldsoffa. Nästa bild var en sladdrig dansk farbror med en majspipa i ena handen (hasch), helt naken med sitt könsorgan i ett fast grepp. Efter det kom några trevliga bilder på barnen igen. Kanske från en bilsemester utmed den danska kusten? Mycket oskarpa bilder på skepp ute vid redden.

Finalen kom lite senare, en åtta minuter lång filmsekvens i full HD där den danska tanten och farbrorn filmat sig själva i sängen på en husbil, ursinnigt juckande med Bon Jovi högt på stereon. De turades om att hålla i kameran så att alla upptänkliga vinklar kunde täckas in, samtidigt som det pustades och bökades runt. Här skulle varje frisk människa med en fungerande moralisk kompass raskt navigera till kamerans huvudmeny och trycka på DELETE ALL. Så jag bläddrade vidare i hopp om mer och blev inte besviken. Mot slutet av dagen kändes det som om jag lärt känna denna vilt främmande familj. Kanske lite mer än vad jag önskat. Men samtidigt så var ju det här precis vad jag drömt om. En sliten låda med en diamant i botten. Eller kanske två?

Dagen efter sålde jag kameran på Tradera. Hade jag raderat minneskortet? Självklart.

Eller inte?

Blogghorans hämnd.

Än en gång har jag erbjudits pengar mot att jag publicerar ett inlägg på min sajt där en produkt eller tjänst nämns lite elegant i förbifarten. Den här gången kontaktas jag av ett företag som lystrar till det ormliknande namnet SerpSonic och som även menar att de kan skriva inlägget själva och liksom imitera min stil. Ett grepp som både väckte min nyfikenhet och kittlade min bottenlösa fåfänga. Deras uppdragsgivare var ett spelbolag (vad annars?) och Lasse från SerpSonic föreslog att blogginlägget t ex kunde handla om att spela på det det amerikanska presidentvalet? Jag svarade att det lät som en utmärkt idé och fick också veta att de tänkte betala mig 1100:- mot att artikeln låg live i 12 månader. Lasse sa att en av hans ”journalister” skulle komma med ett textförslag inom kort. Själv satt jag på händerna av förtjusning och väntade. Lite som när jag metade i fisksumpen som barn, jag visste att det skulle nappa.

Igår kom den efterlängtade texten som skulle gör ett spelbolag lyckligt och låta som om jag skrivit den själv. Det kändes lite som om jag fått frågan: ”Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?” Vad har jag för stil och ton egentligen, hur låter jag i andras öron? Så jag öppnade mailet och möttes av det här:

Fascination för amerikanska valet

Jag brukar normalt sett hålla mina blogginlägg personliga och lite tokiga, men efter att ha tittat på den första debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump känner jag att jag måste släppa lös en lite mer partisk sida här på mina sociala medier.

Det är synd att vi måste göra sådana saker, men i dagens allt mer polariserade politiska klimat tycker jag att det är en bra idé att göra saker som att posta ‘I’m With Hillary’-bilder på min Facebook-sida, bara för att visa att vi som individer kan försöka hålla de onda krafterna i schack!

Medan den senaste tidens händelser har visat att demokratledaren Hillary Clinton fortfarande är före i opinionsmätningar och även håller på att plocka upp ett par republikanska påhejare så tror jag att vi alla har haft tillräckligt av populistisk politik för att veta att vi inte bara kan lita på att traditionella medier ska ge oss en sann bild över stämningen i landet.

Det kan därför vara bra att kolla på bettingsidor som…..

Sen övergick mailet till att berätta hur man registrerade sig, lite länkar och lite platt dravel kring det svenska valet. Jag var naturligtvis i chock. Var det här vad deras research om mig gav? Var det såhär jag såg ut i andras ögon? Jag trodde att jag skrev bättre än så. Jag trodde att mina ämnesval var mer begåvade än så. Så jag gjorde som vanligt. Skrev tillbaka.

Hej Lasse.

Nu har jag läst texten. Och jag kan väl säga att jag inte är jätteimponerad av din ”journalist” eller den typen av affärsuppgörelse som du föreslår. Om du hade bemödat dig att se efter vem jag är och vad jag skriver om, så hade du kunnat konstatera att jag avskyr den här typen av placerade budskap. Jag tillhör den utdöende skaran som tycker att folk ska kunna skilja mellan reklam och mina personliga åsikter. I ett större perspektiv menar jag att en utsuddad gräns mellan journalistik och placerade åsikter är ett direkt hot mot demokratin. Vad jag avser att göra nu är att skriva ett EGET blogginlägg om vår mailväxling och ditt erbjudande, eftersom jag menar att det har stort allmänintresse. Om du känner en viss oro över hur det kommer att få dig och ditt företag att se ut, så står det dig fritt att erbjuda mig lämplig kompensation för att INTE publicera. 

anders

Lasse svarade indignerat att han inte tänkte ge efter för utpressning. Ett svar som antyder att han har någon sorts ryggrad, vilket inger ett visst hopp om att han snart inser att det han håller på med själv är en sorts bedrägeri.

Ett evigt tyckande.

Påven kommer till Sverige och ville ses. Han ringde entusiastiskt och berättade att de ska fira att det är 500 år sedan Luther spikade upp sina teser på en kyrkodörr.

-Du kan räkna bort mig från den festen, svarade jag trött.

-Anders, du ska inte döma människor efter deras åsikter, utan vad deras åsikter gör dem till, svarade Påven lite mästrande och belåtet.

-Det är ju precis det jag gör. Tråkmånsar.

Jag la på luren och googlade sen meningen som Påven just sagt. Det var naturligtvis inte hans egna ord, utan stulna från någon gammal tänkare som sen upphöjts till en aforism. Den handlar väl om yttrandefrihet antar jag? Något de flesta av oss hyllar och håller högt, ända tills en idiot öppnar käften. Då blir det plötsligt knepigare. Speciellt nu när det råder någon sorts allemansrätt på åsikter och där ingens åsikt är mer värd än någon annans. Fakta och vetenskap betyder liksom ingenting längre eftersom människor bli kränkta om man bevisar att de har fel. Det är ett nedmonterande av kunskap och fakta som pågår och ersätts av personligt tyckande. 

-Jag tror att jorden är 6.000 år gammal.

-Ok, så det här dinosaurieskelettet som vi vet är 200 miljoner år gammalt, var kommer det in i bilden?

-Nu är du arrogant.

Vi borde bli bättre på att döma människor efter deras åsikter. Det kan vara Sverigedemokrater, fundamentalister inom alla religioner, rättshaverister eller vanligt folk som har märkliga åsikter om saker de inte vet något om. Vi måste ifrågasätta dem direkt. Vi kan inte sitta och invänta att t ex Donald Trump börjar agera efter sina åsikter. 

Kanske behöver vi inte ens vara rädda för människor med idiotiska åsikter? Vi borde vara mer oroade över att insiktsfulla människor med fakta och balanserade åsikter inte kommer till tals. Eller inte orkar argumentera emot. För det är krävande att bemöta människor som befinner sig på en extremt förenklad nivå. Lite som att tala engelska med någon som är enormt dålig på engelska, du vet ju hur det påverkar din egen engelska. 

Nu åker jag ner och festar med Påven i Lund, för han är en bra kille - trots sina åsikter. Jag ska informera honom om att bara för att en aforism (eller valfri, helig bok) låter elegant och klok, betyder inte att den är sann.

Impulskontroll.

Min hund Signe och jag har suttit och studerat varandra i ett par veckor nu. Hon med någon sorts hat i blicken, jag med en forskande nyfikenhet på hennes luddiga kropp. Har hon inte uppfört sig lite skumt på sistone och är inte spenarna…heter det så? Nåja, men de här kräkningarna, olusten att dricka kaffe och röka cigg, kan det vara tecken på att hon faktiskt väntar valpar? I så fall var det trauma jag utsatte henne för (mest mig själv, ärligt talat) utmynnat i någonting positivt.

Jag surfar för att förbereda mig på det som komma skall. En valplåda måste snickras, berättar en läskig man i vaxrock och rejäla gummistövlar på youtube. Jag tänker att det där är sånt där hundmänniskosnack, en cementhink måste väl fungera lika bra? Själva förlossningen oroar mig också. Kanske mer än när jag fick mina egna barn på något sätt. De var ju i goda händer med min smärttåliga fru och erfarna barnmorska medan jag sög i mig lustgas som om livet hängde på det. Nu blir det jag som ska hjälpa till, antagligen med pannlampa mitt i natten när Signe ylar ur sig ett batteri med små råttliknande varelser. Kanske växer jag med uppgiften, tänker jag. Klipper navelsträngen med en härlig självklarhet, torkar av de små liven med frottéhanduk, gör hjärtmassage på en som verkar lite halvdöd. Sen kanske jag avrundar med att äta upp moderkakorna och unna mig själv ett litet glas sherry som måltidsdryck. Urpappan, så tänker jag på mig själv då. Urhusse, kanske är mer korrekt?

Jag skriver det här nu för att ge sken av att jag är tuff och likgiltig inför valparna. I själva verket vet jag att jag helt saknar impulskontroll när det kommer till hundvalpar. Andra män saknar det när det gäller fotboll, kvinnobröst och alkohol. När jag möter en hundvalp vill jag bara reservationslöst falla ner på knä och förvandlas till en bebispratande dåre. Med viss skamkänsla minns jag hur jag och min fru var ute och gick ett par månader efter att vi avlivat vår förra hund, en sagolik labrador som hette Gillis. Han var gammal och sjuk och vi grät som barn när han fick somna in. Vi lovade oss själva att inte skaffa en nya hund efter det. Saknaden efter vår gamla vän kändes för tung, det hade varit ett svek att försöka ersätta honom. Vi var rörande eniga. Tills vi råkade möta fyra Jack Russel-valpar ute i skogen. En timme senare hade vi handlat bur, korg, mat och koppel. Exakt hur de här nya valparna kommer att påverka mig är oklart. Jag säger att vi ska sälja allihopa, kanske mest för att jag oroar mig för att jag inte kommer klara av att släppa ifrån mig en enda. Till slut är det jag som blir den där farbrorn i vaxrock och rejäla gummistövlar, som luktar hundkiss och pratar om valplådor på youtube.

Vi får se.