Radikaliserad bagare.

Jag spenderade förra veckan i ett heltäckande oljeställ, med gasmask, hjälm och gummihandskar så tjocka att man riskfritt kunde ta upp stavar ur ett kärnkraftverk med dem. Jag gjorde oanmälda besök på daghem i kommunen och skrämde upp både barn och förskolelärare när jag stövlade in med en slickepott i ena handen och en stor degbunke från Ittala i den andra. Myndigt sa jag att det handlade om en inspektion. Eftersom barackerna som barnen förvaras i har upphandlats av kommunen, där lägsta pris alltid är den utslagsgivande faktorn, är inspektioner lika vanligt som streptokocker.

När jag fick syn på unge med långa strängar av snor under näsan, drog jag snabbt och effektiv slickepotten över mun och kind och slog sen ner skörden i min degbunke. Barnen tystade betänkligt varje gång och förskolelärarna tittade mystiskt på mig. Jag förklarade att kommunen numera anser att svartmögel, asbest och avsaknad av ventilation är en del av kulturarvet och därför pittoreskt och charmigt. ”Så nu prövar jag en ny övertalningsmetod” sa jag och rörde mig med gnisslande ljud mot en snorig flicka med blanka ögon. ”Jag tänker inte producera en rapport som hamnar underst hos samma byråkrat som byggbolaget bjöd på en inspirationsresa till Spanien med tillhörande porrklubb” förklarade jag samtidigt som flickans snor förenades med resten i bunken. ”Vad är en porrklubb?” frågade den lilla flickan med de blanka ögonen. ”Fröken kan berätta det sen” svarade jag älskvärt och gick ut.

Efter fem dagisbesök var gasmasken helt immig och min bunke full till bredden med en härlig cocktail av resistenta bakterier. Väl hemma förde jag över allt i en kastrull på, satte den på 37 grader, sockrade generöst och la ner en vaniljstång som fick dra i ett par timmar. När de nybakade vaniljbullarna gräddat klart i ugnen, med sin särpräglade urgröpning i mitten, la jag en generös klick snor från kastrullen i varje och pudrade över med lite florsocker. Dagen efter hade jag slagit in alla bullarna i kartong som jag stulit från StureKatten. Jag lämnade in kartongen i receptionen på kommunen med ett trevligt kort från byggbolaget som önskade en riktigt trevlig helg, med nybakat kaffebröd. 

Känslan av att göra gott, finns det något mer tillfredsställande?