Knullresan.

Jag har aldrig förstått människor som betalar för sex, förrän häromdagen då jag bestämde mig för att göra det själv. Inte som ”konstnären” Pål Hollender, som låg med en prostituerad och filmade det för att visa hur fel det är. I mitt fall handlar det om min hund Signe vars gener jag tycker måste föras vidare. Inte så mycket för hennes skull, som för min egen. Jag tänker långsiktigt och när vår älskade hund en dag somnar in, så finns hennes valpar kvar och kan förse oss med en utspädd variant av Signe. 

Jag hittade den perfekta hannen och ringde ett trevande samtal till ägarinnan, en kvinna från Norrköping. Hon intygade att hennes hanne minsann inte hade blårök i pipan utan hade befruktat flera tikar tidigare. Jag undrade lite blygt hur jag skulle veta exakt när det är dags att åka ner med Signe. Kvinnan svarade att jag skulle massera ”krysset” lite grann och om hon vek undan svansen så var hon redo. Jag vågade inte ställa någon följdfråga på det och analyserade i efterhand om någonting gått förlorat i de dialektala skillnaderna. I vår del av landet är krysset en annan kroppsöppning. Jag övervägde att ringa tillbaka och klargöra att jag är beredd att betala för att min hund ska befruktas, inte besudlas. Om hon eller hennes hund har några andra idéer så är det väl mer de som borde betala mig? Inte för att det är aktuellt, men ändå. Det är en viktig principiell diskussion. Jag vill köpa sperma, inte finansiera någon sexuellt fantasi. 

Efter ett tag lugnade jag mig och utgick ifrån att hon måste syftat på Signes mer reproduktiva delar. Men att jag skulle massera henne där, kändes inte heller korrekt. Varken för Signe eller för mig. Kanske mest för mig. Skulle jag dra på mig en diskhandske och sen stå och massera min hund där bak? I min skenande fantasi ser jag framför mig hur min fru kommer hem och överraskar mig och de svårigheter jag har att förklara vad jag håller på med på med. 

Så jag kliver in i bilen i helgen och åker till Norrköping på vinst eller förlust. Som en hallick. Jag har en känsla av att jag kommer att återvända hem med stoff till en hel roman efter det. Och vem vet, kanske en havande tik?

Att se sig själv.

Jag slutade att dansa för säkert 20 år sedan när jag fick syn på reflektionen av en gigantisk man i ett altanfönster på en fest som rörde sig som en idiot. När det gick upp för mig att det var jag själv, klev jag resolut av dansgolvet för att aldrig mer återvända. Min fru, som älskar att dansa, sörjer den här dagen och får söka danspartners hos andra. Själv tycker jag att det är ett av mina bättre livsbeslut som gjort livet enklare att leva. När dansen börjar placerar jag mig helt enkelt i baren och försöker se intressant ut tills det är dags att gå hem. Om någon bjuder upp ler jag älskvärt och förklarar att det tyvärr är helt uteslutet. Att jag vill bespara oss alla den upplevelsen, att jag har självinsikt.

Som yngre hade jag en liknande upplevelse när jag hörde min röst inspelad för första gången. Rösten som spelades upp stämde så illa med hur jag tyckte att jag lät. Återigen, dissonansen mellan hur jag upplever mig själv och hur jag faktiskt är. Ni som känner mig vet att jag övervunnit just det, jag kan ju prata väldigt obehindrat och har ju till och med pladdrat i P4 Stockholm under ett par års tid. Kanske är det den vetskapen som driver min fru att göra återkommande försök att få mig tillbaka till dansgolvet? Det handlar bara om jag måste vänja mig vid mitt rörelsemönster på dansgolvet, glömma bort mig själv och strunta i vad andra tycker. Precis som med rösten. 

Så ibland brukar jag därför genomföra en liten dansuppvisning i vardagsrummet hemma. Jag skruvar upp volymen på max och släpper loss som om det inte fanns någon morgondag. Jag imiterar rörelser jag sett Beyonce göra, jag låter min kropp förvandlas till rytmen, jag snurrar, hoppar, lyfter mina armar mot skyn, ler sexigt, sjunger med i refrängen och smeker mig själv över hela kroppen. När det sista cymbalslaget tonar ut och jag står svettig och rödmosig kvar på parketten är vi återigen rörande eniga om att jag fattat ett korrekt beslut.

Just idag tänker jag på det här för att självinsikt verkar vara så fruktansvärt svårt att uppnå. Och jag tror att många skulle må väldigt bra av att se sig själv lite utifrån. Om t ex Donald Trump verkligen såg och hörde sig själv, skulle inte han kliva av dansgolvet då?

Mot den absoluta botten.

Småstenarna som täcker stranden är ovala, mjuka och så lika varandra i storlek och form. Miljontals år av vulkanisk aktivitet, friktionen från havsbottens böljande krafter, spontana smekningar av havets växtlighet och fysisk kontakt med maneter, undervattensdjur och dinosaurier har slipat dem till dessa perfekta ovaler.

Jag fylls av en känsla av respekt och ödmjukhet när jag lägger mig på rygg och vilar på vår planets historia. Det är som om jag hör berättelsen från tidens begynnelse där stenarna återger allt de sett och allt de upplevt. Och jag lyssnar på allt fantastiskt som funnits före mig. När stenarna kommer till episoden när en tvåbent vattenbaserad varelse dyker upp och direkt börjar döda varandra, oftast för att de tror på en eller flera påhittade sagofigurer som skiljer sig marginellt från varandra, då börjar jag skruva lite på mig. Stenarna berättar att de tvåbenta dessutom börjar tömma planeten på resurser, utrota andra arter, slänga sopor, gifter och även sitt eget piss och skit i haven. Då bestämmer jag mig för att röra lite på mig. Om det är det faktum att det är 32 grader i skuggan eller att jag känner mig lite skyldig, är oklart. Vad som däremot är uppenbart att stenarna liksom klistrat sig fast på min rygg och baksidan av mina ben.

Är det min hud som åldrats och blivit som blålera? Har solskyddet något inslag av tvåkomponentsklister? Eller, mer troligt, har stenarna fått ett eget liv och sugit sig fast som blodiglar, ovilliga att släppa taget förrän jag hört klart?

Jag reser mig mödosamt upp till ljudet av mitt eget gubbstön. Täckt i sten rör jag mig mot havet som en gammal sköldpadda, samtidigt som stenarna pratar i mun på varandra, anklagande och dömande. Jag är hundra miljoner år gammal, jag hör kontinentalsocklarnas klagosång och djurarters sista andetag, jag är planetens och evolutionens oönskade och ondskefulla barn som vacklar ut i sitt eget fostervatten. Min kropp försvinner under ytan mellan trosskydd, cigarettfimpar och bilreservdelar och glömmer att jag har 12 kilo sten förankrat på min ryggtavla. Jag sjunker snabbt mot botten, kanske inte så mycket av vikten som känslan av vår arts kollektiva skuld. Och stenarna viskar i mina öron att jag inte ska ta det så allvarligt.

Om några miljoner år kommer människan bara vara ett litet bromsspår i ett bottensediment som berättar om vårt korta ögonblick på den här planeten.

Vi måste prata om Homo Sapiens.

Homo Sapiens föräldrar blev kallade till rektorsexpeditionen efter en serie av incidenter. De dök motvilligt upp. Rektorn förklarade att Homo Sapiens retade eller körde med alla andra på skolan och störde lektionerna.

-Han är helt enkelt ingen lagspelare och såhär kan det inte fortsätta, sa rektorn bekymrat.

Föräldrarna skrattade urskuldande och menade att han bara vara lite livlig och att rektorn drog för stora växlar på det hela. Så rektorn fick utveckla sitt resonemang.

-Homo Sapiens ser sig själv som skolans centrum och behandlar alla andra i sin omgivning som mindre värda. Alla påverkas negativt av honom och det är helt oacceptabelt.

-Nu tycker jag att du svartmålar honom och helt negligerar hans fina sidor, svarade mamman. Han är ett exceptionellt barn som fått så många gåvor att han ibland kan ha vissa problem att hantera dem. Men det är en fas, en fas som jag tycker att skolan ska lotsa honom igenom. 

-Sist när vi åkte och badade med hela skolan så slutade det med att Homo Sapiens bajsade i poolen. Han förklarade det med att han ändå hade badat klart. Hur ska jag lotsa honom igenom det? undrade rektorn uppgivet.

-Det kanske var ett misstag, en olycka, eller så visste han inte att andra badare kunde reagera negativt på det? försökte hans mamma sakligt.

-Han stod på stegen i en krökt position och utförde sina behov, samtidigt som han flinade mot de andra i poolen, svarade rektorn.

-Ja, men poolen är väl grundligt klorerad, så det ska den väl tåla? sa pappan med en frågande gest.

-Jag tycker också det är väldigt viktigt att skolan inte kränker hans rätt att vara sig själv, sköt mamman in. Homo Sapiens har ett stort frihetsbehov, något som skolan borde vårda och utveckla, inte hämma genom pekpinnar och förmaningar.

-Jag förstår, så att han hotar och slår andra på skolan, det är heller inget problem som ni ser det? undrade rektorn.

-Konflikter är aldrig en persons fel, svarade pappan snabbt. Dessutom kan framsteg aldrig ske utan konflikter. Var det inte Stalin som sa att man inte kan skala ett äpple utan att en del av äpplet följer med?

Rektorn tittade bekymrat på föräldrarna och trummade med fingertopparna mot varandra.

-Bra, då tänker jag skala Homo Sapiens. Ner till kärnhuset för att vara exakt. Sen ger jag det till en gris som efter en dag förvandlat resterna av Homo Sapiens till livgivande gödsel som kan användas för att få skolan att grönska igen.

Rektorn reste sig och öppnade dörren. Homo Sapiens föräldrar lämnade kontoret, bestörta och kränkta.

Ordens inflation.

Jag promenerar på Djurgården med en polare som är skild sedan flera år men just träffat någon. Vi äter varsin glass och han återger entusiastiskt hur de möttes på nätet men nu har setts i verkligheten säkert tio gånger. Han beskriver hur hon träffat hans barn och hur bra det gick. Att han lärt känna hennes hund som nu slutat skälla ursinnigt och göra utfall mot honom. Jag äter min isglass och gläds åt nyheten när han plötsligt stannar upp och ler nyförälskat.

-Och igår sa hon att hon älskade mig. Två gånger till och med. 

-Vid samma tillfälle? 

-Ja.

-Aj då, svarar jag och grinar lite illa.

-Vadå?

-Inget, det är nog bara jag som är lite löjlig. 

Han tittar frågande på mig.

-Glöm att jag sa något, säger jag och börjar gå igen. Han tar tag i min arm och hejdar mig.

-Men berätta vad du tänkte.

-Ok, om du möter någon du känner på gatan. Säger du hej, eller säger du hej, hej?

-Hej, antar jag?

-Exakt, eftersom en dubblering betyder att du egentligen inte är så glad över att ses och vill gå vidare.

-Det var det dummaste jag hört.

-Säg att du och din nya tjej ska gifta er och prästen frågar henne om hon tager dig till sin äkta make, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt. Och hon svarar: Ja, ja.

Han börjar titta bekymrat på mig och jag fortsätter.

-Inflationen av adjektiv i tal och text ska vi inte ens prata om. Det enda det leder till är att ingenting längre är trovärdigt. Säger du det en gång däremot ger du maximal tyngd och mening åt orden. 

Jag trycker till min Calippo så att den röda isglasen tittar fram. Som en hundpenis, hinner jag tänka.

-Så det du säger är att hon egentligen inte älskar mig?

-Nej. Det kan ju berott på att du inte svarade att du älskade henne första gången hon sa det. Hon kanske trodde att du inte hörde henne så hon sa det en gång till?

-Nej, hon sa det två gånger i snabb följd, svarar han och ser illa berörd ut.

Tankfullt trycker jag på isglassen så att den rör sig upp och ner. Jag känner att jag inte varit så stöttande som jag hoppats på.

-Har ni haft sex ännu förresten? frågar jag hoppfullt efter en stunds tystnad.

-Det har du inte med att göra?

-Ok, men om hon efteråt säger att det var skönt, underbart, magiskt och det bästa hon varit med om, då vet du att det i själva verket var en stor besvikelse, säger jag och skrattar.

Han tittar bedrövat på mig och kastar sin halvätna glass i en papperskorg.

-Är du medveten om att du förstör allt?

-Nej, nej, det är verkligen inte min mening, säger jag och börjar skamset suga på isglassen.

På spaning efter den tystnad som flytt.

När solen och värmen äntligen dyker upp slår jag mig ner i en solstol på tomten. Jag har bryggt en dubbel espresso enligt konstens alla regler (vatten jag stulit från en dopfunt och nymalt 100% Arabicabönor.) Jag är insmord med solskyddsfaktor 900 eftersom jag vill begravas så rynkfri som möjligt när den dagen kommer. Första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” av Proust vilar i mitt knä. Jag har försökt läsa den tidigare, men kommit fram till att jag inte gett den en ärlig chans. Världslitteratur kan inte skyndas igenom, säger jag till mig själv.

Jag hinner ett par sidor och intalar mig att den totala avsaknaden av framåtrörelse i boken handlar om min rastlösa själ. Precis när texten äntligen börjar flyta in mitt blanka medvetande, så exploderar det på andra sidan häcken. Det är barn på studsmattor som skriker och ylar. Att de sprutar vatten med en trädgårdsslang på varandra samtidigt bidrar säkert, precis som det faktum att alla antagligen går på amfetaminliknande mediciner. Det är en vägg av oljud som snart går ifrån att vara i mono, till att övergå i en komplett surroundupplevelse när alla tre studsmattor på granntomterna fylls av barn som gör exakt samma sak. Att läsa är helt omöjligt.

Kanske är jag inspirerad av Proust när jag med ett beundransvärt lugn går in och hämtar två av mina bästa mikrofoner. Jag placerar dem strategiskt och kopplar in dem till datorn. Efter 10 minuter bedömer jag att jag har tillräckligt och går in för att leta upp några kompletterande ljudklipp. Ett gallskrikande spädbarn, ljudet av en vinkelslip som klyver ett järnstolpe och en man som får en visdomstand utdragen utan bedövning. Jag mixar ihop och komprimerar alla ljuden enligt konstens alla regler och skapar slutligen en loop på 20 sekunder. Sen bär jag ner min högtalarsamling från 80-talet, stora och tunga som bojstenar (jag visste att de skulle komma till användning igen) och en 400 watts förstärkare.

När grannarna vallat in sina barn för en näringsfattig middag på köttbullar och makaroner, drar jag på min egen skapelse på full volym. Det är ett imponerande konstverk som skulle kunna tjänstgöra som soundtrack till en film om jordens undergång. Fåglar faller från skyn, blommor vissnar och fönsterrutor skallrar.

Jag slår mig ned med Proust igen och känner hur läslusten återvänder. 

Komprimera mig.

Det är ett litet oansenligt paket som anländer med posten. Ännu ett av mina impulsköp från en stor kinesisk sajt (vars namn jag inte kommer att nämna förrän de betalar mig för det). Jag betraktar lite oroligt de två sladdriga syntetprodukterna jag vecklat ut.

Det är som vanligt lite av ett mysterium varför jag köpt dem, det motsvarar kanske tjejers inköp av verkningslösa, snordyra krämer. ”Ett självbedrägeri kan bara upprätthållas genom frekventa övergrepp på förnuft och rationalitet” säger jag nöjt till mig själv. Min målbild är i alla fall väldigt tydlig hur de här kompressionsbyxorna ska öka min spänst och styrka på ett påtagligt sätt. Som en ointaglig antilop med stålfjädrar till ben kommer jag att forsa fram i spåret.

Bilden avtar något i styrka när jag ligger på badrumsgolvet och försöker kränga på mig byxorna. Bara att få dem över anklarna är en kamp och det är då jag inser att kalsongerna (Y-front med Bamsetryck på) inte kommer att få plats. Jag hasar fram till lådan där nagelsaxen ligger och klipper bort kalsongerna. Sen återgår jag till att försöka tvinga på mig byxorna. Det är ett sårbart ögonblick och jag tvekar inte en sekund att använda begrepp som hudlös och papperstunn för att beskriva mina känslor.

När jag äntligen når mellangärdet är det som om de mer kritiska kroppsdelarna vägrar att underkasta sig. Först när jag tar en av min frus hårborstar och använder som ett skohorn lyckas jag mata in mjukdelar, fett och all överskottshud som pressats upp från benpiporna. När bara ena skinkan hänger ut, lite olyckligt som en böld, börjar jag tänka på Shakira och roterar ursinnigt med underkroppen och liksom skruvar in den sista delen av mig själv.

Att ta sig upp från golvet visar sig snart vara helt omöjligt. Efter att ha snurrar runt, pressar jag upp mig i yogapositionen Hunden och slänger sen upp en hand mot väggen och knuffar mig upp i stående position. Löftet om att byxorna ska öka blodcirkulationen känns väldigt avlägset men med tanke på att all blodtillförsel är helt avskuren vid midjan så måste mitt blodtryck ligga på en all-time-high.

Jag betraktar mig själv i spegeln och inser varför det heter kompressionsbyxor. Den har lyckats krympa mig tillbaka till ett barn igen. Blodröd i ansiktet med testiklarna borttrollade någonstans inne i kroppen, en självkänsla på absolut bottennivå och en röst som påminner väldigt mycket om Birk Borkason i filmatiseringen av Ronja Rövardotter. Jag hasar ner på golvet igen och hoppas att jag hinner få av mig byxorna innan kallbranden sätter in. Eller min fru kommer hem.