Den döende clownen.

Cirkusaffischerna sitter plötsligt överallt i förorten där jag bor. Snorungen som sitter bredvid mig i bilen tillhör några kompisar som åkt utomlands i en vecka för att försöka rädda det som är kvar av deras äktenskap. Han är sju år och säger att vi måste gå.

-Över min döda kropp, väser jag och minns när jag gick med mina döttrar på samma kringresande cirkus när de var i hans ålder. En senig öststatskvinna skred in i bikini, varav underdelen var en paljettbeströdd string, som inte lämnade ett könshår kvar åt fantasin. Hon arbetade med åtta rockringar till någon sorts dragspelsmusik och höfterna gick som ett väloljat gyroskop samtidigt som hon klistrade mig med blicken och log ett skälmskt leende. Sen kom clownen och skrämde skiten ur både mig och mina döttrar. Vi fick gå i KBT allihopa efter det.

Snorungen bredvid har redan messat sina föräldrar och håller triumferande upp svaret mot mig. 

Dagen efter sitter vi ett utkylt tält och hör hagelskurarna slå mot tältduken. Alla ungarna omkring oss har jackor från Burberry och skor från R&M Williams på sig. De glor uttråkat på några lobotomerade hästar som lommar runt i manegen, ivrigt påhejade av cirkusdirektören. En farbror i en ärmlös frack som blottar tatueringar från ryska militären och som ringlar sig över hans seniga muskler. Han ler tandlöst och pratar med mikrofonen pressad mot sina vodkablöta läppar så att man bara hör ljud av ett sedan länge utdött språk. Sen kommer öststatskvinnan in, i samma hopplösa paljettbikini, fast den kanske sitter lite tajtare är sist. Antagligen för att hon monterat in ett par silikonbröst som för tankarna till fendrarna på en normalstor Day Cruiser. Jag tittar belåtet på snorungen bredvid mig, hans mun gapar öppen och ögonen är fyllda av terror. Kvinnan jonglerar med lite stålringar i luften och gör utmanande poser som antagligen skulle klassas som blottning eller pedofilbrott om de utfördes utanför tältet. 

Sen, när man inte tror att det kan bli värre, så kommer clownen in med en elefant. Barnen jublar men den enda effekten det magnifika djuret har på mig, är en stark lust att börja gråta. Ett vilt djur som forslas runt genom Europa för att sitta på en pall och spruta lite vatten genom snabeln på clownen. Föreställning får plötsligt lite konstnärliga kvaliteter när clownen segnar ner på golvet och tar sig för bröstet. Alla tror att det är en del i showen och applåderar. Men jag och elefanten vet bättre. Våra blickar möts i en tyst överenskommelse, helt eniga om att det här är ett värdigt sätt att avsluta både föreställningen och clownen på. Men när flickan som spelat cirkusmusiken på en plastsynth skriker, inser alla att en olycka inträffat. Barn börjar gråta och föräldrar ställer sig upp och undrar vem som ska ingripa. 

-Gör något, skriker en kvinna åt mig och puttar mig mot manegen. Jag stapplar motvilligt fram och faller ned på knä bredvid clownen. En annan man från publiken står bredvid mig och slår 112 på sin mobil.

-Du måste göra hjärt- lungräddning nu! kommenderar han med ett väldigt tråkigt tonfall. Jag har aldrig kysst fullt sminkade män tidigare och någon gång måste väl bli den första, tänker jag och rullar över honom på rygg. Jag försöker minnas en kurs i livräddning från lumpen. Ett kraftigt inblås i lungorna och sen pressa minst 30 gånger över hjärtat med full tryck. Jag minns att man skulle tänka på en låt när man gör det, men minns inte riktigt vilken. Det blir ”The drugs don’t work" med The Verve, en av få låtar jag kan texten på och som känns väldigt passande.

-All this talk of getting old, it’s getting me down my love. Like a cat in a bag, waiting to drown, this time I’m coming down…

Jag trycker rytmiskt på och sjunger lyriskt med blicken fäst mot cirkustältets tak, tills mannen bredvid puttar irriterat på mig.

-Det går för långsamt. Det är fel låt.

-Så vilken låt ska det vara?

-Jag minns inte. Något snabbare och mer bögigt. 

-Bögigt? Kan du vara lite mer specifik?

-Inte fan vet jag. Tre eller kanske fyra snubbar som sjunger i falsett. 

Jag slutar pumpa clownens bröstkorg och trummar på den med mina fingertoppar och försöker komma på låten.

-Bronski Beat? Erasure?

-Nej, tidigare, kanske bröder? Pumpa clownen!

-Om du blåser, så pumpar jag, föreslår jag.

-Nej, jag har astma. Blås du. Kan det varit Village People?

Motvilligt blåser jag in luft igen och börjar sen sjunga YMCA och trycka så att det knakar i clownens bröstkorg. 

-Nej, det är inte den heller, säger killen irriterat och börjar surfa efter det rätta svaret.

När ambulanspersonalen åkt iväg med clownen och alla traumatiserade barn, sitter jag ensam kvar på knä på cirkusgolvet med en stor ljuskägla på mig. Min mun är nedsmetad med rött läppstift, min andedräkt luktar vodka och lök och jag har elefantbajs på byxorna.

-Har du funderat på att jobba som clown? frågar plötsligt en röst bakom mig. Det är kvinnan i paljettbikinin, hon röker en cigg och studerar mig. 

-I hela mitt liv, svarar jag.

Triathlon, glutenfri mat och opium.

Jag har just kommit hem från Kanarieöarna och en resort som heter Playitas. Jag nämner det eftersom ett reseföretag har betalat mig fruktansvärt mycket för att åka dit. Vid flera tillfällen försökte jag förklara för chefen på reseföretaget att jag är opålitlig, lömsk och kan komma att skriva någonting väldigt negativt. 

-För min integritet går inte att köpas, ljög jag och hoppades att han därmed skulle höja mitt arvode. 

-Det är en risk vi är villiga att ta. All publicitet är bra publicitet, svarade han entusiastiskt och okunnigt.

Jag hade skrivit i stort sett hela artikeln redan innan jag åkte, för jag visste vad som skulle komma. Eftersom jag inte rest en all-inclusive charterresa på säkert 30 år skulle någon kanske kalla det för förutfattade meningar, själv såg jag det mer som gudomlig intuition. Jag öppnade starkt och beskrev hur den svenska modellen imploderade i samma ögonblick som folk nådde Arlanda. Hur kopiösa mängder sprit dracks på ren trots redan klockan nio på morgonen. Traditionell klädsel hade helt ersatts av foppatofflor och träningsbyxor/tights. Och den svenska blygseln, ödmjukheten och konfliktundvikande, lämnades på långtidsparkeringen i bilens handskfack. Så långt stämde det mesta, men ju närmre resmålet jag kom, desto glesare blev det med folk som stämde in på den bilden. Transferbussen avfolkades för varje stopp och till slut var det bara jag och ett tjog människor som senare visade sig vara Triathlonatleter. 

Playitas visade sig vara en anläggning dit människor på olika idrottsliga nivåer åkte för att träna och finslipa formen inför stora mästerskap. Med olympisk pool, storslaget gym och ett hav av olika lärarledda pass, möjlighet till golf, cykling, dykning, volleyboll och vattensport. Flera landslag har varit här och alla måltider i buffén dignade av nyttiga alternativ. Ingen drack alkohol till frukost eller lunch. Förbluffande! När de inte befann sig till havs eller uppe i bergen med sina blyvästar, låg de under tystnad på solstolarna likt grekiska gudar. Bläddrandes i tidningar om cyklar, kost eller träning som om det vore helig skrift. Jag hatade dem på en instinktiv nivå. Delvis för att jag skulle tvingas skriva om hela min artikel, men mest därför att de svikit den svenska charterlivsstilen och valt en präktig, pretentiös hälsoprofil med en nivå av underhudsfett som bara överträffades av hajens.

Så jag bestämde mig för att bli korsriddaren som hissade den svenska flaggan till toppen igen. Jag köpte opium från Marrakech av en tonåring på stranden och inhandlade en majspipa, som jag sen täljde ut den gamle simlegenden Mark Spitz huvud i. Jag promenerade ner till den olympiska poolen iförd snortajta badbyxor, rökrock och en biljardkö. Stillsamt studerade jag människornas fåfänga försök att stoppa tidens gång. Till slut lät jag biljardkön dramatiskt falla, som Chekhov, och klev sen ner i poolen med pipan i munnen. Mark Spitz visade vägen i 50-metersbassängen, med huvudet precis ovanför vattenytan. Opiumet hade haft sin effekt och det kändes som om jag simmade i Jello, men det kan också berott på rökrocken som svävade likt en purpurröd manet efter min kropp. Kaoset var ett faktum, kanske delvis för att jag simmade mot strömmen och det svenska simlandslaget. Alla människor lämnade poolen och skrek åt mig från poolkanten på svenska, spanska och tyska - språket som konstruerats för att ge order. Jag puffade på i majestätiskt lugn, fullföljde mina 50 meter och simmade sen självmant mot trappan under glåpord och hot. Jag stannade till i klivet på metalltrappan, liksom för en stunds reflektion. I själva verket tömde jag blåsan, grundligt och avkopplat. Sen skred jag uppför trappan och mötte folkmassans vrede med ett urskuldande leende.

-Om ni undrar varför poolen doftar sparris, så är det bara lilla jag, sa jag och gick genom folkhavet som delades för varje steg. Som Moses. Jag hade också ett uppdrag, att rädda den svenska charterturismens ansikte. Och frågan är om det inte är precis det jag gjort.

Conny Väst med skrivkramp.

Kanye Wests managementbolag tog kontakt med mig och undrade om jag kunde träffa stjärnan själv och prata lite om ett problem som dykt upp. Jag hade ingen lust alls och avböjde. Senare samma vecka stod Kanye överraskande utanför mitt kontor med en påse kardemummabullar, då hade jag inte hjärta att stänga dörren. Efter lite kallprat om det svenska vädret, musikundret och hur gott kaffet var, kom han äntligen till saken. 

-Skrivkramp, är det något du haft? undrade han med bullrester i sitt välansade skägg. Jag skakade på huvudet och då berättade han om hur han fastnat lite i sitt textskapande och undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva åt honom. Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag inte lyssnar på HipHop

-Min musikaliska hemvist är huvudsakligen valsång och tibetanska klockspel. Jag fascineras av ljud som bara utrotningshotade varelser kan ge ifrån sig, sa jag med en stor bit bulle i munnen.

Kanye fick någonting tomt i blicken innan han fann sig och berättade vidare om hur han alltid sökt inspiration från sin vardag. Hans erfarenheter och drömmar har alltid försett honom med stoff till sin konst. 

-Livet självt, avslutade han och förenade pretentiöst fingertopparna mot varandra. Jag nickade intresserat, fast jag egentligen bara ville avsluta mötet.

-Men nu efter sista plattan, känns det tomt, som om jag inte har någonting mer att säga. 

Jag suckade djupt och sa att jag kunde tänka mig att lyssna på hans musik, förutsatt att han betalade för tiden jag la ner. Så kom det sig alltså att jag ägnade påskhelgen åt att begrunda Jesus på korset och bekanta mig med Kanyes’ alla låtar med textspåret påslaget i Spotify. Jag måste vara lättledd, för lagom till middagen på långfredagen daskade jag min fru regelmässigt på stjärten och kallade henne för ”min hora”. Jag pladdrade oavbrutet om mitt könsorgan som världens åttonde underverk och tyckte att det borde hamna på Unescos Världsarvslista. När mina döttrar dök upp kommenterade jag enbart deras utseende och refererade till dem som ”bitches”. Vid påskdagen var jag så inspirerad av musiken att det inte bara var grannskapets påskkärringar som knackade på dörren, utan även en skilsmässa och två döttrar som ville annullera mitt faderskap. Jag ringde upp Kanye, eller Conny som jag föredrar att kalla honom, på Skype. Jag sa som det var, att jag inte alls upplevde att hans textförfattande stagnerat. Tvärtom tyckte jag att han utvecklats. 

-Tycker du? sa han och sken upp.

-Oh ja. Från en ömklig, smygrunkare i ett pojkrum som nödrimmar och drömmer om att få ligga med världens alla brudar, till en fullvuxen, nödrimmande kvinnohatare i full blom.

Connys leende stelnade lite.

-Det är inte ett textproblem du brottas med, sa jag och avslutade samtalet.

Allt som gått förlorat.

Plötsligt upptäcker jag att alla mina foton från 2013 försvunnit från min dator. De finns inte ens på min backup som går ända till 2013, vilket gör det hela än mer besynnerligt. Jag sitter och stirrar bedrövat in i bildbehandlingsprogrammet och ser bara grå rutor där bilderna ur mitt liv tidigare fanns. Markeringarna där jag flaggat om bilden varit bra är kvar. Det går till och med att se vilka jag beskurit, processat och färgkorrigerat.

Jag försöker se de försvunna bilderna framför mig, men ingenting kommer och nu känns det som om en del av mitt liv skurits bort. Kanske tänker jag mer på 2013 nu när alla bildbevis försvunnit? Som ett magiskt år, fullt av avgörande händelser, resor och ett år då min fotografiska förmåga peakade. Tankarna upptar all min vakna tid och jag har börjat gå igenom både kalender och mail för att försöka återskapa vad jag gjorde det året. Sommaren i Zoagli, veckan i Brooklyn. Då dyker de obetalbara bilderna upp i mitt huvud igen. Jag minns de jag var extra nöjd med, de som jag tänkte printa en regnig dag. Ångesten är outhärdlig, så jag dricker ett dricksglas med 80% Strohrom och röker en Pall Mall ner till filtret under köksfläkten. Det droppar stekos i mitt hår och jag tänker på Vivian Maier, hon som fotograferade storslagna bilder i ett helt liv och stoppade negativen i resväskor utan att titta på dem själv. Jag känner ett starkt släktskap till henne, trots att hon uppenbarligen hade en mer avkopplad relation till sina bilder.

I ett svagt ögonblick utvecklar jag en konspirationsteori, där några bestämt sig för att systematiskt beröva mig mina minnen. Motivet är oklart, men eftersom det är en konspirationsteori kan jag tryggt lämna logiken därhän. Efter en stund samlar jag mig och tänker mer rationellt igen. Öppet anklagar jag min fru och mina barn för att ha orsakat denna gigantiska lucka i mitt liv. 

-Jag är inte främmande för att det kan vara av misstag, men kan inte utesluta att det är medveten ondska från er sida. Ett sätt att driva mig till vansinne genom att sakta men säkert beröva mig mina vackraste minnen, säger jag och pekar anklagande med den glödande fimpen.

Senare står jag uppe på vinden iförd endast kalsonger och försvarets vinterrock och rafsar igenom gamla flyttlådor i hopp om att hitta en gammal hårddisk med de förlorade delarna av mitt liv. Det enda jag hittar är en julbock som det bor möss i och en midjekort kavaj från 1984. Jag skriker mot vindstrappan till min familj.

-Ni har amputerat en del av mig! Är ni nöjda nu?

Jag hör hur luckan till vinden stängs underifrån och sen släcks belysningen. Jag famlar i beckmörkret och ångrar allt. Speciellt Strohrommen och cigaretten.

Kramhelvetet.

När gick vi ifrån lite stela men professionella möten som inleddes och avslutades med handslag - till att kramas? Och viktigast av allt, när slutade det att kännas otvunget, sympatiskt och förvandlas till ett socialt ok? Det här är inte längre bara en isolerad problemställning för oss i media- och underhållningsbranschen, men jag vet att jag är en del av problemet. Jag har inte bara deltagit i kramandet, jag har ibland även varit initiativtagare. Som när jag kramade min personliga bankman sist. Det var fel på så många nivåer och då har jag inte ens hunnit berätta att han är 1.60 lång. Hur jag tornade mig över honom och skymtade hans skrämda kaninblick när mina armar omslöt honom. Och istället för att känna in hans obehag och byta till en hård dunk i ryggen, höll jag om honom lite för hårt, alldeles för länge. Jag lämnade banken med en inre bild av min personliga bankman sittandes i duschen i full kostym med kallt vatten strilande över kroppen. Ingen bild jag är stolt över.

Men det kan inte bara vara jag som ibland känner att kramen i yrkeslivet kan vara ett steg som komplicerar relationen? Att det kan skapa tvångstankar kring om man ska kramas både när man ses och när man skiljs? En utebliven kram blir plötsligt en aggressionshandling, en förolämpning. Det finns liksom ingen väg tillbaka från kramen. Till slut tvingas vi kanske omfamna varandra trots att mötet huvudsakligen bjöd på hot, förolämpningar och dåligt kaffe. Däremot finns risk för en eskalerande väg framåt: Den franska omfamningen med tillhörande blöta kindpussar. Ett helvete där du aldrig vet vilken kind de tänker börja med och därför tvingas försöka läsa deras vinblöta läppar som närmar sig. Likt en hockeymålvakt tolkar du minsta ögonrörelse och nackvridning reptilsnabbt för att sen oundvikligen gå åt fel håll och hamna slemhinna mot slemhinna. En handling som kan missuppfattas. Och skulle du mot förmodan gå mot rätt kind så vet du aldrig om de tänker pussa två gånger på varje sida eller kanske till och med avsluta på ett ojämnt tal.

-Jag dömer dig till livstids fängelse. En kram på det?

Är det verkligen hit vi vill? 

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.

Bygglovens poesi.

Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?