Testat på människor.

Det finns få saker som kan få mig att promenera i naturen i fyra timmar. Jag har kokat ner det till en skogsbrand eller en liten hård boll som ska slås ner i 18 hål. Det var därför med en viss entusiasm jag gick till Svenska Golfförbundet. Jag tänkte mig att de ville diskutera ”sportens” fall, bristande lönsamhet och obefintliga lockelse på den yngre generationen. 

-De här svinen på golfbanorna, öppnade en bastant kvinna när vi slog oss ner i konferensrummet.

-Även om jag delar din syn på vita medelålders män i skitfula kläder, betyder inte det att vi ska hemfalla åt att prata om dem i nedvärderande termer. Jag tycker att vi ska stå över det och lägga vårt förakt bakom oss, om så bara för ett ögonblick.

När det gick upp för mig att hon pratade om riktiga vildsvin, låtsades jag ha skämtat och nös sen flera gånger för att maskera den rödfärg som tagit över mitt ansikte. Jag lyssnade på hur fairways plöjts upp på nätterna, hur avföring hittats på greener och rädslan som många golfare känner för att leta efter en boll i skogen. Hon pratade på om staket som inte fungerade, lampor som tändes på nätterna och någon sorts ljudsystem som gav ifrån sig skrämmande ljud. Men ingenting fungerade. Jag nickade instämmande när det krävdes, skakade olycksaligt när det påkallades och fyllde på med lite av det motbjudande kaffet hon bjöd på. Hon avslutade med några ord om en sport i kris som inte orkade med flera motgångar, sen tittade hon hoppfullt på mig.

-Jag tror att du kanske vänt dig till fel person. Mitt arbete handlar huvudsakligen om att skriva?

-Jo, men du är väl en idémänniska i första hand?

-Golfare först, människa sen, svarade jag och förväntade mig ett litet leende. Det enda svar jag fick var ett nervöst ticks runt ögonen.

-Truppmina 12 är det enda jag kan komma på, sa jag och slog ut med händerna. En självutlösande sprängladdning som skjutsar ut 449 stålkulor med en hastighet av 1500 meter per sekund. Sätter det mesta ur spel inom 50 meters radie. 

-Nej, men det är ju fruktansvärt grymt.

-Inte alls, det är ett vapen som testats grundligt på människor i årtionden och fortfarande används flitigt i väpnade konflikter världen över. Idiotsäkert. Sen kan ni ju servera närodlade vildsvinsbiffar på golfrestaurangen också.

Jag knuffades ut från Svenska Golfförbundet men hade ändå en bra känsla i kroppen. Som när jag just slagit en bra drive.

Greta Garbos ägg.

Dr Gregory Goodwin Pincus var läkaren som 1937 gjorde sig känd genom att artificiellt befrukta ett kaninägg. Idén var kontroversiell redan med kaninen och Dr Pincus forskade därför vidare på fritiden under hela sin levnad för att att lyckas med en konstgjord befruktning på människor. Huvudsakligen genom att experimentera hemma med sina egna spermier och ägg från en grannfru som i gengäld fick gratis behandling av sitt åderbråck. 

Dr Pincus hemliga läkarjournaler hittades 2013 bakom en lös planka i en garderob i hans forna hem i Boston. Där kunde det konstateras att Greta Garbo besökt honom vid flera tillfällen för att frysa ner ägg. Experimentet med kaninen hade fångat hennes uppmärksamhet i en artikel där Dr Pincus antydde att i framtiden skulle kvinnor kunna frysa in sina ägg och sen befrukta dem när det passade. Greta var 36 år och hade redan bestämt sig för att floppen ”Tvillingarna” skulle bli hennes sista film. Hon hade också sedan länge gett upp idén på att behöva leva med en man och därmed också utgått ifrån att hon skulle förbli barnlös. Dr Pincus förvarade Garbos ägg med löftet att när han löst hemligheten, skulle hennes ägg bli de första i världen som befruktades. Han fortsatte sin forskning ända tills den gick i graven med honom själv 1967.

När Dr Pincus hus genomsöktes vidare upptäcktes en hushållsfrys av märket General Electric i en dold del av husets krypgrund, fortfarande påslagen och på maximal kylning. En styckad hjort och ett stort antal provrör hittades, fyra av dem markerade med initialerna G.G, precis så som det angetts i journalen. Fyndet flyttades snabbt till Massachusetts General Hospital och togs om hand av läkare som efter ett tag kunde konstatera att äggen var i perfekt skick och fullt livsdugliga. Eftersom Greta blev amerikansk medborgare 1951 kunde man tro att äganderätten till äggen var en icke-fråga. Men när Garbos testament granskades igen fick de lite yvigt skrivna raderna, där hon krävde att hennes kropp skulle forslas och begravas i Sverige, en helt ny innebörd. Äggen hörde hemma i Sverige.

Den dåvarande Svenska Alliansregeringen fick, bokstavligt talat, äggen på sitt bord när de flögs hem för förvaring på Karolinska Institutet. Regeringen valde att inte offentliggöra fyndet, eftersom man inte visste vad man skulle göra av det. Göran Hägglund föreslog ett Greta Garbo-museum där en transparent frys med äggen skulle kunna bli museets epicentrum. Dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth höll med om att Garbos ägg var en kulturfråga men såg också den politiska möjligheten. Hon visste att valförlusten var nära förestående och att bara ett mirakel skulle kunna rädda Alliansen kvar vid makten - Greta Garbos ofödda barn. 

Genom hemliga kontakter med Författarförbundet och Dramatikerförbundet började sökandet efter en lämplig man. Tyvärr spred sig ryktet snabbt och en hord självutnämnda kulturmän hörde av sig och höll långa monologer om varför just deras genuppsättningar var mest kompatibla med Garbos. Jan Guillou, Björn Ranelid, Örjan Ramberg och Ulf Lundell stod längst fram i det ledet med öppna gylfar. Även några män ur ätten Sabelskjöld, som ju Greta Garbo var släkt med, menade att de borde få rätten att befrukta Gretas ägg. När någon påpekade att släktskap knappast klassas som en tillgång i befruktningssammanhang, blev de stötta och menade att släktband mellan föräldrar var en självklarhet i deras släkt. Ett antal yngre kulturkvinnor klev också fram och erbjöd sina livmödrar för det befruktade ägget. Många hade med sig rekommendationsbrev från sina gynekologer som intygade vilket förstklassigt fortplantningsorgan de besatt.

När ryktet om Garbos ägg nådde kvällspressen tvingades hela regeringen till krismöte på Harpsund. Fredrik Reinfeldt höll med om att Greta Garbos barn skulle kunna bli den vilseledande manöver han behövde för att dölja att de helt tappat idéer och konfliktvilja. Men han ville inte bidra till kulturelitismen, utan menade att sädfrågan måste avgöras mer demokratiskt. Jan Björklund höll med och föreslog att alla män som ville skulle få bidra och att man sen blandade allas donation i en pumptermos, vilket skapade en kort men intressant diskussion om olika typer av termosar på marknaden. När Erik Ullenhag föreslog att spermier i så fall kunde tas från en befintlig spermabank, blev Annie Lööf förbannad och menade att män som var så fåfänga att de ville sprida sin säd helt utan urskiljning inte borde få skaffa barn alls.

Hela frågan fick sin naturliga lösning när Karolinska Institutet drabbades av ett strömavbrott under en av sprängningarna av det nya sjukhuset. Frysen med Greta Garbos ägg slocknade och det gjorde även drömmen om det perfekta barnet.

Köprunkaren i centrum.

Jag strosade i en musikaffär och killen bakom disken pratade i telefonen med en polare samtidigt. Vi var säkert ett tiotal personer i butiken när butikskillen högt och tydligt konstaterade för sin kompis i andra änden.

”Nej, det händer inte mycket. Det är mest en massa köprunkare här idag.”

Flera av oss i butiken tittade till på varandra. Skygga ögonkast som ordlöst bekräftade att vi hade hört samma sak. Så jag bestämde mig för att gå fram till killen, för att lära honom någonting. Civilkurage är fel ord, men det är det jag kommer på just nu. I all välmening knäppte jag till med långfingret på hans öronring som töjt ut skinnet i öronloben till bristningsgränsen. En dov ton i D ljöd och killen snurrade runt. 

”Vad fan håller du på med?”

Jag hade bestämt mig för att vara pedagogisk. Nyckeln till framgång i utvecklingssamtal är att både ge positiv och negativ feedback, det är i alla fall vad jag hört.

”Vilken härligt butik” började jag och tog telefonen ifrån honom och avslutade samtalet. Han stirrade förvånat på mig och halspulsådern bultade lite extra på den delen av halsen där Lille Skutt var tatuerad med en starköl i handen.

”Jag vill börja med att ge en komplimang till din språkliga förmåga. Att du lyckats gifta ihop två vitt skilda verb och skapa ett helt nytt begrepp som på ett precis sätt fångar en grupp människor som annars, lite slarvigt, brukar kallas för ’kunder’. Ditt ord är mycket mustigare, mer minnesvärt och roligare på alla vis.”

”Öh, tack…”

”Men sen tänker jag såhär…stoppa mig om jag går för fort fram….”

Vilset skakade han på huvudet så att frisyren, väldigt lik en kronärtskocksbotten, svajade lite. Samtidigt tog jag fram min flaska med handkräm och började tankfullt skruva av locket.

”…men ditt nya verb kanske avskräcker snarare än inbjuder till att handla här. Och det leder till att du snart måste försöka hitta ett nytt jobb, förslagsvis inom en annan bransch där service och bemötande är underordnat. Och där illusionen om att bli rockstjärna inte hotar möjligheten att behålla jobbet.”

Han tittade uttryckslöst på mig samtidigt som jag gav handkrämsflaskan ett rejält tryck. En tjock stråle landade rakt i hans ansikte.

”Jaha, där har jag visst köprunkat färdigt.”

Jag lämnade butiken, småvisslandes på ”Back in Black”.

Den självutplånande mannen.

Redan när han ringer och säger att han vill prata om ett projekt minns jag varför jag undvikit honom sedan skolan. Så jag gör som vanligt, tackar ja till att mötas över en lunch trots att hela min kropp ylar: NEJ!

Vi ses på en pretentiös restaurang i Stockholm där servitrisen pratar i 7 minuter om var den ödsliga sillbiten på tallriken kommer ifrån och vilken sorts uppväxt den haft. Jag studerar honom på andra sidan bordet och min bestämda känsla är att han måste drabbats av en eskalerande sjukdom som gjort honom 30 år äldre än mig. Från hans insmorda läppar kommer en sorts trögflytande gammelsvenska, kryddad med aforismer. ”Man kan inte gå över en klyfta i flera steg, ömsom vin ömsom vatten, man ska inte kasta sten i glashus och aldrig döma boken efter omslaget ” dyker upp mitt i meningar helt slumpmässigt. 

”Man skall icke dräpa” tänker jag för mig själv och upptäcker att jag krampaktig håller i min gaffel som en dolk. Jag ber samtidigt servitrisen om ett stort glas rödvin och säger vänligt att jag passar på att höra vinodlarens livs historia just idag.

Jag har alltid trott att jag är väluppfostrad, men det är nu det går upp för mig att jag i grunden är en självutplånande människa. Varför ställer jag annars följdfrågor som uppmuntrar honom att prata ännu mer om sitt liv? Han baddar belåtet bort sillspadet från sin mun med linneservetten, som om mundiarrén redan avlossats. Sen startar en detaljerad historia om hans s.k ”resa” med uppenbart efterkonstruerade vändpunkter. Perioder han återger som självvalda andrum för reflektion och eftertanke, fast alla vet att han fick sparken. Han säger att han är ”klar” vilket jag ska förstå som att han är ekonomiskt oberoende. Sen kom han till insikten att pengar och framgång inte berikade honom längre och började söka sig själv under en jorden-runt-segling med full besättning. Slutligen fann han sig själv på ett välkänt retreat i Dalarna.

-Det var helt fantastiskt. Vegetarisk mat, meditation, yoga och en vecka som förändrade mitt liv. Jag är en helt annan människa idag, berättar han lyriskt.

Jag försöker minnas vem han möjligen kunde varit innan denna magiska insikt. Det totala ointresset av att lyssna, de röda byxorna, den grisrosa skjortan och överkamningen av flinten med de långa hårtestarna, är det verkligen resultatet av hans pånyttfödelse?

-Jag får egentligen inte prata alls om vad vi gjorde…

-Det behöver du inte heller, försöker jag och sveper mitt vinglas som om det vore Apfelsaft.

-..men jag kan väl säga att det var en stark andlig upplevelse där jag för första gången reflekterade kring vem JAG är….inte mitt yttre utan…

-Men Gud så intressant, säger jag och vilar hakan på mina knäppta händer.

-Javisst är det, svarar han och lägger huvudet på sned.

-Jag vill höra allt om den här veckan som förändrat dig så i grunden att du inte ens klarar av att följa den enda regel du fått. 

Sen går jag därifrån, som en ny människa.

Alperna ger och tar.

Omgiven av glaciärer i Dolomiterna och i skuggan av den mäktiga toppen Cervino (mer känd som Matterhorn) ligger den lilla skidorten Cervinia. Jag och min fru hade precis pressat oss till vårt yttersta på väg upp mot 2880 meter, när en skinntorr tant runt 70 småjoggade förbi oss. Hon hade en ryggsäck med ett bilbatteri i och två fulla gasoltuber i vardera hand. Så att barnen kunde få lite mat, sa hon utan en tillstymmelse till andnöd. Det var Operation Dagsverke i den lilla alpbyn idag förklarade hon. Exakt var bilbatteriet kom in i bilden var lite oklart för mig, så jag utgick ifrån att de bedrev lite old-school-uppfostran med ström som pedagogiskt redskap.  

Jag flämtade lite artighetsfraser tillbaka på italienska, men med tanke på den tunna luften och att mitt blodsocker befann sig under kontinentalsockeln, kan jag lika gärna ha rabblat namn på pizzor. 

Vi krälade upp den sista biten till 2880 meter och möttes av sorglösa barn som sprang med små hoppsasteg och fyllde sina sopsäckar. Jag blev rörd över att ett folk som till för bara några år sedan satte stolthet i att kasta sina sopor rakt ut i naturen, nu plötsligt vaknat och blivit miljömedvetna. Det visade sig snart att Operations Dagverke i Cervinia inte handlade så mycket om PET-flaskor och sopor, utan mer om likdelar. Hela berget kantas tydligen av av bergbestigare som underskattat Cervinos topp på 4478 meters höjd, samt snowboard- och skidåkare som överskattat sin egen åkförmåga. 

En liten blank, småtjock pojke förklarade glatt för mig att det brukar börja lukta illa om kropparna när sommarvärmen kommer och att det skrämmer bort turisterna. Han sa att det var samma sak varje år och att de fick 10 euro per komplett skelett och att man fick behålla pjäxor och annan utrustning som hittades. Jag blev lite djupsinnig och slogs av hur en människans olyckan kan vara en annans lycka. Sen slöt jag ögonen och lyssnade till forsarna med glaciärvattnet, vindens tjut, murmeldjurens hoande och barnens glada rop som tillsammans förenades i ett sagolikt C#maj6/9. 

Plötsligt kände jag hur någon petade lite prövande på mig med en stav. Den lilla knubbiga pojken hoppades på att jag avlidit, så jag reste mig snabbt upp på armbågarna och fräste som en lokatt mot honom. Han backade skrämt tillbaka och klev rakt ner i en glaciärspricka. Hans gälla skrik liksom tonade bort ju djupare han föll. Tråkigt, han som hade samlat ihop så mycket euro och utrustning. Men sen tröstade jag mig med att att han kommer att bli ett riktigt fynd när han hittas om ett par säsonger.

Måskungen är född.

Jag hade fel i mitt förra inlägg. Det känns viktigt att kunna erkänna det såhär öppet, jag har läst att det är ett klädsamt drag. Nu var det visserligen inte bara jag som felade, utan även wikipedia och hela den samlade ornitologiska expertisen.

Måsar är inte flyttfåglar som beger sig till Kanarieöarna under vintern. I själva verket kryper de in i björniden och ligger sked med den svenska björnstammen. De lägger sig lager på lager så att björnen ser ut att ha en en gråvit päls på sig. Bara de gula näbbarna, som ligger med en skrämmande symmetri, avslöjar hur det egentligen förhåller sig. Den här korrekta bilden kom till mig i en dröm under siestan, efter en näringsfattig lunch på oliver, kex och antal glas grappa.

Sen när våren anländer och björnarna kravlar sig ut, skakar de av sig sin kappa av måsar. Ja, måsarna har ju förstås dött under idetiden, de är ju inte alls rustade för månader utan mat och dryck.

I min dröm hittade jag en övergiven måsmantel i skogen och tog den på mig. Näbbarna runt halsen bildade en hög, skulpterad krage och genom att kroka i ett måsben och en ovanligt krokig näbb, kunde jag fästa ihop den. Den var varm och vacker som en hermelinpäls och jag speglade mig i en porlande bäck innan jag gick allt djupare in i skogen. Likt en monark i sin kungamantel.

Efter ett tag kom jag fram till en campingplats där ett stort antal människor i foppatofflor flockades runt en engångsgrill och glodde på några flintastekar. De som inte hade burkar med extra stark starköl i händerna, hade kepsar med en bag in box monterad på vardera sida. En med rödvin på ena sidan och en med vitt på andra sidan, sen löpte två slangar in i munnen. De tittade storögt upp mig, eventuellt hjälpte doften av hundratals döda sjöfåglar till att fånga deras uppmärksamhet.

-Vem är du, frågade mannen som var grillansvarig. Hans mage stack ut som en hård boll och det pyrde lite i hans navelhår.

-Jag är Måskungen, svarade jag och bad om en starköl.

Sommarens ljudbild.

Jag sitter på en terass högt upp med utsikt över hela Rapallo. Temperaturen är aldrig under 30 grader och den enda fläkt som erbjuds är min hunds flämtande. En doft av strömming och hundmat.

Kyrkklockorna slår oavbrutet och dånar över dalgången, det känns som om de markerar såväl hel- som halvtimmar och kvartar med mer eller mindre melodiska klockspel. Jag antar, lite fördomsfullt och antagligen felaktigt, att det är döva dvärgar på syra och utan synkroniserade klockor som släpper loss i de tiotal kyrktorn jag ser från min terass. Kyrkans sätt att hålla folket i schack, tänker jag. Att ständigt påminna om skulden, skammen och kollekten.

Kakafonin triggar också någon av stadens hundar att börja yla, vilket inom kort leder till att alla stadens hundar ylar. Jag antar att det är deras ordlösa sätt att klaga och först när klockspelen tar en mikropaus (när dvärgarna kyler ner sig med en starköl och en cigg) så tystnar de som på ett kommando. Och i de här små andrummen av tystnad hörs plötsligt de flabbande fiskmåsarna. En fågelart som väsnas och skriker som fotbollssupportrar. (Antagligen jämlikar rent intellektuellt.) De hör hemma i min barndoms somrar i Stockholms skärgård, när fiskrensen lämnades på bryggan och en enorm flock slogs om inälvsmaten samtidigt som jag sköt slangbella på dem.

Jag undrar vart de tar vägen när den svenska sommaren är över? De går väl inte ide, tänker jag och tvingas googla (och därmed blotta min egen intellektuella nivå). Jag får lära mig att de häckar i Sverige och sen flyger till Kanarieöarna för vintern. Plötsligt växer min respekt för fiskmåsen. En fri själ som lärt sig koden och bara tillbringar tid i länder när villkoren är som mest gynnsamma. Men sen minns jag hur de flockas runt soptippar världen över och då återgår de till att bara vara luftens okrönta idioter.

Nu drar kyrkklockorna igång och dränker ljudet av….Sopmåsen, är inte det ett mer passande namn?