Bechamelfilosofi.

Jag står och blickar in kylen och hittar en tetra med bechamelsås längst in. En överbliven och bortglömd stackare som aldrig kom till användning, tänker jag och tittar på utgångsdatumet. Jag överraskas av att såsen har ett utgångsdatum som rimligen överskrider både kylskåpets och min egen förväntade existens. Min första tanke borde vara att det är någonting osunt med en matvara som har en så fruktansvärt lång hållbarhet. Men det är det inte. Istället börjar jag tänka på att kylen kommer att hamna på en återvinningsstation och komma till användning igen, medan jag kremeras och antar min lite lösare ursprungsstruktur. Fria elementarpartiklar som jublande söker nya och mer intressanta sammanhang att figurera i. 

Jag har undvikit att berätta om mina inre röster som jag ofta hör, mest eftersom jag inte vill bli tvångsintagen men också för att inte skrämma upp min familj. Det är rösterna av miljoner elementarpartiklar som förföljt mig i hela mitt liv och oavbrutet snackat skit om mig. De skryter om sin födelse i Big Bang, deras hissnande resor genom rymden i miljontals ljusår innan de slutligen hamnade här och bosatte sig i en historisk viktig person som de var en del av innan de vandrade vidare och tillbringade tid i andra betydelsefulla människor som var så mycket bättre än jag. 

-Den här djävla losern är inte mycket att skriva hem om, säger de med sina pipiga röster.

Ibland är jag stark och svarar tillbaka. Att jag är någonting mer än en klump partiklar. Att helheten är större än delarna. 

-Yeah, right, hör jag unisont tillbaka följt av en skrattsalva som för en utomstående betraktare bara märks som en rysning eller en ristning.

Så jag tar bechamelsåsen och tömmer ut den i toaletten. Jag hör partiklarna i min kropp brusa upp av chock och indignation. Sen spolar jag och skickar med en sista hälsning.

-Ha ett bra evigt liv.

Årets bästa dag.

Midsommarafton närmar sig och en obehaglig doft sprider sig från landställets inomhus-mulltoalett. Doften har ökat i intensitet under veckan och till slut sneglar jag ner i mörkret och konstaterar att ingenting verkar transformeras till mull, snarare konserveras. Tunnan är överfull och den roterande skiva som ska dunsta bort det flyktigare artilleriet är fylld till bredden. Familjens kvinnor är plötsligt väldigt upptagna med annat och jag och min svåger från Nordnorge tittar dött på varandra. Vi konstaterar att det element som ska hålla tunnans temperatur på en 38 gradig nivå, och därigenom påskynda nedbrytningen, inte fungerar. Konstruktionen är naturligtvis gjord så att värmeelementet inte kan bytas utan att hela tunnan först tas ur.

Vi tar på oss lusekoftor, varför är lite oklart, men det känns som om vi behöver omfamnas av någonting hemtrevligt under den prövning som ligger framför oss. Sen dricker vi ett dricksglas bananlikör för moralen och knyter snusnäsdukar över våra näsor och munnar för att över huvud taget stå ut där inne. Min svåger hittar trädgårdshandskar, själv får jag hålla till godo med två grillvantar, bägge avsedda för högerhanden och med texten ”Buon Appetito” broderat i skrivstil på.

Vi monterar bort locket och konfronteras med en syn- och doftupplevelse bortom det mesta. Men vi stålsätter oss, vänder blicken mot pärlsponten och lyfter. Min svåger nynnar på sin nationalsång. Det är överrumplande tungt. Förra sommarens samlade produktion. Jag minns med värme farbror Bertils laxpudding, de svenska kräftorna, biffarna från grillen, sallader och färsk fisk. Vi lyfter så strikt vi kan, men oundvikligen tiltar tunnan en smula och straxt därefter är katastrofen ett faktum.

Två dagar senare har vi knackat loss hela klinkergolvet och sanerat katastrofområdet enligt konstens alla regler. Min svåger har beställt hem ett nytt värmeelement och jag har surfat rätt på namnet till han som konstruerat mulltoan. Jag beställer en svart sexdocka i fullformat från en amerikansk sajt och bokar så att den ska levereras vid hans dörr på midsommarafton i ett oblygt paket med tillhörande faktura. 

Sen eldar vi upp lusekoftor, snusnäsdukar och handskar i ett rostig oljefat och inväntar gästerna.

Bröllopstalet.

Hovet hör av sig. Bröllopet mellan Carl-Philip och Sofia närmar sig och de undrar om jag kan tänka mig att skriva Kungens tal till brudparet. 

-Vill han inte skriva det själv? undrar jag.

-Jo, det är ju det som skrämmer oss, svarar tanten från Hovet stressat.

Så jag ägnar en vecka åt att skriva talet som Kungen ska hålla till sin son och blivande svärdotter. Jag får inte träffa Kungen, så jag famlar lite i blindo när det gäller tonalitet, grad av värme o.s.v. Maniskt tittar jag på intervjuer med Kungen och försöker begripa hans syntax och språkliga logik. Jag surfar igenom youtubeklipp och försöker få en känsla för fader-son relationen. Hur de uppför sig tillsammans, hur Kungen pratar med sin son och även hur han han beter sig mot sin blivande svärdotter. 

Mitt första utkast bygger på att jag skriver så att det blir trovärdigt att Kungen skrivit talet själv. Jag ser framför mig hur Hans Majestät klingar i glaset och reser sig upp inför alla på bröllopsfesten.

-Kära Hertig och Hertiginna av Värmland. Det är en stor dag idag. För mig. För Drottningen. Och för Sverige. Ett nytt blad vänds när ni idag avgav trohetslöfte till varandra…

Jag fullföljer talet i samma anda och slås av hur lätt det stela, distanserade och känslolösa kommer till mig. Ord staplas på varandra och bildar meningar som är korrekta och klanderfria, men helt könlösa. Dagen efter tittar jag på talet och öppnar sen ett nytt dokument i datorn, väl medveten om att det första jag skriver alltid är klichéer. Jag stirrar på den blinkande markören i säkert 30 minuter. Sen börjar jag skriva på nytt.

-Min son, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta eftersom jag, som du vet, inte alltid har lätt att hitta orden. Men jag tänker att jag också tillhör en generation män som aldrig lärt oss att visa känslor offentligt. Och är man dessutom en extremt offentlig person så gör inte det saken lättare. Kanske avskräcktes jag lite när jag skulle gulla med dig som bebis också, jag tappade både kungakronan och riksäpplet rakt ner i barnsängen. (Plats för skratt.)

-Carl-Philip. Jag är så stolt över både dig och dina systrar att det värker i mig ibland. Hur ni växt upp i en familj som inte är som alla andra. En familj som ständigt betraktas, bevakas och där vi alla fötts in i roller som ingen av oss bett om från början. Och att du Sofia väljer att gifta dig med Carl-Philip, trots den här konstiga familjen som du får på köpet, är modigt och inspirerande. Jag vet att det är av kärlek som ni gör det, eftersom ni bägge har någonting fuktigt i blicken och lätt öppen mun varje gång ni tittar på varandra. (Plats för skratt.) Men det är inte bara ni som är lyckliga idag. Alla i våra bägge familjer är lyckliga idag. Och jag tror faktiskt, oavsett vad man tycker om ärvda titlar och monarkin som företeelse, att hela Sverige är lyckligt idag. 

-Skål för brudparet. Och skål för kärleken.

Tanten från Hovet ringde tillbaka efter ett par timmar.

-Vilket sentimentalt dravel. Det är ingen romantisk komedi du håller på med nu. Det här får du göra om, annars betalar vi inte en krona.

Jag låtsas skriva ett par dagar, sen mailar jag över mitt första utkast. Hon ringer tillbaka inom ett par minuter.

-Där satt det. Vi älskar talet.

Att planera för framtiden.

Jag har börjat fundera över åldrandet för första gången någonsin. Det skedde helt omedvetet, jag kom på mig själv att sitta och intresserat studera annonser för hagelgevär i ett reklamutskick. 

Det är inte vinstintressena i vården som skrämt upp mig inför åldrandet, även om nivån på den diskussionen är väldigt skrämmande. Det är heller inte rädslan inför det uppenbara, att pensionen kommer att vara toklåg trots åratal av insättningar i pensionsförsäkringar. Nej, det är tanken på att en dag bli morfar som skrämmer mig. Att än en gång tvingas prata och umgås med självupptagna småbarn i deras hopplösa lekar. Bara tanken på att behöva klä på dockor igen, sparka boll med en kvartsfigur som saknar all bollkänsla, läsa politiskt korrekta barnböcker med präktig sensmoral för att slutligen somna bredvid en smitthärd som bär på resistenta bakterier från helvetet. Med mina egna barn utvecklade jag efter hand en fin förmåga att leka med Barbies på ett sätt som osvikligen ledde till utvisning från deras rum.

-Oj, jag tror att Evelina just har bajsat på sig.

-Pappa, du förstör leken. 

Nu har jag förberett mig lite grundligare kan man säga. Jag har svetsat fast en avsågad hagelbössa med bägge piporna i gallret framför ansiktet. Jag måttade noga så att jag skulle nå avtryckaren när hjälmen var på och visiret nedfällt. Mer kontroll än så över sitt liv och sitt åldrande tror jag inte är möjligt att uppnå. Jag inbillar mig också att det kan finnas en pedagogisk effekt av att gå omkring med hjälmen på sig då och då och fingra lite på avtryckaren. En stillsam påminnelse att man inte är här för evigt. Carpe Diem och allt det där. Tyvärr glömde jag bort att jag hade den på mig en dag och öppnade ytterdörren för några fotbollsungar som ville sälja kokosbollar. Ett ansträngt samtal följde där jag tvingades vrida huvudet åt sidan för att se förbi mynningen och få ögonkontakt. De frågade vad jag hade på huvudet och jag svarade.

-En pensionsförsäkring.

Då sprang de därifrån. Tråkigt. Jag som är så förtjust i kokosbollar.

Konstnärlig limbo.

Jag skrev en kortfilm några år sedan som heter ”Epiderma”. I korthet går den ut på att vi får följa en man som just blivit lämnad av sin fru och hans gradvisa förfall hemma i lägenheten. Det börjar lite trevande med att han sitter framför tv’n och raspar fötterna med en fotfil över sin pasta, för att därefter äta upp den. Sen glider det elegant över till att han samlar ihop hår och smuts från badkar och handfat, rullar ihop det till en liten boll och lägger det under läppen som en snus.

Han tvättar sina kalsonger i vattenkokaren och dricker sen vattnet som en mustig kopp te. Han köper enorma mängder kräftor och skalar systematiskt i sin ensamhet. Sen äter han bara bajssträngarna och kastar resten. I slutscenen står mannen i bar underkropp över kökets diskho och rengör sin uppblåsbara Barbara med en flaskborste.

Ja, jag tror ni alla fattar den artistiska och symboliska vidden av det här manuset. Det gjorde däremot inte Svenska Filminstitutet som inte ville ge mig en krona för projektet. 

-Spekulativ, manlig, nonsens, är meningen som fortfarande ringer i mina öron.

Då berättade jag att det var Lars Vilks som skulle spela huvudrollen och Susanne Osten skulle regissera och att jag ibland funderade över min sexuella tillhörighet. Då var blev manuset plötsligt genialt och beskrevs som ett angeläget och viktigt konstprojekt med ett unikt genusperspektiv. 

Att filmen sen inte sågs av en enda biobesökare beskrevs som en stor framgång.

Den nya mansbilden.

Min korta period som fotomodell dog samma dag som den metrosexuella mannen och det pinnsmala skönhetsidealet dök upp. För såna som mig fanns då bara Dressman och finska företag kvar. Företag som uppskattade storväxta män med fåraktig blick, dumsäkra leenden och en total oförmåga att röra sig naturligt framför en kamera. Men drömmen att bara bli bedömd efter hur jag ser ut, dog aldrig riktigt.

Nyligen gladde jag mig därför över ett mail från en kvinna som undrade om jag var intresserad av att bli modell för ett företag med kläder och utrustning för jakt, fiske och utomhusliv. Jag som visserligen varken jagar, fiskar och tycker att den svenska skogen är överskattad, blev utom mig av glädje. Kvinnan hade sett ansiktsbilder på mig på nätet, men saknade en helkroppsbild där jag inte hade så mycket kläder på mig. Jag skrockade tillbaka att den typen av önskemål skulle kunna klassas som sexuella trakasserier. Hon svarade med en gullig bild på hundvalp och skrev att om jag inte gjorde exakt som hon sa från och med nu, så skulle hon döda hunden. Eftersom jag älskar hundar mer än människor var jag helt i hennes våld.

Sen startade en egendomlig modellkarriär för mig, där jag tvingades skicka bilder på mig själv, poserandes i vinterlandskap iförd enbart gula gummistövlar och en yxa. Hon var väldigt exakt i sina önskemål kring bilderna, vilket kändes lite exkluderande och oinspirerande för mig som har en så stark konstnärlig ådra. Det finns ju bara så många poser man kan inta med så lite rekvisita. Dessutom kände jag att de kyliga omständigheterna liksom förminskade mig på ett tråkigt sätt.

Jag skrev att jag inte var främmande för att ta regi men att jag också ville få tolka och tillföra mina egna visioner och därmed höja nivån. Hon bad mig hålla käften och skicka fler bilder. Hon var omättlig och när våren kom tvingades jag att resa långt norrut i Sverige för att ta nya bilder. Slumpmässigt klev jag av tåget där snön fortfarande låg och halkade ut i mina lågskor, riggade kameran, klädde av mig och kokade inombords. När snögränsen nådde Kiruna, bestämde jag mig för att spela ut hela mitt register, helt emot hennes önskemål. Att ta samma klichébilder om och om igen kanske höll hundvalpen vid liv, men det höll på att döda mig. Så jag gav allt i en snödriva vid Torneälven. Skapade mig själv en backstory så att jag kunde göra bilderna ”till mina” och hitta själen i min karaktär. Jag hämtade inspiration från Stanislavskij, Tunbjörk, Russ Meyer och Putin.

När en Same passerade med lite renar och tittade dött på mig, dog inspirationen en smula, så jag packade ihop björnfällen och sjuksköterskeuniformen. Jag skickade nöjt bilderna till kvinnan och skrev att det här var den nya mansbilden. Stark på ett mjukt sätt sätt. Både försörjare och objekt i ett. Hon svarade med en bild på en köttgryta där ett hundhalsband skymtades.

Kommersiell poesi.

Min diktsamling ”Fönstren vi aldrig öppnade” är nu äntligen färdig för tryck. 400 ex räknar förlaget med, där ett antal exemplar ska skickas till landets samtliga kulturredaktioner, två går till Kungliga Biblioteket för att bevaras för eftervärlden och ett exemplar tänker jag elda upp tillsammans med min gulnade studentmössa på valborgsmässoafton. (Ett PR-trick med en obegriplig symbolik som kultursektorn kommer att älska.)

Originaltiteln var egentligen ”Renovering av fönster, en handbok” och var en beställningsprodukt jag skrev åt ett stort företag inom byggsektorn. Jag fick en attachéväska med Rikskuponger, två biljetter till nästa VM-final i fotboll och en hink med flytspackel i betalning. Först långt efteråt, när jag städade min hårddisk, tittade jag på den igen och slogs då av en tanke.

Jag ändrade titel, bytte omslagsbilden med en av landets kända tv-snickare till ett par vackra kvinnohänder som sinnligt håller i ett snäckskal. Plötsligt var det inte längre en bedövande tråkig handbok som berättade hur man öppnade fönster som kärvat ihop eller renoverade flagnade fönster till sin ursprungsglans.

Min förläggare, som gett ut ett antal nobelpristagare, grät öppet när vi träffades första gången. Hon sa att ”Fönstren vi aldrig öppnade” förändrat hennes liv och hennes syn på allt. Hon menade att boken synliggjorde alla dessa möjligheter vi bär på men som vi stänger ute i våra liv. Drömmarna som aldrig utforskas, kärleken som inte bejakas, möjligheterna vi låter passera. Hon återgav ordagrant kapitlet om hur man kittar om ett fönster och pratade sen maniskt om de visdomar den texten innehöll. Hur den med sån precision fångade vår tids svårigheter med närhet i relationer. Texterna som tidigare var platta och lite svävande beskrivningar (jag har ju trots allt tummen mitt i handen) hade nu blivit plötsligt omistliga livsinsikter.

Som min förläggare uttryckte saken. ”Nu får Paulo Coelho akta sig.”