Hobbynazisten.

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.

Att uppfostra döttrar.

Jag lockades upp till en stor tidning med löfte om en gratislunch om jag ställde upp på en intervju om barnuppfostan. Jag bad om en Biff Rydberg och en starköl, men fick en hopplös sallad och ett glas kranvatten. De ville höra mitt perspektiv på hur det är att uppfostra två döttrar.

-Jag har egentligen inte så mycket nytt att säga, vilket kanske förenar mig med de flesta som ni intervjuar, svarade jag ödmjukt och petade i salladen med gaffeln.

-Men hur hanterade du tonårstiden? Tonårsdöttrar är ju väldigt problematiska, menade kvinnan på andra sidan bordet.

-Är de? undrade jag. Är det inte tvärt om? 

-Hur menar du nu? frågade hon lite avvaktande och satte pennan mot sin iPad.

-Det börjar ju tidigt. Bråkiga pojkar eller pojkar med diagnoser placeras gärna bredvid snälla flickor som förväntas ha en lugnande effekt på pojkarna.

-Nej, så går det väl inte till? sa kvinnan och tittade misstroget på mig.

-Tro mig, från dagis till gymnasiet används tjejerna som ren stötdämpning.

-Det här är nog inte den här typen av frågor jag ville…..

-Jag är inte färdig. Tidigt måste du dessutom informera dina döttrar om att alla vuxna män inte är snälla. Du hoppar över de hårresande detaljerna, men hoppas att budskapet går fram utan att de ska börja gråta hysteriskt när deras farfar eller morbror ger dem en kram. I puberteten är det dags att otvunget beskriva riskerna med att klä sig utmanande, att en del män misstolkar det eller har problem att kontrollera sina sexuella impulser. Sen får du prata om vikten av att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, eftersom föräldrarna till söner verkar skita i det. Att analsex inte är industristandard som de måste ställa upp på är också lämpligt att ta upp i det sammanhanget. Elegant glider du därefter över till det faktum att de flesta våldtäkter sker mellan människor som känner varandra och när de är berusade. När du ändå har andan uppe så nämner du att han som kommer att erbjuda kokain första gången inte kommer att vara en tandlös farbror i en skidjacka från 80-talet - utan en bekant. Du fortsätter om betydelsen av att hålla koll så att ingen stoppar något i drinken på krogen, att aldrig åka med vilken taxi som helst och för säkerhets skull alltid vara minst två. Du avslutar odramatiskt med att om ett ”nej” tolkas som ett ”ja” så måste de våga sparka mannen mitt emellan benen med full pendelrörelse och sträckt ben med kraft ända från höften. Inte en gång, utan flera. Om det av något skäl inte fungerar så brukar knytnävsslag på strupen eller naglar i ögonen göra det. En kombination är att alltid föredra eftersom de då slipper springa för livet från platsen.

Kvinnan satt tyst på andra sidan bordet, utan att ha gjort en enda anteckning. Hon tittade på mig och jag hörde hennes tunga andetag som överröstade kylsystemet i rummet. 

-Så, det problematiska som jag ser det, fortsatte jag, är hur du berättar det här för dina döttrar utan att de växer upp och hatar 50% av mänskligheten.

-När exakt sa du allt det här till dina döttrar? undrade kvinnan efter en lång stunds tystnad.

-Jag tror de var i 8-10 års åldern. Nyckeln till framgång ligger i att arbeta förebyggande.

En nöjd kund.

-Du kan för fan inte skriva om att du glor tyska turister i röven, det fattar du väl själv? Det var marknadschefen för reseföretaget som stod någonstans i världen, antagligen med ett överdimensionerat bluetooth-headset på huvudet och skrek i telefonen åt mig när jag promenerade utmed kajen i Palma.

-Du skulle ju skriva något för vår kundtidning som lockade till att resa till Mallorca, fortsatte han irriterat.

-Du bad mig ge mitt personliga perspektiv, svarade jag avkopplat och drog några giriga bloss på E-cigaretten som jag riggat med opiumolja och myntablad.

-Ingen kommer att vilja resa till Palma efter den bilden du gav i din senaste text?

-Om du redan vet vad det är som får folk att vilja åka hit, så tycker jag att du ska berätta det för mig. Du får helt enkelt bli en lite skickligare beställare, sa jag och vilade blicken på en lustjakt större än min villa.

Han tystnade i andra änden och jag hörde det välbekanta ljudkulissen av en internationell flygplats.

-Ok, du kan ha en poäng där. Skriv om…..maten, det Mallorcinska köket är storslaget och folk gillar att äta gott på semestern. 

-Så jag hoppar över att folk mest verkar supa, knulla, sola och festa?

-Det är väl klart som fan att du gör, ylade han så att det distade i min telefon.

-Ok, jag skrev ju om calamares i förra inlägget så den biten är väl avklarad. Så vad har vi kvar? Paella, tapas, pinchos. Tre rätter som egentligen är exakt samma sak. Matrester som blandas i en gigantisk stekpanna eller fördelas i löjligt små portioner på ett fat eller en pinne. Om de inte dränks i olja så är de gärna friterade. Skaldjur och fisk, som borde vara en söndagspromenad för dem att tillaga, visar sig vara rena rama Golgatavandringen. Fisken överkokas konsekvent och skaldjuren smakar dy, vilket får mig att misstänka att de odlas utanför reningsverkets utlopp bredvid katedralen. Köttet misshandlas på samma…..

-Anders, jag vet inte hur vi ska kunna komma vidare om du har den här inställningen.

-Jag har en positiv avslutning om spansk mat.

-Låt höra.

-Det absolut bästa med det spanska köket är när maträtten slussas ut genom valfri kroppsöppning.

-Har du inte skrivit något positivt om Palma? frågade han uppgivet.

-Oh jo, svarade jag.

-Något som går att trycka, menar jag.

Jag sög ett djupt bloss på E-cigaretten och lät det gå ett par sekunder innan jag började.

-Duvornas flyktiga skuggor på gatstenarna när de lättar från hustaken. Palmbladens vajande mönster på husfasaderna i gryningen. Det blågröna havet som envetet slår mot klippor. De trånga grändernas hemligheter. Ljumma kvällsvindar, lika varma som din älskades utandningsluft. 

Det var tyst en lång stund efteråt. Jag hörde något som lät som en snyftning innan han pratade igen.

-Nu blev jag alldeles rörd Anders, det där var precis vad vi behövde.

Ett svart hål på stranden.

Jag ligger på stranden utanför Palma på Mallorca när min blick dras rakt in i en tysk mans matsmältningssystem. Han byter oblygt om genom att dra ner sina shorts och kalsonger med ett ryck och står sen framför mig med raka ben och krökt rygg, sökandes efter sina badbyxor. Den här typen av scener bekräftar inte bara att jag gjorde rätt som inte satsade på en karriär som proktolog, utan bevisar också Einsteins relativitetsteori. Tid och rum är relativa begrepp och just här och nu rör sig sekunderna väsentligt mycket långsammare än vad de gör på ett atomur.

Min fascination för mänskligt beteende innebär att händelser som den här har en tendens att hänga kvar. Resten av dagen ägnas åt att fundera över vad som rört sig i den tyske mannens huvud. Jag öppnar förstående och humanistiskt: Han var säkert bara lite tankspridd och hade inte planerat sin omklädning. Han var oblyg och otvungen inför sin egen och andras nakenhet och reflekterade inte alls. Han hade just blekt sin slutmuskel och var angelägen om att få visa upp den. Sen glider jag gradvis över till mindre smickrande och därför mer troliga förklaringar: Han är en blottare. Han markerade sitt revir över stranden, Palma och varför inte - hela Mallorca. Han ville förolämpa mig, ordlöst med en sorts mim. Han har en tråkig skallskada. Eller var det hans eleganta sätt att bjuda upp mig till dans? 

Jag studerar honom dold bakom mina solglasögon och Murakamis senaste roman under resten av dagen. Jag hoppas på en förklaring, något i hans rörelsemönster, hur han smörjer in sig, hur han badar eller hur han solar. Inte bara för min egen skull, utan även för den spanska småbarnsfamiljen bredvid mig. Som intet ont anande satt och åt friterade bläckfiskringar för glatta livet tills de plötsligt tystnade. Nu får de leva med en traumatisk, visuell association i resten av sina liv.

Till slut lämnar jag stranden utan att ha blivit ett dugg klokare, bara lätt brännskadad och än mer säker på att det mänskliga psyket är ett outgrundligt svart hål.

Min dag i Almedalen.

Så jag bestämde mig för att cykla till Almedalen. Alla andra ryggdunkare flög eller åkte båt med sina bag-in-box med rosé som handbagage, men jag tänkte föregå med gott exempel. Jag såg det som en protesthandling som kanske skulle kunna få mycket uppmärksamhet i media och därmed utrymme för min agenda. 

Min agenda var för övrigt något jag funderat mycket på sedan alla riksdagspartier (utom SD och Vänstern) bjudit in mig och bett mig att närvara. Alla pratade om hur spännande det vore att få höra mitt perspektiv och ta del av min agenda. Jag visste inte att jag hade någon agenda men höll med lite ryggradslöst, som jag alltid gör. 

Under den påfrestande cykelresan med enbart 80% Strohrom som vätskeersättning malde det i mitt huvud. Vad skulle jag kunna prata om? Vad ”brinner” jag för, tänkte jag och la i högsta växeln i ett utförslut och siktade in mig mot en snigel som försökte ta sig över vägbanan. Eftersom jag ville ägna resan åt att njuta av naturen och samtidigt fundera över min agenda, litade jag helt på min GPS. Jag förväntade mig att börja känna skitdoften från havet snart eller åtminstone se något avfolkat ortsnamn som kändes bekant. Men det enda som hände var att skogen tätnade, vädret blev sämre, nätter och dagar flöt i varandra och mina tankar färgades av Strohrommen som flödade i mitt system. 

Mörka bilder rörde sig som moderna dansare i batikfärgade lakan i mitt medvetande. Efter fyra dagars oavbrutet cyklande rullade jag till slut förbi en skylt som det stod Älvdalen på. Först då förstod jag att mina arbetarhänder i kombination med spellchecken hade förvanskat mitt resmål en smula. Nåja, jag slapp i alla fall att simma med cykeln över Östersjön. Min plan hade varit att spänna fast cykeln över ryggen och sen förlita mig på att däcken skulle hålla mig flytande. Sen skulle jag naken kliva upp som en grekisk myt inför alla och hålla ett skarpsinnigt tal om sakernas tillstånd. 

Nu checkade jag istället in på vandrarhemmet i Älvdalen där en kvinna satt i allmänrummet och tittade på fotboll med sina små döttrar. Jag hade en regnponcho över mig och så mycket mygg och knott i alla ansiktsöppningar att mina anletsdrag flutit ihop till en brun massa. Barnen skrek och tog skydd bakom mamman när jag hostade till och lösgjorde en spyboll av insekter från svalget. Sen höll jag en monolog som växt fram under den oändliga cykelturen, en holistisk harang om politiska fångar, offside-regler i fotboll, blockpolitik och betydelsen av glaze på grillkött. Kvinnan lyssnade storögt med barnen klistrade som blodiglar vid hennes kropp. Sen frågade hon något på holländska och pekade på spybollen på golvet. 

-Där har du min agenda, svarade jag på flytande holländska och kollapsade sen på furugolvet.

Vad tror du om Venedig?

De träffades på krogen en kväll. Han föll för hennes omedelbarhet, snabbhet i huvudet och befriande skratt. Men mest av allt var det någon sorts kemi mellan dem som gjorde att de drogs till varandra. Hon gav honom sitt telefonnummer innan de skildes åt och han var tvungen att lägga band på sig för att inte ringa direkt morgonen efter.

En dag senare tar de en promenad på Skansen tillsammans. De tittar på den ensamma älgen, glor in i glasrutan där sälarna aldrig syns till och har en heldag tillsammans där allting känns så fruktansvärt rätt. Så han gör något han aldrig gjort förut (och heller aldrig kommer att upprepa), han frågar om de inte kan sticka iväg över långhelgen tillsammans. Han skrattar när han föreslår det och säger att hon antagligen kommer att tro att han är galen. 

-Jag fattar om du säger nej, vi känner ju inte ens varandra, lägger han till för att minimera nederlaget.

-Vad tror du om Venedig? svarar hon snabbt.

En löjligt billig flygbiljett med tillhörande erbjudande på ett hyggligt hotell bokas. Det är off-season. De delar på kostnaderna, det insisterar hon på. Han tjafsar emot lite men är i hemlighet lite nöjd över att hon värnar om sin självständighet. Hon vill inte hamna i någon sorts tacksamhetsposition, han både begriper och uppskattar det. De bokar två enkelrum.

Venedig är omslutet i en fuktig oktoberdimma när de anländer. Flygresan har ägnats åt att dricka drinkar och prata om allt och absolut ingenting. De är bägge förvånade över hur lätt de har att prata med varandra, hur självklart allting känns och att bägge är så äventyrliga att de gör den här spontanresan tillsammans. 

De checkar in på hotellet där alla rummen vetter ut mot en av kanalerna. På kvällen äter de middag på en restaurang som bara befolkas av italienare. Kemin stiger i takt med att vinet töms och till slut kysser de varandra över bordet och hånglar sen hela vägen tillbaka till hotellet. Han känner sig romantiskt på ett sätt som han aldrig gjort förut. Det känns som om han är med i en film.

Till slut hamnar de i hennes säng och sliter av varandra kläderna. Allt känns fantastiskt, tills hon börjar ge instruktioner.

-Säg att jag är en hora som behöver smisk!

Han skrattar och inväntar ögonblicket när hon ska börja skratta också, men det händer inte. Hon har en kall uppfordrande blick som inte viker en millimeter. Så han daskar till henne lite vänskapligt på ena skinkan.

-Hora, säger han dämpat.

-Fan, säg det ordentligt, ryter hon åt honom samtidigt som hon borrar naglarna stenhårt ner i hans ryggtavla. 

Han försöker att vara frigjord och öppen i sinnet och undrar om hon gör det här för honom. Om hon tror att det är såhär han vill ha det? Men varje försök till ömhet eller närhet från hans sida, slutar med fler krav på smisk och att han ska kalla henne för saker. Ord som det tagit generationer att få män att låta bli att säga, vill hon att han ska skrika åt henne. Så han drar henne lite försiktigt i håret, tvingar fram orden hon vill höra och försöker att ge henne lite smisk. Han anstränger sig för att försöka vara den våldsamma och förnedrande man som hon vill ha.

Dagen efter uppför hon sig som om ingenting har hänt och följer glatt med till Gallerie dell’ Accademia. Utställningen är Leonardo Da Vinci’s The Universal Man. Han går runt och känner sig chockskadad och stannar framför teckningen av den Vitruvianske mannen. Leonardos briljans strömmar emot honom och han glömmer för ett ögonblick nattens fasor. Men plötsligt står hon bredvid honom, lägger en hand på hans häck och viskar.

-Kan vi inte sticka hem till hotellet och ha lite skoj istället.

Han avleder henne och lyckas dra ut på museibesöket så länge han kan, men det finns gränser för hur länge man kan stå och dumstirra på teckningar och målningar. Till slut går de hem till hotellet, han har en klump i magen som växer för varje steg och han undrar hur han ska kunna ta sig ur det här. I hotellhissen kommer ingivelsen som kommer att befria honom. Om det är konsten eller paniken som ger honom idén är oklart, men han känner att den är tillräckligt djärv för att fungera.

När de kommer in på hotellrummet lägger han ut flera badhanddukar på golvet, systematiskt och under tystnad. Hon följer det hela intresserat samtidigt som hon klär av sig.

-Varför lägger du dem på golvet? undrar hon genuint intresserad.

Han slår ihop händerna som inför ett barn på barnkalas.

-Jag tänkte ligga där när du går på toaletten över mig.

Inte ett ord sägs under hela hemresan. Hennes resväska kommer först på bagagebandet på Arlanda och när hon passerar tittar hon inte ens på honom.

-Jävla pervo, säger hon bara och går mot utgången. 

Han står kvar och tänker att han aldrig mer ska vara så impulsiv och tackar samtidigt sin lyckliga stjärna för att även hon hade sina begränsningar.

Genvägar.

Landets största miljöorganisation hörde nyligen av sig och ville prata med mig. Så jag släntrade över och lotsades in i ett mötesrum som mest såg ut som om det tillhörde någon sorts anstalt. Efter en stund kom en man och en kvinna in i rummet med lite San Pellegrino, tre plastkoppar och en korg med äpplen från USA.

-Vi måste hitta ett nytt sätt att höja kunskapen om allvaret med Östersjön. Vi når inte fram och vet inte riktigt vad vi ska göra, öppnade kvinnan samtidigt som mannen hällde upp vatten åt oss.

-Vad är det folk inte vet, menar du? frågade jag. 

-Vad som håller på att hända. Att Östersjön håller på att dö, svarade mannen med lite svaj på stämman.

-Men det vet ju folk, sa jag och tog ett grönt äpple ur korgen. Problemet är väl snarare att de inte bryr sig? 

Jag tog en stor tugga av äpplet samtidigt som de stirrade tomt på mig, sen fortsatte jag.

-Låt mig gissa, vi är väl åtminstone två generationer som växt upp med varningen att gravida kvinnor ska undvika fisk från Östersjön. Som sett och känt stanken av algblomningen, som läst att havsörnen håller på att bli steril, som vet att sälarna är fullproppade med kvicksilver, bly och fan vet allt. Och folken runt Östersjön är väl medvetna om att det är jordbruket som är den största boven med allt konstgödsel? 

-Jo, men de kan inte ha insett hur farligt….

-Jag förstår inte alls den här tilltron till att mer kunskap skulle förändra människor? På det stora hela förändras ju inte människor alls, det är därför vi måste ha politiker och lagstiftning som tvingar fram förändringar.

-Du får det att låta som om folk inte bryr sig, alla älskar ju skärgården…

-Inte tillräckligt för att göra någonting åt det i alla fall. De nöjer sig med att ge likes på facebook för att framstå som människor som bryr sig, för att sen återgå till att tömma båtens septiktanken utanför badplatsen och därefter köra packade hem. Finns det en genväg för att slippa ändra sitt beteende, kommer människan alltid att ta den. 

Jag måttade med äppelskruttet mot en soptunna i rummets ena hörn och gjorde en perfekt trepoängare.

-Herregud, vad du är cynisk! sa kvinnan och skakade på huvudet.

-Men det finns faktiskt en lösning på Östersjöns problem, även om jag inte är säker på att ni klarar av att höra den.

-Jag har en känsla av att du kommer att berätta den för oss ändå, sa mannen missmodigt och slog ut med händerna.

-Spräng en bred kanal från Torneå rakt upp utmed gränsen upp till Tromsö och Norska Havet. Det skulle radikalt öka cirkulationen i Östersjön och få skärgården i toppform igen på rekordtid. 

-Men det är ju inte möjligt, det måste vara 100 mil däremellan.

-62 mil för att vara exakt. Börjar vi projektet nu så skapar vi dessutom sysselsättning som utplånar hela vår arbetslöshet över en natt för årtionden framöver. På köpet får vi även en fantastisk handelsled för båttrafik som kommer att gynna exportindustrin enormt. 

Jag svepte mitt vatten, reste mig och gick mot dörren. Innan jag stängde den, stack jag in huvudet igen.

-Och vet ni vad det bästa av allt är? Ingen behöver förändra sitt beteende ett djävla dugg.