Den lille rasbiologen.

Min älskade hund fick inte para sig med andra Jack Russels från Kennelklubben eftersom hon saknade stamtavla. Jag blev förstås galen och höll en lång monolog om rasism och främlingsfientlighet och hur förkastligt det var att ens prata om rasrenhet. Tanten i andra änden svarade lite blasé att jag alltid kunde skicka ett DNA-prov till en firma i England för att få rasfrågan avgjord. 

-Om du tror att jag tänker rangordna en annan levande varelse efter arvsmassa, så tror du djävligt fel, sa jag och la på.

Två veckor senare stod jag och joxade med en tops djupt ner i svalget på min motvilliga hund. Men det var också då som en annan fundering började ta tag i mig. Hur långt tillbaka skulle de kunna spåra mina egna gener? Jag kanske är släkt med Kafka? Caravaggio är i alla fall inte omöjligt, eftersom farfar var italienare? Och Tempelman, låter det inte väldigt judiskt? Det skulle klä mig, tänkte jag, samtidigt som lite rötter från Muhammed vore spännande. I genernas värld behöver ju inte det ena utesluta det andra. Så jag topsade även mig själv grundligt och skickade med det för analys i England. Veckorna gick och jag vittjade brevlådan ivrigt varje morgon, som en gammal fiskare i hopp om en storfångst. Om hunden var renrasig eller inte spelar plötsligt ingen roll alls, nu handlade det ju om någonting så mycket större.

-Vi kan ju vara släkt med Sokrates, deklarerade jag för min familj över en middag.

-Eller Stalin, la min äldsta dotter till utan att lyfta blicken från talriken.

-Men vore det inte fascinerande att få veta exakt varifrån vi kommer? Hur vår egen arvsmassa tråcklat sig igenom historien, raffinerats och förädlats genom olika människoöden för att slutligen hamna i oss, här och nu? Vi är alla större än den här svenne-banan kroppen vi fångats i, avslutade jag och kände att jag planterat en storslagen tanke i mina barns hjärnor. 

När resultatet kom i ett omisskännligt engelskt brev med Drottningen på frimärkena, så var jag alldeles utom mig. Det första pappret bekräftade att min hund var renrasig, så jag slet fram det andra. Jag gick ut i trädgården och kände hur historiens vingslag omfamnade mig, som om rotorbladen hos en helikopter oscillerade i slow motion ovanför mig. Med en majestätisk långsamhet vek jag upp pappret och betraktade min genetiska sammansättning. A, C, T, G i en unik kombination som gör mig till just mig. Min blick vandrade belåtet nedåt mot sidan där institutet bekräftar att testet var till 92% korrekt och därefter till rutan med sanningen om mitt ursprung. 

50% Gorilla, 30% bananfluga, 15% papegoja samt 5% irländsk varghund. 

Jag vek samlat ihop pappret samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Först två dussin pappersnäsdukar senare ryckte jag upp mig. Det fanns fortfarande 8% chans att jag var människa. Och eftersom hoppet är det sista som överger en människa, så kunde man inte utesluta att jag kom från en lång linje av storslagna Homo Sapiens.

Bekämpning av rasism, en snabbkurs.

Eftersom EU-valet med all önskvärd tydlighet visat att inte ett enda anti-rasistiskt argument haft något som helst genomslag, så ringde de desperat från Socialdepartementet till mig.

-Rasister och främlingsfientliga lyssnar ju inte på förnuft. De vrider statistik till egna syften, snyftade Departementssekreteraren uppgivet över en papperskopp med pulverchoklad.

Jag stod och tittade ut på Fredsgatan genom fönstret och trummade lite otåligt med fingrarna på rutan. 

-Vi har ju sett till så att det skrivits ”öppna brev” av alla möjliga kända personer och även om vi inte startar, så har vi i alla fall stöttat anti-rasistiska manifestationer. Vi har finansierat böcker, tv-program, utbildningar, gjort kampanjer som fått jättemånga facebook-likes och allt som står i vår makt, fortsatte han och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. 

-Men problemet är att ni helt glömt bort att prata med dem som faktiskt är problemet.

-Har vi?

-Allt ni gjort vänder sig till folk som redan håller med. Ni måste prata med motståndarna. 

Jag fattade den röda tuschpennan och kontrollerade först att det stod PERMANENT på den, innan jag började skriva på whiteboarden.

1. Vem pratar du med?

-Och när du pratar med en motståndare, så talar du egentligen inte till personen mitt emot. Han eller hon kommer nämligen inte att ändra ståndpunkt under samtalets gång. Den du egentligen pratar med är personerna som följer diskussionen och som överväger eller redan har valt att rösta på t ex SD. Det är de personerna du ska beröra med ditt budskap. Om du har det i åtanke, så kommer du medvetet att göra val av budskap och formuleringar som når fram mycket effektivare.

-Prata till de andra, mumlade Departementssekreteraren och antecknade i sitt block samtidigt som jag var i full färd med nästa rubrik på tavlan.

2. Utgå ifrån där mottagaren befinner sig.

-Ni måste våga att ta ett samtal där ni utgår ifrån där mottagarna befinner sig, vilket är grunden för all framgångsrik kommunikation.

-Men vi kan ju inte hålla med dem? Det kan du inte mena Anders? sa Departementssekreteraren och blinkade lite nervöst.

-Om du vill förändra en människas attityder, så måste du börja där han är. Inte där du vill att han ska vara. I en debatt med t ex SD så måste du leva dig in i att de som röstar på dem har ett sätt att se på saker och ting som du måste visa att du förstår. Du behöver kvittera deras oro, kanske till och med hålla med om några problemställningar och sen presentera din syn på hur man löser det. Inte bli arg, inte fördöma, men gärna ställa intresserade följdfrågor för att därigenom tvinga dem att synliggöra sin okunnighet och människosyn.

-Jag tror jag fattar. Som att fiska, när gäddan huggit så ger man mer lina? sa Departementssekreteraren och sög på bläckpennan så att tänderna missfärgades.

-Inte riktigt, men nära nog, sa jag och fortsatte på tavlan.

3. Skapa utrymme för reträtt. 

-Om jag är nazist och alla skriker åt mig att jag är idiot så ökar inte direkt utrymmet för att ångra sig. Tvärt om, ju mer isolerad och utanför jag känner mig, desto mer kommer jag att bita mig fast i den lilla trygghet jag funnit. Därför måste du skapa förutsättningar för ånger och reträtt utan att din motpart tappar ansiktet. Och återigen, du pratar med människorna som lyssnar, inte nödvändigtvis personen du talar med.

Jag satte på locket på tuschpennan och kastade den på bordet framför Departementssekreteraren som nu sugit så mycket bläck ur pennan att hela munnen och hakan var helt blåsvart.

-Fantastiskt, sa han och log ett helt tandlöst leende mot mig. Att det var så enkelt.

-Så fruktansvärt svårt, menar du väl ändå? sa jag och lämnade byggnaden med en stark känsla av hopplöshet.

Den splitternya ekonomin.

Som alla förhoppningsvis vet, så erbjuds bloggare regelmässigt pengar för att skriva om produkter och tjänster. Ibland har bloggaren någon sorts moralisk kompass och är tydlig med reklambudskapet gentemot sina läsare, men det är snarare ett undantag än en regel. 

Jag beundrar alla unga kvinnor som startat privata bloggar och som formligen krossat tidningsbranschen genom att skriva om mode på ett sätt som uppenbarligen känts mer angeläget än veckotidningarna. Men när de gör sig till okritiska redskap för annonsörer och lurar sin läsekrets så tycker jag att det är besvärande. 

Det är just den dolda agendan som stör mig, avsaknaden av ryggrad både från bloggarens sida och annonsören. Säga vad man vill om reklamfilm, annonser, banners och sponsoring etc, men det är tydligt och bygger på en ärlighet som alla kan begripa. Jag förstår tyvärr annonsörerna, i en tid av total reklamtrötthet så är det som en våt dröm att få ”redaktionell” exponering som upplevs som ett tips från en vän snarare än som reklam.

När jag själv får frågan om jag kan tänka mig att skriva om ett företag mot betalning på min blogg, så undrar jag om de läst mig? Vad är det i mina texter som får dem att tro att jag är villig att göra smygreklam för, som nu senast, GARAGEPORTAR? Så därför har jag nu börjat med ett nytt grepp. Jag skriver ett så raljant och misskrediterande blogginlägg om annonsören som bara jag kan, sen skickar jag det till företaget och frågar vad de är beredda att betala mig för att jag INTE ska publicera.

Jag möter på så vis deras försök till muta med en annan fin gammal kriminell metod. Utpressning.

Välkommen till den splitternya ekonomin.

Hundälskaren.

Det första jag ser när jag kliver in i den annars tomma tunnelbanevagnen på kvällen är hunden. En fulländad Jack Russel-hanne med högställda ben och strävhårig päls. Vit, men med en brun pälsfläck som täcker ena ögat och örat. Jag stirrar förhäxat på hunden som möter min blick med en värme som jag annars sällan får uppleva. 

Anledningen till min extas är att min egen Jack Russeltik, Signe, snart ska löpa och jag har därför börjat leta efter en lämplig partner för att få valpar. Som en hallick har jag botaniserat på kennelklubbar, hundsajter och Blocket. De flesta mailväxlingarna har varit direkt avskräckande. En del ägare pratar om sin hund som om det vore en son eller en äkta hälft. Andra refererar till sig själva som ”hundmänniskor” och skriver på någon sorts bebisspråk som skrämmer mig. Somliga återger, lite för detaljerat, hur själva parningen går till och pladdrar nervöst om mycket pengar de ska ha.  

Men här står nu mina drömmars hund. Min blick glider över hans intakta bakparti och sen vidare utmed kopplet mot ägare. Jag vet inte vad jag hoppas på, men när jag når en bar kvinnoarm och sen landar med blicken på en vacker kvinna runt 30, då vet jag att det här inte kommer att bli enkelt. Jag inser att jag måste använda all min taktkänsla och närmar mig ekipaget likt en Apacheindian. Analogin är förstås helt fel, men jag tänker mer i termer av lövtunna mockasiner och mina sinnen på helspänn, snarare än en skalpering.

-Vilken fin hund, öppnar jag försiktigt samtidigt som jag slår mig ner mitt emot henne. Redan då ser jag att hennes kropp går in i någon sorts försvarsställning. Hon ser sig oroligt omkring i den tomma vagnen och lägger ett ben över det andra.

-Tack, svarar hon med ett hastigt leende innan hon återgår till sin telefon.

Jag böjer mig fram och kelar med hennes hund samtidigt som jag försöker komma på hur jag ska  närma mig ämnet lite avkopplat.

-Jag har en Jack Russeltik själv, säger jag klappar hennes hund på huvudet. Kvinnan nickar och tittar upp lite snabbt.

-Underbar ras, säger jag och möter hundens varma blick.

-Ja, svarar hon och ler lite oroligt.

-Det är inte så att våra hundar skulle kunna få ses i en park någon dag? får jag ur mig och känner att jag hanterar det här väldigt bra.

-Varför då? frågar kvinnan och tittar misstänksamt på mig.

-Tja, för att…Min hjärna går på högvarv och jag vet att ordet jag söker definitivt inte är det som studsar mellan höger och vänster hjärnhalva, men ändå är det precis det som kommer ur min mun.

-Knulla.…

Hon reser sig snabbt och går mot dörrarna med sin vackra hund. Jag följer efter och försöker förklara samtidigt som tåget rullar ut över bron mot Stocksund.

-Oj vad konstigt det där blev, säger jag och småskrattar nervöst, det jag menar är förstås….

Tåget stannar och dörrarna öppnas vid Danderyds sjukhus. Hon går snabbt ifrån mig och jag följer efter lite på avstånd och fortsätter prata, lugnt och metodiskt.

-….vad heter det? Bestiga, nej? Betäcka, heter det så? Avla, kanske?

Det verkar inte ha den lugnande effekt jag hoppats på, hon kastar en skräckslagen blick över axeln och börjar småspringa bortåt utmed den ödsliga perrongen. Jag försöker komma på någonting avväpnande att säga. Något som ska få henne att förstå att jag är en vänligt sinnad tvåbarnspappa som älskar hundar. Men meningen som lämnar mina läppar är precis av den typen som jag lärt mina döttrar tillhör den värsta sortens män.

-JAG ÄR INTE FARLIG! ropar jag efter henne. 

Resultatet är att hon börjar springa för sitt liv i sina höga klackar, samtidigt som hon skriker för full hals. Jag ser henne flaxa upp för trapporna med sin sagolika hund som en dammtrasa efter sig. 

Först då upptäcker jag att en kvinna och hennes 9-åriga son står och stirrar skräckslaget på mig ett tiotal meter bort.

-Jag ville bara göra valpar, förklarar jag urskuldande och slår ut med händerna, men vid det laget springer de också för full maskin mot utgången.

Det sista andetaget.

Ett halvår efter att hans pappa dött befinner han sig på det gamla landstället och går igenom det sista innan de nya ägarna ska ta över. Han strövar i den mörka fiskeboden där doften av svalornas spillning blandas med inslag av havsvatten och bensin. Han låter blicken glida över sin pappas gamla fiskeutrustning, drag med rostiga krokar ligger huller om buller i fiskelådan. I en gammal plastback ligger näten vikta efter konstens alla regler, men fortfarande med lite tångrester kvar.

Den vackra gamla utombordaren från 40-talet som hängt där inne så länge han kan minnas, blänker i det skumma ljuset från det enda fönstret. Han inser att ingenting där inne är värt att rädda. Lite frånvarande tar han upp den gamla blå badmadrassen från golvet som märkligt nog fortfarande är lite halvfull med luft. Det är madrassen han lekte med som barn. Den han låg på och väntade in vågorna från de stora båtarna som la till vid ångbåtsbryggan flera gånger per dag. När hans fingrar glider över madrassen minns han hur illa han alltid tyckt om det sträva plastmaterialet mot huden när det inte är blött.

Plastknoppen sitter djupt förankrat i madrassens lite spruckna gummiöppning. Han drar tills knoppen börjar ge efter och plötsligt forsar luften mot hans ansikte. Den omisskännliga andedräkten av hans pappa strömmar mot honom. En kombination av piptobak, alkohol och PIX halstabletter, de som pappan alltid åt för att dölja sitt missbruk. Det sista andetaget, tänker han och släpper madrassen till golvet och går ut i ljuset igen.

Att skapa köplust.

Ett av mina faktiska uppdrag i New York, frånsett att slutföra min diktsamling ”Näsblod i Sydväst”, var ett uppdrag för ett klädföretag. Det saknades ett hälsosamt förhållande mellan kvinnor som prövade kläder i provrum och som sen faktiskt handlade. Den blågröna belysningen i provrummen var redan utbytt, rökfärgade och förminskande speglar satt på plats tillsammans med heltäckningsmatta och skön loungemusik. Personalen hade utbildats och flera olika strategier hade testats, men ingenting fungerade.

-Det kanske är för dyrt bara? sa jag vid mitt första möte med VD:n, Laura.

-Inte alls, vi är visserligen ett exklusivt dammärke, men inte dyrare än våra konkurrenter.

-Det är inte det att ni har djävligt fula kläder då? fortsatte jag smidigt.

-Vi hade kanske hoppats på lite mer konstruktiva råd från dig Anders, svarade Laura och tittade uppgivet på mig.

Så jag bad att få studien som gjorts av något gigantiskt undersökningsföretag. Mest för syns skull, jag slängde den i papperskorgen redan vid tunnelbanan eftersom jag vet att de aldrig lyckas med mer än att bara bekräfta det uppenbara. Sen ordnade jag tillstånd att få vistas i företagets största butik, i närheten av Union Square, under veckan. Det fanns två stora Chesterfieldsoffor vid skoutställningen och i anslutning till provrummen. Där slog jag mig ner och studerade skådespelet i butiken. Allt som oftast dök det upp andra män som nästan kollapsade ner i soffan, med hålögd blick och en blodsockernivå under havsytan, medan flickvännerna gick omkring i butiken och sen lämnade den tomhänta. Redan efter två dagar kom jag på var felet låg, men eftersom jag ville kunna ta betalt för sju dagar, så ägnade jag resten av dagarna åt att läsa ut ett års samlade Bamsetidningar.

-Ok, såhär ligger det till, sa jag till Laura över det blanka konferensbordet en sen söndagkväll. Det ni behöver är ett batteri av sjukt snygga och välklädda män. Sen posterar ni ut en i varje butik i soffan med översikt över provrummen.

-För att?

-För att när en kund kommer ut ur provrummet och snurrar lite nervöst framför den lite större spegeln så ska hon bekräftas. Inte av en människa som är avlönad av butiken och har provisionslön och vi kan definitivt inte sätta vårt hopp till den deghög till man som hon motvilligt släpat in. 

Hon skrattade till lite och skakade på huvudet åt idén.

-Så du menar…?

-Att en vilt främmande man ska möta kundernas lite otrygga blickar, le lite gillande och sen återgå till att läsa Dostoevsky. En snabb och uppskattande blick, små gester, inget överspel, det är hemligheten.

-Varför måste det vara en man som gör det?

-Snälla du, för att kvinnor ser alla andra kvinnor som konkurrenter. Skulle en kvinna le gillande skulle kunderna läsa in helt andra saker.

-Som vadå?

-Den där var nog snyggare på galgen. Fanns den inte i en större storlek? Om du vill få ett större arsle och se dina nakna armar sladdra som måsvingar på sidorna, då är den där klänningen helt rätt.

-Jag köper inte det där att tjejer inte är generösa mot varandra, sa Laura irriterat.

-Jag vet vad jag talar om här. Om gaymarknaden blir viktig för er, så är jag förstås beredd på att slänga in lite snygga brudar.

-Jaha, suckade hon. Är det någon speciellt sorts män vi borde ha?

-Utgå från mig, så hamnar du nog rätt. 

-Dig? Men du är ju inte speciellt…

-Innan du fortsätter den tanken. Ta en titt på försäljningssiffrorna för Union Squarebutiken, svarade jag och slängde upp ett spreadsheet som gled över bordet över till henne.

Hon ögnade igenom pappret och visslade till lite. 

-Vad tror du om att kalla det här nya greppet inom konfektionsindustrin för ”The Tempelman Method”? sa jag och lutade mig nöjt bakåt med händerna bakom nacken.

Jag stretchar mitt tålamod.

Dia Beacon är ett privat konstmuseum som ligger 80 minuter med tåg rakt norrut utmed Hudsonfloden från Manhattan. Jag sitter med min Bergmanbasker på huvudet och en kulturkofta i samma anda och betraktar landskapet utanför tågfönstret. Stora skogspartier blandas med små orter, fabriksbyggnader och pampiga villor. Jag passerar även en utbränd gammal medeltida fästning, byggd 1901. Välkommen till Amerika, tänker jag och närmar mig min tågstation. 

Museet är ursprungligen ett gammalt destilleri innan det köptes av av farbror som tjänat alldeles för mycket pengar, alldeles för lätt och som ville lämna något efter sig som inte bara konstaterade just det. Det är därför med viss förvåning jag närmar mig den låga fabriksbyggnad som (för Européer) ligger fem minuters promenad bort eller (för Amerikaner) 45 sekunder med taxi. Min första tanke är att jag måste hamnat fel, att jag kommit till en minnesplats för något fruktansvärt folkmord som begåtts för länge sedan. Mot indianerna kanske? tänker jag och närmar mig försiktigt entrén samtidigt som monotona orgeltoner tutas ut ur osynliga högtalare.

I det första gigantiska rummet hänger oändligt många, små identiska tavlor med olika årtal och datum på. Jag läser att konstnären gör en ny varje gång han bor på hotell och tänker fortsätta att göra dem fram till sin död. Jag slås av att han antagligen inte hittat till vuxenkanalerna på hotell-tv’n ännu och går vidare med en fnysning. 

Nästa rum bjuder på ett trettiotal, öppna metallådor monterade i rader på väggarna med en blank plexiskiva i botten. Rummet efter det huserar gamla skrotdelar från bilar som ligger lite huxflux på golvet. Jag ökar tempot och rör mig snabbt genom museets vita rum, nästan småspringer. Jag passerar hundra, upptejpade vita papper med ett streck i slumpmässig färg i över- och underkant. Jag dundrar förbi ett tjugotal trälådor på golvet, typ 2x2x2 meter med små variationer i utförandet. Utan lock, med lock, med nedsänkt lock etc.

Nu springer jag för full maskin, desperat sökande efter utgången. Efter syre och substans. Jag flåsar förbi en installation med ett 20-tal dörrkarmar av lysrör som står på rad. Men var fan är utgången? Min kofta är genomsvettig och min basker ligger som en bäversvans på mitt huvud, blank och hal. Jag stannar och hämtar andan i ett rum som har en hög med krossat glas på golvet, en sandhög med en spegel nedstucken i samt en stor ansamling med något som ser ut som gamla tygremsor. 

En man och en kvinna står på fullt allvar och begrundar dem, lägger huvudet på sned, viskar små insikter till varandra, nickar och pressar samman läpparna och kisar med blicken.

-Förbudet mot att fotografera här är ett genidrag, det måste jag säga. Om folk såg det här på sociala media, så vet jag vad det skulle göra med besökssiffrorna, flämtar jag fram lite kamratligt.

-Det är min man som gjort det här verket, säger plötsligt kvinnan med de svarta, runda glasögonen.

-Självklart. En man med enormt mycket fritid antar jag? Är det han som hittat på att utgången är omöjlig att hitta också? Sen går jag mot några stora fönster där jag nu skymtar ett handtag. 

Jag lämnar Dia Beacon, eller Die Bacon som jag döpt om det till, med baskern högt hållen och möter en anländande busslast med konststudenter ute på gården.

-Här inne begås det fruktansvärda övergrepp mot konsten och mänskligheten. Dagligen! Året runt! skriker jag och sätter mig sen i en taxi mot tågstationen.