Hundälskaren.

Det första jag ser när jag kliver in i den annars tomma tunnelbanevagnen på kvällen är hunden. En fulländad Jack Russel-hanne med högställda ben och strävhårig päls. Vit, men med en brun pälsfläck som täcker ena ögat och örat. Jag stirrar förhäxat på hunden som möter min blick med en värme som jag annars sällan får uppleva. 

Anledningen till min extas är att min egen Jack Russeltik, Signe, snart ska löpa och jag har därför börjat leta efter en lämplig partner för att få valpar. Som en hallick har jag botaniserat på kennelklubbar, hundsajter och Blocket. De flesta mailväxlingarna har varit direkt avskräckande. En del ägare pratar om sin hund som om det vore en son eller en äkta hälft. Andra refererar till sig själva som ”hundmänniskor” och skriver på någon sorts bebisspråk som skrämmer mig. Somliga återger, lite för detaljerat, hur själva parningen går till och pladdrar nervöst om mycket pengar de ska ha.  

Men här står nu mina drömmars hund. Min blick glider över hans intakta bakparti och sen vidare utmed kopplet mot ägare. Jag vet inte vad jag hoppas på, men när jag når en bar kvinnoarm och sen landar med blicken på en vacker kvinna runt 30, då vet jag att det här inte kommer att bli enkelt. Jag inser att jag måste använda all min taktkänsla och närmar mig ekipaget likt en Apacheindian. Analogin är förstås helt fel, men jag tänker mer i termer av lövtunna mockasiner och mina sinnen på helspänn, snarare än en skalpering.

-Vilken fin hund, öppnar jag försiktigt samtidigt som jag slår mig ner mitt emot henne. Redan då ser jag att hennes kropp går in i någon sorts försvarsställning. Hon ser sig oroligt omkring i den tomma vagnen och lägger ett ben över det andra.

-Tack, svarar hon med ett hastigt leende innan hon återgår till sin telefon.

Jag böjer mig fram och kelar med hennes hund samtidigt som jag försöker komma på hur jag ska  närma mig ämnet lite avkopplat.

-Jag har en Jack Russeltik själv, säger jag klappar hennes hund på huvudet. Kvinnan nickar och tittar upp lite snabbt.

-Underbar ras, säger jag och möter hundens varma blick.

-Ja, svarar hon och ler lite oroligt.

-Det är inte så att våra hundar skulle kunna få ses i en park någon dag? får jag ur mig och känner att jag hanterar det här väldigt bra.

-Varför då? frågar kvinnan och tittar misstänksamt på mig.

-Tja, för att…Min hjärna går på högvarv och jag vet att ordet jag söker definitivt inte är det som studsar mellan höger och vänster hjärnhalva, men ändå är det precis det som kommer ur min mun.

-Knulla.…

Hon reser sig snabbt och går mot dörrarna med sin vackra hund. Jag följer efter och försöker förklara samtidigt som tåget rullar ut över bron mot Stocksund.

-Oj vad konstigt det där blev, säger jag och småskrattar nervöst, det jag menar är förstås….

Tåget stannar och dörrarna öppnas vid Danderyds sjukhus. Hon går snabbt ifrån mig och jag följer efter lite på avstånd och fortsätter prata, lugnt och metodiskt.

-….vad heter det? Bestiga, nej? Betäcka, heter det så? Avla, kanske?

Det verkar inte ha den lugnande effekt jag hoppats på, hon kastar en skräckslagen blick över axeln och börjar småspringa bortåt utmed den ödsliga perrongen. Jag försöker komma på någonting avväpnande att säga. Något som ska få henne att förstå att jag är en vänligt sinnad tvåbarnspappa som älskar hundar. Men meningen som lämnar mina läppar är precis av den typen som jag lärt mina döttrar tillhör den värsta sortens män.

-JAG ÄR INTE FARLIG! ropar jag efter henne. 

Resultatet är att hon börjar springa för sitt liv i sina höga klackar, samtidigt som hon skriker för full hals. Jag ser henne flaxa upp för trapporna med sin sagolika hund som en dammtrasa efter sig. 

Först då upptäcker jag att en kvinna och hennes 9-åriga son står och stirrar skräckslaget på mig ett tiotal meter bort.

-Jag ville bara göra valpar, förklarar jag urskuldande och slår ut med händerna, men vid det laget springer de också för full maskin mot utgången.

Det sista andetaget.

Ett halvår efter att hans pappa dött befinner han sig på det gamla landstället och går igenom det sista innan de nya ägarna ska ta över. Han strövar i den mörka fiskeboden där doften av svalornas spillning blandas med inslag av havsvatten och bensin. Han låter blicken glida över sin pappas gamla fiskeutrustning, drag med rostiga krokar ligger huller om buller i fiskelådan. I en gammal plastback ligger näten vikta efter konstens alla regler, men fortfarande med lite tångrester kvar.

Den vackra gamla utombordaren från 40-talet som hängt där inne så länge han kan minnas, blänker i det skumma ljuset från det enda fönstret. Han inser att ingenting där inne är värt att rädda. Lite frånvarande tar han upp den gamla blå badmadrassen från golvet som märkligt nog fortfarande är lite halvfull med luft. Det är madrassen han lekte med som barn. Den han låg på och väntade in vågorna från de stora båtarna som la till vid ångbåtsbryggan flera gånger per dag. När hans fingrar glider över madrassen minns han hur illa han alltid tyckt om det sträva plastmaterialet mot huden när det inte är blött.

Plastknoppen sitter djupt förankrat i madrassens lite spruckna gummiöppning. Han drar tills knoppen börjar ge efter och plötsligt forsar luften mot hans ansikte. Den omisskännliga andedräkten av hans pappa strömmar mot honom. En kombination av piptobak, alkohol och PIX halstabletter, de som pappan alltid åt för att dölja sitt missbruk. Det sista andetaget, tänker han och släpper madrassen till golvet och går ut i ljuset igen.

Att skapa köplust.

Ett av mina faktiska uppdrag i New York, frånsett att slutföra min diktsamling ”Näsblod i Sydväst”, var ett uppdrag för ett klädföretag. Det saknades ett hälsosamt förhållande mellan kvinnor som prövade kläder i provrum och som sen faktiskt handlade. Den blågröna belysningen i provrummen var redan utbytt, rökfärgade och förminskande speglar satt på plats tillsammans med heltäckningsmatta och skön loungemusik. Personalen hade utbildats och flera olika strategier hade testats, men ingenting fungerade.

-Det kanske är för dyrt bara? sa jag vid mitt första möte med VD:n, Laura.

-Inte alls, vi är visserligen ett exklusivt dammärke, men inte dyrare än våra konkurrenter.

-Det är inte det att ni har djävligt fula kläder då? fortsatte jag smidigt.

-Vi hade kanske hoppats på lite mer konstruktiva råd från dig Anders, svarade Laura och tittade uppgivet på mig.

Så jag bad att få studien som gjorts av något gigantiskt undersökningsföretag. Mest för syns skull, jag slängde den i papperskorgen redan vid tunnelbanan eftersom jag vet att de aldrig lyckas med mer än att bara bekräfta det uppenbara. Sen ordnade jag tillstånd att få vistas i företagets största butik, i närheten av Union Square, under veckan. Det fanns två stora Chesterfieldsoffor vid skoutställningen och i anslutning till provrummen. Där slog jag mig ner och studerade skådespelet i butiken. Allt som oftast dök det upp andra män som nästan kollapsade ner i soffan, med hålögd blick och en blodsockernivå under havsytan, medan flickvännerna gick omkring i butiken och sen lämnade den tomhänta. Redan efter två dagar kom jag på var felet låg, men eftersom jag ville kunna ta betalt för sju dagar, så ägnade jag resten av dagarna åt att läsa ut ett års samlade Bamsetidningar.

-Ok, såhär ligger det till, sa jag till Laura över det blanka konferensbordet en sen söndagkväll. Det ni behöver är ett batteri av sjukt snygga och välklädda män. Sen posterar ni ut en i varje butik i soffan med översikt över provrummen.

-För att?

-För att när en kund kommer ut ur provrummet och snurrar lite nervöst framför den lite större spegeln så ska hon bekräftas. Inte av en människa som är avlönad av butiken och har provisionslön och vi kan definitivt inte sätta vårt hopp till den deghög till man som hon motvilligt släpat in. 

Hon skrattade till lite och skakade på huvudet åt idén.

-Så du menar…?

-Att en vilt främmande man ska möta kundernas lite otrygga blickar, le lite gillande och sen återgå till att läsa Dostoevsky. En snabb och uppskattande blick, små gester, inget överspel, det är hemligheten.

-Varför måste det vara en man som gör det?

-Snälla du, för att kvinnor ser alla andra kvinnor som konkurrenter. Skulle en kvinna le gillande skulle kunderna läsa in helt andra saker.

-Som vadå?

-Den där var nog snyggare på galgen. Fanns den inte i en större storlek? Om du vill få ett större arsle och se dina nakna armar sladdra som måsvingar på sidorna, då är den där klänningen helt rätt.

-Jag köper inte det där att tjejer inte är generösa mot varandra, sa Laura irriterat.

-Jag vet vad jag talar om här. Om gaymarknaden blir viktig för er, så är jag förstås beredd på att slänga in lite snygga brudar.

-Jaha, suckade hon. Är det någon speciellt sorts män vi borde ha?

-Utgå från mig, så hamnar du nog rätt. 

-Dig? Men du är ju inte speciellt…

-Innan du fortsätter den tanken. Ta en titt på försäljningssiffrorna för Union Squarebutiken, svarade jag och slängde upp ett spreadsheet som gled över bordet över till henne.

Hon ögnade igenom pappret och visslade till lite. 

-Vad tror du om att kalla det här nya greppet inom konfektionsindustrin för ”The Tempelman Method”? sa jag och lutade mig nöjt bakåt med händerna bakom nacken.

Jag stretchar mitt tålamod.

Dia Beacon är ett privat konstmuseum som ligger 80 minuter med tåg rakt norrut utmed Hudsonfloden från Manhattan. Jag sitter med min Bergmanbasker på huvudet och en kulturkofta i samma anda och betraktar landskapet utanför tågfönstret. Stora skogspartier blandas med små orter, fabriksbyggnader och pampiga villor. Jag passerar även en utbränd gammal medeltida fästning, byggd 1901. Välkommen till Amerika, tänker jag och närmar mig min tågstation. 

Museet är ursprungligen ett gammalt destilleri innan det köptes av av farbror som tjänat alldeles för mycket pengar, alldeles för lätt och som ville lämna något efter sig som inte bara konstaterade just det. Det är därför med viss förvåning jag närmar mig den låga fabriksbyggnad som (för Européer) ligger fem minuters promenad bort eller (för Amerikaner) 45 sekunder med taxi. Min första tanke är att jag måste hamnat fel, att jag kommit till en minnesplats för något fruktansvärt folkmord som begåtts för länge sedan. Mot indianerna kanske? tänker jag och närmar mig försiktigt entrén samtidigt som monotona orgeltoner tutas ut ur osynliga högtalare.

I det första gigantiska rummet hänger oändligt många, små identiska tavlor med olika årtal och datum på. Jag läser att konstnären gör en ny varje gång han bor på hotell och tänker fortsätta att göra dem fram till sin död. Jag slås av att han antagligen inte hittat till vuxenkanalerna på hotell-tv’n ännu och går vidare med en fnysning. 

Nästa rum bjuder på ett trettiotal, öppna metallådor monterade i rader på väggarna med en blank plexiskiva i botten. Rummet efter det huserar gamla skrotdelar från bilar som ligger lite huxflux på golvet. Jag ökar tempot och rör mig snabbt genom museets vita rum, nästan småspringer. Jag passerar hundra, upptejpade vita papper med ett streck i slumpmässig färg i över- och underkant. Jag dundrar förbi ett tjugotal trälådor på golvet, typ 2x2x2 meter med små variationer i utförandet. Utan lock, med lock, med nedsänkt lock etc.

Nu springer jag för full maskin, desperat sökande efter utgången. Efter syre och substans. Jag flåsar förbi en installation med ett 20-tal dörrkarmar av lysrör som står på rad. Men var fan är utgången? Min kofta är genomsvettig och min basker ligger som en bäversvans på mitt huvud, blank och hal. Jag stannar och hämtar andan i ett rum som har en hög med krossat glas på golvet, en sandhög med en spegel nedstucken i samt en stor ansamling med något som ser ut som gamla tygremsor. 

En man och en kvinna står på fullt allvar och begrundar dem, lägger huvudet på sned, viskar små insikter till varandra, nickar och pressar samman läpparna och kisar med blicken.

-Förbudet mot att fotografera här är ett genidrag, det måste jag säga. Om folk såg det här på sociala media, så vet jag vad det skulle göra med besökssiffrorna, flämtar jag fram lite kamratligt.

-Det är min man som gjort det här verket, säger plötsligt kvinnan med de svarta, runda glasögonen.

-Självklart. En man med enormt mycket fritid antar jag? Är det han som hittat på att utgången är omöjlig att hitta också? Sen går jag mot några stora fönster där jag nu skymtar ett handtag. 

Jag lämnar Dia Beacon, eller Die Bacon som jag döpt om det till, med baskern högt hållen och möter en anländande busslast med konststudenter ute på gården.

-Här inne begås det fruktansvärda övergrepp mot konsten och mänskligheten. Dagligen! Året runt! skriker jag och sätter mig sen i en taxi mot tågstationen.

Den litterära resan.

Jag sitter på restaurangen Al Di La i Brooklyn eftersom jag vet att Paul Auster tycker om att äta här. Jag skulle inte säga att jag stalkar honom, jag bara väljer att vistas på platser där han kan tänkas dyka upp. Jag inser att skillnaden är hårfin, men väljer att se det som hälsosam beundran för en man som präglat mig med sina böcker. 

Tidigare på dagen har jag besökt Joseph Heller's grav på Cedar Lawn Cemetery i East Hampton och lagt en sten på hans gravsten. Himlen var blå och en kall vind blåste över det färglösa landskapet när hans son dök upp bredvid mig och tittade undrande på mig. Inte bara för att det stod en vilt främmande ateist vid hans pappas grav, utan kanske också för att jag grät öppet och naket med långa strängar av snor och tårar hängandes från näsan. 

Min nästa impuls var att åka tillbaka till New York och ringa på hos Philip Roth. Det kändes inte rättvist att han skulle framleva sina sista år i livet utan att få veta hur mycket jag beundrar honom. Sen när jag stod och sneglade in i det bottenlösa mörkret mellan säkerhetskedjan och dörrkarmen kändes det inte lika fantastiskt.

-Mr Roth? I’m such a big fan….hann jag säga innan dörren slog igen och reglades. Kanske var han blyg, intalade jag mig själv på väg mot Park Slope. 

Så nu väntar jag på att Paul och hans livskamrat Siri ska dyka upp för en av sina återkommande luncher. Jag har druckit fyra, dubbla espresso och en hel flaska ripasso från Valpolicella, så jag är lite på hugget när de plötsligt kommer in i restaurangen. Jag famlar fram mitt engelska manus ur min väska. 903 sidor som tagit en livstid att föda, helt utan bedövning eller utomstående hjälp. ”The Reindeer Tragedies” är ett epos som refuserats av okunniga människor på samtliga förlag. Jag ifrågasätter om de ens läst det? Om inte massan av min enorma förmåga och briljans skrämt dem? Så jag går fram till Paul och Siri’s bord där de just satt sig och släpper manuset med en duns på deras bord. Precis som jag planerat det. 

-Behold, a masterpiece at your plate! A work that spins a fine thread between road kill in the north of Sweden and the moral issues at hand in society today….

Mer hinner jag inte säga förrän restaurangens två välväxta kockar plötsligt vrider upp mina armar och tvingar mig mot utgången. Jag stretar emot och försöker förklara att vi känner varandra, att vi är nära varandra, andligen och i högsta grad litterärt.

Jag står i snålblåsten utanför och bläddrar snabbt fram David Sedaris och Don DeLillo's adress. De, om några, borde omfamna mig och min oönskade son, tänker jag och beger mig med bestämda steg mot tunnelbanan.

Moderaternas stylist.

Anders Borg satt i mitt kök med ett svart sopsäck knuten runt halsen. Jag hade ställt en spegel på en stol mitt emot och hade precis sprayat hans hår med min blomsterflaska. Jag hoppades att jag tömt den på det ogräsdödande medlet, men mindes inte riktigt.

-Vad ska vi göra den här gången? undrade jag och la huvudet på sned och mötte Anders blick.

-Vi måste hitta på något nytt, svarade Fredrik Reinfeldt från fåtöljen i hörnet utan att lyfta blicken från Damernas Värld.

Anders Borg tittade håglöst på mig och gjorde en lätt axelryckning.

-Vad tänker du dig Fredrik, undrade jag?

-Tofsen och ringen i örat måste bort. Bara för att Anders är smart och har akademiska poäng, så behöver han inte associera sig med posörer som Kjell A Nordström och Micael Dahlén? 

 -Du har nog rätt. De gjorde kanske sitt i de förra valen när ni ville bli folkligare och bredare, sa jag och vilade tankfullt på ena höften.

-Min svanktatuering har vi ju inte ens visat upp, sa Anders Borg lite hoppfullt.

-Den blev tyvärr alldeles för modern. Vi ska inte jobba med ”konstnärer” med integritet och som vill gör sin djävla tolkning. Vi bad om en svennig tribal och fick en creddig goth-tatuering. Helt oanvändbar i valrörelsen, biter inte alls på LO-kollektivet, sa Fredrik och bläddrade vidare i tidningen.

-Jag tänker i alla fall inte skaffa en sån där korkskiva i underläppen, sa Anders Borg lite upprört.

-Nej, det var Hökmarks ide, sa Fredrik. Bara för att han vill ha ett vinunderlägg på årsstämmorna. Vad säger du Tempelman, du måste ha några idéer, det är ju det vi betalar för.

-Det är ju ert parti…

Fredrik slog ihop tidningen och tittade irriterat upp på mig.

-Kom med lite konstruktiva förslag istället.

-Jag är lite nyfiken på de här ärrtatueringarna som börjar bli populära. Kanske kan vi skära in vår logotyp över Anders rygg som vi sen dränker in i citronsaft så att såren läker långsamt till bubblande ärrvävnad? sa jag och klippte entusiastiskt i luften med fisksaxen.

Fredrik nickade tankfullt och Anders såg mest ut som om allt blod lämnat hans ansikte.

-Eller så går vi ALL-IN, sa jag och sken upp.

-Tillbaka till färglada byxor, mönstrade lammullströjor från Alan Paine och slipsnålar med M på? sa Anders hoppfullt.

-Jag tänker mig ett par rejäla silikonbröst. En transperson som finansminister, det har inte världen sett förut? sa jag entusiastiskt.

Anders Borg begravde ansiktet i händerna, Fredrik tittade förstummat på mig.

-Och ditt huvud vill jag klarlacka med billack så att väljarna liksom kan spegla sig i Statsministerns huvud, avslutade jag triumferande.

-Jag älskar hur du tänker Tempelman. Kör på, sa Fredrik och återgick till Damernas Värld.

Kampen mot terror.

Chefen för NASA hörde av sig för någon vecka sedan. Han var bekymrad över att deras patriotisk jakt efter terrorister inte uppskattades längre. Han undrade om jag kunde vända opinionen så att den här småborgerliga och protektionistiska inställningen till personlig integritet dog ut.

-Du menar människors rätt till ett privatliv? undrade jag kritiskt.

-Nämn ditt pris, svarade han snabbt.

-Vilket intressant uppdrag, sa jag okritiskt och bokade ett möte med honom i Fort Meade utanför Washington två dagar senare.

Jag kroppsvisiterades grundligt på väg in på huvudkontoret av en svart kille, byggd som ett betongblock. Jag gjorde misstaget att börja prata med fjollig röst och stöna när hans händer gled forskande över mig. Påföljden blev att jag fick följa med in i en liten hytt där han drog på sig en latexhandske. Jag lämnade hytten med en lätt glidande gång och med den mentala anteckningen att aldrig mer skoja med säkerhetspersonal.

-Jag har en idé, sa jag till chefen för NSA när vi slagit oss ner i hans glasbur till rum.

-Kör, svarade han korthugget och la upp fötterna på bordet.

-Avlyssningen kan inte motiveras med terroristjakt längre. Det håller inte som argument. Vi måste hitta ett högre syfte som människor kan relatera till och känna starkt för.

-Fred?

-Fåfänga! NSA verkar för alla människors inneboende längtan och rätt att bli ihågkomna efter sin död. Vi dokumenterar samtiden, ett lika storslaget och angeläget projekt som genbanken på Svalbard. 

-Anders, det är inte direkt världens sju underverk vi lyssnat av. 

-Exakt. Det är mänsklighetens hopplösa sms där 70% är smileys och likes. Det tvångsmässiga användandet av begrepp som ”styrkekramar”, ”bästa du” och ”finaste vännen” på facebook och instagrambilder som bara är en orgie i hopplösa selfies. Vardagspoesin i våra liv.

-Ingen frisk människa vill väl spara det till eftervärlden? sa NSA chefen skeptiskt.

-Jo. Det enda digitala avtryck som folk skäms för är när de vidarebefordrar ett mail från en kund till en kollega med orden ”svarar du idioten?” och sen inser att kunden är cc:ad på mailet.

-Jag råkade göra så med ett mail till presidenten en gång, men jag mutade en kollega att ta på sig skulden.

-Du ser. Sen om några tusen år när vi utplånat oss själva och en annan livsform hittar vår planet i absolut toppskick igen, då går de igenom databasen och konstaterar varför Homo Sapiens gick under.

-För att vi inte lyckades vinna kriget mot terror?

-För att vi är idioter.