Den litterära resan.

Jag sitter på restaurangen Al Di La i Brooklyn eftersom jag vet att Paul Auster tycker om att äta här. Jag skulle inte säga att jag stalkar honom, jag bara väljer att vistas på platser där han kan tänkas dyka upp. Jag inser att skillnaden är hårfin, men väljer att se det som hälsosam beundran för en man som präglat mig med sina böcker. 

Tidigare på dagen har jag besökt Joseph Heller's grav på Cedar Lawn Cemetery i East Hampton och lagt en sten på hans gravsten. Himlen var blå och en kall vind blåste över det färglösa landskapet när hans son dök upp bredvid mig och tittade undrande på mig. Inte bara för att det stod en vilt främmande ateist vid hans pappas grav, utan kanske också för att jag grät öppet och naket med långa strängar av snor och tårar hängandes från näsan. 

Min nästa impuls var att åka tillbaka till New York och ringa på hos Philip Roth. Det kändes inte rättvist att han skulle framleva sina sista år i livet utan att få veta hur mycket jag beundrar honom. Sen när jag stod och sneglade in i det bottenlösa mörkret mellan säkerhetskedjan och dörrkarmen kändes det inte lika fantastiskt.

-Mr Roth? I’m such a big fan….hann jag säga innan dörren slog igen och reglades. Kanske var han blyg, intalade jag mig själv på väg mot Park Slope. 

Så nu väntar jag på att Paul och hans livskamrat Siri ska dyka upp för en av sina återkommande luncher. Jag har druckit fyra, dubbla espresso och en hel flaska ripasso från Valpolicella, så jag är lite på hugget när de plötsligt kommer in i restaurangen. Jag famlar fram mitt engelska manus ur min väska. 903 sidor som tagit en livstid att föda, helt utan bedövning eller utomstående hjälp. ”The Reindeer Tragedies” är ett epos som refuserats av okunniga människor på samtliga förlag. Jag ifrågasätter om de ens läst det? Om inte massan av min enorma förmåga och briljans skrämt dem? Så jag går fram till Paul och Siri’s bord där de just satt sig och släpper manuset med en duns på deras bord. Precis som jag planerat det. 

-Behold, a masterpiece at your plate! A work that spins a fine thread between road kill in the north of Sweden and the moral issues at hand in society today….

Mer hinner jag inte säga förrän restaurangens två välväxta kockar plötsligt vrider upp mina armar och tvingar mig mot utgången. Jag stretar emot och försöker förklara att vi känner varandra, att vi är nära varandra, andligen och i högsta grad litterärt.

Jag står i snålblåsten utanför och bläddrar snabbt fram David Sedaris och Don DeLillo's adress. De, om några, borde omfamna mig och min oönskade son, tänker jag och beger mig med bestämda steg mot tunnelbanan.