Nätdejtaren.

Ibland när jag får jag en känsla av att jag lever ett händelsefattigt liv så brukar jag aktivera mig på olika dejtingsajter. Jag har flera identiteter som jag använder mig av.

En heter Stene, en 25-årig återfallsförbrytare som tillbringat större delen av sitt liv på olika hårdbevakade anstalter. Jag har gett honom ett förflutet som kantats av kontaktlim, stölder, slagsmål, droger och en frånvarande pappa. Hans skriver som ett barn men jag har ändå lyckats klämma in ett vemod i klass med Fröding.

När flera kvinnor nappat låter jag honom stegvis öka volymen på sina brott. Först ett dråp på sin frånvarande pappa, i vredesmod, lite av en olyckshändelse, med en vedklyv. Sen kryper det fram att han dödat flera andra, för pengar, av girighet och sen av ren lust. Han toppar med att han dödat sin mammas älskade irländska fårhund och sen ätit upp den. Men inte ens det verkar skrämma bort kvinnor, utan bara addera till deras moderskänslor och vilja att ta hand om honom. Flera vill gifta sig med honom, trots att han inte kommer att komma ut förrän om tidigast 25 år. Och trots att flera av dem redan är gifta.

Andrea är kvinnan jag skapat. Hon är runt 40, välutbildad, intelligent, högt uppsatt i näringslivet och har ännu inte hittat en man som berört henne på djupet. Hon beskriver sin längtan efter att träffa någon med sin svala, charmiga humor. Lite som fria associationer kring kärlek med inslag av sidor som hon uppskattar hos en man. Hon skriver att hon egentligen inte vet vad hon söker förrän hon stöter på det. Kanske hoppas hon på en känslomässig koppling som är bortom det intellektuella, nästan på en kemisk nivå, men avfärdar i samma mening sig själv och skriver att hon låter som en kliché.

Mailen formligen strömmar in och jag spenderar en hel dag att ta in reaktionerna som Andrea väcker. Det är svårt att sammanfatta, men känslan är att hon lockar fram landets samtliga Neandertalare. Män som svarar med att redogöra för sin årsinkomst, män som vill dela sin kärlek till velodromcykling med med en annan. Och så har vi männen som missuppfattat Andrea helt. Den subtila signaturen ”Sprängkåt Oxe” skriver att han kände direkt att de skulle passa ihop. Han vill också mötas på kemisk nivå, genom att gå på toaletten på henne. Det enda mailet som känns vettigt och som står ut från de andra är från en yngre kille som heter Stene och som sitter i fängelse och…

Här slutar jag att läsa och stänger ner datorn, lite orolig för mig själv och vad de här identitetslekarna håller på att göra med mig.

Ett sportlov att minnas.

När mina framgångsrika vänner åkte till exotiska platser under sportlovet, ställde jag mig till förfogande för medicinsk forskning. Det var en liten notis i DN där ett läkemedelsföretag sökte testpersoner för ett nytt preparat. Att det var pengar inblandat försämrade knappast saken och vid vårt informationsmöte hos läkemedelsjätten pratade en forskare entusiastiskt om det nya preparatet. Ett cellgift som de hoppades skulle vara speciellt effektivt mot några specifika former av cancer. Jag slogs direkt av att de andra i rummet var väldigt lika en annan grupp människor som jag har en viss erfarenhet av - statister. Många kände varandra väl sedan tidigare och började nostalgiskt att referera till studier de deltagit i och, om man skulle tro dem rätt, varit en avgörande pusselbit i.

-Jag var med och testade prozac i ett tidigt stadium och höll nästan på att bli galen, berättade en kvinna med lite stirrig blick.

-Sågs inte vi i Viagra-gruppen för 8 år sedan? frågade en äldre man med dålig hållning. Helvete vilken skjuts det var i de där första laddningarna. 

När forskaren börjat redogöra för försöken frågade någon rutinerat om vilka sidoeffekter vi kunde förvänta oss. Forskaren berättade att det redan testats på möss och att det förekommit balansproblem, håravfall, cirkulationsbesvär, avtrubbat känsloregister, blod i avföringen och något enstaka fall slaganfall. Alla i rummet utbytte lite gillande blickan sinsemellan.

-Det låter som att åldras, sa en kvinna längre bak i rummet och fick alla att skratta.

Forskaren skickade runt kontrakten där alla ivrigt skrev under och friade läkemedelsbolaget från allt ansvar om någonting skulle sluta illa. Alla längtade efter att få ta del av fikabordet som dukats upp utmed sidan av rummet med nybakade bullar av alla sorter.

-Och vi kör med 50% placebo i gruppen, precis som vanligt, avslutade forskaren.

-Bara jag inte får dem så är det ok, sa jag. Om jag vill ha sockerpiller så går jag till Pressbyrån.

Forskaren och människorna i rummet tittade lite undrande på mig.

-Halva gruppen får placebo så att ingen vet vad de intagit, den vetenskapligheten kan vi inte tumma på, svarade forskaren.

-Nu är ju inte jag här för att göra en insats för mänskligheten. Mina vänner är i Verbier och kommer hem fullmatade med upplevelser och berättelser. Då känns sockerpiller lite lamt. Jag vill se ut som Keith Richards, både utvändigt och invändigt. Jag vill nedstiga i helvetet och komma tillbaka för att återberätta detaljerna lagom till Creme Brulén och Grappan. Jag vill ha mött Jesus i en rodelbana, jag vill förlora 40 kilo i vikt, jag vill svullna upp i ansiktet, jag vill mista mitt närminne, jag vill sitta på en middag och hosta blod så att jag bli middagens absoluta mittpunkt.

Vid det här laget hade jag allas uppmärksamhet riktad mot mig. Och än en gång insåg jag att jag satt ord på det som alla innerst inne önskade sig.

Swingers för en kväll.

En nära vän och hans fru pratar om att testa en swingersklubb tillsammans. De diskuterar igenom det moget och öppet. Alla eventuella implikationer som det kan ha på deras relation lyfts till ytan. Vikten av total ärlighet, att bägge verkligen vill och att eventuella känslor av svartsjuka måste kunna vädras. De enas om att det här är ett äventyr de vill uppleva. En klubb på nätet kontaktas och efter ett par dagar kommer ett mail med lite formaliafrågor om ålder, tidigare erfarenheter, preferenser, sjukdomshistoria och lite annat. 

Två veckor senare hälsas de välkomna och får sin första inbjudan till en träff, på en hotellsvit mitt i Stockholm. Lite instruktioner kring vett och etikett, ett konto att inbetala ett belopp på och en klädkod: Elegant.

De ser allt framför sig. Vackra, sexiga människor i svarta långklänningar och mörka kostymer glider runt i spektakulära rum upplysta av kandelabrar. Kanske med masker för ögonen för anonyma möten mellan satinlakan, på rokokobord, i Chesterfieldsoffor eller direkt på svala golv av Carraramarmor. Stanley Kubrick skapade bilden i Eyes Wide Shut och det är med den känslan de klär upp sig i sina bästa kläder och tar en taxi till hotellet. Lite pirriga och spända.

Hotellet är från 90-talet, förra seklets svagaste arkitektoniska period. När billiga materialval upphöjdes till en konstform. Gipsväggar, plastdetaljer, flytspackel med djurrester i och en skickligt fångad grundkänsla av ensamhet. 

De knackar febrigt på dörren till rum 304. Dörren öppnas av Ronny. En långtradarchaffis från Göteborg som precis klivit av från gruppsexet som pågår i ena dubbelsängen. Han har Hawaiskjorta på sig, vita tubsockor, en burk Norrlands Guld i ena handen och ingenting på underkroppen. På ett bord mitt i rummet står tre bag-in-box, två plattor starköl, en industriförpackning med glidmedel och åtta förpackningar med kondomer i olika smaker.

-Hjälp er själva, säger han och sveper generöst med handen ut över både drinkbordet och församlingen på 15 personer i rummet. En välväxt kvinna som står på alla fyra i ena sängen i full aktion med två män och en kvinna, vinkar glatt mot dem. En man i 70 års åldern som sitter med nedhasade byxor på en klaffstol och leker med sig själv, nickar hastigt till hälsning och återgår sen till sitt. I en soffa ligger ett omslingrat par och bredvid står deras nakna respektive och pratar om Slussen borde rivas eller inte. 

Belysningen är som på en bilverkstad, starkt, blågrönt och inte ett dugg förskönande. Håriga stjärthalvor och rynkiga kroppsdelar rör sig spastiskt i rummens olika hörn. Frånsett ljudet av kött som slås mot varandra blandat med stön och pustanden, hörs endast en klockradio som av någon anledning fastnat på en P1 Dokumentär om de växande klyftorna i världen. Doften i rummet är påtaglig och kan bäst återges som en hybrid mellan en gammal träningsväska och en fiskaffär straxt före stängningsdags.

Mina vänner sippar lite vin ur plastmuggarna och blickar blygt omkring sig när en liten grå vessla till kvinna närmar sig. Arketypen för någon som arbetar med bygglovsfrågor på kommunen.

-Knulla? frågar hon mjukt och tittar forskande på min vän.

-Hemskt ledsen, jag har tyvärr en tråkig urinvägsinfektion, svarar han snabbt och ler älskvärt tillbaka.

-Synd, ler hon med sina små gula pliggar till tänder.

-Ja, är det inte typiskt, svarar han och skrattar till lite ansträngt.

När Ronny från Göteborg sen bestämmer sig för att dansa vad han tror är en sexig dans framför min väns fru, då bestämmer de sig för att är dags att gå hem. Lite desillusionerade och väldigt besvikna sitter de tysta i taxin hemåt. Det är först efter en stund som det sakta går upp för dem; hur mycket de älskar varandra och hur fruktansvärt lyckligt lottade de är.

Snabbkurs i makt.

I samma ögonblick som säsong 2 av House of Cards släpptes på Netflix gjorde jag precis som vanligt. Köpte en hink med koffeintabletter, slog mig ner i soffan och såg hela serien i ett sträck.

Efter 13 spektakulära timmar var jag fortfarande klarvaken, men mina ben, skinkor och armar hade somnat, så jag rullade ner från soffan och drog mig fram enbart med hjälp av hakan. Min familj hittade mig halvvägs i trappan morgonen efter i någon sorts papegojställning med en stor luddig boll i munnen. Jag måste ha somnat och andats så tungt under natten att jag dammsugit upp allt damm i trappan.

Efter ett Tai Chi-pass och ett stort glas vatten kände jag mig redo för dagens uppgift. Först ringer jag mina vänner som jag vet är stora entusiaster av House of Cards. Jag väljer medvetet klockslag när jag vet att de är upptagna i möten som varken ger någonting eller leder någonstans. Sen förställer jag min röst med en dialekt som är en lysande hybrid mellan östgötska och västerbottniska. När mobilsvararen går igång, väser jag rappt in en mening och lägger på.

-Frank Underwood blir President i sista avsnittet, säger jag till en.

-Claire Underwood blir gravid men förlorar barnet, säger jag till en annan.

Efter 45 samtal övergår jag till sociala media. För att få maximalt genomslag svarar jag på kända personers twitterinlägg (under presudonym) men avslöjar avgörande moment i tv-serien. Jag instagrammar gulliga bilder på hundvalpar från ett fejkat konto, men med bildtexter om spännande händelser i serien.

På facebook använder jag fyra av mina 12 konton med olika identiteter och ställer obegåvande frågor om hela andra säsongens plot som får alla att begripa exakt vad som hänt avsnitt för avsnitt.

-Fattar du inte att folk blir skitförbannade? Varför håller du på sådär? säger min fru till mig när jag sippar på min whisky och suger girigt på e-cigaretten.

-Men snälla Claire, ibland förvånar du mig. För att jag kan! svarar jag med ett snett leende och påbörjar nedladdningen av True Detectives från HBO.

Det började med en liten persiljekvist i pannan.

Jag anade vad det handlade om. Håller man inne med sina känslor så mycket som jag gör så börjar oundvikligen någonting elakt att växa inuti huvudet. Så jag har bestämt mig för att jobba med det här.

Min största insikt är att jag är patologiskt konfliktundvikande och hellre jamsar med för att slippa skapa en dålig stämning. Det kan handla om kycklingfilén som är rå i mitten, åtföljd med urusel service på en restaurang. När kyparen slentrianmässigt frågar om allt är bra, så nickar jag belåtet, betalar OCH GER DRICKS. När rättshaveristen till taxichaufför ägnar hela resan till Arlanda med att redogöra för vad som är fel med det här landet, så håller jag med om all dårskap han sagt och önskar honom en trevlig dag när vi skiljs åt. När min släkting regelmässigt skickar ut länkar till en rasistisk sajt för att söka bekräftelse på fördomar lika djupt rotade som hans ögonhålor, då klickar jag på LIKE eftersom jag inte vill göra honom ledsen.

Mitt absoluta lågvattenmärke inträffade när jag gjorde ett jobb med en känd skivbolagsdirektör som pekade på min uppdragsgivare och väste i mitt öra.

-Hon ser kåt ut. Tjejer ska vara kåta, tycker inte du det?

-….jo, absolut…..,svarade jag och anmälde mig kort efteråt till en kurs i primalterapi. Jag valde till slut att inte gå dit eftersom jag oroade mig för att jag inte skulle kunna sluta skrika när jag väl börjat.

-Kanske är jag bara lite lat? försöker jag intala mig själv framför badrumsspegeln där jag står och betraktar den väldiga broccolin som växt sig stolt och grön rakt ut från mitt huvud. Som ett renhorn.

-Det spelar ingen roll vad jag säger och tycker i alla fall. Folk är som de är, jag kan inte ändra deras åsikter eller uppförande.

Men jag vet innerst inne att jag bara är ryggradslös och feg. Precis som du.

Kastratsången.

Jag åker till veterinären för att kastrera min labrador. Det går inte att ha en sällskapshund som juckar på allt som rör sig och har isglassen ute dygnet runt. 

-Det är inte bra för DIG, säger jag och leder in honom på kliniken. Jag undviker hans vädjande blick och klappar lite valhänt manligt på honom, som när jag dammar en matta. Sen åker jag därifrån med en diffus känsla av skuld och ångest.

Framåt eftermiddagen återvänder jag och väntar nervöst på honom i receptionen. Han småvaggar in och viftar lamt på svansen när han ser mig. Det är först när jag sneglar lite oroligt på hans bakparti som jag ser att de inte bara öppnat kulpåsen och tagit ut innehållet. De har klippt av hela pungen! Jag blir chockad och frågar veterinären vad hon gjort.

-Kastrerat honom, som du ville.

-Jag sa inget om att stympa honom. Nu går han runt och ser ut som om han har en luddig gurka hängande undertill, säger jag och börjar få tårar i ögonen.

Veterinären rycker lite på axlarna till svar.

-Kan jag få se dem?

-Se vad?

-Kulorna förstås, svarar jag irriterat.

Några minuter senare står jag tittar ner i en öppen soptunna. Där på botten ligger lite blod och slamsor och tittar tillbaka på mig. Veterinären håller i metallocket och väger lite på fötterna.

-Där ligger hans testosteronfabrik, hans manlighet, hans ofödda valpar, hans genetiska arv, säger jag svagt och knäpper händerna. Jag börjar sakta att sjunga ”Ack Värmeland du sköna” med slutna ögon. Kanske inte rätt låt, men det är den som kommer till mig där och då. Precis när jag är på väg in mot den storslagna andra versen, hejdar veterinären mig.

-Du, jag måste faktiskt jobba nu, säger hon okänsligt.

Jag tittar upp med grumlig blick och säger lite anklagande.

-Ja, det är ju inte så att symboliken går mig förbi här.

-Symboliken? undrar veterinären och lägger på locket till soptunnan.

-Den kastrerade hannen, med hela hans sexualitet i soptunnan.

-Nu var det ju du som ville att jag skulle kastrera din hund, inte jag.

-Ja, men inte med den grymma, feministiska grundlighet som du gjorde det på.

Sen tar jag min hund och åker hem. Bägge med en svidande känsla i mellangärdet, fast av lite olika skäl.

Rethinking the fashion industry.

I’m invited to a fashion house to give a lecture to their management team. About men and masculinity. The company has struggled for decades trying to get men to become more fashion conscious and to buy more clothes.

-We haven’t cracked the code yet and need to understand men better, says the female HR manager who hired me, as she casts a stressed glance at her watch.

-I have a little method of my own to create insight, I say. But she puts a hand on my arm and stops me.

-I have full confidence in you, Anders, but I have another meeting I have to attend now, and saying that backs into the elevator.

Two weeks later I'm standing in a conference room with a refreshing gender balance.

-This is a pure marketing problem, I say looking out over the well-dressed men and women around the shiny walnut table. I show my first powerpoint image of a listless man staring at himself in a bathroom mirror.

-And the key is about identification. Men want to be able to relate to fashion advertising and visualize the clothes on themselves.

People nod in agreement around the table, pouring mineral water in their glasses, taking notes.

-But no man over 30 want to see images of men his own age, I continue and  show the image of Tommy from Pippi Longstocking.

-Men want to see better versions of themselves. They want to see 12 year olds.

-12-year olds? the Marketing Director asks and laughs nervously.

-Yes, no older than 17. Men like to look at young boys, it’s scientifically proven. Older men relate to young, skinny boys because all men like to be reminded and idealize their own lost children's bodies. As brittle porcelain dolls, I say poetically while gazing into thin air.

People around the table start to look uneasy and exchange glances, so I raise my voice a few decibels to take command of my insight mission again.

-Besides, it’s well known that clothes look much better on a 12 year old. And I 'm not talking about your average chubby brat with one arm in a bag of crisps and the other firmly clutching a games console here. I'm talking about thread-thin boys with becoming eating disorders, substance abuse, self-mutilation or anything else that produces a desperate look that photographers like Terry Richardson can exploit into high fashion.

-This is the dumbest thing I've ever heard, says the male CEO and gets up. His face is red and he’s almost screaming at me.

-Porsche doesn’t sell cars using images of CHILDREN? And technology companies don’t use CHILDREN as models for a new PC or a new TV? You sound as if you’d like to make us look like a paedophile network. What the hell do you think it would look like if our male collection was marketed with children, even sick children?

-Indeed, I say, and start a slide show of the company’s own images from their current autumn collection for women. 

-What would it look like?

The silence in the room is so sublime that it should be recorded and saved for posterity.