Svackan.

Förlåt mig. Jag har inte hunnit skriva någonting den här veckan. Det har varit så mycket som tyngt mig. Mandelas begravning, stormen Ivar och sen såg jag ”Framgångsfällan” på SVTPlay .

Jag som annars brukar vara så glad och lätt i sinnet plockade fram flismaskinen ur förrådet, fast besluten att krypa ner och åtminstone bidra med lite mull till vår ruttna värld. Men sen hittade jag inte den jordade skarvsladd som räckte till maskinen och då tog orken slut även där. Så jag bestämde mig för att göra som de gör i filmer. Vira in mig själv i ett duntäcke, äta glass direkt ur en låda och försöka pigga upp mig framför tv’n.

Jag hamnade ofrivilligt framför TV7 och ett avsnitt av ”Fest hos Bagge Wahlgren”. Efter det var jag inte bara redo att åka och köpa en ny skarvsladd, jag längtade efter att få trycka på knappen för ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Priset på hemligheter.

Jag läser om dataintrången där de stulit sjukjournaler och kan inte för mitt liv begripa vad de ska ha dem till. Tills en dag när jag får ett samtal.

-Ok  lyssna noga. Vi har din sjukjournal, säger en röst som just kommit i målbrottet.

-Vad drar du för slutsatser av den? frågar jag lakoniskt samtidigt som jag slår på min espressomaskin.

-Vi har snott den alltså, djävla pucko. Vi vill ha 40.000:- annars släpper vi ut den på nätet.

-Jaha, då förstår jag. Exakt vilken del i min sjukjournal tror du skrämmer mig om den kommer ut?

Jag hör det bläddras i papper i bakgrunden, säkert en annan smällfet idiot som inte kommer att bli äldre än 30 eftersom han glott in i skärmar all vaken tid och samtidigt hällt i sig fett och socker.

-Eh, du har haft.....hematom, säger han triumferande.

-Ah, ja det vill man ju helst inte att det ska komma ut, säger jag och pressar ut en espresso.

-Vi vill ha pengarna överförda till ett konto på Jungfruöarna, flämtar killen upphetsat i andra änden.

-Ja, det passar väl er rätt bra kan jag tänka mig. En hel ö där du och dina blekfeta kompisar kan sitta och leka med er själva.

-Passa dig, vi släpper hela din journal om du inte betalar, skriker han tillbaka till mig.

-Du, hur fascinerande det här samtalet än är,  så är jag lite upptagen. Men du ska få ett tips. Sälj alla patientjournalerna svindyrt till ett försäkringsbolag istället. 

-För att?

-Hela deras idé bygger ju på inte försäkra folk som faktiskt kan bli sjuka och kosta dem pengar. Det här blir ju som att köpa facit.

-Tror du det?

-Gick du aldrig ut högstadiet? 

-Sluta, du låter som min farsa, säger han kuvat i andra änden.

-Sen kan du däremot handplocka några politiker som varit inne på akuten och plockat ut lysrörsarmatur eller trädgårdstomtar ur arslet. Där kan det finnas lite pengar att hämta.

-Jaha, har du några namn?

-Börja med SD, om jag säger så.

Chefsrekrytering på nya höjder.

En nära vän har en av landets främsta rekryteringsfirmor. Vi skulle äta lunch och jag anlände till det flotta kontoret lite tidigt och slog mig ner och bläddrade i den andefattiga litteratur som bjöds i receptionen. Medan jag väntade dök det upp en annan kille i min ålder som såg lite vilsen ut.

-Ja, hej, jag heter Rickard och skulle träffa Åke, sa han lite nervöst.

-Det är jag det, svarade jag och reste mig snabbt upp och fattade hans hand. 

-Du har ett opålitligt handslag, är du medveten om det? sa jag samtidigt som jag ledde honom mot ett litet inglasat rum alldeles bredvid entrén.

-Jaså, har jag? sa Rickard samtidigt som jag olycksbådande stängde dörren om oss.

Jag gestikulerade mot ena Bruno Mattsonstolen i fårskinn där han slog sig ner, redan med lite svettpärlor i pannan.

-Så, hur informerad är du? frågade jag och plockade upp en blyertspenna och ett block som låg på bordet.

-Eh, det handlar visst om ett chefsjobb där min profil motsvarar kraven, svarade Rickard och log lite osäkert mot mig.

Jag slog några hårda slag med blyertspennan mot blocket innan jag började.

-Det är ju så mycket som ser bra ut på papper men som sen visar sig vara helt undermålig pulpa, eller hur?

Rickard tittade osäkert på mig och torkade bort svetten ur pannan med handen lite hastigt.

-Ja, det kan säkert ni avgöra bättre än jag. Men ni bad ju mig att komma så...

-Ja, ditt CV är ju i vårt register för att du är öppen för förslag?

-Jo, det är jag ju...precis.

-Är inte det lite horigt, tycker du?

-Horigt? Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar.

-Jag ser att du har vigselring på dig. Ligger du ute på dejtingsajter också i hopp om att någonting yngre och snyggare ska dyka upp? 

-Va, nej, verkligen inte.

-Jag möter så många som söker nya jobb istället för att försöka göra någonting bra av det de har. De flyr från ansvar, har ett patologiskt konfliktundvikande eller i värsta fall bara djävligt rastlösa, så ser jag på saken.

Rickard tittade hålögt på mig och blinkade lite nervöst.

-Man kan väl se det som att det är bra med rörlighet på arbetsmarknaden?

-Är det inte stabilitet, ansvarstagande och kontinuitet världen behöver, snarare än den här djävla kvartalsekonomin? svarade jag och stoppade plötsligt blyertspennan som ett betsel i munnen. Med pennan förankrad inne vid visdomständerna och med läpparna slutna fick jag ett sorts galet joker-leende samtidigt som jag tittade på honom.

Rickard såg illa berörd ut och flackade oroligt med blicken. Efter 20 sekunders pressad tystnad tog jag ut pennan ur munnen. 

-Du klarar dig bra. Allt det här har ingått i ett litet test vi gör innan nästa steg. 

Rickard pustade ut och började att skratta lättat.

-Jag visste att det var någonting, du var så himla konstig.

-Vänta bara tills du får träffa han som ska intervjua dig sen, sa jag. Han kommer att spy ur sig floskler om kvalitetssäkring via återkoppling, uppföljning och utvärdering. Om att uppnå sin potential, inspirera och inspireras, skapa värden och referera till dina tidigare arbetsplatser som ”resor”. Det kommer att bli vidrigt, bortom det värsta du kan tänka dig. Det här var bara en "petit four" i sammanhanget.

Min vän närmade sig på andra sidan glasrutan så jag öppnade dörren och tog avsked från Rickard, vars handslag nu var betydligt fastare.

-Kul att ses Rickard och lycka till.

-Tack Åke, sa han hjärtligt och gick bort mot receptionen. Min kompis stod förvånat bredvid och följde det hela lite stumt.

-Åke? sa han och tittade forskande på mig.

-Killen har någon hjärnsjukdom och trodde att jag var Åke Ortmark. Ska vi gå?

Jag tror att du blandar ihop mig med någon som faktiskt bryr sig.

Vi var säkert 50 personer som betalade dyrt för att få delta på Screenwriter’s Summit i London förra helgen. Några av Hollywoods främsta auktoriteter inom manusförfattande höll föreläsningar och stämningen var andaktsfull, tills plötsligt en tysk tjej började ställa frågor.

-Kan en huvudkaraktär vara en tjej som alla tycker är konstig, men själv är hon inte medveten om att andra ser henne så, hon är bara annorlunda liksom?

Föreläsaren parerade henne elegant med ett undvikande svar och fortsatte. Ett par minuter senare bröt hon in igen.

-Jo, jag tror att jag förklarade dåligt förra gången, men.......

Föreläsaren tittade på klockan, försökte avbryta och sa till slut att frågor får nog komma på slutet. Tyskan tystnade, nickade och räckte upp handflatorna, som i en gest att hon förstod. Tio minuter senare kunde hon inte bärga sig igen.

-...jag bara undrar, om den här speciella tjejen sen leker anden i flaskan med några vänner och det kommer liksom fram ett spöke ut ur henne.......

Föreläsaren såg helt uppgiven ut och flackade med blicken ut mot oss andra. Så jag bestämde mig för att visa mitt stöd och finkänsligt bryta in i samtalet.

-Intressant. Antagligen ett spöke med ett bekräftelsebehov som ett svart hål och som blandar ihop människorna i rummet med några som faktiskt bryr sig? Ett spöke som startat två världskrig, som tränger sig i liftköer, lägger ut handdukar på solstolar innan solen gått upp och som pladdrar självupptaget tills åhörarnas hjärtan bara upphör att slå i ren tristess. Lite så tänker jag, avslutade jag och log kärleksfullt mot tyskan.

Jag tror aldrig att jag fått så mycket gillande blickar och nickar till bifall i en församling förut. Och sen flöt kursen på rätt bra tycker jag.

Kvällspressen goes prime-time.

Aftonbladet söker tillstånd för att sända i det digitala marknätet och Janne Scherman kom hem till mig innan han la fram förslaget för Schibsteds ledning.

-Bara du inte tänker göra en nyhetskanal som sänder dygnet runt, sa jag innan han ens hade fått av sig rocken.

-Varför inte det? Nyheter är ju det som Aftonbladet är sprunget ur, tidningens absoluta nervcentra, sa Janne och slog sig tungt ner i min skinnfåtölj.

-I så fall är tidningen totalförlamad från nacken och uppåt. De har inte ägnat sig åt nyheter på åratal. Det är numera bara det lövtunna alibit de gömmer sig bakom för att göra det som du själv kallade för ”tingeltangel” på TV4. 

-Nej, ”flams” var väl ordet jag använde?

-Whatever. Sverige är i alla fall för litet för en kommersiell kanal som bara sänder nyheter. Dels för att SVT sopar banan med er alla, men också därför att annonsörerna avskyr nyhetsintresserade människor med kritiskt tänkande. SIFO pratar numera om den avgörande målgruppen ”Köpstarka idioter”. Ska du ut i marknätet är den den gruppen du måste göra TV för.

-Herregud, hur ska det gå till utan att jag förlorar ansiktet fullkomligt? suckade Janne.

-Ingen vill höra om att planeten är på väg att gå under eller att Merkel blivit avlyssnad eller inte, de vill veta om Kim Kardashian lyckats gå ner i vikt efter sin graviditet.

-Vem?

-Och i samma veva exponeras för reklam för ett bantningspreparat, en skönhetsklinik eller extrapris på gördlar. Där har du affärslogiken.

-Måste vi vädja till folks lägsta instinkter? 

-Köp ”Fångarna på Fortet” och krydda det med Martin Schibbye och Johan Persson i varsitt lag om du nu nödvändigtvis måste blanda in nyheter.

-Ja, det kan ju vara en väg att gå. Men gillar annonsörerna sånt? undrade Janne och såg lite osäker ut.

-De har varken smak eller kvalitetsmedvetande. Så länge de får exponering är de glada som småungar på raffinierat socker.

-Men hur hanterar vi en riktig nyhet som alla vill höra och läsa om då, undrade Janne och drog med handflatorna utmed sina manchesterbyxor.

-Med omdöme. Det kan vara en grisig bilolycka till exempel. Du vet en sån där som man inte kan låta bli att titta på i hopp om att bli berörd på riktigt. Där har du ett unikt reklamfönster både för biltillverkare, bärgningsföretag, däckföretag, försäkringsbolag och begravningsbyråer. 

-Jaha, sa Janne och skruvade på sig så att det gnisslade i skinnfåtöljen. Men låter inte allt väldigt cyniskt?

-Välkommen in i 2010-talet, sa jag, tände min sjöskumspipa och pekade mot ytterdörren i en subtil gest att mötet nu var avslutat.

Omvänd rasism.

”Gift dig med vem du vill, så länge han inte är svensk hantverkare” säger jag till min dotter helt plötsligt.

Hon tittar frågande upp från sitt kaffe med en rostad smörgås i ena handen.

”Det är en genomkorrupt yrkeskår helt utan yrkesstolthet som hålls under armarna av staten med ROT-avdrag. Ett avdrag som infördes med svepskälet att öka sysselsättningen i byggbranschen, men i själva verket var en åtgärd för att försöka åtgärda floden av svarta pengar i branschen.”

Min dotter tittar på mig och bara skakar på huvudet.

”Jag har inte ens en kille just nu så....”

”Vilket är varför det här samtalet kommer i exakt rätt ögonblick. Hade du suttit i framsätet på en Dodge Ram 1500 med en deffad snubbe i Blåkläder som spelat Takida på radion och varit kär, då hade du inte sett eller tänkt klart.”

”Vad har du emot hantverkare egentligen?”

”Inget, jag älskar hantverkare. Det är svenska hantverkare jag hatar. Hur tackade de regeringen för ett ROT-avdrag som gynnat deras egen bransch helt okritiskt? Jo, genom att göra det som de kan bäst - fuska.”

”Alla fuskar väl inte?”

”Nej, du har rätt. Många är bara idioter som inte kan något. Det måste vara den enda branschen där man kan göra flera säsonger av tv-program som bara bygger på deras kombinerade brist på moral och skicklighet.”

”Sa han han helt utan att vara kategorisk.”

”När satt man senast och hörde någon hylla sin svenska hantverkare under en middag? Nej, det man hör om är havererade fuktspärrar, kostnader som skenar oförklarligt, badrumsgolv som lutar åt fel håll och hela arbetslag som befinner sig i Thailand när jobbet skulle vara klart.”

Hon suckar och börjar gå mot hallen. Jag följer efter och fortsätter min utbildning av henne.

”Polackerna och Estländarna däremot. Där har du folk med kompetens och yrkesstolthet. Vilket till och med svenska hantverkare begripit och därför tagit hjälp av facket för att försöka stoppa dem vid gränsen.”

”Jag ska komma ihåg det här om jag träffar någon hantverkare” säger hon och öppnar ytterdörren.

”Bra”, ropar jag efter henne på nedfarten. ”Den moderna förälderns våta dröm är inte en läkare till svärson längre, det är en hantverkare från forna öststaterna” säger jag och känner återigen att jag lärt henne någonting viktigt om livet.

Frisbeegolf med Påven.

Jag har varit i Rom i veckan och haft audiens hos Påven. Vatikanen hörde av sig och och behövde få hjälp i sitt varumärkesarbete. De vill hitta en balans mellan modernitet utan att förlora sina traditionella värden.

-Menar du skulden och skammen? frågade jag samtidigt som Påven måttade med sin vita lilla hätta i handen och siktade mot en skulptur ett par meter bort.

-Ja, men glöm inte bort himmelriket, svarade Påven och kastade hättan som en frisbee och missade statyn med över en meter.

-Ja, det är i alla fall ett positivt löfte, vilket brukar fungera bättre än hot, sa jag och måttade mot samma staty med den röda kardinalshätta som jag fått låna.

-Men vår inställning till homosexuella, aborter och preventivmedel o.s.v är mer en belastning än ett sammanhållande kitt idag. Kan vi justera oss och bli lite mer attraktiva tror du, utan att helt tappa ansiktet?

Jag kastade min hätta som landade perfekt på huvudet av statyn. Påven skakade missmodigt på huvudet.

-Tur, konstaterade han och kliade sig obesvärat i skrevet.

-Det har ni ju klarat av förr. Tänk på Nicea 325 e.kr och Konstantinopel 381 e.kr där ni i stort sett hittade på Den Heliga Ande. Ett genidrag om du frågar mig som bland annat löste hela den där hopplösa frågan om jungfrufödsel. 

Påven gjorde en perfekt rökring som han sen tankfullt förde in sitt långfinger i.

-Ja, där var vi bra. Egentligen var det ju så att Maria var otrogen och blev gravid. Men hon lurade i Josef att det var en helig ande som befruktat henne och att hon skulle föda Guds son. Dumskallen gick förstås på det och då blev de tvungna att dra samma historia för sonen också. 

-Sen gick den stackarn runt och trodde på allvar att han var Guds son och fick till slut betala konsekvenserna för det, sa jag och vilade blicken på en målning av korsfästningen av Da Vinci. 

-Japp, med rejäla träskruvar genom händer och fötter, skrockade Påven och måttade sin hätta mot en skulptur av Michelangelo över fem meter bort. 

-Men ni plockade upp Marias påhitt och gjorde hennes snedsteg till någonting fint. Så nu har ni fadern, sonen och den helige ande som ni slumpmässigt kan hoppa mellan. Tre vidskepliga perspektiv som gör er i stort sett oåtkomliga, sa jag beundrande och såg hur Påvens hätta störtdök ner på marmorgolvet.

-Fan, jag ska prata med skräddaren om den här hopplösa mössan. Så vad gör vi?

-Kan inte helige ande bli lite bisexuell bara?

-Är du inte klok, varför då?

-Att han bara låg med Maria är ju knappast trovärdigt? Gå ut och prata om att han knullade runt lite generöst bara och att det inte var så dumt. Ibland sjöng han schlager och hade chaps, andra dagar hade han en gigantisk stickad tröja och drog en barnvagn i stadens parker och plockade upp nyblivna morsor. 

-Copulatio Spiritus, sa Påven och liksom smakade på namnet.

-Då blir ju både kondom och abort en självklarhet, eftersom inga vill sätta en ny Guds son till världen.

Påven nickade och fimpade cigaretten, sen gick han bort ett par meter i rummet och ställde sig i en MC-Hammer liknande position. Jag fattade direkt och kastade min kardinalshätta så att den landade perfekt på hans huvud.

-Ja, där fick vi Guds välsignelse på den idén, sa Påven och log sitt bredaste leende. Tror du att det kan rädda oss från alla pedofilskandaler också?

-Det kan du glömma.

-Ok, jag bara frågade.