LövHitler.

Jag krattar ursinnigt ihop alla löven på tomten till en gigantisk hög, sen tar jag hela famnar och öser över staketet på grannens tomt. Det dröjer inte länge innan han kommer ut.

-Vad fan håller du på med?

-Jag återlämnar löven som tillhör ditt träd, svarar jag och tömmer samtidigt ännu en famn på hans tomt.

-Mitt träd?

-Ja, inte är det mitt träd i alla fall.

-Såhär kan du inte göra, säger han och börjar kasta tillbaka en del av löven över på min tomt.

-Ett ögonblick, säger jag och spänner blicken i honom. Så frisbeen, fotbollen och tennisbollarna som dina ungar utan bollsinne får in på min tomt hela tiden, är de mina nu?

-Men löv? Det är ju löjligt, det är väl allas...

-Ja, du kanske har rätt. Träden på din tomt är kanske mina också? I så fall kommer jag över med motorsågen direkt. Jag tror jag behåller veden också eftersom det är allas ved.

-Vänta lite nu....

-Hur ska du ha det då? Äger du eller inte? Om du gillar dina träd, bra, men ta ansvar för dem.

-Jaja, ok, jag tar hand om löven om det är så jobbigt för dig.

-Du tycker säkert att de boende i Fukushima borde ta hand om allt radioaktivt utsläpp också, men där har jag och hela världssamfundet en annorlunda uppfattning.

-Jag har ju sagt att jag ska ta bort löven från din tomt.

-Bra, ta en mossrivare och fixa min gräsmatta på samma gång. Dina träd skuggar nämligen min tomt och dödar gräset.

På stol nr 7.

Det kommer väl knappast som en överraskning att Peter Englund haft täta kontakter med mig inför årets Nobelpris i litteratur? Peter har i förtroende låtit mig förstå att stämningen i Akademien i år varit på permafrostnivå och det har varit nästan omöjligt att enas om en värdig vinnare. 

”Det är ett kotteri och maktspel bortom all sans och vett”, berättade Peter upprört över telefonen under en av de 80 kisspauserna. 

”Horace surar fortfarande på mig, för att han inte fick fortsätta vara den Ständige Sekreteraren. Han tjatar om att han kommer att bli ihågkommen som den Tillfällige Sekreteraren.”

”Går Murakami, på syra?” frågade Per Wästberg plötsligt häromdagen efter en kort tupplur. ”Det är ju ett djävla tjat om katter, märkliga matbeskrivningar, mystiska telefonsamtal och en omåttlig konsumtion av öl” sa han och somnade sen om.

”Jag tycker att Philip Roth är rätt enahanda i sina skildringar av judiska människor med en massa obegripliga helgdagar och gamla arga tanter som förolämpar på jiddisch”, sa Kristina Lugn på sitt sävliga sätt och konsumerade därmed 45 minuter av mötets tid, vilket gjorde att vi fick bryta för lunch. Efter det föreslog Katarina Frostenson en egen kandidat, som sen visade sig vara en pseudonym som hon själv skrivit under.

”Torgny Lindgren och Kerstin Ekman spelade Angry Birds mot varandra i stort sett hela mötet och resterande ledamöter som hasat in med droppställningar, föreslog uteslutande kandidater som antingen redan fått priset eller dött för 50 år sedan. Det är svårt att avgöra om det är på ren och skär djävulskap eller om de håller på att kalka ihop. Kan man hälla avkalkningsmedlet för kaffekokaren i Ramlösan, tror du?”

”Absolut” sa jag och lät Peter fortsätta.

”Sen säger Sture Allén, Gud välsigne honom, att vi får hitta en kompromiss. Och då dyker ett enda namn upp som uppenbarligen alla läst och älskar.”

”Joyce Carol Oates?”

”Erika Leonard James!”

”?”

”Geniet bakom 50 nyanser av honom”. 

”Oj.”

”Exakt. Hela Akademien sitter och ser plötsligt lite småkåt ut när de lyriskt beskriver S&M scenerna som en utsökt skildring av en urstark kvinna som har sån självkänsla att hon VÄLJER att underkasta sig en äldre mans fantasier. Lite som Jelinek, var det till och med någon som sa."

”Är inte stol nr 7 fortfarande ledig?”

”Jo.”

”Jag är på väg.”

”Ta med en lie.”

Doftminnen.

Det sägs att ingenting är starkare än doftminnet och eftersom jag har en hel timme att döda på flygplatsen så kliver jag in i glasburen för rökare. Med mig blir vi åtta människor som trängs där inne i den täta dimman. En grådaskig kvinna makar lite på sig vid en barliknande disk och nickar mellan blossen mot mig. Hon har ingen BH på sig. Jag märker det delvis därför att jag är observant, men framförallt eftersom brösten vilar på bardisken bredvid hennes mentholcigaretter. 

En affärsman i illasittande kostym röker en sjöskumspipa med ett ansikte utfräst i piphuvudet. Det bolmar ur den och doften är storslagen. Han höjer pipan till hälsning och ler brett mot mig. Först får jag för mig att han har hela munnen full av majskorn, men inser sen att det är hans tänder jag skymtar där inne. Jag tar några djupa andetag, en teknik jag lärt mig på en kurs i trancendental meditation. (Som annars var helt bortkastad på mig.) Slutna ögon, tänk att du drar in luften i chackrat i pannan och drar sen ner det hela vägen till rotchackrat. 

Effekten är magisk, nikotinruset kommer nästan omedelbart och doftblandningen sopar upp minnesbilder från hela mitt liv. När jag tittar upp med glasartad blick har all aktivitet stannat upp. Om inte röken ringlat sig i luften hade jag kunnat svära på att tiden stannat.

-Passiv rökare sedan barnsben, säger jag till församlingen.

-Din pipdoft påminner mig om AD’n jag arbetade med i början av min karriär, fortsätter jag och tittar på piprökaren.

-Han som alltid startade arbetsdagen med att gå på byråns enda toalett och göra nr 2, dricka en kaffe och röka en rejäl pipa. Frågan är vilken doft som kamouflerade vad?

Sen pekar jag mot kvinnan med mentholcigaretten.

-Min moster rökte såna där i bilen när vi var barn. När vi syskon sen oundvikligen kräktes så fick vi så starka åksjuketabletter att vi låg utslagna resten av resan.

Jag vänder mig mot en ung kille som röker röda Marlboro.

-Och du får mig att minnas min klasskompis Janne. Han låg på onkologen i 7:an och jag trodde att det var respiratorn som lät, men det var bara hans kvarvarande lunga. Han bad inte om smärtlindring mot slutet, han bad om en cigg. 

Jag tar ännu ett djupt andetag och sneglar på den överfulla askkoppen på bardisken.

-Nu minns jag en sak till. Jag har en kompis som kremerar folk, han säger att rökarna brinner som facklor och doftar på mils avstånd. Ja, det är en härlig doft, tobak!

Sen stänger jag nöjt dörren efter mig med mina nyupptäckta minnen. Tyvärr minns jag inte längre vilken gate jag ska gå till, vart jag ska resa och vem jag är.

En kunglig vision.

Hovet ringde för några veckor sedan. Kungens 40 år på tronen skulle firas och de sökte desperat efter en idé som skulle kunna föreviga ögonblicket. 

-Underhållningen på Skansen sist för Madeleine och Chris höll på att ta kål på både äktenskapet och monarkin, så Kungen bad mig ringa till dig, förklarade kvinnan från Hovet.

-Varför mig?

-Kungen känner till att det var du som lanserade Plopp som lite större stycksak.

-Ja, det var en av mina största utmaningar som yrkesman. Balansakten mellan att inte skrämma bort målgruppen med löständer och samtidigt locka sockerberoende snorungar.

-Kungen älskar Plopp och har därför stor respekt för dig.

Jag sa att jag skulle fundera lite och återkomma. Två dagar senare ringer jag upp henne.

-Jag tänker mig en hyllande dokumentär?

-Det låter bra.

-Två tänkbara vinklingar. En är ett porträtt av den store monarken, med hela batteriet av maktsymboler. Emotionell musik och bilder på Kungen i olika möten med potentater från hela världen i storslagna miljöer. Han har kronan, spiran, manteln och det där bouleklotet i guld i varenda scen.

-Riksäpplet?

-Whatever, hela klabbet, fullt pådrag, som en mäktig engelsk kostymfilm. Slutbilden blir när han står på taket till slottet och blickar ut över den glittrande Stockholmsnatten. Likt en superhjälte som med öm blick alltid vakar över sitt kungarike.

-Jag tror inte att Kungen skulle känna sig så bekväm i den rollen.

-Då har vi underifrånperspektivet. Kungen går klädd i scoutuniform genom hela programmet, det skapar sympatier och ger bilden av en naturälskande människa.

-Kungen hatar att ha på sig den.

-Det skulle han tänkt på innan han blev Hedersordförande. 

-Ok, fortsätt.

-Han är en man av folket. Vi följer med när han handlar lågenergilampor på en byggvaruhandel, äter en kebab med en polare, köper en bag-in-box på bolaget och tar sen flakmoppen hem till Drottningholm där han går runt och dammsuger otroligt grundligt.

-Nej, det här....

-Sen klipper vi oväntat och dramatiskt till när han döper krigsfartyg och jaktplan. 

-Fortfarande i scoutdräkt?

-Självklart. Vi förmedlar subtilt känslan av en överbefälhavare med militär pondus men samtidigt känslan av en liten pojkes härliga nyfikenhet.

-Jag är ledsen, men jag tror inte vi kan......

-Ok, man kan blanda koncepten också. Kungen står i scoutdräkt på slottets tak och sjunger Kungssången a capella, lite vemodigt men samtidigt enormt starkt och emotionellt. Sen backar kameran och vi gör ett helikopterlyft, Kungen blir mindre och mindre, men fler och fler röster sjunger plötsligt Kungssången. Vi flyger sen över Sveriges böljande landskap där människor lagt sina arbeten ifrån sig och står i givakt och sjunger som ett enda gigantiskt körslag.

-Nu fick jag gåshud, kvittrade kvinna från Hovet.

-Själv har jag rabarbersvaj.

Operation struts.

Tommy är 18 år, hockeyback och son till goda vänner. Jag träffar dem på en sommarmiddag och när sonen är utom hörhåll väser föräldrarna bekymrat att han planerar en tatuering. De har försökt att avstyra det men klassiska pedagogiska verktyg, som hot och mutor, har visat sig helt fruktlösa. Jag säger att Tommy är en vuxen människa nu och att man måste tala med honom som till en en annan vuxen. De tittar vädjande på mig och undrar om inte jag, som lyckats fostra två bläckfria döttrar och som fortfarande klär mig som om jag vore 22, skulle kunna göra ett försök.

Smickrad över tilltron till mina förmågor drar jag mig sakta bort till den delen av tomten där ungdomarna står och dricker öl. 

-Hej, säger jag till Tommy och de fem andra i gruppen. De hälsar och nickar lite mot mig. 

-Kul att du ska tatuera dig Tommy, öppnar jag.

-Tack, jag visste att du inte skulle ha några problem med det.

-Verkligen inte, jag stödjer dig till 100%.

Han skiner upp och berättar entusiastiskt för mig och de andra att han surfat i månader på nätet efter motiv och stilar och sen besökt flera studios i stan och kollat in deras yrkesskicklighet. Till slut frågar jag neutralt vad han valt för motiv. Han ler stolt och berättar att han tänkt en hel på det. 

-En struts, säger han och strålar.

Här svajar marken till lite under mina fötter men jag försöker behålla fattningen.

-Jag tycker att det är så djävla coola djur, fortsätter Tommy entusiastiskt med lite högre tonfall.

-Och exakt var tänkte du ha den? undrar jag och märker att min röst hårdnat en smula.

-Här, på insidan av låret, säger han och markerar området mellan knäskål och skrev.

Jag drar handflatorna över mitt ansikte och försöker att behålla lugnet.

-Så när jag har boxerkalsonger på mig så ser man bara benen på fågeln sticka fram i underkant, broderar idioten vidare.

-Det här låter ju helt genialiskt Tommy. Så strutsens huvud ska liksom övergå i din...penis...., är det så du tänkt?

-Nej.....så har jag inte tänkt, fan är du inte klok?

Här höjer jag rösten väsentligt och tar tag i Tommys skjortslag.

-Ja, men vad ska jag tro här Tommy? Du väljer att föreviga en varelse som huserar en hjärna på 40 gram och som inte ens kan flyga, trots att det är en djävla fågel. 

-Den springer i över...

-Visst, men var är strutsens huvud då? Inte i sanden uppenbarligen, det kanske försvinner upp i röven på dig, ja det är ju kreativt och roligt.

Tommy tittar storögt på mig och skakar sakta på huvudet.

-Ja, det är ju inte straffbart med tidelag i Sverige så det behöver du inte oroa dig för i alla fall.

Min volym har successivt höjts och nu skvätter jag saliv i Tommys ansikte samtidigt som han skrämt tittar på mig.

-I bästa fall kanske det bara ser ut som om du föder en struts mellan dina hockeylår. ÄR DET DET DU VILL?

Jag är nära att börja gråta av frustration och hela trädgårdsfesten stirrar på mig. Så jag släpper Tommy och klappar febrigt med händerna på hans skjorta och hans axlar.

-Så ja. Jag ser verkligen fram emot att se den där. Lova att säga till mig när den är klart, ok? väser jag fram och samlar ihop mig. 

Sen vänder jag tillbaka mot hans föräldrar och alla andra som tystnat och följer mig med blicken. Jag nickar samlat och subtilt mot föräldrarna, som en läkare som ordlöst förmedlar att operationen var lyckosam. Patienten lever och det onda är borttaget.

Obama knackar på.

De ringer från regeringskansliet. Presidenten har tydligen överraskat alla med en önskan att få träffa en ”vanlig svensk” och eftersom alla på regeringskansliet läser min blogg, så dök mitt namn upp. Jag avböjer först, eftersom jag har ett boreliatest inbokat, men inser snart att de redan bestämt sig. Säpo har kollat upp mig, kommunen spärrats av och attackhelikoptrar fått tillstånd att hoovra runt kvarteret där även en ring av beväpnade vakter ska stå.

Jag lägger på och tänker att jag hinner tokstäda, få på mig en kostym, borsta tänderna och uppdatera mig lite kring internationella frågor. Men så minns jag orden från regeringskansliet om en vanlig svensk. Jag inser att Presidenten vill träffa MIG som jag ÄR, inte som den jag skulle vilja vara. Så tvättstugan får fortsätta se ut som Beirut, underkläderna på badrumsgolvet får vara kvar, likaså ostbågarna på den vita skinnsoffan och mina gamla hudceller som bildat dammtussar i hörnen. Mina Bamsetidningar får fortsätta att ha en framträdande plats i vår bokhylla, på samma sätt som bananlikören, elefantölen, bag-in-box’en dominerar i kylen.

Barrack anländer tidigt på förmiddagen, direkt från Arlanda. Jag öppnar ytterdörren i träningsoverall, foppatofflor och en frisyr som bara en dunkudde kan åstadkomma. Jag ber honom att ta av sig skorna i hallen, sen kör jag den obligatoriska husesynen. Jag beskriver med bedövande tristess vilka renoveringar vi gjort i huset och vilka som står på tur. Jag tar ett kort sidospår och pratar om hantverkare i allmänhet och flikar in några rasistiska uttalanden om de utländska. Självklart med öppningsraden ”jag är inte rasist, men...” Vi avslutar förstås i pannrummet där jag stolt visar bergvärmepumpen och detaljerat redogör för hur mycket pengar den sparar mig. 

Sen placerar jag Obama vid köksbordet där smulorna från brödrosten skapat en illusion av en strukturtapet. På den 90 tums LED-TV jag har på köksväggen rullar en gladporrfilm från 70-talet samtidigt som jag girigt röker en röd Prince under köksfläkten ända ned till filtret. Sen skär jag upp kanelkransen och häller upp bryggkaffet som stått hela morgonen. Jag bryter isen mellan oss på nytt genom att humoristiskt berätta att hans namn på svenska betyder ”a temporary shed”. Han nickar, ler plågat, dricker lite kaffe och frågar sen efter toaletten. Jag pekar och ropar glatt att det bor en silverfisk i sockeln som lite sällskapssjukt dyker upp varje gång man är där.

När han kommer tillbaka pladdrar jag på om vår svenska förträfflighet, den oöverträffade naturen, det fredsälskande folket med sitt utvecklade miljömedvetande och våra exportföretag som är lite bättre och mycket mer moraliskt ansvarstagande än resten av världens. En halvtimma senare skakar han min hand för andra gången och ser väldigt blek ut. Han säger att det här besöket gett honom en ovärderlig bild av Sverige och svenskarna. 

Jag dunkar honom i ryggen, ger honom en dignande soppåse och ber honom kasta den i tunnan på vägen ner.

Vi som inte passar in.

Flygvärdinnan kommer fram till mig när dörrarna till kabinen stängts.

-Jag ser att du är lång, det finns plats vid nödutgången som du kan byta till.

-Jag är inte lång, svarar jag, jag är vertikalt utmanad.

-Jaha, jag tänkte bara att du kanske vill ha lite mer benutrymme?

-Mmm. För att såna som jag ska helst inte blandas med folk av ”normallängd”?

-Nu tror jag nog att du missuppfattar mig.

-Inte alls. Jag är så trött på att bli kategoriserad och reducerad till ett fördomsfullt ord som ”lång”. Ett ord som antyder att jag är avvikande från normallängd - vad det nu är? 

Flygvärdinnan tittar på mig och vet inte riktigt vad hon ska säga, så jag fortsätter.

-I hela mitt vuxna liv har jag tvingats falla på knä för att kunna ta ut pengar ur bankomater. Jag slår i huvudet i räckena på tunnelbanan, jag hackar silverlök på köksbänken med ryggen krökt som en vindpinad buske. I mitt arbete med korta, manliga uppdragsgivare har jag tvingat hantera vår nivåskillnad för att inte äventyra samarbetet. Ibland reser jag mig inte upp för att hälsa, utan sträcker bara fram handen. Ofta ber jag att få sitta kvar i rummet efter mötet och ta några samtal och någon gång har jag gjort en närmast perfekt Stephen Hawking imitation för att få sitta kvar.

-Jag tycker att det är attraktivt med långa män, säger plötsligt flygvärdinnan och ler lite mot mig.

-Ha, det säger alla. Men vänta bara vad folk kommer att säga när du går arm i arm med mig. ”Åh, hon har gjort det svårt för sig. Konstant nackspärr. Det kommer att bli dyrt med en säng som är 2.10 lång. Hon kommer att få jobbiga förlossningar.” Då är det inte så kul längre.

-Jag måste förbereda för take-off, suckar flygvärdinnan och tänker gå. Jag fångar hennes arm och drar henne desperat till mig igen.

-Och trots att jag betalat lika mycket som alla andra här påminns jag konstant om att stolsryggarna är byggda för människor av en annan längd, att benutrymmet är anpassat efter en annan sorts ben, att mellanrummen mellan stolarna är anpassade för ”normalstora” människor. Flygplanstoaletten är egentligen den enda platsen där min kroppsstorlek har en positiv effekt. Jag står med pannan pressad mot den välvda flygplanskroppen och axlarna inklämda mellan spegel och sidovägg, vilket innebär att jag aldrig behöver oroa mig för att tappa balansen i en luftgrop och kissa ner mig själv...... 

-Tack, jag tror jag förstår....så du vill inte byta plats?

-Du kan inte sätta mig i business? säger jag med vädjande blick mot henne.

-Det går tyvärr inte för att....

-Jag fattar, jag fattar, ni vill inte smutsa ner affärsklassen med en andrasortering av mänskligheten.

-Ska du ha nödutgången eller inte? säger hon plötsligt irriterat.

-Ja, nu känner jag ingen behandlingen av oss. Föraktet, intoleransen, förföljelsen...

Hon lämnar mig med raska steg och jag sitter kvar och känner mig....lång.