Farbror Gunnars pung
På landet i min barndom dök det ibland upp en farbror som hette Gunnar. Ingen visste riktigt vem han var. Kanske var han släkt, kanske inte? Det hela var väldigt oklart vilket förstås kittlade fantasin på mig och min bästa vän Bettan.
Så en dag bestämde vi oss för att få en tydligare bild av Farbror Gunnar genom att smygtitta när han gick på torrdasset. Om man tog sig förbi brännässlorna på baksidan, kunde man nämligen titta in under trädörren som annars bara öppnades när tunnorna skulle tömmas. Så när han gick med sina stora stövlar i riktning mot skithuset, sprang vi i förväg och placerade oss på första parkett.
Först var allt dunkelt tills plötsligt locket lyftes inifrån torrdasset och en himmelsk ljuskägla föll ned på den dignande trätunnan med sommarens samlade produktion. Sen kom något som mest av allt påminde om en vit plastpåse fylld med vatten. Det var i själva verket Farbror Gunnars pung som sänktes ned från hålet och liksom vobblade en hårsmån från toppen av tunnan. Kort efteråt kom Farbror Gunnars vita stjärthalvor och täckte för ljushålet och allting blev svart.
Efter år av terapi kan jag numera minnas den här episoden med både doft och synintryck helt intakta. Jag är inte säker på att det är helt positivt.
Sverige är fanatiskt.
-Enda sättet att få någonting vettigt i matväg utmed de svenska vägarna, är att sätta cruise-controlen på 150km/timmen, öppna sidorutan, luta sig ut, blunda och gapa stort. På ca 42 sekunder har du fått så mycket insekter i munnen att du står dig hela vägen upp till Stockholm. Ett ekologiskt skrovmål på gräshoppor, flugor, mygg, knott och nattfjärilar. Med lite tur får du en fladdermus på köpet som har en lite luddig kropp och läderaktiga vingar, men i gengäld ger en härlig mättnadskänsla.
Jag förklarade det här för en kille bakom kassan på en bensinstation i Småland. Han bar shorts, foppatofflor och en trång t-shirt med trycket ”Jag kanske inte är perfekt, men bra djävla nära.” Han tittade håglöst på mig efter en hel uppväxt i bensinångornas närhet. Men jag lät mig inte stoppas.
-I resten av Europa har de löst matfrågan med något som kallas för VÄGKROGAR. Det är inrättningar som kan vara en del av bensinstationen eller inte. De kan se ut som en skolbespisning, en bar, ett oansenligt bricklunchställe eller en traditionell restaurang. Men en sak har de gemensamt. Där görs det mat med KÄNSLA och YRKESSTOLTHET, oavsett om du bara tar en macka, en kaffe eller en schnitzel.
Killen hade slutat lyssna, om han någonsin gjort det. Han begravde bara ena fingret i näsborren samtidigt som han flyttade ordningen på de roterande korvarna.
Då gav jag upp. På honom och hela djävla landet.
Onani genom Europa.
Senast jag bilade genom Europa mot Italien konfronterades jag med produkten ”Travel Pussy” på tyska bensinstationer. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är ett rätt klent substitut till en en annan människa. Vi talar om en plastpåse och ett rör. I år har sortimentet i automaten på toaletterna expanderat. Nu finns en minidildo på menyn, liksom vibrerande gummiringar för oss män. Jag har en positiv syn på människans sexualitet och har varken moralpanik eller synpunkter, men tyvärr har jag en väl utvecklad fantasi.
Det jag ser framför mig är en lastbilschaufför som fraktar radioaktivt avfall genom Europa. Han rattar sitt 40 ton tunga fordon på autobahn med en hand, samtidigt som han lirkar på en vibrerande ring på sitt kön. Eftersom jag är könsneutral ser jag också en kvinna som kör en busslast med 7-åringar utmed slingrande alpvägar, med en maxvarvande dildo på plats. Man kan säkert lagstifta mot SMS, telefonsamtal utan handsfree, men vilken politiker vågar sakligt lägga fram ett förslag kring det här?
”Jag tycker att vi måste lagstifta bort det här onanerandet i trafiken. Det är en uppenbar trafikfara.”
”Nu är det nog ingen här inne som vet vad du pratar om Günther. Men upplys oss gärna.”
Sikhen i Portofino.
Blodet vägrar att att sluta rinna ur såret mitt i fontanellen. (Läs föregående inlägg om skadetillfället.) Han skäms över tanken på att gå omkring med ett stort plåster mitt på huvudet, så han övertalar sin fru med en ostronkniv att linda gasbinda runt hela huvudet på honom. Han har surfat rätt på en sajt där de visar hur man åstadkommer den turbanliknande huvudbonad som Sikher i Indien bär.
Efter en timmes systematiskt lindande är hans turban fullkomlig och imponerande. Hon har till och med lyckats få till den framåtlutande, smurfliknande toppen av turbanen. Senare på kvällen går han utmed piazzan i Portofino och pratar högt och tydligt om att alla människorna man ser här har det gemensamt att de blivit rika nyligen och hastigt, därav frånvaron av smak och stil. Hans fru och hund väljer att gå bakom honom, långt bakom honom. När de fått bord på en av de mer populära restaurangerna i hamnen börjar han beställa på en usel imitation av indisk-engelsk dialekt. Han börjar samtidigt att vicka på huvudet från sida till sida oavbrutet, vilket uppenbarligen påverkar såret i huvudet negativt.
Mot slutet av kvällen har hela turbanen färgats röd av blod och ser plötsligt mer trovärdig ut än någonsin, med den lilla negativa effekten att den också blivit väldigt tung. Huvudet vobblar nu som om han har en turban av betong på sig och på restaurangen utgår de ifrån att han är full eller opasslig, så han slängs ut. Han står ensam på piazzan och ylar med ett anklagande pekfinger mot restaurangen. ”Ni dödade Jesus”. Sen faller han ihop av blodbristen och den välfyllda turbanen fungerar som den bästa skyddshjälm man kan önska sig. Hunden slickar i sig lite blod från turbanen samtidigt som frun ringer ambulansen.
Att duscha naken i det fria.
Efter en två dagar lång bilfärd genom Europa står han naken i husets utomhusdusch och låter solen, värmen och vattnet spola bort resdammet. Enda felet med den bilden är att det fasta duschmunstycket är fäst i betongväggen vid ungefär höjden 165 cm.
Så en mycket vit, naken man straxt under 2 meter står därför krökt som en vitrysk gumma och sköljer ur håret från schampo. Han famlar blint in i det strilande vattnet och låter det oprecist dansa över hans krökta rygg. Att tvätta armhålor och mjukdelar är fysiskt omöjligt och han överväger ett tag att ställa sig på knä. En tanke han klokt avfärdar eftersom han inser hur det skulle kunna uppfattas om någon ser honom. Det enda som skyddar hans nakenhet från full insyn är nämligen en vägg av grönska. Så han väljer att backa evolutionen några miljoner år och knäa så mycket att knogarna släpar i marken.
Han står så och fullföljer sin plågsamma tvätt, när han får en känsla av att någon tittar på honom. Genom schampot som fortfarande rinner nedför hans ansikte anar han konturen av en kvinna. På ren instinkt reser han sig hastigt upp och slår i duschmunstycket med fontanellen så hårt att det släpper från sitt fäste i väggen. Han skriker ett könsord för full hals samtidigt som en hård, kall stråle med vatten dundrar mot hans ryggtavla.
Mannens fru står skeptiskt och tittar på honom med ett iskallt glas Moretti öl i handen. Hon skakar på huvudet, dricker en sipp av ölen hon tänkt bjuda honom på och går vidare.
Fortsättning följer.
Förhållandet mellan testiklar och hjärna.
Min research har gått i sin andra fas. Efter en heldag med en av landets bästa hästveterinärer är jag mer upplyst men fortfarande lika hästrädd. Av väldigt goda skäl, vill jag poängtera. Veterinären förklarade att hästen är ett djur inställt på flykt. Det är ett villebråd som därför har utvecklat 360 graders syn och hörsel och en explosiv, gigantisk muskelmassa. Och en hjärna som väger 532 gram. Lite som jag själv, tänkte jag och flyttade mig ännu ett par meter bort ifrån travhästen som haltade lite.
Det är just den där olyckliga fördelningen som skrämmer livet ut mig och som är skälet till varför man t ex också ska akta sig för en Grizzlybjörn vars hjärna väger 234 gram. Tänk ett vanligt kärleksbrev, med tre Mariakex, två kondomer och 4 stortånaglar i så får du en bra bild av den. Om man ser till relationen mellan kroppsstorlek och hjärnstorlek, så är hästen egentligen inte mycket sämre än lejonet och elefanten. Rent intuitivt går man ju inte fram och klappar de djuren heller. Och gillar man den här typen av statistik så kan man konstatera att småfåglar toppar förhållandet mellan hjärna och kropp. Men de är ju så uppenbart dumma i huvudet att jag undrar vilka växlar vi kan dra på den här statistiken egentligen. Hur ska vi se på alla smällfeta amerikanare till exempel? Ja, du fattar vart jag är på väg och det är ingen vacker väg och tenderar att snudda vid andra förenklingar kring ursprung och ras.
Nu undrar du förstås hur det gick med armen som jag hoppades få se försvinna in i ett stort djur? Tyvärr måste jag göra dig besviken. Dagens visuella upplevelse fick bli en sövd hingst med alla fyra i luften och och kulorna frilagda som bouleklot. Min gissning är att kulorna vägde mer än hjärnan.
Pryo-elev på syra.
Jag har nyligen tillbringat två dagar på ett djurklinik. ”För behandling av din rabies?” hörde jag just någon illvillig läsare flika in. Nej, det här handlar faktiskt om research för en sak jag håller på att skriva. ”Skriv om det du kan” brukar ju rådet vara till alla som ska försöka skriva någonting för film eller i bokform. Mitt problem är att jag kan så fruktansvärt lite att det bara skulle sluta med små pamfletter om hur man får ut navelluddet enklast, en kortfilm om en man som klipper gräsmattan horisontellt och vertikalt och en dikt om müsli som alltid hamnar utanför yoghurtskålen. Så jag tvingas prya hos några veterinärer för att få lite mer substans i mitt skrivande.
Det är väldigt fascinerande på många plan. Framförallt lär man sig att många djurägare verkar pantsätta hjärnan när de köper husdjur. Någon hade t ex struntat i djurförsäkring och tvingades därför att välja mellan sommarresan till Mallorca eller en operation för 13.000:- åt sin sjuke, fyrbente vän. Ni vet redan hur det slutade. Sangria är tjockare än blod.
Glädjeämnen var annars när en kanin skulle kastreras. Först sövdes den lilla kompisen ner varpå den kvinnliga djurskötaren rakade pungen grundligt på honom med en gigantisk rakapparat. Jag sökte lite ögonkontakt med henne för att avgöra om hon också kunde se det komiska i situationen. Utan att vara någon större människokännare kan jag nog säga att hon inte gjorde det. Därefter placerades kaninen på rygg på operationsbordet med bakbenen brett isär, veterinären tog över och knöt små rep i vardera framtass och band fast de ovanför huvudet på kaninen. ”Bind mig - älska mig” sa jag glatt och refererade till en fin film av Almodovar, varpå den kvinnliga veterinären satte skalpellen i pungen på kaninen och tittade på mig. ”Går det bra?” Jag nickade lite sammanbitet och kände ett diffust svidande i mitt eget mellangärde. Sen drog hon ut kaninens testiklar, sydde snitsigt och knipsade av ovanför stygnen, därefter syddes pungen ihop igen. De små desarmerade kulorna samlade hon sakligt ihop i en papperservett och slängde med ett basketkast i soptunnan. Allt mitt blod hade då försvunnit från mitt huvud och mellangärde och bosatt sig i mina händer. Det kändes som om jag hade målvaktshandskar på mig.
”Nu ska vi ta ut livmodern på två katter” sa hon glatt och gick ut för att hämta nästa offer. Jag stod katatoniskt kvar och stirrade på soptunnan där en kanins möjligheter att föra sina gener vidare låg slängda.
Nästa vecka ska jag ut med en hästveterinär. Jag hoppas i hemlighet på att han måste stoppa in hela armen i hästen för att kontrollera något som hamnat snett. Jag återkommer med en detaljerad rapport om det.