Begreppsförvirring.

"Du är ingen djävla värd och jag är ingen djävla gäst" som jag pedagogiskt förklarade det för den ukrainske tågkonduktören. Jag höll mitt SL-kort bakom ryggen eftersom det kändes viktigt att den här mannen inte skulle gå vidare i livet utan min visdom. Jag pekade på hans namnbricka med ordet TÅGVÄRD på och förklarade att branscher som får någon sorts titelinvasion nästan alltid är lågstatusyrken. Lärarna kallar sig för coacher eller pedagoger, rektorerna för enhetschefer - och se hur bra det gått för dem? Lokalvårdarna städar fortfarande toaletter trots en finare titel och till och med rasisterna har degraderats genom att tituleras främlingsfientliga. Konduktören försökte då  bända fram min arm, men jag är urstark i de här lägena och pressade min tumme in i hans ena ögonglob.

"Se på mig" skrek jag, trots att jag insåg svårigheten. "I ett läge i min karriär höll jag på att få titeln Chief Executive Global Creative Director. Då visste jag att allt hopp var ute för mediabranschen. Speciellt eftersom jag verkligen ville ha den där titeln. Bara veckor senare upplöstes företaget lika snabbt som när man strör salt på en snigel och jag började sniffa Björnklister igen. Man kunde höra mig på Sergels Torg, väsande lösryckta termer från mitt förflutna: TRP, Click Rate, Impact, Impressions, Heat Map, Share of Belly...."

Konduktören frigjorde sig och vred plötsligt SL-korter ur min hand och konstaterade att det var giltigt. Sen gick han med hastiga steg bortåt. Jag ropade efter honom med gråten i halsen.

"Jag hittar på saker i text och du ser till så att folk betalar för att få sina kroppar fraktade från en punkt till en annan. Det är det vi gör. Capiche?"

Mitt sätt att tacka för maten.

När jag är på middag hemma hos människor jag inte känner så väl brukar jag vid ett lämpligt tillfälle dra mig undan för att botanisera i deras badrumsskåp. 

Jag gör det för att lära känna värdparet bättre och bara där får jag en sann bild av hur de egentligen är. Kondomer vars bäst-före-datum var runt milleniumskiftet, receptbelagda läkemedel mot depression, impotens, sömnbesvär, tandlossning, mensvärk och håravfall. Tandborstar som är så slitna att ser ut som toalettborstar, gamla engångshyvlar med könshår och blod, gammal parfym som doftar damm och en stjärttermomenter utan sin skyddande plasthylsa. Alla dessa saker ger ett intressant djup till deras personligheter som annars inte kommer fram. De flesta har ju en tendens att prata om hur de skulle vilja vara och livet de skulle vilja leva - än personen de faktiskt är och livet de lever. 

Om värdparet dessutom inte haft hyfs nog att intressera sig för min person, mitt liv och mina drömmar, brukar jag byta plats på allt som är receptbelagt. En kräm för analklåda pressar jag skickligt in i tandkrämstuben, p-piller hamnar i mannens burk med järntabletter och innehållet i wc-ankan byter plats med munvattnet. Eftersom jag alltid bär med mig en liten mortel i marmor, pulvriserar jag ihop godsaker som Prozac, Litium och propplösare. De hamnar i burken med Samarin. Jag ser det hela som en subtil form av uppfostran. Något som skapar mer ödmjuka karaktärsdrag.

-Vilken middag! Och vilket vackert badrum ni har, säger jag när jag återvänder till middagsbordet och lyfter mitt vinglas till en skål med värdinnan. 

Matens känsloliv.

Läser om att forskare ska börja magnetröntga hundar för att se om de reagerar olika vid åsynen en skål med mat eller om husse visar sig. De hoppas på det här sättet lära sig mer om hundars tankeverksamhet. Men vill vi verkligen veta, undrar jag?

I bästa fall konstaterar de att djur är instinktsdrivna och knappt kan skilja mellan lyckokänslan av ett väl uträttat toalettbesök och en bra middag. I värsta fall kommer de upptäcka att hunden har ett mycket mer utvecklat medvetande än vi kunnat ana. Intelligens, förmåga att älska, perioder av svag självkänsla, ögonblick av ursinne när folk går långsamt mot rött o.s.v. Nästa steg blir att en kossa smörjs in med vapenfett och pressas in i magnetkameran och plötsligt konstateras att de också har ett språk, ett känsloliv och en fin tradition att återberätta morbida historier för varandra. Desperat testas en lax också som visar sig reagera väldigt positivt på musik av fusionjazz och bilder på kungafamiljen, vilket åtminstone gör att vi kan fortsätta äta lax utan dåligt samvete.

Men vi inser att vi är djurvärldens Adolf Eichmann. Det är inte mat vi haft på tallriken, det är inte skor på våra fötter eller päls på våra axlar, det är resterna av våra offer. Ställ inte frågan om du inte är beredd på att hantera svaret, tänker jag och vilar blicken på min hund Signe. Hon sover tryggt i mitt knä, tittar upp, möter min blick, slickar mig på handen och jag undrar stillsamt om hon borde grillas eller kokas.

Fästingbussen.

Jag står utanför min matbutik och tittar på en poster som med feta bokstäver proklamerar att FÄSTINGSBUSSEN snart kommer. Att jag är under normalbegåvning har väl redan blivit uppenbart för de flesta som läser den här bloggen, men vad är det här? Jag har tidigare skrivit om de irriterande, men ändå begripliga, Glassbilen, Köttbussen och Fiskbilen som terroriserar området där jag bor. Men Fästingbussen? 

Först ser jag en väldigt liten buss framför mig, där fästingar kliver ombord på väg till skärgården för säsongen. De pratar om olika blodgruppers för- och nackdelar och vilka som suttit på de konstigaste ställena. En i bussen berättar att han suttit ostört i mellangården en hel sommar. Det skrattas och någon tar fram en termos med lite rådjursblod och bjuder laget runt.

Jag minns också vagt någon dokumentär om en farbror som botade sina ryggsmärtor genom att sätta sig naken på aktiva myrstackar. Det här kanske är en vidareutveckling av det? En dragspelsbuss till brädden fylld med fästingar där jag kliver in naken iförd endast ett cyklop och låter mig angripas. Efter en timma kommer jag ut med en sorts fästing-onepiece på mig. En svart-blå, levande overall som liksom böljar lite när jag går. Ryggsmärtorna har ersatts av en lätt anemisk känsla.

Sen övergår jag till att spekulera om det här ändå inte är en konstkupp, det är ju så populärt numera. De har fyllt bussen med samhällets parasiter och åker runt på en liten turné. Finansfolk, bidragstagare, skattesmitare och kriminella sitter där inne bakom glaset och vi får titta och spotta på dem. Så måste det vara, tänker jag och går in för att handla lite blodpudding? 

Förlamningen.

Ett tidigt minne från min barndom är när jag lyckades sova på mage i sängen, med armarna under mig. Resultatet var att jag vaknade med två fårfioler i sängen som på något sätt var förankrade vid mina axlar, helt utan känsel och styrsel. Efter hand kom en brännande och stickande känsla som sen övergick till en fruktansvärd smärta när blodet och känseln återvände.

Jag trodde inte att jag skulle få återuppleva det här fenomenet mer, men nu när jag köpt en ny säng som är hård som en stenhäll händer det igen. Jag ligger, som alltid, i fosterställning med en gummikloss mellan tänderna och drömmer mardrömmar om kunder jag jobbat med. Uppvaknandet sker alltid i skedet när jag måste klä av mig naken inför kunden och smörja in mig med drottningsylt.

Det är också då jag känner att jag ligger på något. Är det min hund, en brandsläckare eller ett sagolikt stånd? Svårt att säga, tills jag försöker ta mig upp och inser att jag saknar armar och att mitt ansikte är nedpressat i kudden. Jag kan varken andas eller röra mig. Desperat börjar jag rotera min höfter. Som Elvis, hinner jag tänka innan jag faller handlöst ur sängen och landar med ansiktet mot parketten. Blodet forsar ur mig och jag kan inte ta mig upp, så jag rullar över på rygg och skjuter mig själv med fötterna ut i hallen, mot badrummet. Eftersom det formligen bubblar blod ur näsan glider jag ovanligt lätt.

Väl i badrummet lyckas jag halvsätta mig upp och pressa huvudet mot ena väggen och därigenom ta mig upp i stående ställning. Jag betraktar mig själv i spegeln, med de två livlösa armarna dinglande utmed sidorna. Jag försöker svinga upp en arm för att se om jag kan få liv i den, men det enda som händer är att jag slår mig själv hårt på näsan igen och liksom en ketchupflaska skjuter en projektil blod över hela badrummet. Plötsligt känner jag hur fruktansvärt kissnödig jag är.

Armarna lyder fortfarande inte och dunkar av smärta, desperat försöker jag få in dörrens handtag under resåren på kalsongerna. Till slut lyckas jag och gör ett hastigt ryck så att kalsongerna slits loss. Eftersom locket naturligtvis är nedfällt, tvingas jag att öppna det med kinden. Sen sätter jag mig åt fel håll och lutar mitt blodiga ansikte mot väggen och flämtar. Jag somnar och vaknar 3 timmar senare, med ansiktet fastklistrat mot väggen av allt blod. Armarna fungerar igen, men när jag försöker resa mig upp märker jag att mina ben somnat.

”Skjut mig” väser jag för mig själv och somnar om.

Husbögen.

Förra veckan var jag i New York. Jag önskar jag kunde skriva det mer subtilt mellan raderna, men är tyvärr för obegåvad för det. Men jag fick flera nya perspektiv på mig själv under den här resan.

Jag kastades mellan att känna mig extremt färglös på restaurang Red Rooster i Harlem. Dagen efter kände jag mig enormt sårbar i ett industriområde i Brooklyn. Jag flackade oavbrutet med blicken och oroade mig för att vakna upp rånad, blåslagen och med en oklar smärta i stjärten. Senare under veckan råkade jag ramla in på varuhuset Barneys och de lyckades få mig att känna mig fattigare, fulare och mer misslyckad än vanligt. Lite av en bragd.

Men hemma i Chelsea däremot blev jag Guds gåva till mänskligheten. Alla tittade på mig uppskattande. "Love your jacket!" ropade någon. "Oh my God, you're gorgeous!" sa en annan. Jag har alltid sagt att alla kvinnor bör ha en bög som nära vän. Så mycket uppskattning och beröm går nämligen inte att uppbringa ur en staight kille. Nu börjar jag luta åt att varje kille måste ha en gay kompis också. Någon som okritiskt och regelmässigt öser beröm och smicker över mig. En husbög bör bli en allemansrätt.

De som inte är med mig på den här idén är homofober.

Påskens läxa.

Det ringer på dörren precis när vi satt oss för att äta. Jag vet vad det handlar om, flinar överslätande åt våra gäster och ursäktar mig. När jag öppnar står fyra hålögda barn med en utsträck korg mot mig. Inget ”glad påsk”, ingen hopplös teckning eller en sorglig pinne med en gul påskfjäder på. Bara 4 par grisögon som vill ha. De bara står där i sina Barborjackor och fipplar med sina iphones och väntar på att jag ska ge dem något.

-Jaha, vad vill ni då? säger jag för att försöka locka fram lite påskstämning.

-Vi vill ha godis, säger den minsta flickan i knytblus efter att en av de äldre gett henne en knuff i ryggen.

-Brukar inte påskkärringar åtminstone klä ut sig? försöker jag älskvärt.

-Vi vill ha gott godis, inget sånt där som ni gamla äter, säger den äldsta i gänget. En tjej i 10-års åldern med en blick som en gammal tjackhora.

Jag samlar mig. Försöker hålla igen det anförande som håller på att explodera inom mig. Det som handlar om att de här snorungarna summerar allt som är fel med det här landet. Att de växer upp och tror att de har en självklar rätt att få, utan att ge ett dugg själva. Och när det dessutom är små överklassyngel som fötts med silverspadar i käften, äcklas jag bortom ord. Men jag besinnar mig, de är ju bara barn herregud. Barn till föräldrar med ett medvetande som maneter som inte lyckats lära ut det mest basala. Vill man få godis av vilt främmande människor, så måste man bjuda till. Vara lite gullig, sjunga en visa, måla ett ägg, jonglera, skjuta lerduvor eller vad som helst. Men de står bara framför mig med sina små giriga blickar.

-Pengar kan vi också ta, säger den feta pojken i tweedkostym.

-Nej, det är klart att ni ska ha godis kära barn, säger jag och ler mitt vargleende. Jag går in i skafferier precis runt hörnet och tar en grabbnäve hundgodis, som ser ser ut som både choklad och lakrits, men i själva verket är nermalda djurrester som förenats med lite gelatin. Jag säger att det är någonting alldeles extra från.....Verbier, hittar jag på och märker att det är ett namn som invaggar dem i trygghet. 

Sen går de nedför backen utan så mycket som ett tack. De äter några bitar hundgodis och sekunden senare kaskadkräks de okontrollerat över varandra. 

Jag vinkar ned mot dem där de stapplar hemåt i ett doftmoln av magsaft och hundgodis, mot sina vita Howardsoffor och designerkök. 

-Jesus hade en ganska tuff påsk också, skrattar jag så att det hörs i hela grannskapet.