Mäklardvärgen.

Jag har börjat gå på lägenhetsvisningar och kommit fram till att alla mäklarannonser skrivs och fotograferas av en dvärg från 1800-talet. Det är nämligen den enda rimliga förklaringen till de utstuderat låga och vida vinklar som får en skabbig lägenhet på nedre botten att se ut som Versailles badandes i ljus. Nu senast var jag på en visning där man refererade till två kvadratmeter garderob utan fönster - som allrum/hobbyrum. Vilken det kanske kan vara, för en fruktansvärt liten människa eller Joseph Fritzl. 

Att dvärgen är från 1800-talet är helt självklart, eftersom ingen samtida människa på allvar skulle använda begrepp som pietetsfullt, extraordinärt, luxuöst, spatiös, umgängesytor, drömboende, synnerligen, såsom, sällsynt tillfälle, ljusinsläpp, och livskvalitet. 

Jag ser honom framför mig. Hur han iförd kråsskjorta, narrmössa med bjällror och näbbskor släpar sin tunga kameraväska utmed marken från objekt till objekt. Alla har läst hans texter och sett hans bilder, men få har sett honom - Mäklardvärgen.

Mat från helvetet.

-Du vill inte pröva vår färska, frigående, ekologiska, majskyckling istället? Den fräkniga pojken bakom disken ställer frågan när jag står och håller i den absolut billigaste kycklingfilén som butiken säljer.

Jag ler älskvärt mot honom och finner mig snabbt.

-Nej, det där går jag inte på. 

Pojken tittar oroligt på mig. Han söker min visdom, så jag bestämmer mig för att ge generöst och oegennyttigt.

-Vad vore Kafka utan svårmodet och den bräckliga hälsan? Vem är Nelson Mandela utan fängelsevistelsen? Samma sak med mat. Det blir inte en storslagen smakupplevelse av bortklemade kycklingar som lallat runt i ett mysigt, uppvärmt hönshus, ätit ”specialodlad” mat och fått sin skit bortkrattad varje dag. Den fräkniga pojkens ansikte vitnar betänkligt och munnen gapar halvöppen. Så jag sluter hans under- och överkäke igen genom att lätt slå min påse med frysta kycklingfiléer under hakan på honom.

-Jag föredrar kyckling som haft en risig uppväxt. Som bott i en pytteliten bur, pressats full med antibiotika och levt i ett öronbedövande kackel tills golvet plötsligt öppnade sig och nästa sak den såg var en roterande kniv i halshöjd.

-Kycklingar med djävlaranamma och lite tuggmotstånd. Kycklingar som varit med om något. Som levt.

Sen lägger jag mina frysta kycklingfiléer på huvudet och skrider vidare in i butiken.

Återinför dödsstraffet.

Jag vet inte vem som sa: ”Ju mer jag umgås med människor, desto sämre tycker jag om dem”. Det kan ha varit jag eller en nobelpristagare i litteratur, det är lite oklart just nu. Men när män hälsar på varandra med ”Direktörn!” och bockar ironiskt, så brister någonting inom mig. Par som kallar varandra för mamma och pappa äcklar mig enormt. Människor som redogör för sina drömmar på detaljnivå irriterar mig, precis som kvinnor som säger sig ha mycket skinn på näsan. Folk som tycker att slussen borde K-märkas. Svenska stand-up komiker. Män som ligger i gymets bastu med benen brett isär. Människor med skum i mungiporna. Folk på lägenhetsvisningar och i synnerhet de som har tumstock med sig. Och, inte minst, människor som jag själv. Bloggare som skriver trötta iakttagelser i en hopplös jakt efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag vill inte bara avrätta dem, jag vill titta på också.

Barnmorskans signum.

Mötte en kvinna i 90-års åldern som arbetat som barnmorska hela sitt yrkesliv. Hon berättade en hemlighet för mig som hon burit på i över 60 år.  Tidigt upptäckte hon att hennes sätt att fästa klämman på nyfödda spädbarn gav naveln en egensinnig liten form. Hon kunde inte exakt återge hur hon gjorde när hon snörpte navelsträngen, men resultatet var i alla fall högst påtagligt. Alla barn som hon förlöst hade ett gemensamt utseende på sina navlar. En liten bit hud som hängde ner i överkant av navelhålet och bröt den runda symmetrin. Och själva formen var utsökt i sin inbuktning, perfekt djup så att man kunde skymta den tvinnade huden som liksom försvann in i magen med en svag dragning åt ena hållet. Just den här kombinationen av den lilla hudfliken, det fulländade navelhålet med den svaga dragningen åt vänster var det som gjorde att hon kunde känna igen människor som hon förlöst. 

Om det inte hade varit för de barn som fötts sjuka eller för tidigt och därför stannade på sjukhuset en längre tid efter förlossningen, hade hon aldrig insett att hon gav alla sina barn ett litet signum. 

I hela sitt liv hade hon sen suttit på stränder och offentliga bad och inte kunnat låta bli att söka efter ”sina barn”, som alla bar en liten del av henne själv. Hon hade inga egna barn och kanske var det därför som det här blev så emotionellt för henne. Jag lovade förstås på heder och samvete att inte föra hennes hemlighet vidare. Hon la sina gamla förlösande händer på mina och sa att hon gärna ville be mig om en liten tjänst också. Jag förstod direkt vad hon menade och lyfte tillräckligt på tröjan för att blotta min navel. 

Parallella universum.

Som barn tillbringade jag en hel del tid i SVT’s- och UR’s studios. En dag var jag på besök på SVT och blev av någon anledning lämnad kvar ensam i kontrollrummet med en stor glasruta ut över Studio 1. Plötsligt hörde jag en mansröst ropa "hallå" flera gånger i ett headset som låg på mixerbordet. Jag tog på mig lurarna och svarade lite trevande tillbaka.

 -Hallå?

-Äntligen, var har du varit?

-Jag har varit här hela tiden.

-Hur är det annars då?

-Jo...det är väl bra.

 -Vad gör du nu?

-Jag är på besök bara. Vem är du?

-Jaha, det låter inte jättekul direkt?

-Jo, jag tycker det.

-Ha ha, ja det är inte klokt.

-Vad är det som inte är klokt?

-Över mixerbordet? Hörde du också det?

-Nej, jag jobbar ju inte här....

-Ja, haha, fy fan.

-Vad heter du förresten?

-Såg du vart Lasse tog vägen förresten?

-Vem är Lasse?

-Precis, hoppas han hämtade till mig också.

-Vem är du egentligen?

-Nej, hon är i Sälen med ungarna den här veckan så att.....

I det här skedet tog jag av mig lurarna och insåg att jag inte pratat med någon alls. Jag hade bara överhört en vilt främmande människas telefonsamtal i en annan del av tv-huset. Såhär lite senare i livet har jag slagits av att många möten har en liknande karaktär. Vi tror oss föra ett samtal, men efter hand upptäcker vi att ingen av oss lyssnar eller förstår varandra över huvud taget. 

Anorektiska inbrottstjuvar.

Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.

Betydelsen av en bra mamma.

Min mamma är en väldigt pigg 79-åring. Vi pratade om döden häromdagen och hon berättade sakligt hur hon vill ha det när hon går bort. Trots att hon saknar Gudstro vill hon gärna ha en kyrklig begravning, hon tycker att folk ska ge pengar till Läkare utan Gränser istället för att köpa vita liljor och hon vill inte ha någon tjusig, dyr kista. Jag sa att jag redan sparat en gammal flyttkartong för hennes del. Mamma trodde inte att hon skulle rymmas i en sån. Men jag lovade att det nog skulle gå bra om man bara sågade av benen först. Då skrattade hon och sa att jag var sjuk, vilket fick mig att minnas en incident från mellanstadiet.

Jag skrev en uppsats i skolan som handlade om en kille som var barnvakt åt ett spädbarn som aldrig slutade skrika. Jag minns inte detaljerna men däremot slutet, när killen kastade barnet i sopnedkastet och gick hem. Dagen efter ringde min fröken upprört hem till mamma och konstaterade att jag var sjuk och behövde få psykologisk hjälp. Men mamma hade också läst uppsatsen och upplyste fröken om att jag bara hade en lite svartare sorts humor och tackade för samtalet. Sen fick hon flera av sina vänner skratta åt min uppsats och frökens reaktion. Jag tror att det här var startpunkten för mitt intresse att skriva. Och på ett lite omvänt sätt har jag en lärare att tacka för det. Fast mest av allt en klarsynt mamma.