Parallella universum.
anders tempelman
Som barn tillbringade jag en hel del tid i SVT’s- och UR’s studios. En dag var jag på besök på SVT och blev av någon anledning lämnad kvar ensam i kontrollrummet med en stor glasruta ut över Studio 1. Plötsligt hörde jag en mansröst ropa "hallå" flera gånger i ett headset som låg på mixerbordet. Jag tog på mig lurarna och svarade lite trevande tillbaka.
-Hallå?
-Äntligen, var har du varit?
-Jag har varit här hela tiden.
-Hur är det annars då?
-Jo...det är väl bra.
-Vad gör du nu?
-Jag är på besök bara. Vem är du?
-Jaha, det låter inte jättekul direkt?
-Jo, jag tycker det.
-Ha ha, ja det är inte klokt.
-Vad är det som inte är klokt?
-Över mixerbordet? Hörde du också det?
-Nej, jag jobbar ju inte här....
-Ja, haha, fy fan.
-Vad heter du förresten?
-Såg du vart Lasse tog vägen förresten?
-Vem är Lasse?
-Precis, hoppas han hämtade till mig också.
-Vem är du egentligen?
-Nej, hon är i Sälen med ungarna den här veckan så att.....
I det här skedet tog jag av mig lurarna och insåg att jag inte pratat med någon alls. Jag hade bara överhört en vilt främmande människas telefonsamtal i en annan del av tv-huset. Såhär lite senare i livet har jag slagits av att många möten har en liknande karaktär. Vi tror oss föra ett samtal, men efter hand upptäcker vi att ingen av oss lyssnar eller förstår varandra över huvud taget.